Dokumentär om en sluten psykiatrisk avdelning

2321029192

Igår visade SVT Sluten Avdelning, den första av två delar där dokumentärfilmaren Maud Nycander följt människorna på avdelning 6, en slutenavdelning på St. Göran Sjukhus. Filmen kom till under 2008 och där får vi följa patienterna som kämpar med sin skuld och sin besvikelse över att för femtielfte gången behöva söka hjälp. Jag såg den första delen igår och är imponerad över Nycanders arbete. Hon har verkligen lyckats skapa en lugn och behaglig stämning kring sin kamera. Så man får en känsla av tristessen och vilan som mestadels råder för de intagna. Det är modigt av patienterna och personalen att låta sig bli filmade. För patienterna innebär ju inläggningen att man befinner sig mitt i en djup livskris och det är ju inte det tillstånd som de flesta av oss vill lämna ut oss i.

Det är en vardaglig och normaliserad bild av psykiskt sjuka som träder fram. Personalen är välvillig och fattar avvägda beslut. De flesta av patienterna förstår sin situation och sitt lidande och söker efter vägar att hantera sina psykiska problem. Just detta tror jag är filmen viktigaste bidrag. Filmen avdramatiserar psykvården vilket känns befriande. Nycander säger att en av hennes avsikter är att öppna upp psykiatrin för allmänheten och visa hur det är. Det känns som en otroligt viktig insats.

Torsten Kindström, ordförande i Anhörigföreningen Balans skriver också om filmen och är imponerad över Nycander arbete. Kindström hoppas precis som jag att filmen ska bidra till att minska fördomarna om psykiskt sjuka i vårt samhälle. Se filmen på SVT Play och missa inte sista delen som går nästa söndag kl. 20.00.

PS: Nycander intervjuas i P1-morgon och här i DN om sitt projekt.

Maud Nycanders har tidigare gjort filmen rum för sjuka själar, som visas på onsdag i Kunskapskanalen kl. 21. Den handlar om mentalvårdens historia.

Psykologer tittar på film visar Syskonbädd 1782

Syskonbadd

Torsdag 25 mars, kl 18 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Cinemateket och Filmhuset och visar Vilgot Sjömans klassiker, Syskonbädd 1782. Vilgot Sjöman var under hela sitt liv intresserad av tabun, och i Syskonbädd 1782 är motivet incest mellan syskon. Det gustavianska syskonparet spelas av Bibi Andersson och Per Oscarsson och Jarl Kulle spelar en avundsjuk baron som är tredjepart. Sjöman själv frågade sig om filmen handlade om drömmen om syskonsjälen. Och hur är det idag: har queera perspektiv och vår tids syn på sexualitet förändrat förhållandet till gamla tabun? Efter visningen analyserar och diskuterar Linn Heed, psykolog, psykoterapeut och sex- och relationsrådgivare i Aftonbladet.

Filmen är 93 minuter lång och samtalet äger rum direkt efter filmen i Bio Mauritz. Filmhusets café är öppet till 20.00. Biljetter kan bara köpa i kassan på Filmhuset, som är öppet dagligen mellan 13-18. För den som har Cinemateketkort kostar det 45 kr. Annars är biljettpriset 65 kr.

Varmt välkomna!

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångest

Omslag_2010-3-4

Så igår kom då äntligen Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångest 2010. Jag hade i helgen tänkt att skriva ett uppsnacks inlägg med mina gissningar om hur riktlinjerna skulle bli. Men nu gjorde jag inte det. För trots att Socialstyrelsen fått in hundratals remisser är det mycket lite som ändrats i de slutgiltiga riktlinjerna. Det mesta är status quo. Man har möjligen tonat ner den ensidiga inriktningen på KBT och nu även uppgraderat psykofarmaka till ungefär likvärdig nivå åtminstone för vissa depressions- och ångesttillstånd. Man har gjort en tydligare gradering av hur svår ångest eller depression patienten har och rekommenderar olika behandling för olika svåra depressioner t.ex.

I riktlinjerna har man graderat olika prioriteringsnivåer där 1 har högsta prioritet och 1o lägst prioritet.

I riktlinjerna finns det även med rekommendation för behandlingen av bipolär sjukdom (manodepressivitet). Tyvärr för patienterna är det bara läkemedel och anhöriginformation samt ibland lite KBT som förespråkas.

