Etikettarkiv: HynekPallas

Kulturpolitikens kollaps – var ska jag visa min film?

Jag har fått förtroendet att leda ett samtal om film- och kulturpolitik på Tempofestivalen som börjar nästa vecka. På onsdag 7 mars, kl. 18.30-20.30 debatteras och minglas det. Oberoende Filmares Förbund har tagit initiativ till debatten och skriver så här om bakgrunden till debatten:

I december 2011 fick monopolaktören SF Bio avtalet att ta över driften av Klarabion i Stockholms kulturhus. Det var den sista kommunala biografen i Stocholms och en av få alternativa biografer i staden. Utifrån detta aktuella exempel på ett kulturpolitiskt beslut bjuder Oberoende Filmares Förbund in till en större diskussion kring film- och kulturpolitik i Sverige.

Kulturpolitiken är till för att säkra mångfald inom kulturområdet. Om den inte gör det vad ska vi då ha den till?

Vi vill även diskutera distribution och behovet av alternativa biografer. Oberoende Filmares Förbund har aktivt arbetat för att fler dokumentärer ska upp på bio, också genom att de sätts upp direkt av produktionsbolagen. Inte minst uppmärksammades detta på och efter Vårpresentationen på Filmhuset i januari då Oberoende Filmares Förbund tog initiativet till att fler filmer utan traditionell biodistributör skulle presenteras.

Samtalet äger rum på Pet Sounds Bar, onsdag 7 mars. Förutom jag, medverkar även Anna Serner, VD på Svenska Filminstitutet, Ann Marie Engel, Komunalråd Sthlm, (V), Hynek Pallas, filmkritiker och dr. i filmvetenskap samt
Erik Kristow, (M), politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet. Varmt välkomna!

Några intryck från Göteborgs Filmfestival

Filmkritikern Hynek Pallas är ilsken både på SFI som fegar om kvotering och på journalister som gnäller på att festivalen är för smal. Jag delar Pallas syn att styrkan med Göteborgs filmfestival är bredden, mångfalden och att man satsar på att lyfta fram filmen som kulturytrring. Det är befriande att se filmer från Nicaragua, Malaysia, Ungern, Israel, Estland och Tjeckien som jag gjorde vid sidan om de stora filmländerna USA och Frankrike. Kvalitén är förvånansvärt hög och göteborgarna får verkligen man ur huse och fyller nästan varje visning även av smalare filmer. Det är stort och viktigt i tider av SF:s monopol och fördumningsfilmer.

Hynek har också lobbat för Lukáš Přibyl fyra dokumentärfilmer Forgotten Transports på Weird Science. I tio år har historikern letat i arkiv efter bilder och sedan lärt sig göra film och intervjuat överlevare frånkoncentrationsläger som knappt någon vet något om. Jag såg filmen som handlade om några okända läger i Polen. Det var en märklig upplevelse att höra berättelserna från gamlingarna och se videoklipp och fotografier som ger en bild av hur jävligt livet under kriget var. Otroligt bra gjort. Filmerna fick mig att tänka på Primo Levis fantastiska berättelser om sin tid i lägren i ”Om detta är en människa” samt den långa vägen hem i ”Fristen”. Levi har också skrivit romanen ”Om inte nu så när” som bygger på verkliga händelser om judiska motståndsmän som höll ut i flera år i skogen och träsken i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland.

På festivalen såg jag även hyllade Rage av Sally Porter. En konsekvent gjord film där en praktikant intervjuar modefolk med sin mobiltelefon. Potter verkar vara en tänkande regissör med många idéer. Filmen är bra men den påstådda kritiken mot modevärldens cynism kommer lite av sig eftersom filmen är så snygg, så rätt och så trendig. Blue Screen-bakgrunden skiftar beroende på karaktärernas klädval, hår- och ögonfärg. Det blir för snyggt och en smula ytligt på ett sätt som inte känns autentiskt (för min känslan är att Potter vill vara just autentisk). Jag tycker ofta att samtida regissörer (särskilt amerikanska) blir för trendiga och hippa i sin stil på bekostnad av djup. I Rage störs jag av att skottlossning hörs från rummen intill men att intervjuandet pågår som om inget hänt. Att vara konsekvent i sin form och stil är bra men ofta lättar det upp om det kommer något som bryter av. Minns Spielbergs svartvita ”Schindler´s list” där det förekommer en scen i färg.

