Nyligen blev jag ombedd att skriva en essä för DN Kultur om Rorschachtestet. En metod och ett test som väckt känslor i snart hundra år. I essän beskriver jag historiken bakom och hur metoden har utvecklats trots att samma tio tavlor används år efter år. Du kanske tänker att det där bara är flum och nys, men faktum är att Rorschach är en av de mest studerade personlighetstesten. Läs mer
Psykologer läser böcker 19 januari
Daniel Suhonens bok om socialdemokraterna och om partiets turbulenta tid med Håkan Juholt vid rodret är en personlig och grävande berättelse från en journalist. Men det är också en inifrån skildring bakom kulisserna från en ung socialdemokrat som var hemlig talskrivare åt Juholt. De politiska konsekvenserna och fraktionsstriderna i partiet har debatterats och analyserat om och om igen, men det gruppsykologiska spelet i verkställande utskottet och partitoppen har inte fått så mycket uppmärksamhet. Suhonen skildrar en organisation i kris där maktspel, intriger, lögner, läckor, mediala utspel och dolda agendor skadat tilliten mellan människor i ledande ställning. Kanske är skildringen också ett kvitto på patriarkala strukturer som genomsyrar ett älskat och hatat folkrörelseparti? I fokus för samtalet står psykologiska aspekter av partiets kris.
Daniel Suhonen, författare och journalist samt chef för den fackliga tankesmedja Katalys. Johan Grant, fil dr. i psykologi och VD på Organisationspsykologerna. Birgit Hansson, f.d. ordförande i Sveriges Psykologförbund och f.d. rektor på Polishögskolan. Idag ordförande för organisationen Kvinna till Kvinna. Moderator: Jonas Mosskin, leg. psykolog och frilansskribent.
19 januari, kl 18.00-20.00 på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Entré 60 kr och betalas i dörren. Psykologer läser böcker sker i samarbete med Psykologförbundet och Modern Psykologi.
Varmt välkomna!
Idagsidan i SvD fyller 4o år och i samband med detta har man haft en serie artiklar om psykologins ställning och om psykologer. Jag var en av de intervjuade psykologerna. Min upplevelse är att psykologerna på kort tid tilldelats en inflytelserik plats av media men att få psykologer tänker på detta eller reflekterar över det ansvar det innebär. Det är givetsvis ett växelspel mellan oss mediala psykologer och media. Min känsla är att det funnits en föreställning om vad en psykolog är och kan tala om i media. Den föreställningen har förskjutits och förändrats Idag är psykologer experter på människor och mänskligt beteende och kan tillfrågas om alltifrån skvaller till budgetstup och hur man skall hantera svärfar på julen. Det är idag så många psykologer som syns och hörs i media att det inte går att hålla reda på alla. Psykologyrkets tilltagande status har samtidigt inte alltid följts av samma inflytande och makt inom sjukvård, folkhälsoarbete, socialpolitik, skolan eller arbetslivet eller för den delen av särskilt märkvärdiga löner. Det finns en diskrepans mellan en föreställning om av status upplyfta psykologer och det ansvar, makt och förtroendet som psykologer har att leda samhällsviktiga institutioner. Min gissning är att medialiseringen av psykologyrket på sikt leder till mer reell makt och inflytande i samhället. Förhoppningsvis kan det leda till ett mänskligare samhälle. Läs mer
I nya numret av Modern psykologi (nr 10/2014) skriver jag om svårigheterna att ha en förälder eller ett syskon som lider av psykiska problem. Det påverkar hela familjesystemet och inte sällan får de anhöriga egna svårigheter i livet som gör att de söker psykoterapi. I en intressant studie från KI fann man att anhöriga till schizofrenipatienter spenderade 22,5h/vecka med att vårda och hjälpa till. De lade dessutom ner 2600kr/månad i ekonomiskt stöd. Att var anhörig är sannerligen inte lätt. Jag sitter i styrelsen för Mind, en förening som hjälper och stöttar både drabbade och anhöriga på olika sätt, bland annat via Föräldrartelefonen, Äldretelefonen och Självmordsupplysningen.se.
Uppdatering: Nu kan du läsa min krönika i sin helhet på Modern Psykologis blogg.
För en tid sedan medverkade jag i Epstein i P1 tillsammans med psykologen Jenny Jägerfeld. Då talade vi om skvaller med anledning av att påven kritiserat skvallret inom sin egen rörelse. Frågor som kom upp var hur skvaller påverkar anställda och arbetsplatser samt om det är nödvändigt eller något som bara förstör våra psyken och relationer. Min inställning till skvaller har både ett medarbetar- och ledningsperspektiv. För ledningen är det centralt att uppmuntra dialog och samarbete mellan kollegor. Men dialog och högt i takt är inte samma sak som skitsnack och skvaller. Om inte chefer och ledare tar sitt ansvar och föregår med gott exempel eller ser till att ta i tu med skitsnack sänder det ut signaler till medarbetarna att det är okej. Att det är beteende som accepteras och kanske till och med sanktioneras av ledningen. Det är förödande för samarbetsklimatet på sikt och det urholkar chefen eller ledarens auktoritet. De som riskerar att fara mest illa är medarbetare som hamnar i kläm. För en bra arbetsmiljö är det därför med omsorg om medarbetarna som chefer måste agera. Att skapa klarhet och tydlighet såväl om mål och relationer för organisationen, gruppen och individen är helt nödvändigt. Då kan snacket på jobbet bli en tillgång för alla. Här kan du lyssna på hela klippet (cirka 6 minuter långt).
