Etikettarkiv: film

Psykologer tittar på film gör gästspel på PS10

Psykologer tittar på film kommer att göra ett gästspel på psykologstudentkonferensen PS10 i Göteborg 22-23 oktober.

På fredag eftermiddagen är det diversé föreläsningar och på kvällen kl. 20 är det visning av Man on Wire av regissören James Marsh på Bio Capitol. Filmen handlar om den excentriske lindansaren och akrobaten Philippe Petit äventyr där han går på lina över broar och katedraler innan han slutligen gick mellan tvillingtornen på World Trade Center. Filmen skildrar gruppens dynamik bakom den kompromisslöse Philippe. En fascinerande kicksökare, kanske med en skruv lös? Efter filmen blir det samtal med en inbjuden psykolog och med publiken på charmiga Bio Capitol.

PS10 är uppföljaren till de tidigare konferenserna i Linköping 2008 och Uppsala 2009. På fredag eftermiddag mellan 15-16, ska jag föreläsa om hur psykologer påverkas av utvecklingen på nätet och sociala medier. Under lördagen har den drivna arrangörsgruppen valt att genomföra konferensen som en Open Space där temat för dagen kommer vara psykologrollen 2020. En spännande metod som jag prövat på flera gånger i olika sammanhang. Första gången när jag gick på Kaospiloterna i Danmark. I dagsläget har 350 personer anmält sig till PS10, vilket är jättekul. Anmälningstiden går ut i dagarna så skynda dig innan det är för sent.

Essä om In Treatment

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 7/ 2010) publicerades min essä om ”In Treatment – ett vattenhål för reflekterande svenskar”. Här följer artikeln i sin helhet.

***

I det tysta har tv-serien In Treatment gjort hundratusentals människor beroende av samtal på tv. I serien får vi följa den inkännande men ensamme terapeuten Paul Weston med sitt miserabla privatliv. Jonas Mosskin har träffat svenskarna som fastnat för terapi-tv.

Under sommaren hälsade jag på flera personer i vårt avlånga land som alla blivit besatta av tv-serien In Treatment. På skärgårdsön tittade min pappa över axeln på sin fru och fastnade. En grannfru följde reprisen mitt på dagen. Kom det folk på besök öppnade hon inte utan skrek i stället: ”Kom in!” En psykolog jag känner pratar med sin kollega efter varje avsnitt och diskuterar Pauls bemötande och agerande, ungefär som jag pratar med mina sportintresserade bröder om den senaste fotbollsmatchen. Enda problemet för henne var att tv-serien fick henne att börja tänka på jobbet mitt i semestern. Ett annat psykologpar i en annan del av Sverige, avbryter middagar och telefonsamtal för att bänka sig framför tv:n och det obligatoriska eftersnacket.

En augustikväll sitter jag på en bar i Gamla Stan. Intill mig diskuterar tre personer initierat terapeutens olika ställningstaganden och råd till sina patienter i samma serie. Terapi, behandling och psykologi tycks ha blivit en del av vår samtid. Hur gick det till?

LÅNGT BORTOM kvällstidningsrubriker och krysslek med allsång, har serien blivit ett vattenhål för reflekterande svenskar. Här och var ute i stugorna följer människor terapi på tv. Det är inte mer spektakulärt än ett viktigt samtal, men ack så spännande. I den allmänna psykologiska debatten handlar det mesta om evidens och terapeutiska fraktionsstrider påeldade av närsynta beslutsfattare inom landsting och psykiatri.

När den vanliga psykologin går bet på att prata med människor, har terapi blivit hett genom populärkulturen via tv-serier, filmer, romaner, självhjälpsböcker och nya psykologiska magasin. Lägg därtill alla livsstilscoacher som basunerar ut fluffiga råd åt höger och vänster. Det är som att vi lever i en parallell värld där människor trånar efter samtal och sedan knaprar piller som husläkaren ordinerat.