Psykodynamisk terapi har fått ett köttben eftersom kortidsvarianter av terapiformen ges en något högre prioritet än tidigare bär det gäller medelsvår depression samt som tredjehandsval när det gäller lindring depression. Riktigt varför psykodynamisk terapi får prioritet 3 istället för KBT som får prioritet 2 är svårt att följa i resonemangen. Fortfarande är det uteslutande KBT och läkemedel som är aktuellt när det gäller ångestproblematik.

Det finns hur mycket att säga om riktlinjerna. Jag återkommer inom kort med en längre kommentar. Riktlinjerna och motiveringarna till ställningstagande som Socialstyrelsen gjort finns att läsa på deras hemsida.

PS: DN 17 mars, sid. 8 rapporterar också om riktlinjerna.

Fredrik Sveneus har dessutom skrivit en kritisk essä i SvD: ”Mätmetoder som kom in i psykoterapin” om evidensideologin med anledning av Socialstyrelsens riktlinjer. Innehåller är väldigt likt min egen artikel i Modern Psykologi #1 2010.

Uppdaterad version!

Gråten skapade språket

Det är inte ofta som psykologin letar sig fram till kulturdelen i dagstidningarna. Men igår hade både SvD och DN varsin artikel med skiftande tema. I DN (tisdag 16 mars) skrev Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi en essä (ej på nätet) som handlar om språkets uppkomst. Ett evigt ämne som fått förnyat intresse från olika discipliner det senaste decenniet. Nilsson introducerar Dean Falk och boken ”Finding our tongues. mothers, infants & the origins of language” (Basic Books, 2009. Falk menar att när släktet Homo började gå upprätt och mödrarna bar sina barn i bärsele krävdes det tröst, sång och vaggande för att hålla spädbarnet på gott humör. Särskilt de gånger mamman lade ifrån sig barnet för att kunna sträcka sig till en extra fina frukter och växter. När barnet lämnades åt dig själv blev sången och rösten ett sätt att kommunicera. Spädbarnets gråt var på så sätt både signalen till föräldrarna att kommunicera men också början på det lilla barnet egen språkträning enligt Falk. En intressant teori där moderns sång och barnets gråt ges en framträdande plats i vår arts utveckling.

För den som vill ha läsa mer om människan utveckling kan jag rekommendera Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005).

Äcklet

default

Vissa frågor till DN:s Insidans experter är tragikomiska på ett sällan skådat sätt. Den 11 mars fick relationsrådgivaren Anders Eklund Rimsten en fråga från en desperat kvinna vars man blivit allt äckligare:

Fråga: Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 11 år. Vi har ett bra förhållande där vi kan prata om allt, har roligt tillsammans och känner oss avslappnade och naturliga med varandra. Men de senaste åren har min sambo blivit lite för avslappnad. Duschar gör han ungefär en gång i veckan, vilket jag tycker är på tok för lite. Borstar tänderna gör han absolut inte morgon och kväll utan snarare var tredje dag. Han klipper tånaglarna vid köksbordet och låter naglarna ligga kvar på bordsskivan.

När han behöver snyta sig går han inte till badrummet utan sträcker sig efter närmaste snytbara objekt, ett kuvert, ett papper från skrivaren, som han sedan snyter sig i och låter ligga där han befann sig när han snöt sig. Han fiser totalt ohämmat och trycker gärna på lite extra så det blir en ordentlig tut och rapar på samma vis. Naturligtvis ska man kunna fisa i ett förhållande, men man kan väl begränsa sig? När vi tittar på TV sitter han och rycker näshår och ibland rycker han till och med hår i rumpan.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker ju så klart att vi ska kunna vara avslappnade tillsammans och kunna fisa och rapa ibland utan att det är någon katastrof. Men jag känner också att i ett förhållande har vi ett ansvar mot varandra att försöka hålla oss hyfsat fräscha, om inte annat för att hålla attraktionen och sexlusten vid liv. Som det är nu tappar jag lusten mer och mer. Hur kul är det att sova bredvid någon som luktar otvättat underliv? Hur kul är det med spontant sex när jag egentligen känner att jag vill fråga när han senast duschade innan jag tar något som helst initiativ? Och hur upphetsande är det att se någon rycka hår ur rumpan?

