Etikettarkiv: coach

Konsten att be om hjälp

Help2-700x394

Jag möter ofta chefer och ledare som hamnat i pressade lägen. Det kan handla om höga krav, oklarhet i uppdrag och mandat i rollen som ledare eller om konflikter med andra personer och enheter i den egna organisationen. Min instinkt som hjälpare och rådgivare är att erbjuda hjälp. En första hjälp som jag ser det är att sortera och definiera vilka problem och utmaningar som skall åtgärdas och hanteras i samverkan med andra och vilka som ledaren själv behöver hantera antingen på egen hand eller inom ramen för en coaching/rådgivnings-relation. Inte sällan när jag föreslår att vi skall ses så förbyts den initiala önskan hos ledaren om att få hjälp mot en ”jag-klarar-mig-själv-attityd”. Det är möjligt att det är ett uttryck för viljan att hålla säljande konsulter borta men jag tror också att i detta avvisande av ett erbjudande om hjälp finns något djupare begravt. När jag möter samma ledare som efter ett tag lämnat sin roll, bytt tjänst eller sökt sig vidare, då berättar ledaren om hur knasigt det var och hur hopplöst läget var sist vi träffades.

För mig blir det ett mönster. Att människor som lämnat en intrasslad situation ser nyktert på sig själva. Då erkänner man att det hade varit bra att reda ut saker ordentligt och inte köra på tills det brister. Men det verkar som att smarta och ambitiösa individer inte förmår att be om professionell hjälp när läget är oklart och pressat men fortfarande är möjligt att klara upp. Det här har fått mig att fundera på om en viktig egenskap hos en

ledare är att behärska konsten att be om hjälp. För vad som döljer sig under hjälparrelationens kontrakt är att våga ha tillit till att hjälparen kan agera professionellt, medmänskligt och ge råd som leder till ökad reflektion och bättre beslut. Det är i grunden en svår konst att våga ha tillit till att en annan människa kan hjälpa oss. Att ta emot hjälp kan lätt förväxlas med osjälvständighet, brist på kompetens och oerfarenhet. I själva verket ligger det inbyggt i konsten att be om råd och hjälp en högre grad av mognad som i sig är en förutsättning för att bli en bra chef och ledare. Om vi vågade släppa på vår egen prestige och rädsla för att framstå som inkompetent är jag övertygad om att fler pressade ledare skulle förmå navigera och hantera sin situation innan den gått överstyr. För mig mynnar detta ut i en paradox: Bra ledare behöver klara sig själva och samtidigt vara bra på att hjälpa andra.

PS: Nyfiken på att höra om du känner igen dig i detta antingen som ledare eller hjälpare. Håller ni med? Läs mer →

Dumt att sparka tränaren – krönika i Modern Psykologi #4 2011

Just nu kan du läsa min senaste krönika i senaste numret av Modern Psykologi #4 2011. Där skriver jag lite om varför det är dumt att sparka tränaren och varför bra stämning i laget eller arbetsgruppen är guld värt.

***

Så här års brukar det bli en diskussion om att sparka tränaren i de allsvenska fotbollslag som presterat under förväntan. Varje år tvingas ett par tränare kasta in handduken, även om de ofta inte varit i klubben särskilt länge och omöjligen kan lastas för klubbens dåliga resultat. Men för klubbledningarna känns det alltid bra att ”göra något” och då kickar man tränaren. För ett par år sedan presenterade Leif Arnesson på Mittuniversitetet en studie över utvecklingen i Elitserien i hockey 1975-2005. I studien jämfördes hockeylagen som hade sparkat sina tränare med lag som behållit tränaren trots dåliga resultat. Det visade sig att de klubbar som behållit tränaren lyckades bättre. Vi människor verkar ha en tendens att hellre göra något enkelt istället för att långsiktigt förändra en situation. Det känns bättre och är en mer aktiv handling att sparka tränaren än att satsa på att utveckla gruppen. Enligt Arnessons beräkningar förefaller det optimalt att byta tränare ungefär vart femte år.