PÅ MÅNGA SÄTT är det en anmärkningsvärld utveckling. Första gången jag hörde talas om In Treatment var för två och ett halvt år sedan på en utbildningskonferens anordnad av psykoanalytiker. Där fördes en myndig diskussion huruvida det var positivt att skildra terapi på film och tv. Risken fanns, menade några psykoanalytiker, att terapirummet inte längre skulle bli en fredad zon utan intas av allehanda makter.

Efter två säsonger av serien är det uppenbart att terapi fått ett folkligt uppsving. Det är som om vi skulle gläntat på dörren till sakristian i kyrkan och upptäckt allt spännande som försiggår där bakom. Få i psykbranschen som jag träffar i dag är kritiska till terapi-tv. Det skulle vara en och annan kbt-are då som tycker att Paul Weston saknar en stringent metod. Weston svajar förvisso betänkligt när det gäller metod och ramar, men just detta gör på många sätt serien mer trovärdig och mänsklig, enligt mig. För nog är det fler än Paul som i sin yrkesroll skulle bli oroad över den cancersjuke arkitektstudenten Aprils sätt att negligera sin cellgiftsbehandling och till slut i desperation följa med henne till sjukhuset. Eller som skulle ta 11-årige pojken Olivers parti när föräldrarna beter sig barnsligt under skilsmässan.

DEN ANDRA SÄSONGEN av serien är rörigare och blandar in mer av terapeuten Westons liv. Han lever ensam efter en skilsmässa, har flyttat till en lägenhet i Brooklyn och träffar sina barn sporadiskt. Patienten Alex, som i första säsongen tog sitt liv, spökar då hans far bussar advokater på Paul och stämmer honom på miljonbelopp. I takt med att patienternas problem fördjupas och rättegången rycker närmare blir Paul alltmer bitter och tvivlar på allvar över sitt yrkesval. Ånyo söker han upp sin handledare Gina, och likt ett bångstyrigt barn spjärnar han emot när hon föreslår att han ska börja i terapi och inte handledning. Snart sitter han där och vräker sin frustration över henne. Mia, en gammal patient som Paul övergav under sin utbildningstid, dyker oväntat upp och motvilligt tar de upp den terapeutiska kontakten. Att Mia ständigt korsar gränsen och utmanar ramarna för terapin gör att de ofta hamnar i köket eller någon annanstans.

STÖRST TERAPEUTISK UTMANING möter Paul när den seniore Walter hamnar hos honom. En framgångsrik man, vd för ett storföretag och på många sätt en okonventionell klient. Walter har en uppblåst självbild, tvångsmässiga drag och stora svårigheter att tillåta sig att känna känslor. Han plågas av elakartade rykten om företaget som gör honom pressad. När Walter får en panikattack under en session blir det startskottet till en märklig terapeutisk resa. Hans fasad spricker efterhand som hans situation blir mer prekär och Paul lyckas med sin auktoritativa stil förmå Walter att minnas de barndomstrauman som triggar hans panikattacker.

Programinköparen Göran Danasten på Svt säger att In Treatment haft en särskilt engagerad publik, trots att varje avsnitt ”bara” setts av cirka 200 000 tittare.

– Så mycket uppskattande reaktioner som vi fått kunde man nästan tro att serien haft en miljonpublik. Seriens hängivna publik påminner lite om Star Trek-fansen, när vi sände den serien. Jag tror att en anledning är formatet. Man får lätt en relation till serien och fastnar.

SERIENS DRAGNINGSKRAFT hänger ihop med dess enkelt. Ett samtal, en dialog mellan två människor, det är allt. Det speciella i den terapeutiska relationen blir tydlig för allmänheten. Samtalets kraft är likväl fascinerande för yrkesverksamma behandlare. Personporträtten gestaltas av bra skådespeleri och mästerliga dialoger. Det gör klienterna till levande människor av kött och blod som hade kunnat vandra in på vilken mottagning som helst.

