Kategoriarkiv: Okategoriserad

Fjällget eller fjällhallick?

På fjället

Vissa kallar mig fjällget, andra fjällhallick. Hur som helst rådde det bloggskugga i Grövelsjön, i norra Dalarna. Några dagars förkylning och en därpå följande storm var påfrestande för psyke och soma. Att vind på kalfjället är hårt fick jag uppleva, när jag och Jannes trotsade vädrets makter. Det höll på att straffa sig. Strålande sol hjälpte inte. Det går inte att skida på ett stenhårt fjäll i 20 meter i sekunden. Till slut kom finvädret sista dagen. Äntligen fick jag användning för mina Armani.

Det finns ingen ondska…eller?

Jag skrev tidigare om kyrkoherde Stig Dellströms besök i vår klass. Då talade han om döden. Jag hakade upp mig på något han sade om ondska. Det kom ett oväntat svar från Stig där han utvecklar sin syn på hur vi människor bör förhålla oss till ondska. Jag kunde inte heller låta bli att svara Stig. För den som är intresserad av ett mer renodlat filosofiskt svar på frågan om ondska, rekommenderar jag Lars Gustavssons essä i nättidskriften Smedjan. Läs mer →

Tankar om intervjukursen del 2

Château de Médan 1879-1881
P skulle berätta en personlig berättelse. Jag skulle vara barnmorska åt berättelsen. Vi hade bitvis fantastiskt roligt efteråt när vi tittade på materialet. Vid ett tillfälle var jag tvungen att stoppa bandet och låta alla skratta ut för vi kunde inte bärga oss. Vår handledare är inte den som skräder orden så min första djupintervju måste anses lyckad med tanke på hur få kritiska kommentarer jag fick. Det är intensiva timmar vi går igenom. Jag upplever att vi alla ger och tar på ett förtroendefullt sätt. Vi pratar mycket om hur aktiv/passiv man ska vara som intervjuare. Man ska vara lagom, men tyvärr är det ett hopplöst flyktigt mått. Jag skulle kunna rabbla upp en massa klichéartade nyckelord om hur man bör vara som intervjuare. Närvarande, intresserad, ge berättaren plats, inkännande, naturlig, aktivt lyssnande etc. Jag inser att det dessa ord blir löjeväckande för att beskriva vad som händer i rummet. För oss fyra och vår handledare har det i högsta grad konkret betydelse. Det känns lite som att beskriva en målning av Paul Cézanne.

Persson i terapisamtal

Alla talar om Göran Persson, men få försöker analysera dokumentären Ordförande Persson utifrån ett psykologiskt perspektiv. Om jag hade Persson som klient skulle jag ta upp några aspekter som inte diskuterats så mycket i massmedia. Men först något om dokumentärens omständigheter. Fler kommentarer kring dokumentären. Stig-björn Ljunggren och Per Gudmunsson har försvarat SVT och Fichtelius. Johan Croneman kritiserade formspråket och Aase Berg ifrågasatte i Studio Ett varför inte Persson blir oemotsagd. Jag rekommenderar alla att titta på de oredigerade materialen på SVT:s hemsida. Där är Persson inte lika nerklippt vilket gör att han framstår som mer resonerande och mjukare. Det balanserar den dramaturgiska berättelsen som tv-programmen visade.  Läs mer →

Tankar om intervjukursen

Förra veckan inledde vi första årets höjdpunkt på psykologilinjen; intervjukursen. Nu börjar det på riktigt. Fem eftermiddagar kommer vi att göra djupintervjuer i 15 minuter med efterföljande feedback i 15 min. Intervjuerna bandas och sedan tittar vi på dem i grupper om 4-6 tillsammans med en handledare. Under en 40 minuter stoppar vi, pausar, spolar tillbaka och ger varandra kommentarer, kritik och försöker se vad som händer i det personliga mötet. De första två gångerna övar vi på varandra i klassen. Därefter kommer vi göra intervjuer med främmande personer, mestadels andra psykologstudenter.

Fokus skiftar från teori till praktik. Vårt praktiska handlag dissikeras. Andra saker dyker upp. Bilden av oss själva och kurskamraterna förändras. Det är en personlig process vi har satt igång. Krävande känslomässigt. Utlämnande. De ställer många frågor om vad en djupintervju är för något? Hur samtalar man? Vad ska man säga, göra, lyssna? Hur ska man tänka?

