Etikettarkiv: barnuppfostran

Gå och se Tröstar jag dig nu?

tröstar-184x300

Förra helgen var jag och såg Tröstar jag dig nu? på Unga Klara. Det är en pjäs skriven av Ann-Sofie Bárány, psykoanalytiker och författare i regi av Suzanne Osten. Den hade första gången premiär 2009 men i och med att Unga Klara stöttes bort från Stadsteatern har den nu fått nypremiär som självständiga Unga Klaras första pjäs.

Báránys pjäs är fragmentarisk och poetisk samtidigt som den är konkret på ett nästan demonstrativt sätt. De fem skådespelarna växlar roller och spelar föräldrar, bebisar, småbarn, tonåringar, gamlingar och byter konstellationer med varandra. Det finns en otrolig närvaro hos skådespelarna som letar sig rakt in i mig. Vi i publiken sitter runt i kring scenen och vi drabbas då och då av skratt som kommer väldigt överrumplande. Det finns en barnslig naivitet som känns mänsklig och realistisk även om pjäsen stundtals fladdrar iväg upp i det blå. Báránys erfarenhet som psykoterapeut är aldrig i vägen utan den är finurligt insmugen här och där. Även om pjäsen är tragisk finns det hopp och värme och en fin stämning.

Stockholms stadsteater_Trostar jag dig nu_Petra Hellberg_stor

Regin och koreografin är lika proffsig som skådespeleriet. Jag kan bara uppmana alla som är intresserad av psykologi och kultur att se den här föreställningen. Då bidrar du också till Unga Klaras fortsatta överlevnad.

Biljetter köper du här.

Övrigt: SvD recension från förra året.

Filter om hundträning, ”tagteach” och KBT

ImageGenMagasinet Filter har i sitt senaste nummer 12 (feb/mars 2010) en lång artikel om hundträning. Där beskrivs det ökande intresset för klickerträning med hundar. Frilansjournalisten Karin Wallén har tittat närmare på klickerrörelsen och träffat några drivande personer. På senare tid har klickerinspirerad träning under namnet ”tagteach” spridits i USA, England och även i Sverige. Tagteach lånar klickerträningens instrumentella ansats att ”träna” barn och ungdomar. Det har väckt mycket reaktioner att samtiden alltmer fokuserar på att dressera barns beteenden till lydnad av föräldrar och auktoriteter i skolan.

Walléns artikel är bra men hon svävar ibland iväg och drar växlar på diskussionen om KBT och psykodynamisk terapi som mest känns krystat och okunnigt. Steget mellan KBT och ”tagteach” är ganska långt även om det finns det beröringspunkter.

Föräldrarträningsprogrammet Komet är kanske det som blivit mest känt i Sverige och är det som tydligast jobbar med belöningar för att få barn och elever att uppföra sig. Bakgrunden till de här belöningsprogrammen är att hyperaktiva barn, autism samt barn med olika typer av beteendestörningar har svårt att anpassa sig till vuxenvärldens krav. KBT har gett bra resultat för de här specifika målgrupperna av barn. Dock är stödet och metoderna inte alls lika utprövade för normala barn. Det finns en risk att betoningen på att ”göra rätt” på kort sikt hämmar barns egen unika utveckling på lång sikt.

Fenomenet Super-Nanny och förgrymmade ungar

516rza79xyl_sl500_aa240_.jpg

Förgrymmade ungar hette ett TV-program i serien ”Dokument Inifrån” som sändes i veckan (och går att se 3 veckor till på nätet). Reportern Erik Sanberg far till tre barn försöker förstå vår tids syn på barnuppfostran och granskar den våg som tv-programmet Super-Nanny skapat. Super-Nannyn själv, Jo Frost har även skrivit en bok om sina råd till föräldrar.  Minns att Göran Hägglund i valrörelsen ville anställa kommunala Super-Nannys som skulle rycka ut och lära föräldrar hur man uppfostrar sina barn. Som utgångspunkt för programmet visade Sandberg gång på gång ett 30 sekundersklipp där Super-Nanny lär en förälder att lyfta ett gråtande barn till skamvrån. Det är ett magstarkt klipp som signalerar att något är galet. Penelope Leach, en av Englands mest kända barnpsykologer säger i programmet att vuxna över hela västvälden förändrat sin syn på barn och uppfostran. Många har slutat bry sig om varför barn beter sig som de gör. Istället har lydnadsideal åter kommit i ropet. En sak som dök upp i programmet är att vi idag sällan har tid, inte minst för våra barn. Brist på tid menade hon kunde vara ett skäl till att det blivit så viktigt att barnen lyder oss vuxna och inte trilskas. En av föräldrarkursernas kritiserade inslag har varit att barnet får en ”time-out” att lugna ner sig och tänka efter. Barnläkaren Lar H Gustavsson menar att de flesta barn istället behöver” time-in” med sina föräldrar. De behöver bli sedda, bekräftade och lyssnade på, inte ignorerade. Att få ett straff eller en tillrättavisning bör ju ske på en nivå som ett barn kan förstå annars är det ingen mening menade Gustavsson.