Vi har pratat om det här några gånger. Ibland har det lett till en tillfällig förbättring men sedan återgår han snabbt till gamla vanor. Oftast blir han arg när jag föreslår att han ska duscha och tycker att jag tjatar. Jag har förklarat att det påverkar vårt sexliv men då säger han bara att det är helt ok att be honom tvätta sig för att jag vill ha sex med honom där och då. Men jag vill ju inte behöva be honom om att tvätta sig. Det vill jag ju att han ska göra ändå.

Vad ska jag göra?

Ja, vad ska man säga. Man blir mållös. Rimsten ger raka besked iallafall:

Svar: HejDet du beskriver handlar inte om förmågan att känna sig avslappnad och naturlig tillsammans. Förutsatt att din man inte är deprimerad, visar han genom sitt beteende att han tar dig för given så till den milda grad att det gränsar till likgiltighet. Att inte ens sköta sin allra mest grundläggande hygien, och tillåta sig så motbjudande aktiviteter som du beskriver inför den människa man valt att dela sitt liv med är direkt oförskämt.

I boken ”Vill ha dig” refererar Esther Perel till sexologen Margaret Nichols som skriver att: ”Din partner kan mycket väl älska dig även om du går upp tjugofem kilo och hasar runt i huset i tofflor och fläckig t-shirt, men däremot kommer han antagligen inte bli hård för din skull längre (och om partnern är en hon kommer hon inte att bli våt)”. Problemet i många långvariga relationer är just att många gör sig skyldiga till en sorts omvänd logik. Man anstränger sig som mest för att framhäva sina bästa sidor då man behöver anstränga sig som minst, det vill säga i början av relationen när det mesta ändå går av sig självt – jag har svårt att tro att din man drog hår ur rumpan på er första dejt. Sedan minskar ansträngningarna, när de egentligen tvärtom skulle behöva öka om spänningen och attraktionen mellan parterna ska bestå över tid.

Du undrar vad du ska göra. För det första förstår jag inte hur du ens kan överväga att ha sex med din man under de omständigheter du beskriver. Det jag menar är att du i handling måste markera för honom att hans beteende får konsekvenser, och detta på annat sätt än att du tar på dig rollen som hans mamma och tjatar på honom om att han ska tvätta sig och borsta sina tänder. Han behöver helt enkelt förstå att den respektlöshet han visar dig medför att du inte vill vara nära honom fysiskt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Rimsten ger ofta ganska drastiska råd som ibland gränsar till okänslighet. I det här fallet tycker jag att svaret är berättigat. Om man utgår från att det hela är på riktigt, funderar jag hur man ska förstå varför man beter sig snuskaktigt. Ett sätt att förstå beteendet är att det är ett passivt aggressivt sätt att försöka avsluta ett förhållande. Istället för att göra slut så svinar man och hoppas att det andre ska fatta vinken. Ett annat sätt att förstå ”äcklet”, är att se det som ett depressivt handlande kanske med sadomasochistiska tendenser. Han kanske njuter lite av att snuska inför sin partner och att bli föremål för andras avsky. Vad tror ni?

PS: För den som vill få ett gott skratt rekommenderar jag någon av de 157 fantasirika kommentarerna.


Gå och se Tröstar jag dig nu?

tröstar-184x300

Förra helgen var jag och såg Tröstar jag dig nu? på Unga Klara. Det är en pjäs skriven av Ann-Sofie Bárány, psykoanalytiker och författare i regi av Suzanne Osten. Den hade första gången premiär 2009 men i och med att Unga Klara stöttes bort från Stadsteatern har den nu fått nypremiär som självständiga Unga Klaras första pjäs.

Báránys pjäs är fragmentarisk och poetisk samtidigt som den är konkret på ett nästan demonstrativt sätt. De fem skådespelarna växlar roller och spelar föräldrar, bebisar, småbarn, tonåringar, gamlingar och byter konstellationer med varandra. Det finns en otrolig närvaro hos skådespelarna som letar sig rakt in i mig. Vi i publiken sitter runt i kring scenen och vi drabbas då och då av skratt som kommer väldigt överrumplande. Det finns en barnslig naivitet som känns mänsklig och realistisk även om pjäsen stundtals fladdrar iväg upp i det blå. Báránys erfarenhet som psykoterapeut är aldrig i vägen utan den är finurligt insmugen här och där. Även om pjäsen är tragisk finns det hopp och värme och en fin stämning.