I mina tonår spelade jag hockey i den lilla bruksortsklubben Näldens IF i Jämtland. Andra säsongen gick det plötsligt väldigt bra. Trots att halva laget var ett år yngre än våra motståndare spelade vi jämt och vann flera gånger mot toppklubben ÖIK (från Östersund). Men en bit in i slutspelet blev det dålig stämning i laget. Flera av de tongivande farsorna bråkade sinsemellan och en av våra stjärnor gick över till ÖIK mitt under pågående serie. Den dåliga stämningen i gruppen fick konsekvenser. Vår fantastiske målvakt sviktade, vi förlorade flera matcher mot sämre motstånd och så var drömmen om att vinna serien krossad.

Ungefär samtidigt avslutade den gamle sovjetiske storspelaren Vladimir Krutov sin karriär i ÖIK:s A-lag. Krutov var en av de sovjetiska stjärnorna som ingick OS-laget 1980. Sovjet var storfavoriten och förlorade i princip aldrig några matcher. I slutspelet mötte man USA, vars lag bestod av ett gäng unga collegegrabbar som bara tränat tillsammans under ett halvår. I en uppvisningsmatch innan OS vann Sovjet med 9-2. Men i OS lyckades USA med sitt Miracle on Ice och vann hela turneringen efter att ha slagit Sovjet med 4-3 i en legendarisk match. Sovjets mytomspunne förbundskapten Tikhonov bytte ut stormålvakten Tretjak till allas förvåning, efter ett misstag i första perioden. Tikhonov kallade det senare för sitt livs största misstag.

USA:s coach Herb Brooks var en kontroversiell och hårdför typ som lade mycket krut på att svetsa samman gruppen. Spelarna hade en citatbok med knäppa uttryck som Brooks svängde sig med. Det amerikanska OS-laget i hockey är ett klassiskt exempel på hur sammanhållning och stämning i gruppen kan vara avgörande för nå framgång. Arnessons forskning lyfter fram felslutet att kortsiktigt lasta tränaren för ett lags dåliga resultat. Vi letar gärna syndabockar och frälsare såväl i näringslivet som på arbetsplatser, istället för att skapa en trygg atmosfär och en stark vilja att jobba mot ett gemensamt mål. Lite större tro på att utveckla grupper och organisationer skulle inte skada i dessa individualistiska tider.

Coachernas kravbluff

press_4_s

En av alla livscoacher som florerar dessa dagar är Elizabeth Gummesson. Hon har skrivit en bok som heter Good enough – bli fri från din perfektionism, Bokförlaget Forum 2009). Imorgon (17 juli) är hon sommaradlad av P1 och sommarpratar. I lokaltidningen Mitt i Södermalm är Gummesson nyligen intervjuad och där uppmanar hon folk att ”stänga av kravmaskinen”. Det är en vanlig tes som basuneras ut av coacher att vi ska sluta ställa krav på oss själva. Problemet är att det lätt blir ytterligare ett krav för en stressad mamma som försöker få ihop livspusslet. Om det vore så lätt att må bra bara genom att sluta ställa krav så skulle många människor göra det.

Men så enkelt är det inte. Mitt intryck är att det bland psykologer finns en större ödmjukhet inför svårigheten att sluta ställa krav. Det handlar helt enkelt om att förändra beteenden och tankemönster som vi många gånger har levt efter i hela vårt liv. Dessutom har våra inre krav ofta gjort att vi nått framgångar, varit duktiga och presterat. Att överge det för kravlöshetens förlovade land kan minst sagt vara smärtsamt och ångestväckande. Jag tror faktiskt inte att det är en bra lösning. Prestationsångest botar man inte genom att sluta ställa krav. Snarare handlar det om att skapa realistiska krav och mål som vi kan leva upp till. Om vi uppnår våra mål och då ser till att belöna oss själva med att njuta av för att vi lyckats då tror jag att vi kan slappna av och må bra. Så mitt råd är: sluta inte ställa krav, ställ rimliga krav.

Psychic Reader in New York

psychicreader

1:a New York-rapporten

Ett slående inslag i New Yorks gatubild är alla psychic readers. Den här andliga rådgivaren lovar till och med bredare än många psykoterapeuter.”Has succeeded where all others have failed”, står det på skylten. Jag antar att såväl psykodynamiker som KBT-are och livscoacher har gått bet. Som svensk är det lätt att slå bort företeelsen men faktum är att jag såg åtminstone ett dussintal psychic readers i New York och då var jag bara där en dryg vecka. Jag har en vän som provat och tyckte det var bra. Själv vågade jag inte. Tröskeln är ungefär likastor för mig som att på ett gympapass på Friskis & Svettis. Vore kul att höra om någon annan blivit analyserade av en ”gypsy woman”.

