Etikettarkiv: essä

Ian Buruma till stan samt realease för ALT

På onsdag 28/5 kommer journalisten och författaren Ian Buruma till Kulturhuset och Internationell Författarscen. Buruma är holländare och har skrivit mycket för NY Review of Books. Han skrev en fantastisk essä i höstas om filmaren Werner Herzogs förhållande till vildmarken, ensamheten och det extrema. Några lösryckta citat från artikeln finns här. Annars DN:s förkortade version men läs hellre ursprungsessän. Buruma är aktuell med boken ”Occidentalism”. Den handlar om fiendens syn på Västerlandet. Boken vänder på perspektivet som Edward Saids presenterade i sin banbrytande bok ”Orientalism”. Där beskrev Said Västerlandets mytiska och fördomsfulla syn på Orienten. Orientalism är en av mina starkaste läsupplevelser någonsin. På Kulturhuset samtalar Buruma med förläggaren Björn Linnell. I höst utkommer dessutom Burumas ”Mordet i Amsterdam” på svenska. Den som handlar om mordet på Theo van Gogh.

På onsdag är det även realease för en ny tidskrift. Det är bokförlaget Atlas som skapat ALT (Atlas Litterära Tillägg). Kl. 18 börjar uppläsningar och mingel på gamla Ugglan, Närkesgatan 8. Via Bokhora kan man få en drinkbiljett. När inte BLM finns längre och OEI fortsätter att ge ut en elitistisk tidning som är tjock som Bibeln så finns onekligen ett utrymme för någon. Om man gör det bra. Vassa Eggen kommenterar innehållet här.

Jan Gradvall om diskofejk

I DN 27 april skriver Jan Gradvall en intressant artikel om den stora diskofejken. Där berättar han historien om musikjournalisten Nick Cohn och hur han fabulerade ihop ett reportage om den spirande diskoscenen. Artikeln publicerades i juni 1976 i New York Magazine och blev en succé som senare ledde fram till filmen ”Saturday night fever” från 1977. Men allt var bara fejk. ”Saturday night fever” hör inte till någon av mina favoriter i musikalgenrén, men Gradvalls text är verkligen läsvärd. Så här säger Nick Cohn om det hela:

Det var min idé att göra ett reportage om den verkliga discoscenen ute i New Yorks förorter, något jag tyckte Manhattan-journalisterna helt hade missat, säger Nik Cohn. En vän tipsade mig om diskoteket Disco 2000 i Bay Ridge. Jag åkte dit, såg alla som hängde utanför, men kände mig plötsligt väldigt utanför och osäker. Jag insåg att jag visste ingenting om de här människorna. Jag pallade därför inte ens gå in.

– När deadline närmade sig, och jag var tvungen att skriva klart, baserade jag i stället reportaget på mods jag träffat i London under tidigt sextiotal. Jag brukade hänga på en klubb på Goldhawk Road i Shepherds Bush där The Who gjorde tidiga spelningar. De ledande modsen, som verkligen levde för att visa upp sig, kallades ”faces”, en term jag i artikeln överförde till discoscenen.

– Huvudpersonen,Travolta i filmen, var en sammansättning av flera olika personer. Utanför discoteket i Brooklyn såg jag en kille som stod ute i kylan i bara skjortärmarna. Det var uppenbart att han hellre skulle frysa ihjäl än att göra avkall på sin stil. I honom kände jag igen den attityd jag observerat hos flera engelska mods.

Det är fantastiskt vad man kan svänga ihop som skribent om man har lite fantasi. Tydligen lyckades Nick Cohn fånga ett fenomen bara på känn.

Barnpsykiatrins historia

Synnöve Clason har skrivit en Understreckare om barnpsykiatrins historia. Hon har läst ”Kulturgeschichte seelischer Störungen bei Kindern und Jugendlichen” av Gerhardt Nissen. Det är en nyutkommen bok som beskriver hur samhället har sett på eller snarare sett ner på psykiska handikapp. För den som liksom jag har rudimentära tyskakunskaper så ger essän en bra inblick i forna tiders psykvård. En berättelse om idioter, svagsinta och andra onormala.

För den som vill läsa något på svenska med mera tyngd rekommenderar jag Michel Foucaults klassiker ”Vansinnets historia”. Där skildrar han hur leprakolonierna på 1400-talet inte behövdes eftersom epidemierna klingade av i Digerdödens spår. De tomma institutionerna togs då i anspråk och började fyllas pånytt. Men inte av pestsmittade utan istället började man att förvara och spärra in idioter och byfånar. Det var en mer systematisk metod än att dumpa idioterna i grannstadens hamn som också var en vanligt förekommande metod.

Alf Rehn om företagsekonomins kris och succé

Vad är det egentligen företagsekonomin, som akademiskt fält, skall producera? Frågan kan tyckas udda, t.o.m. obegriplig, men är i mitt förmenande viktig, för där filosofi och biologi framstår som tämligen klara sysselsättningar, och begripliga för och i sig själva, är det mycket mera oklart vad företagsekonomi finns till för. Ska den vara nyttig, ska den skapa mervärde, vara intellektuell, vara kritisk, vara produktiv?