Werner Herzog är en av mina favoritregissörer. På festivalen visades hans nya remakefilm ”Bad Lieutanant”. Den var överraskande pigg med en suverän Nicolas Cage i rollen som en knarkande polis i New Orleans efter Katrinas framfart. Bitvis surrealistisk men härlig Hollywoodskt tempo.

Jag såg även Nicaraguas första spelfilm på 20 år: La Yuma. Där får man följa Yuma i som är en lovande tjejboxare som tar hand om småsyskonen när föräldrarna abdikerar i sin roll.

Välgjord var även Army of Crime av franske socialrealisten Robert Guédiguian. Den handlar om några invandrade motståndsmän som under ledning av armeniern Missak Manouchian begår attentat mot nazisterna i Paris under Andra Världskriget.

Dessutom såg jag en märklig israelisk dokumentär: As Lilith. Den handlar om Lilith vars dotter tar livet av sig. Hon vill kremera henne men då griper religiösa judiska grupper in med organisationen Zaka i spetsen. De försöker tvinga henne att begrava dottern enligt deras religiösa övertygelse. Den lilla staden Zikron Yaecov vänder sig mot den udda kvinnan Lilith på ett obehagligt sätt. Utfrysningen och den sociala isoleringen känner alla som bott i små samhällen igen.

Jag avslutade min vistelse med att se och analysera estniska film Temptation of St Tony. En konstnärlig och symbolisk film som jag och psykologen Ingela Thylefors försökte förstå tillsammans med publiken. Mer om det en annan gång.

Anna Odellhärvan och konstverket Okänd Kvinna

572270_366_150 DN rapporterar att Anna Odell åtalas för falskt alarm, misshandel, och försök till misshandel, ofredande mot grupp, oredigt förfarande och våldsamt motstånd. Överläkaren David Eberhard är dessutom JO-anmäld för sitt agerande när han gick ut och kommenterade och kritiserade en enskild patient. Det börjar bli tröttsamt med alla dessa juridiska diskussioner vad det gäller konst men även övriga tvister i samhället. En vind av amerikaniseringen känns det som.

Så till konstverket OKÄND, KVINNA 2009-349701 som flera recenserar idag. Mårten Arndtzén i P1 :s Kulturnytt konstaterar:

Och visst måste konstnärer kunna överskrida gränser, både juridiska och etiska, när deras ärende kräver det. Men det är just där Anna Odell misslyckas. Med att visa att det hon gjorde den där kvällen i januari verkligen var nödvändigt. Att det inte gick att berätta hennes historia, att öppna upp psykiatrins slutna rum, utan att lura förbipasserande och utnyttja deras medkänsla. Utan att ockupera en potentiellt livsavgörande vårdplats på S:t Görans psykakut.

För hennes arbete innehåller inga avslöjanden, presenterar inga ovedersägliga bevis på missförhållanden i svensk psykvård. Hon menar att hon utsatts för onödigt våld och överdrivet tvång. Läkarna och polisen hävdar motsatsen. Den dolda kameran på Liljeholmsbron bevisar att Odell, i motsats till vad som hävdas i journalen, inte är särskilt våldsam. Men tvärtemot vad hon påstått är inte poliserna det heller.

Ord står mot ord, bild mot bild. Och den diskussion Anna Odell vill starta får liksom ingenting att ta spjärn emot.

Visserligen har Arndtzén en del poänger. Men hur många andra konstverk, ärenden och journalistiska artiklar ställer man det kravet att man inte hade kunnat berätta det på något annat sätt? Det tycker jag blir konstigt.

En annan vinkel har Hynek Pallas som var på plats tidigt igår på Konstfacks vårutställning. Han imponeras inte över konstnärens sätt att presentera sitt verk och suckar över galleri-rummet. Han skriver:

Och jag var ändå på plats tidigt i eftermiddags. Det var kanske femton-tjugo personer i det lilla rummet hela tiden, och vi var kanske två-tre som stannade filmen ut. (Och det är alltså den film som ger stommen.) Jag vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att bli om ett par timmar.

Och Cullberg-intervjun som man alltså bara kan höra i ett par hörlurar? Hur många kommer att kunna ta till sig betraktelsen av en av Sveriges intressantaste experter på de här områdena, dessutom en som kan konstfältet och har anhörigperspektivet?