Jag fick i uppdrag av DN Kultur att snabbanalysera några av de värsta cheferna i filmhistorien, med slagsida åt 2000-talet. Det är ju svårt att diagnosticera filmkaraktärer man aldrig träffat men gjorde ett försök. Det blev en lista med den girige Gordon Gekko i klassikern Wall Street, den hårda häxan Miranda Priestly i Djävulen bär Prada. Den konflikträdde chefen Ravn i von Triers komedi, Direktören för det hele. Jag kunde inte heller utelämna den spottande spinndoktorn Tucker i In the loop och avslutningsvis en Führer som helt tappat greppet i sin bunker i tyska Der Untergang. Läs mer
”Du kan gå längre än du tror”
14 november gästade Svante Axelsson Mosskinar på Organisationspsykologerna. Temat var: hållbart ledarskap från Do Gooder till Good Doer. Upplägget för eftermiddagen var ungefär som en konsultation där deltagarna blev aktiva och involverade i att lyssna och lösa ett gemensamt problem. Vi bad Svante ta med ett fall som vi tillsammans med deltagarna skulle arbeta med under eftermiddagen. Först djupintervjuade jag Axelsson inför deltagarna som fick lyssna och reflektera. Jag tog även hjälp av min handledare Johan Grant, (VD på Organisationspsykologerna) som kom med inspel under samtalets gång.
Axelssons fundering eller problem kretsade kring hur långt han kan gå när han ändrar sin framtoning i syfte att förändra samhället i en mer hållbar riktning som generalsekreterare för Naturskyddsföreningen. Axelssons upplevelse är att han själv och miljörörelsen i alltför stor utsträckning pratat om problem och svårigheter och för lite om möjligheter. Att människor fortfarande är rädda och upplever det som en börda att ställa om till ett mer klimatvänligt och hållbar livsstil kanske inte alls behöver beskrivas som en uppoffring. Kanske är det snarare något lustfyllt, roligt och gynnsamt för oss som individer och samhälle? Som jag tolkade Axelsson är att det finns en spänning både inom organisationen men också inom miljörörelsen i stort mellan de som vill bejaka möjligheter och skapa nya samarbeten och allianser och de som med kamp och konfrontatorisk taktik, vill vinna striden. Att ha ett högt tonläge och vara frän i kritiken mot andra aktörer kan lätt bli en besvärjelse för den egna rörelsen istället för få mycket genomslag i samhället.
En inspirationskälla för Axelsson var Desmond Tutu och antiapartheidrörelsen i Sydafrika på 1980-talet. En rörelse som var både dansande, sjungande och som i Tuts tappning har haft en försonande hållning till motståndaren och de andra. Just vårt förhållande till de andra, de som vi ska påverka som förändringsledare återkom vi flera gånger till. Psykoanalytikern och organisationskonsulten Larry Hirschhorn har skrivit att:
”Resentment cuts the link to the object you want to change. Leaving you powerless. Unable to change. (Från Hirschhorns bok Reworking Authority).
Med det menas att enda sättet för att nå fram till den andre, den som du vill påverka och nå i förändringssträvan, så måste du gå i relation med den andre. Det är först då man har möjlighet att lyckas med förändringen. Den här insikten i kombination med Tutus försoningstanke.
Deltagarna fick sedan jobba i par och svaret till Axelsson var samstämmigt: Du kan gå längre än du tror i din strävan att bejaka förändring. Deltagarnas återkoppling till Axelsson var att hans förhållningssätt och inspirerande engagemang gör det möjligt för honom att inleda nya samarbeten utan att det behöver slå tillbaka eller upplevs för hotfullt. Axelsson beskrev det som sin uppgift som generalsekreterare att tänja på organisationen för att stärka miljöarbetet. Det är då man kan nå fler människor, få fler medlemmar och samarbeten med nya aktörer kan bli verklighet.
Förra året skrev jag en krönika i Modern Psykologi (nr 7/2013) om hur det gick till när vi tog avsked av min farfar när jag var liten. Hur vi barn tog initiativ under sorgeprocessen. Krönikan blev mycket uppskattad och tidningen Svensk Palliativ Tidskrift ville gärna återpublicera den. Här kan du läsa den i sin helhet. Läs mer
25 november deltar jag i ett panelsamtal om digital folklighet på Internetdagarna. I fokus står mediebeteenden och identitet på nätet. Idag sker något som vi inte sett förut: en digital folklighet utvecklas; en digital vardag som verkar kunna förändra oerhört mycket. Hur blir vi digitalt folkliga? Är det farligt? En paneldebatt om påverkan och om inverkan och om vi borde vara oroade över det som händer. Medverkande är Nicklas Strandh, Marcin de Kaminski, Elza Dunkels, Katarina Graffman, Sara Larsson och Daniel Erkstam med flera. Läs mer
Imorgon 19 november medverkar jag och Jenny Jägerfeld i Epstein i P1 kl 15.00. Då pratar vi om Filip och Fredriks nya relationsprogram Ska vi göra slut? som börjat på Kanal 5. Vi jämför det med Poul Perris SVT-program Par i terapi från 2012. Läs mer