Stockholms stadsteater_Trostar jag dig nu_Petra Hellberg_stor

Regin och koreografin är lika proffsig som skådespeleriet. Jag kan bara uppmana alla som är intresserad av psykologi och kultur att se den här föreställningen. Då bidrar du också till Unga Klaras fortsatta överlevnad.

Biljetter köper du här.

Övrigt: SvD recension från förra året.

Anna Odells konstverk fortsätter

276_anna.odell.ren

I april är det dags för fortsättningen av Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701” på Strand i Horstull. Vernissagen äger rum den 18 april och utställningen pågår till 20 april. Verket som under det senaste året byggts på i takt med att Odell och konstverket turnerat runt och diskuterats. Bland annat gästade Odell i höstas Psykologer tittar på film och visningen av Lars-Lennart Forsbergs film Misshandlingen.

På Strand visas konstverket av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Konstnären som senare dömdes för våldsamt motstånd samtidigt som hon bjuds in till otaliga seminarier och flera konsthallar. Nya och tidigare ej visade delar ingår samt scensamtal med Anna Odell och inbjudna gäster. Observera att man behöver köpa biljett.

Saxat ur pressutskicket:

Verket väckte en enorm uppmärksamhet och en omfattande debatt drog igång i
media. Den fick makthavare ända upp i regeringen att uttala sig kritiskt utan att ha
sett verket i sin helhet. I debatten deltog människor från vitt skilda områden som
psykiatrin, rättsväsendet, kulturvärlden, konsthögskolor och politiken. Det som
utspelat sig efter att personalen från St: Görans psykakut gick ut i media och Norra
länets psykiatri gjorde en polisanmälan, har hon nu använt till nya delar i verket.
Hennes omfattande arbete med intervjuer, iscensättning och dokumentation har gett
verket ett genomslag som inte bara vitaliserat konstvärlden utan även det
demokratiska samhället.

Tiden efter vernissagen på Konstfack har varit fylld av seminarier och visningar i
Sverige och utomlands. Vare sig det gäller konsthallar eller seminarielokaler har det
varit ett mycket stort intresse och flera publikrekord har slagits. Konstnären Anna
Odell har genom sitt verk och alla utställningar, seminarier och debatter visat på
konstens möjligheter och gränsövergripande gestaltning. Den breda publiken har
mött en ny och lovande konstnär i Anna Odell som med sin starka integritet, stora
öppenhet och begåvning definitivt gjort ett tydligt avtryck i konsthistorien.
Vad är konst? Vad är verklighet? Kan en konstnär återge sin egen erfarenhet av
verkligheten och kalla det för konst? Kan ett konstverk visa verkligheten? Kan
konstnärens egna erfarenheter av psykisk sjukdom återges i ett konstverk utan att
betraktas som sjukt?

Kan en sjuk verklighet som återges av ett konstverk uppfattas som verkligt sjukt att
genomföra? Kan ett konstverk som bygger på en rekonstruktion av verkligheten
betraktas som brottsligt? Vad är sant och vad är lögn av allt det som sagts om
konstnär Anna Odell och hennes verk ”Okänd, kvinna 2009-349701”?

Det ska bli kul att gå dit. Jag får då äntligen möjlighet att ta del av hela konstverket. Kommer du?

Psykologisk analys av No country for old men

Psykologer tittar på film analyserade brödernas Cohens fantastiska men våldsamma film No country for old Men igår på Kulturhuset. För första gången kan du nu ta del av det filmade samtalet. Diskussionen mellan mig och journalisten Åsa Sandell och psykoanalytikern Tomas Böhm börjar cirka 5 minuter in i sändningen. En sak vi kom in på och som gör filmen särskilt obehaglig är att den nästan saknar aggressivitet. Det finns lite känslor med som kan förklara karaktärernas beteende. Istället är det frånvaron av känslor, det beräknande våldet som genomsyrar filmen. Ett våld som vi vanliga dödliga, precis som sheriffen i filmen har svårt att förstå eller värja oss mot.