Nej, mitt tips är att majoriteten som går dit när de väl hittar till det avsides belägna rummet där Odells verk visas (i sig rätt underhållande att se folk leta efter rummet som inte är markerat på något särskilt vis – och folk vill ju inte framstå som om de har åkt till Telefonplan enkom för att se Odells grej) mest kommer att köa för att se de femton minuterna av iscensatt psykos. Trist.

För ett av syften med filmen tycks verkligen vara att lyfta fram (akut-) psykvården och hur den fungerar – och det tror jag att få kommer att se i verket vid ett besök på Konstfack.

Tänk om man istället hade tillgängliggjort filmerna på Konstfacks hemsida? Så jag hoppas att någon kopierar dvd:erna och att Pirate Bay sedan tar sitt ansvar som samhällsupplysare.

Att konst presenteras otillgängligt är en del av problemet med den elitism som frodas inom kultursfären. Men det verkar de flesta vara eniga om behövs samtidigt. Om filmerna hamnar på Pirate Bay så får vi säkert se några åtal till.

Judar och israeler i svensk tv och film

0a9d4596-0d68-40a1-8348-47e64d7a533f

När Stoppa matchen-spektaklet är över (liksom påföljande pajkastning i SVT:s Debatt 12 mars) och alla vi som inte förstod kopplingen mellan en tennismatch och Mellanösternpolitik samlar oss, är det en del saker jag funderar på. Hynek Pallas har sett om Susanne Biers debutfilm Freud flyttar hemifrån (nu på dvd)och funderar över hur svårt det hade varit idag att skilldra svenska judar utan att samtidigt nämna den ”andra sidan”. Jag citerar:

Men det jag framförallt tänkte på när jag såg Freud flyttar hemifrån, och som är mycket dystert, är att jag omöjligt kan föreställa mig att ett projekt av det här slaget skulle kunna passera alla instanser och bli långfilm idag. Om SvT stoppar Kobra för att de gör ett program om Israelisk kultur »utan att skildra andra sidan« så skulle nog en och annan finansiär och konsulent sätta mackan i halsen över det här upplägget:

Att SVT avstod att sända Kobras program om kulturlivet i Tel Aviv under Gazakriget var inte bara märkligt, det var en unken fläkt av regimteve (som borgarstrebers brukar kalla public service) från förr. Hynek fortsätter:

I skenet av den pågående debatten om tennismatcher och om eventuella debattörers grad av antisemitism (där vid det här laget samtliga debattörer på alla sidor tycks ha glömt det grundläggande tragiska att några hundra barn dog i Gaza för två månader sedan) blir varje försök att skildra något judiskt på svensk film eller i svensk TV som att gå på krossat glas utan att skära upp fötterna. Jag har helt enkelt svårt att se att någon skulle låta det här manuset passera idag utan att mängden av »det judiska« skulle ha ifrågasatts, eller att någon hade tyckt att det skulle »sättas i ett sammanhang«. Det finns inget värre än självcensur och det bådar inte gott för framtiden.

Nä, det bådar inte gott. Det är en hatisk stämning mot judar i Sverige. Att det är laddat visar bara att jag för ett par veckor sedan blev ombedd av en civilare att inte låsa fast min cykel för nära judiska synagogan när jag skulle till Berns. Till viss del hade en del av den uppiskade stämningen kunnat neutraliseras av om fler svenska judar än (Dror Feiler) öppet kritiserade Israels politik. Men den stilla önskan verkar vara en utopisk tanke år 2009.

Mer om Water Lillies

Hynek Pallas, introducerar Water Lillies (Naissance des Pieuvres) på Weird Science. Det var Hyneks ursprungliga inlägg i våras om filmen som fick mig att bli intresserad och som gjorde att jag valde att visa Water Lillies på Psykologer tittar på film. I hans inlägg (som nästan har karaktären av ett program) tar han upp flera viktiga aspekter med filmen. Den frånvarande föräldrargenerationen och det öppna förhållningssättet till ungdomarnas sexualitet. Allt är liksom inte fastlagt och klart.