Ska man vara kritisk är kanske serien för snygg och för rätt för att verkligen illustrera den gråa vardagen på en vanlig psykologmottagning. Westons ensamhet gör honom utsatt i sin psykoterapeutiska roll och borde tjäna som ett exempel på hur viktigt det är att ha kolleger, familj, vänner och ett privatliv vid sidan av arbetet.

PSYKOLOGIN HAR på några år flyttat fram sina positioner i samhällsdebatten och det offentliga livet. Kändisar står på kö för att berätta om hur de tog itu med sina problem när de gick i terapi. Kanske kommer vi att minnas In Treatment som den slutgiltiga murbräckan mot vår affektfobiska nordiska kultur.

Intressant är att en viktig inspirationskälla för Hagai Levi, upphovsmannen till serien och till den israeliska förlagan Be Tipul, var Bergmans Scener ur ett äktenskap. I den skildrades förfallet hos den borgerliga 1970-tals familjen, eller åtminstone Bergmans eget äktenskapliga problem. Det lär på sin tid ha påskyndat en och annan skilsmässa. Låt oss hoppas att något mer konstruktivt kommer fram ur In Treatments terapisessioner än Marianne och Johans äktenskapliga ältande i Scener ur ett äktenskap.

En säsong till och snart har vi en hel folkrörelse av nya terapipatienter som inspirerats av tv-serien. Det vore en glädjande utveckling, om du frågar mig.

PS: Alla fans kan vara lugna. Det pågår inspelningar i USA för en tredje säsong av serien, som förhoppningsvis sänds nästa sommar på svt.

JONAS MOSSKIN

Psykologstudent

Nionde säsongen av Psykologer tittar på film

Nionde säsongen av Psykologer tittar på film är här. Torsdag 30 september visas dokumentären Ångrarna (SWE, 2010). Den handlar om Orlando och Mikael som bytt kön till från man till kvinna och sedan ångrat sig. Filmen väcker mycket känslor och ställer psykologiska frågor om kön, genus, identitet och vad det är att vara människa. Ångrarna är ett psykologiskt samtal mellan två personer som dragit lite olika slutsatser av sina livserfarenheter.

Gäster är filmens regissör Marcus Lindeen samt Linn Heed, psykolog, psykoterapeut och känd av en bredare publik som Aftonbladets sex- och relationsrådgivare.

Filmen är en timme, visas kl. 19 och samtalet med publiken sker direkt efteråt. Entré 60kr kan köpas på nätet eller i infokassan på Kulturhuset eller via biljettbokningen på tel: 08-508 315 08.

Varmt välkomna!

Övrigt ur programmet:

11 november, Dogtooth (GRE, 2009) av Yorgos Lanthimos. En till synes vanlig man spärrar in sin familj och tre vuxna barn i en villa och lär dem skälla som hundar. Utsågs till bästa film på Stockholms Filmfestival 2009.

9 december, Det vita bandet (TYSK/FRA, 2009) av Michael Haneke. Ännu ett mästerverk där vi får följa en liten tysk by i början av 1900-talet. Svart pedagogik, en feodal struktur samt en lurande ondska föder en grupprocess av det otäckare slaget. Filmen vann Guldpalmen i Cannes förra året. Gäst är Jonas Ramnerö, psykolog, psykoterapeut med KBT-inriktning och universitetslektor på Stockholm Universitet.

PS: Gå med i Psykfilm på Facebook.

Psykologiska Thrillers i P3 Populär

Torsdag 9/9 gästade jag och filmkritikern Andrea Reuter radioprogrammet P3 Populär och pratade om psykologiska thrillers. Det går att lyssna på programmet här. Från cirka 10.10-10.35.