Fallos, Oidipus och jämställdhet

3146

”Älskade ojämställdhet” är rubriken på en essä av frilansjournalisten och författaren Anna Lytsy i gårdagens DN Kultur (8 mars, sid. 6, ej på nätet). Lytsy har tidigare skildrat den psykoanalytiska processen i en uppskattad roman: ”Fru Freud och jag” (Normal förlag 2009) som jag tyvärr inte läst.

Med anledning av kvinnodagen den 8 mars är Lytsys text aktuell, fast innehållet är ingalunda nytt. Det är ingen direkt nyhet att Freud och psykoanalysens teorier föddes i en borgerlig, viktoriansk och patriarkal kultur. Detta har kritiserats och debatterats i många decennier nu. Lytsy skriver:

”Dess teorier ligger till grund för såväl utvecklingspsykologin som vetenskapen psykologi över huvud taget. Det vill säga för en stor del av de kulturellt införlivade grundantaganden om vilka vi är och vad som är friskt, sjukt, normalt och onormalt i våra liv.”

Det känns som en överdrift och är inte heller en korrekt beskrivning eftersom psykologin som vetenskap fanns innan Freud. Mycket av dagens utvecklingspsykologi är inte heller fastlåst i detta tankegods.

Det mest intressanta i Lytsys artikel är att hon lyfter fram vårt behov av olikhet. Hon skriver:

Och utifrån just de här antagandena och förhållningssätten finns det något som de flesta människor prioriterar högre än att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. Och detta något är en upplevelse olikhet. Och inte vilket olikhet som helst, utan en specifik och könsrelaterad sådan. Och inte bara könsrelaterad i allmänhet, utan baserad på en könsbestämd under- respektive överordning. Åtminstone en liten en. För om den könskodade, hierarkiserade skillnaden mellan kvinnor och män försvann skulle laddningen mellan könen upphöra och erotiken dö. Ifall kvinnor och män verkligen var helt jämställda skulle begäret mellan dem ta slut.”

Jag tror precis som Lytsy att en del av laddningen eller begäret som en psykoanalytiker skulle formulera det mellan män och kvinnor, handlar om upplevelsen av skillnader och olikheter. Det annorlunda är också begärligt. Men när Lytsy tror att ett jämställd samhälle skulle leda till att begäret tar slut tror jag hon tar fel. Begäret innehåller biologiska och sexuella aspekter som ingalunda suddas ut bara för att kvinnor och män har samma lön och status. Upplevelsen av att vara man eller kvinna skiljer sig åt och det kommer fortsätta att trigga vårt begär.

Vi människor jämför oss oftast med andra. Trots att de med låga inkomster i Sverige upplever sig som fattiga är de ju i ett globalt kontext rika. Men genom många experiment och psykologisk forskning vet vi att människor jämför sig med andra individer som finns i vår närhet. Det är den relativa statusen och fattigdomen som betyder något. Upplevelsen av att vara förfördelad är det centrala. Att Haiti är eländigare spelar ingen roll då. Jag tror att begär (såväl sexuellt) som statusmässigt och ekonomiskt handlar om skillnader och olikheter. Men alla olikheter är inte orättvisa eller oskäliga. Det kan vara intressanta, givande och fantasiseggande.

Lytsy använder Oidipuskomplexet och Freuds fixering vid fallos, som ett argument för att psykoanalytikerna återskapar en ojämställd kulturberättelse om män och kvinnor. Den ”fallocentriska världsordningen” hör till en förgången tid och har kritiserats, särskilt av feministiska psykoanalytiker i 40-50 år vid det här laget. Oidipuskomplexet, tror jag man ska förhålla sig till lite som Bibeln. Spännande berättelser och myter som illustrerar eviga teman som mänskligheten brottats med, men knappast en en teori som förklarar människors psykologi eller moralisk eller etisk kompass för dagens människor.  Många psykoanalytiker förhåller sig också på detta sätt till Oidipuskomplexet.

Lytsy tror att vi måste välja bort teorier som återskapar en gammal ordning. Jag tror att vi kan förhålla oss kritisk och se teorier och berättelser för vad det är. Vissa saker tar vi med oss, andra delar av teorierna lämnar vi bakom oss. Att begär är centralt i människor liv behöver vi inte överge bara för att Freud hade fel om fallos och Oidipus.

Uppdaterad: På Anna Lytsys hemsida kan man läsa essän i sin helhet.