Gudmundson om det svenska filmfiaskot

Ibland tänker jag att ledarskribenter blir köpta för att vara självständiga och frispråkiga. En sådan person är bloggaren Per Gudmundson. Det säger en del om det svenska filmklimatet att det är han som tar ton på SvD:s ledarplats om den usla svenska filmpolitiken. Låt gå för att han säger det som filmkritikern Hynek Pallas och andra med honom har sagt tidigare. Men han har rätt. Gudmundson ställer sig den enkla frågan varför SFI (alltså inte Svenska för invandrare) inte ger pengar till intressanta filmare som går utanför ramarna som till exempel Johan Melins Preludium. Den är filmad i ett enda tvåtimmarsklipp en kväll i Köpenhamn. Filmen visades nyligen på FLM:s filmfestival som jag tyvärr missade. Jag kan bara instämma i den absurda ordningen att Göta Arn 5 av Nutley-Hobert får alla pengar. Sällan har ordet systemfel varit mer adekvat. Det är i klass med den svenska psykiatrin.

Förändringar i film- och bokbranschen

”Specialiserade filmfestivaler blir allt vanligare” skriver Hynek Pallas i en artikel idag i SvD. Som exempel på den här trenden tar han Zitas koreanska filmfestival nu i veckan, liksom Psykologer tittar på film och tidningen FLM som ordnar filmfestival lördag 4 oktober på Kulturhuset. Ur artikeln:

”Jonas Mosskin, som driver Psykologer tittar på film tror att folk i en fragmentariserad värld, ”där film finns överallt”, har ett större behov av sammanhang och att få saker förklarade för sig. – För mig handlar det om att göra det jag alltid har gjort när jag gått på bio med en kompis: sitta ner och prata om filmen efteråt. Nu gör jag det inför en publik.

Båda han och Jonas Holmberg tror att filmfestivaler och serier kommer att bli vanligare.

– Jag är förvånad att det inte finns fler, säger Jonas Mosskin. De senaste åren har ju allt fler institut, som det rumänska, börjat visa film, även om det fortfarande känns lite vilset. Men snart tror jag vi kommer att ha en kommersiell bionäring för Hollywoodfilmer, och mängder av små specialiserade filmvisningar drivna av olika intressen. Det kommer att bli mer uppdelat, men väldigt roligt.

För att lägga ut texten en smula så menar jag att när SF förvandlats till att enbart vara ett kommersiellt mähä utan ambition att vara just något annat, så öppnas gigantiska möjligheter för andra aktörer att sätta agendan för en viktig diskussion om film. Det har aldrig varit så lätt som idag att organisera alternativa koncept, festivaler, mötesplatser om film som idag. Biografernas och filmdistributionens kris kan leda till en allmän höjning av både kunnande och kvalité i samtalet om film. Det kan gå fortare än någon tror, när en bransch blir en koloss på lerfötter. Likheterna med den förestående kris och de utmaningar som den konservativa bokbranschen står inför är stora. Mer om ovisshet för bokbranschen i DN och ”Nedladdning hot mot kurslitteratur”. Läs också mina, Anna Winberg och Linda Skugges synpunkter från vårt seminarium på Bokmässan.

I’m not there

I torsdags såg jag äntligen ”I’m not there” på Cinematekets förhandsvisning. Det var proppfullt och inte som jag befarat av medelålders dylanologer utan istället mestadels unga tjejer! Det känns inte mer än rätt med tanke på att Cate Blanchett gör en fantastisk prestation som Dylan á la 1965. Otroligt bra. Att jag ärvde min pappas fascination för Dylan ser jag som en stor tillgång. Jag har dock aldrig blivit så fanatisk att jag knarkat Dylan som Hynek Pallas beskrivit sin besatthet. Så här skriver han i sin SvD:s recension:

”Genom att låta sex olika skådespelare spela lika många ”Bob Dylan” i ett ickelinjärt narrativ som drar inspiration från Bob Dylans liv och konst fångar Haynes en central idé hos artisten, som – utifrån Arthur Rimbauds citat ”Jag är en annan ” sagt att när han vaknar är han en person och när han går och lägger sig en annan.”

Och Eva af Geijerstam fortsätter på samma tema i sin DN-recension:

”I’m not there” framstår som den enda självklara och logiska konstruktionen. Att det är en konstruktion kan ingen betvivla. Med sex olika ”Dylan”, gestaltade av sex olika skådespelare, slår Todd Haynes obönhörligt fast detta enda; var och en av oss som har något som helst förhållande till Dylan får svara för det förhållandet och dess innebörd helt på egen hand.