Vi pratade om vad som kännetecknar en psykologisk thriller och vad som gör den bra. En psykologisk thriller bör ha trovärdiga personporträtt, en spännande handling, gärna med en tvist och där huvudpersonerna försöker reda ut huruvida de själva eller någon annan karaktär är skruvad. Det bör också finnas något mystiskt och övernaturligt inslag som skapar en osäkerhet om verklighet och tid och rum. Musiken är också viktig för att försätta publiken i rätt stämningsläge.

För mig är The Shining av Stanley Kubrick den ultimata psykologiska thrillern, åtminstone i modern tid om vi räknar bort Hitchcocks alla klassiker.

Huvudpersonen Jack Torrance (Jack Nicholson) vaktar ett fjällhotell som blir insnöat tillsammans med sin fru och son. Långsamt blir det tydligt att hotellets isolering och förbannelse får greppet om Jack. Hans galenskap blommar ut och han jagar sin fru i flera klassiska scener. Filmen är obehaglig och redan i introt får man en vag känsla av att det här kommer inte gå bra. För mig är det värsta scenen den när Wendy (Shelley Duvall) hittar Jack manuskript och det står samma mening sida upp och sida ner, på hundratals pappersark: ”All work and no play makes Jack a dull boy”. Då inser Wendy och alla tittare att jack är fullständigt galen.

Programledaren Hanna Fahl undrade om man kunde lära sig något av psykologiska thrillers. Jag tror att det framförallt är på ett känslomässigt plan som lärandet sker. Man kan få en upplevelse av hur det är att uppleva svåra psykiska problem och situationer. Den ångest man själv sitter med i soffan är en krusning av den ångest som vissa som mår fruktansvärt dåligt kan känna. Förhoppningsvis kan man öva upp sin empati. Eller så är den psykologiska thrillern bara en kittlande verklighetsflykt från vår gråa vardag. En esoterisk jakt efter en gnutta mening?

Jag gör ett gästspel på BioKlubb Osten

87942185-1

Unga Klara har under våren dragit igång Bio Klubb Osten filmvisningar av Susanne Ostens filmer med efterföljande samtal. Nu på söndagkväll den 25 april ska jag vara med och kommentera ”Livsfarlig film” från 1988, vilket är den tredje visningen för våren. En film som på sin tid blev sågad men som dagens samtid kanske kan tänkas ha en annan inställning till. Skräck och farligheter står i centrum för filmens tema. Förutom mig kommer Bo Östlund, psykoanalytiker att prata om filmen. Samtalsledare är journalisten och författaren Helena von Zweigbergk.

Ett medlemskap i BioKlubb Osten kostar 100 kr, då ingår en filmvisning med efterföljande samtal. För medlemmar kostar de följande filmerna med samtal 80 kr per film. 60 kr för ungdomar under 26 år och arbetssökande. Filmvisningen börjar kl. 18.00 på Kulturhuset i Lagret (i bottenvåningen av huset).

Susanne Osten lär vara i Ramallah på Västbanken men har skrivit en kommentar från hennes horisont idag, som inledning för diskussionen.

Vi ses!

Här en länk till eventet på Facebook.

Psykologer tittar på film visar The Bridge

MV5BMTcwMzk4NDY4MV5BMl5BanBnXkFtZTcwMDkzODU0MQ@@._V1._SX99_SY140_

Torsdag 22 april visar Psykologer tittar på film The Bridge (USA, 2006) av Eric Steel. Det är en dokumentär över självmordsbron Golden Gate i Kalifornien. Varje år begår ett tjugotal personer självmord på den mytomspunna bron. Regissören skildrar en vacker bro från alla möjliga vinklar. Samtidigt söker han upp anhöriga och intervjuar dem om deras upplevelser.

Efter filmen blir det ett samtal med publiken. Gäst är David Titelman, psykolog, psykoanalytiker och verksam vid NASP, (Nationellt Centrum för Suicidprevention) vid KI i Stockholm. Filmen är cirka 90 minuter lång och visningen börjar kl. 19.00. Filmen är på engelska och har engelsk textning. Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet:

Varmt välkomna!