Jag har skymtat en artikel i DN om det här fenomenet men glömde i vilket sammanhang. Någon?

AGSLO-seminarium om coaching

section_coaching

Fredagen den 6 februari deltog alla på Organisationspsykologerna i AGSLO:s seminarium om coaching. Det var det sista av tre seminarium som AGSLO anordnade i vintras. Ett 40-tal personer hade samlats för att prata under rubriken Coaching – individualiserad ledarutveckling i tiden? Magnus Larsson, fil.dr., psykolog och verksam i Köpenhamn och Lund höll en översiktlig introduktion till coaching och min chef Johan Grant deltog som reflektör och sparringpartner.

Larsson gjorde en fyrfältare där det enligt honom grov sätt finns två dimensioner som de flesta coacher kan placeras in i. Det handlar dels om fokus för coachingen är prestation eller insikt. Den andra dimensionen handlar om fokus är på individen eller på organisationen. AGSLO och i viss mån Organisationspsykologerna betonar då främst insikt och organisations- och systemperspektiv. De flesta coacher har istället ett individperspektiv med inriktning på prestastioner.

Larsson gjorde ett uttalande som jag tycker väl beskriver hur jag själv tänker kring det här. Han menar att det är svårt att se den organisatoriska verkligheten. Det beror på att organisationer är komplexa, icke materiella och abstrakta i någon mening. Många människor och organisationer är också upptagna av normativa frågeställningar. Man talar om hur det borde vara istället för hur det är. Diskrepansen däremellan blir en sorts inkongruens som ställer till det. Larsson tog även upp att den organisatoriska verkligheten har mycket risk och ångest inom sig som i sin tur leder till fantasier. Som Gervase Bushe skriver i sin bok Klart Ledarskap:

Det man inte vet hittar man på.

Larsson talade också en del om frågan huruvida coacher ägnar sig åt symptomlindring av dysfunktionella system och organisationer istället för att åstadkomma verklig förändring. Larsson lånade ett sätt att beskriva coaching från The Grubb Institute. De brukar tala om att man som coach jobbar med ”person in role”. Alltså hur en person (ledare så vanligtvis) påverkas av den roll, funktion, uppgift och auktoritet som innefattar en särskild roll.

En annan ganska provocerande tanke som Larsson förde fram är att när du möter en person som du coachar så har du framför dig hela organisationen. Larsson och flera med honom menar att det här öppnar upp för ett sätt att tänka som både är bildligt och bokstavligt. När man möter en individ som jobbar i en organisation så möter du också en representant för denna organisation. Det handlar om ytliga saker som kläder, utseende och sätt att föra sig. Men det handlar också om de idéer, tankar och känslor som personen uttrycker förutom att de är unikt individuella även är tankar och känslor som existerar och är tillåtna i organisationen. Det kan vara abstrakt att tänka sig det närt man pratar om en organisation men pratar man istället om en familj eller en viss typ av kultur så blir det genast mer begripligt.

Larssons sätt att beskriva det här och Johan Grants efterföljande reflektioner skapade en bra grund för att förstå vad som skiljer olika perspektiv på individuella kontakter och coaching specifikt. Grant lyfte fram faran med alltför indvidualiserande förklaringar på individers problem. Problemen existerar ofta i ett organisatioriskt kontext. Att arbeta i en dysfunktionell, destruktiv eller meningslös organisation kan locka dig att söka stöd och plåster på såren. Som coach riskerar du då att trösta, stödja och leta syndabockar men inte åstadkomma verkligen hjälp och förändring för individen eller organisationen. Grant menade att spänningen mellan frigörelse och utveckling å ena sidan och plåster och första förband å andra sidan är en av coachens stora utmaningar.

Terry Patten till Stockholm

main_image.jpg

En ledarskapskonsult, författare och coach som betonar mjuka världen kan det vara något? Ja, säger min kollega och före detta Kaospilot Hannes Aurell som bjudit hit Terry Patten i veckan för Integral Week in Stockholm. På onsdagkväll håller han en kortare introduktionsworkshop där deltagarna får prova på hans Big Mind-metod. På torsdag-söndag är det sedan ett flertal fördjupande workshops. En av dessa ska jag gå på. Jag hoppas på bra flum och att bli lite personligt utvecklad. För den intresserade finns det platser kvar.