För precis så känner jag. Filmen är ett flöde av stämning och känslor som griper tag i mig. I början av filmen möter vi New Yorks gator med Dylans unga blick. Ansiktena stirrar på utbölingen på ett sätt som får mig att fatta vilken chock det måste varit att komma från Minnesota till Manhattan. Jag ryser gång på gång över hur regissören Todd Haynes lyckas berätta något om Dylan som jag vet men inte visste hur jag skulle sagt det. ”I’m not there” är sprängfylld av referenser som går mig förbi och jag ångrar att jag inte hade med mig min dylanologkompis. Det fina med filmen är att man kan se den för att den är vacker, för att man vill se nyskapande film, för att man vill bli berörd eller för att man vill få Haynes tolkning av din tolkning av vem Bob Dylan egentligen var.

Pallas fortsätter:

För den som likt mig ätit Bob Dylan till frukost under flera års tid är det här en film som ger begreppet intertextualitet en ny innebörd – I´m not there är på väg att explodera. Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema. Om jag säger att den utmärkta Cate Blanchett – allt ni har läst är sant – i en sekvens är modellerad ner i minsta detalj på en filmupptagning av Bob Dylan i en presskonferens från 1965, då tror jag ni förstår.

Kommentar överflödig.

Jag rekommenderar varmt Hyneks äldre texter om sitt förhållande till Bob Dylan och om Dylans förhållande till filmmediet. Se det som två bonustracks som hjälper den som inte kan texten till ”All along the Watchtower” utantill.

Uppdaterad: Wennö intervjuade Todd Haynes i DN för ett tag sedan. Samt en Understreckare av Pallas där han tar upp Dylans egna filmprojekt.

Hynek Pallas lanserar begreppet Microcinema

Filmkritikern och bloggaren Hynek Pallas har skrivit en essä om Microcinema till katalogen för Stockholms Filmfestival. Microcinema är Pallas sätt att försöka förstå, sammanfatta och paketera om begreppet independenteller lågbudget som det också kallas ibland. För det är inte den viktiga distinktionen i dagen globaliserade och uppkopplade värld. Så här skriver Pallas:

Men i en tid då det med liten budget och digital utrustning är möjligt att få bättre och mer varierande resultat än förr, och dessutom nå en bred publik, behövs ett nytt samlande begrepp. Microcinema är uttryck som används om filmer gjorda på digital video, som redigeras på dator och distribueras via Internet. När den, som Jonathan Caouettes självbiografiska film Tarnation (2004), tar klivet upp i vanlig distribution tycks beteckningen försvinna. Eftersom framtidens filmmarknad i allt väsentligt kommer att delas upp mellan ”små” filmer, som de i årets Spotlightsektion, och storbudgetfilmer – vare sig de kommer från Hollywood, Bollywood eller är statsfinansierade Europeiska stordramer om snutar – borde benämningen microcinema hänga kvar även efter att en film tagit sig in i festivalnätverket eller fått ”vanlig” distribution, av orsaker som kommer att bli tydliga under diskussionens gång.

En tydligare profil med fokus på produktionsättet och distributionen skulle kunna lyfta fram de problem och utmaningar som filmare i Microcinemagenrén står inför. För filmer som kommer till utanför de etablerade filmstudiorna behövs. Men även om de kräver mindre resurser så behöver de ändå pengar. Det gäller att Filminstitutet och andra finansiärer öppnar ögonen.

Läs mer om Microcinema på Wikipedia.

Hynek Pallas analyserar Filminstitutet och svensk film

Det känns som att det råder hela havet stormar inom svensk film. Astoria- och Triangelfilmkonkursen har ritat om kartan och gjort allt fler medvetna om det flyktiga i all beständig ordning. Hynek Pallas skriver ett långt inlägg om tillståndet inom svensk film. Han funderar högt om SFI:s (Svenska Filmistitutet) strategier framöver. Några slutsatser är att Cissi Elwin satsar på ungefär samma gamla idéer. Marknadsföra fläskiga Nutley & Hobertverk i utlandet. Hynek beklagar att digitaliseringen av biograferna på landsbygden inte stöds av regeringen. Det låter som en kulturpolitisk satsning som inte den här regering mäktar med. Säga vad man vill om Alliansen men kultur är inte deras starka sida.

Hynek mumlar något om vad han kallar microcinema. Ett slags lågbudget-independent begrepp för att förstå hur den alternativa filmen frodas. Det vill jag gärna läsa mer om.

För övrigt har SFI startat Filmnyheterna. En sida med nyheter om film helt enkelt.