att_satta_granser_v2ss.jpg

En som menar att föräldrar har problem att sätta gränser idag är psykologen Bengt Grandelius. Han skrev boken ”Att sätta gränser: ett villkor för växande” (Natur och Kultur, 1997, omarbetad upplaga 2006). Grandelius förekommer i programmet som en representant för den nya synen på barnuppfostran. Den hårda vinkeln i programmet ondgör sig Grandelius för på sin hemsida och bitvis är det påfrestande med Sandbergs ovilja att problematisera och ta in andra synpunkter. Trots bristerna väcker Nannyfieringen många tankar hos mig.

Det känns som att vår tids curlingföräldrar ibland har abdikerat från föräldrar- och vuxenrollen. Föräldrarkurser är kanske ett uttryck för det. Det finns något sunt med att vuxna är vuxna och står för fasta värden som barn har att förhålla sig till. Frågan är om Nannyfieringen och det lite stolpiga fokuseringen på belöningar i en del föräldrarkurser verkligen är rätt väg framåt. Jag tror inte det.

Läs även en tidigare artikelserie i DN om barnuppfostran och föräldrarkurser och mina kommentarer kring det.

Psykologisk bloggkompott nr 2

kompott.jpg

Kanadensiska forskare har i en studie visat att antipsykosmedel ökar risken för att dö för dementa, rapporterade DN nyligen. I Sverige får cirka 75 000 äldre antipsykosmedel. De som fick läkemedel av den här typen fick en ökad risk för att dö med 3-4 gånger. Enligt Lar-Olof Wahlund, professor på KI bör man inte ge de här medicinerna i mer än en vecka. ”Ofta räcker det med att sitta hos patienten en stund för att att lugna henne”, säger Wahlund. Påfallande ofta tycks myndigheter och byråkratiska organisationer glömma bort de enkla lösningarna. Minns tex. hur glada gamlingarna på ett äldreboendet blev när det fick träffa och umgås med några hundar ett par gånger i veckan.

Sahlgrenska Sjukhuset har i en studie visat att vin kanske motverkar demens. Det rapporterar Science Blog. I en longitudinell studie från 1968 och framåt följes 1 458 kvinnor. De fick själva balnd annat uppge hur mycket och vilken typ av alkohol som de konsumerade. 34 år senare hade 162 kvinnor i urvalet drabbats av demens. De kvinnor som klarade sig bäst undan demens var de kvinnor som uppgav att de i huvudsak endast drack vin.

BPS Research Digest Blog skriver om huruvida Tony Blair och Gordon Brown har några diagnoser.

Slutligen frågar sig Providentia om Stockholmssyndromet (dvs. att gisslan fattar tycke för sina kidnappare) existerar. Han tar upp de svaga empiriska bevisen för Stockholmssyndromet, I inlägget beskrivs även den koppling som har gjorts mellan Stockholmssyndromet och misshandel och utnyttjande av barn i hemmet. Providentia menar att parallellerna inte är klockrena.

Artikelserie om anknytningsteori

SvD har på Idagsidan haft en artikelserie förra veckan om anknytningsteori. När jag får tid ska jag försöka mig på att kommentera dem. I väntan på det läs:

del 1 ”tryggare kan barnen vara”,

del 2 ”närhet nyckel till anknytning”,

del 3 ”kärlek sätter sig på hjärnan”,

del 4 ”sång får igång anknytningen”

del 5 ”barn behöver starka relationer”

samt de sedvanliga läsarkommentarerna.