Igår fick jag min första riktiga psykologkick. Det här vill jag hålla på med. Efter tre timmar igår var jag trött men glad. Pelle hade föreslagit att vi i gruppen skulle gå ut och käka efteråt. Köttbullar och potatismos på Tranan var en perfekt nedvarvning.

Det är okej att vara deprimerad ibland

Jeremy Dean skriver på PsyBlog om varför det är okej att vara deprimerad ibland. I dagens västerländska samhälle anses depression och nedstämdhet som symptom som bör botas och medicineras. Dr Robert Spitzer menar att det gått inflation i diagnosticeringen av psykiska sjukdomar. Så många som 20-40 % överdiagnosticeras och får medicin i onödan. Synen på depression skiljer sig åt mellan kulturer och världsdelar. Psykiatrikern Derek Summerfeldt menar att andra kulturer förklarar depressioner och nedstämdhet med situations- och moralfaktorer. Vi i västvärlden poängterar istället en snabbt insats mot symptomen istället för att se tiden an. Dean avslutar: Det är mänskligt att må dåligt ibland. Det är inte roligt men en del av vara människa. Jag kan inte annat än hålla med.

Apartheid på Västbanken?

palestine_peace_not_apartheid.jpg

Den förre demokratiske presidenten Jimmy Carter har skrivit en bok med titeln Palestine Peace Not Apartheid. Där försöker Carter samla ihop vad som hänt sedan Camp David-avtalet 1978. I New York Review of Books skriver Joseph Lelyweld en mycket lång recension och kommentar till Carters bok. Det är kontroversiellt att ta orden Apartheid i sin mun. Det går nog inte att underskatta betydelsen av av att som amerikansk ex-president göra dessa jämförelser. Lelyweld är dock inte nöjd. Han tycker att Carter tonat ned likheterna med raslagarna i Sydafrika. Enligt Lelyweld finns det än fler likheter i politik och ideologi än vad Carter lyfter fram. Det brukar sällan vara fruktbart att jämställa grymheter med tex. nazisternas framfart som politiker och debattörer ofta gör. Men i fallet med Israel och Palestina sätter det fokus på den absurda bosättarpolitiken och de tvåskiktssamhälle som Israel utvecklats sig till. Lelyweld övertygade mig i sin essä att det finns en poäng med Apartheidliknelsen. Att påpeka det orimliga i den israeliska ockupationspolitiken är inte att vara antisemisk. Det är att nyktert konstatera fakta på marken. Och nej jag tycker inte det är okej att spränga sig själv i luften.

Psykologer tittar på film; på Street

psykffilm2.jpg

Lejonet och jag kan stolt meddela att nästa Psykologer tittar på film blir på Street i Hornstull. 26 april visar jag Min vänstra fot som handlar om cp-skadade Christy Brown och hans uppväxt i 30-talets Dublin. Gäst då blir Jonas Franksson. Jonas var programledare för det uppmärksammade TV-programmet CP-magasinet. 24 maj visar jag Pianisten, som bygger på nobelpristagaren Elfriede Jelineks roman. Pianisten handlar om en hämmad kvinna med svårigheter att älska. Gäst då är inte spikat än. Filmen börjar 19.30 men baren och restaurangen är öppen innan och efteråt så det finns gott om tid att mingla. Vi ses.

Anabola steroider, träning och kvinnokroppen

En deprimerande historia om en tjej som blev träningsnarkoman från DN:s insida. Mia gick på anabola androgena steroider i fem år och vann priser för sin muskulösa kropp. ”Jag kände mig som en kung, men det var en falsk lycka. Nu är jag ett psykfall, ett deprimerat nervvrak”. Artikeln belyser hur svårt det är för en kvinna att träna för mycket. Musklerna förvandlar kvinnokroppen till något okänt och skrämmande. Något idealen och vi män inte vet hur vi ska förhålla oss till.

DN berättar även om Mikael som tävlar som kroppsbyggare. Han går olika kurer med uppåt-, neråt- och sidåttjack för att vinna tävlingar. Att han blir ett testosteronmonster som vill knulla flickvännen konstant verkar vara smällar man får ta. Hans flickvän vägrar skaffa barn med honom så länge han går på anabola. Som objektiv psykologstudent är mitt råd till tjejen; Lämna grabben nu.