PS: Det här är sista ordinarie Psykologer tittar på film för säsongen. Dock kommer Psykfilm att göra ett gästspel på Psykoterapimässan i Stockholm lördag 8 maj på Norra Latin. Eventet är öppet för alla. Då visas Behandlingen (SWE, 2009) av Johan Jonason. Mer om det inom kort.

Gå med i Psykfilm på Facebook.

Existentiell Filmfestival i Falun

Under tre dagar 14-16 april är det Existentiell Filmfestival på Högskolan i Dalarna. Jag har blivit inbjuden att hålla en avslutande betraktelse och kommentar av festivalens diskussioner och filmer. Förhoppningsvis kommer jag på något smart att säga om lycka, existens, film och psykologi. Temat för årets festival är ”Den lyckade människan”. Saxat från programtexten:

Existentiell Filmfestival i Dalarna vill utifrån filmupplevelser diskutera samhällsklimat, tidsanda och livsvillkor. Temat 14 – 16 april 2010 är ”Den lyckade människan”. Vi menar att vårt samhälle idag domineras av starka föreställningar om att lyckas och vara framgångsrik. Många människor kämpar med ideal att leva upp till och en växande ångest för att inte duga i egna och andras ögon. Med ekonomisk välfärd tycks paradoxalt nog inte trygghet och acceptans följa utan ökande krav på det lyckade livsprojektet, alltifrån utseendefixering, den perfekta karriären, det sköna hemmet och den lyckliga familjen.

Vi berör den havererade medelklassdrömmen i filmer som Mammut och Revolutionary Road, liksom kampen för värdighet bortom strålkastarljuset i The Wrestler. Om konformitet och drömmen om andra sätt att vara människa på som i Man tänker sitt och De ofrivilliga. Eller framgångens pris i nära relationer, som i filmen Se mig.

Kom och delta i samtal med bl.a. Anna Kåver, leg. psykolog, psykoterapeut, författare, Stefan Einhorn, författare, Maria Lundqvist, skådespelerska, Jonas Mosskin, psykologstudent, Astrid Söderbergh Widding professor filmvetenskap, Robert Lillhonga, regissör, föreläsare, Ann Britt Grünevald, fd chef Österåkeranstalten plus många andra som delar med sig av sina professionella och personliga perspektiv. Det är det gemensamma samtalet om film och samtid som står i centrum på denna filmfestival. Välkommen till Högskolans Dalarnas Mediehus 14 – 16 april 2010!

Miss Kicki, filmrecension

websizedposter

Jag har skrivit en filmrecension av den hyllade och bioaktuella filmen Miss Kicki för Psykologtidningen. Recensionen fick inte plats i pappersupplagan men kan läsas här eller på Psykologtidningens webbplats.

***

Miss Kicki är en ny svensk långfilm av norsk-taiwanesiske Håkon Liu. En debut som många kritiker blev förtjusta i på Stockholms filmfestival men som länge saknade biodistribution innan äntligen Folkets Bio beslöt sig för att visa filmen på sina biografer.

Kicki, spelad av Pernilla August, är i 40-årsåldern och bor ensam i en lagom trevlig men ostädad Södermalmslägenhet. Hon är glad i rödvin och verkar ensam. Hon dejtar taiwanesiske affärsmannen Mr Chang på nätet. De har en flirtig webbkamerarelation där han visar Kicki utsikten över Taipei från hans kontor i en av alla skyskraporna. Han lockar med en lös invitation att komma till Taiwan.

I början av filmen möter vi Kicki som uppvaktas på sin födelsedag med prinsesstårta av tonårssonen Viktor och mormor. Den kyliga tonen indikerar att allt inte står rätt till. Hon har märkbart svårt att relatera till sin familj. Glättighet kombinerat med ointresse ger det hela en märklig känsla av djupaste avstånd mitt i tårtätandet. Mormodern föreslår att hon borde göra något med sonen för att förbättra deras relation och så kommer det sig att mor och son sitter på ett flygplan till Taiwan.