Så börjar Alf Rehn en tankeväckande essä om företagsekonomi. Rehn är professor i innovation och entreprenörskap på KTH. Han har intresserat sig för allehanda udda ekonomiska företeelser i periferin. Han har nyligen författat boken ”Vad är företagsekonomi” och är en flitig talare. Det är sällan man läser en text som undersöker en akademisk disciplins kärna och fundament. Det tas alltid för givet att det finns en massa akademiska ämnen och ofta tycks verksamma inom dessa fält betrakta det som något självklart att de ska forsätta finnas till. Jag har precis läst en kurs i socialpsykologi och kämpat med att förstå vad socialpsykologi är för något. Jag kämpar fortfarande.

Zaremba om Vietnam

Maciej Zaremba skrev i mellandagarna en läsvärd artikel i DN om Vietnam där han bland annat diskuterar SIDA:s prioriteringar. I artikeln tar han upp nättidningen VN-Express som på ett par är blivit Vietnams största nätplats. I ett land med begränsad pressfrihet har VN-Express lyckats bli störst med cirka 6 miljoner läsare per dag! Det är världens 82:a mest besökta sajten i världen (enligt Alexas ranking). Några citat:

För jämförelsens skull: den största tyska nyhetssajten Der Spiegel har rank 304, Le Monde 940, DN 4.127. Den vietnamesiska regeringens Nhân Dân ligger på plats 18.054, i sällskap med Fotolabbet Pixbox på Rehnsgatan i Stockholm…

Enligt Reportrar utan gränser ligger Vietnam i världsbotten när det kommer till pressfrihet, plats 162 bland världens länder, i sällskap med Kina och Iran.

Zaremba skriver som vanligt lysande. För den källkritiske tar Internetbrus upp problemen med Alexas webstatistik.

Mer kommentarer om Slas

7 januari repriserade Kulturradion ett program med Slas från 1992. Bengt Packalén dricker kaffe och kurar skymning i dennes ateljé. Det blir ett otvunget samtal där Slas får prata på om varför han var så förbannad när han skrev ”Brev till en hembygsgård”, från 1974. Det var förövrigt den första boken jag läste av Claesson. Boken handlar om en författare som blivit inbjudan att hålla ett föredrag på hembygsgården från den trakt han skildrat och blivit expert på (läs ”Vem älskar Yngvej Frej”). Huvudpersonen försöker skriva ett brev där han tackar nej men brevet vill liksom aldrig ta slut och det blir istället en lång ilsken dialog med småböndernas barn. I slutet av programmet blir Slas ilska alltmer förklarlig.

Andra som kommit med insiktfulla kommentarer är Stationsvakt som träffande skriver att:

”Hans språk var bedrägligt enkelt – men innehöll mycket ändå”.

I SvD skriver Richard Swartz en läsvärd Understreckare. Swartz tar upp Claessons antiintellktuella hållning och den metod som han fulländat genom att skildra verkligheten och människorna rakt upp och ned, utan omskrivningar. Det finns en befriande vardaglig hållning i Slas böcker. Det bedrägliga är just att det ser enkelt ut, men Slas var en mästare på upprepningar och dialoger från vanliga samtal människor emellan. Gärna på ett tåg, en säng eller krog. Swartz tar även upp problematiska sidor hos författaren vilket känns befriande i all nostalgi.

För den som inte fått nog har SR Minnen, en inspelning från 1966. Där intervjuas Claesson av Gabrilla Garland om hur han reste i efterkrigstidens Europa som fattig frilansande skribent och tecknare.

Läs även om min relation till Stig Claesson.

Anknytningsteorin goes popular och några invändningar

I mellandagarna publicerade DN två essäer av Tor Wennerberg där han beskriver anknytningsteorin. Med rubriken ”Den första kärleken” redogör Wennerberg för grunderna i anknytningsteorin för en lekmannaintresserad allmänhet. Han berättar om John Bowlbys banbrytande forskning under efterkrigstiden. Bowlby var verksam vid det berömda Tavistockkliniken i London. Bowlby och hans medarbetare James & Joyce Robertson gjorde bland annat filmen om lille John som blir lämnad på prov på barnhem när han var drygt ett år, dvs. under den viktiga anknytningsfasen. Johns separationsreaktioner var ett viktigt led för att förstå vikten av samspelet mellan barn och mor (eller som man upptäck senare även andra anknytningsobjekt). Läs mer →

flm: ny kulturtidskrift om film

Det har länge tjatats om att det saknas en vettig tidning om film. Så när alla slutat hoppas så dyker flm upp. Initiativtagare är Jonas Holmberg och Jacob Lundström. Flm är snygg, tilltalande och tar upp intressanta vinklar från filmens värld. Korta texter varvas med längre artiklar, essäer och intervjuer. Läs tex. en intervju med Ika Nord om det rebelliska barnprogrammet med samma namn. Jag minns att jag tyckte det var ett läskigt program. Jag förstod det inte när jag var liten.

