Idag är det som bekant mycket dyrare att gå i KBT-terapi än psykodynamiskt inriktad terapi. Eftersom vindarna blåser som de gör kommer det här på sikt att förändras. I takt med att utbudet av KBT-terapeuter ökar och PDT-terapeuter minskar kommer prisnivån rimligen att justeras. När nu Landsting, kommuner och psykiatrin satsar massivt på KBT kommer det här få långtgående konsekvenser. Cullberg, Schubert, Werbart och Sandell skriver i sin artikel om den hotade psykodynamiska terapin och vilka konsekvenser det kan få:
Besluten kommer, om de inte omprövas, att få till följd att den dynamiska psykoterapin pressas ut på den privata marknaden, eftersom många som har råd kommer att vilja söka dessa samtalsformer. Det som den offentliga sektorn kommer att erbjuda i form av utbildning och behandling i KBT kommer att bli alltför ensidigt och komprometteras av bristfällig utvecklingspsykologisk och dynamisk kunskap.
Jag har länge tänkt på det här. När enfalden riskerar att breda ut sig i allmänvården, och det inte längre är möjligt att få en längre samtalsterapi av PDT-slag, kommer människor helt enkelt söka sig till den privata marknaden. Främst välinformerade människor som har råd att betala terapin av egen kraft. På sikt får vi då en allmänhetens psykiatri och psykoterapi där man jobbar med KBT och en annan privat del med PDT och andra alternativa inriktningar. Det här riskerar att förstärka fördomen att det mest är intellektuella konstnärstyper från över medelklassen som ligger på divanen och analyserar sig själva. Det här är ju en fördom som delvis är sann men i framtiden kanske den blir ännu tydligare. Jag är vet jag inte vad jag ska tycka om en sådan utveckling. Det känns fel. Klass och social bakgrund spelar så stor roll ändå i vårt samhälle. Det vore synd om det befästes ännu mer i psykoterapins värld.