Kicki håller på distansen till Viktor. De första dagarna går de runt var och en för sig i den taiwanesiska huvudstaden för att Kicki ska fixa några saker. Hon ger sig av mot kontoret där Mr Chang jobbar men trots att hon springer runt i korridorerna vågar hon inte ta steget och knacka på. Frustrationen över sin rädsla för närhet driver henne till att börja supa med hotellpersonalen. Viktor tröttnar på mammans självupptagna distans och upptäcker istället motvilligt staden på egen hand. Han blir bekant med unge Didi. Tillsammans på vespa utforskar det staden, kastar macka, äter nudelsoppa och jämför sina dysfunktionella familjesituationer.

Efter några dagar och ännu fler rödvinsglas hamnar Kicki med Viktor och Didi i farstun till Mr Changs lyxiga villa. Mötet blir inte som någon tänkt sig. Changs drillade barn spelar klassisk musik och en artig hustru konverserar de udda och objudna gästerna till allas lättnad. Mötet gör det uppenbart för Viktor varför mamman valt att besöka Taiwan och det minskar inte precis avståndet mellan dem. Didi och Viktors relation blir allt intimare på knagglig engelska samtidigt som Didis liv som smågangster får konsekvenser för dem alla.

Vi får veta väldigt lite om bakgrunden till Kickis och sonens relation. Det framkommer att Kicki lämnat Viktor för en jobbkarriär i USA när sonen bara var 4 år. Tolv års frånvaro förklarar varför Kickis gör aviga närmandeförsök till Viktor. Kicki är en sargad själ som inte klarar av närhet och beroende, med- och motgångar. Pernilla Augusts bräckliga kvinnoporträtt av Kicki är tragiskt och träffsäkert. Jag lider med sonen som ständigt upplevt förhoppningar på att mamman ska finnas där och så är hon bara luft. Det är plågsamt men väldigt bra.

Den finns en dyster melankoli över karaktärerna och landskapet i Miss Kicki. De vackra bilderna och stämningen i filmen från miljonstaden Taipeis gytter, blir en fond där den moderna storstadsmänniskans ensamhet utspelar sig. Viktor och Didi lever utsatta liv på varsin kontinent. Föräldrars bristande omsorg har lämnat ut dem bägge till samhället och andra människors intressen när de som tonåringar försöker hitta sig själva i världen.

Filmen gestaltar avstånd och tystnad mellan människor på ett ypperligt sätt. Som betraktare skruvar jag på mig för att försöka uthärda en jobbig men trovärdig relation mellan en mor och en son. Lite terapi skulle kanske kunna vara en bra hjälp på vägen.

Psykologer tittar på film visar Syskonbädd 1782

Syskonbadd

Torsdag 25 mars, kl 18 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Cinemateket och Filmhuset och visar Vilgot Sjömans klassiker, Syskonbädd 1782. Vilgot Sjöman var under hela sitt liv intresserad av tabun, och i Syskonbädd 1782 är motivet incest mellan syskon. Det gustavianska syskonparet spelas av Bibi Andersson och Per Oscarsson och Jarl Kulle spelar en avundsjuk baron som är tredjepart. Sjöman själv frågade sig om filmen handlade om drömmen om syskonsjälen. Och hur är det idag: har queera perspektiv och vår tids syn på sexualitet förändrat förhållandet till gamla tabun? Efter visningen analyserar och diskuterar Linn Heed, psykolog, psykoterapeut och sex- och relationsrådgivare i Aftonbladet.

Filmen är 93 minuter lång och samtalet äger rum direkt efter filmen i Bio Mauritz. Filmhusets café är öppet till 20.00. Biljetter kan bara köpa i kassan på Filmhuset, som är öppet dagligen mellan 13-18. För den som har Cinemateketkort kostar det 45 kr. Annars är biljettpriset 65 kr.

Varmt välkomna!