Flm tar upp olika aspekter av film och rörliga bilder vilket känns lovande. Kul att läsa om Samira Ariadads projekt Piratbion. Det ordnar gratis filmfester utomhus (och inomhus) där de visar film. Det är mer av ett undergroundprojekt än Psykologer tittar på film, men deras strävan efter att skapa nya sociala mötesplatser känner jag igen mig. I artikeln sägs att ”för Piratbion är istället visning halva poängen..”, vilket lika gärna skulle kunna beskriva mina idéer om Psykologer tittar på film.

Flm skriver också om kopplingen mellan Dior, mode och Hitchcock. Om Hollywoods trend att skildra Afrika, samt om Roman Polanskis ”Repulsion” (1965). Filmen handlar om Carol, en ung kvinna (spelad av Catherine Deneuve), som psykiskt kollapsar och barrikaderar sig i en lägenhet. Artikeln tar fasta på den efterföljande censurdiskussionen och debatt där flera psykologer uttalade sig. Skildringen av ett splittrat inre psyke gjorde att vissa ansåg filmen vara skadlig, medan andra tyckte den illustrerade någon viktigt. Kanske blir det här en kommande Psykfilm?

Hur som helst, ser jag fram mot kommande nummer av tidningen.

Fler som är positiva till flm är Pallas och Bohlin (Kulturnytt 30 november).

Hynek Pallas lanserar begreppet Microcinema

Filmkritikern och bloggaren Hynek Pallas har skrivit en essä om Microcinema till katalogen för Stockholms Filmfestival. Microcinema är Pallas sätt att försöka förstå, sammanfatta och paketera om begreppet independenteller lågbudget som det också kallas ibland. För det är inte den viktiga distinktionen i dagen globaliserade och uppkopplade värld. Så här skriver Pallas:

Men i en tid då det med liten budget och digital utrustning är möjligt att få bättre och mer varierande resultat än förr, och dessutom nå en bred publik, behövs ett nytt samlande begrepp. Microcinema är uttryck som används om filmer gjorda på digital video, som redigeras på dator och distribueras via Internet. När den, som Jonathan Caouettes självbiografiska film Tarnation (2004), tar klivet upp i vanlig distribution tycks beteckningen försvinna. Eftersom framtidens filmmarknad i allt väsentligt kommer att delas upp mellan ”små” filmer, som de i årets Spotlightsektion, och storbudgetfilmer – vare sig de kommer från Hollywood, Bollywood eller är statsfinansierade Europeiska stordramer om snutar – borde benämningen microcinema hänga kvar även efter att en film tagit sig in i festivalnätverket eller fått ”vanlig” distribution, av orsaker som kommer att bli tydliga under diskussionens gång.

En tydligare profil med fokus på produktionsättet och distributionen skulle kunna lyfta fram de problem och utmaningar som filmare i Microcinemagenrén står inför. För filmer som kommer till utanför de etablerade filmstudiorna behövs. Men även om de kräver mindre resurser så behöver de ändå pengar. Det gäller att Filminstitutet och andra finansiärer öppnar ögonen.

Läs mer om Microcinema på Wikipedia.

Rob Brown förklarar evolutionen på ett pedagogisk sätt

Rob Brown fortsätter att förklara evolutionsteorin och det naturliga urvalet på ett pedagogisk sätt. Brown följer upp essän ”Evolution and the Wisdom of crowds” med två kortare texter om evolution. Del 2 handlar om att begreppet same species orsakar huvudbry. Istället lanserar Brown begreppet interfertile som ett bättre riktmärke för att förstå vad som åsyftas. Här är Brows definition på vad han menar med interfertile.

interfertile: two animals are interfertile if they would be able to produce an offspring, if they were allowed to mate or were artificially inseminated. If they are both the same sex, they are interfertile if each could produce an offspring with the appropriate sex parent of the other.

Brown förklarar också varför det inte finns några skarpa gränser mellan vissa arter, genom att jämföra med vart i en stad man bor. Det finns inte alltid tydliga gränser mellan olika stadsdelar. Gränserna är relativa eftersom de vi betraktar de flesta fenomen utifrån relativa termer. Han tar upp exemplet med olika typer av salamandrar i Central Valley i Californen. Vissa kan para sig med varandra men det finns en felande länk i söder vilket komplicerar definitionerna om de är samma art eller inte. Brown avslutar också med tips på hur man kan bemöta någon som tvivlar på grunderna i utvecklingsläran.

Del 3 om evolutionen, handlar om släktskapet mellan apor och människor. Där målar Brown upp hur de små stegen i utvecklingen gjort att nya apor och människoarter uppstått över årmiljonernas lopp. På ett träffsäkert sätt målar han upp en långsam utveckling som mycket väl kan vara sann.

Essäerna är skrivna i ett amerikanskt kontext där diskussionen om den skapelseberättelsen kontra utvecklingsläran fortfarande är het. Men textern är klargörande och upplivande läsning för att förstå vad evolution är för något. Del 1 är den bästa essän, så har du inte tid att läsa alla tre så läs om ”Evolution and the wisdom of crowds”.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur