Etikettarkiv: kärlek

Psykologer läser böcker böcker – Egenmäktigt Förfarande

BgWFZtDIYAAsKcq9789127136991

12 februari var det premiär på Psykologer läser böcker på Teater Brunnsgatan Fyra, där samtalen kommer äga rum i fortsättningen. Det var utsålt och en mycket engagerad publik som kom och diskuterade med mig och Jenny Jägerfeld. Då analyserades Egenmäktigt Förfarande av Lena Andersson, en mästerlig roman som vann Augustpriset 2013. Boken är en roman om kärlek där huvudpersonen Ester Nilsson en 30-årig kvinna och poet blir förälskad i Hugo Rask, en medelålders upphöjd konstnär. Konstnären Iris Smeds läste högt och delade själv med sig av sina perspektiv från en hierarkisk konstvärld där det främst är männen som geniförklaras. Det blev en levande, böljande diskussion där sympatierna ömsom gick till Ester Nilsson, ömsom till Hugo Rask. Att Ester Nilsson inte enbart är ett offer utan också en förövare och en aktör i berättelsen växte fram under kvällen. Stort tack till alla som kom och deltog.

Psykologer läser böcker stöds av Psykologförbundet och Modern Psykologi.

PS: Vill du få utskick via e-post från Psykologer läser böcker? Skicka ett mail till jonas(at)mosskin.se Eller gå med i Psykologer läser böcker på Facebook.

För dig naken – Psykfilmen på PS12 i Umeå

Nu är det klart, filmen som kommer analyserar på Psykologer tittar på film i Umeå, 4 maj på psykologstudentkonferensen PS12 är: För dig naken av filmaren Sara Broos.

I filmen får vil föja den berömde konstnären Lars Lerin och hans sökande efter kärlek och närhet. Efter mängder av kraschade relationer  och många år av alkoholmissbruk bestämmer sig Lerin för att nätdejta. Det leder till att han träffar Junior från Brasilien. Lars och Junior kommer från skilda världar och har svårt att förstå varandra. En film om två som satsar helhjärtat trots olika förutsättningar. Sara Broos är guddotter till Lars Lerin och skildrar honom både med närhet och distans. En varm och bitvis rolig film om att våga kasta sig in i det okända. Men filmen väcker också många frågor om kärlek och makt i relationer, om att utnyttja och bli utnyttjad. Och vem mår egentligen dåligt och för vad?

Till samtalet och diskussionen med publiken efter filmen kommer psykologen Malin Edlund. Moderator: Jonas Mosskin. Filmvisningen är gratis för alla som köpt konferensbiljett och är även öppen för allmänheten. Visningen börjar kl. 18.00, på fredag 4 maj. För dig naken (74 min) vann Dragon Award för bästa svenska dokumentärfilm på Göteborg International Film Festival 2012.

Filmen hade premiär på Folkets Bio 13/4.

 

Psykologer läser böcker med Christine Falkenland

Psykologer Läser Böcker fortsätter. På tisdag 31 augusti analyseras Christine Falkenlands senaste roman Vinterträdgården (Wahlström & Widstrand, 2008), tillsammans med författaren.

I boken får vi följa Laura, en 40-årig dagisfröken i Skövde som bor hemma med sin gamla far. När Laura inleder ett förhållande med den yppiga iranska Shahrzad, mamma till en av barnen på dagis blir allt en smula komplicerat. Lesbisk kärlek i en småstad eller kanske en desperat kvinnas försök att slita sig loss från föräldrahemmet.

Plats: Kulturhuset, Bibliotek Plattan. Fri entré.
Obs! Tiden är 18-19.30.

Gå även med i Psykologer läser böcker på Facebook.

Varmt välkomna!

PS: 21 september lägger vi klassikern Maken (1974, Bonniers) av Gun-britt Sundström under lupp. Där får vi följa det unga intellektuella paret Martina och Gustav som kämpar med sitt förhållande. Relationen blir alltmer ansträngd i takt med att förhållandet blir friare och friare. Tillsammans med psykologer från olika generationer: Lotta Landerholm och Jenny Jägerfeld reder vi ut om boken bara är hopplöst daterad eller om den har något att säga 2010-talets relationer. Samtalet pågår från 19-20.30.

Poeter dissar att skriva kärlekdikter till Victorias bröllop

3266815185

En av de underligaste idéerna inför kronprinsessans bröllop var att ett 30-tal av våra namnkunnigaste poeter skulle skriva dikter till hyllning för kärleken inför Victoria och Daniels bröllop. Dikterna skulle sedan läsas in och spelas upp under vårsommarens prunkande allé på Sveavägen! Den här knasiga idén kom från Liljevalchs chef Mårten Castenfors som var ansvarig för projektet, men det låter mer som ett studenikost fylleskämt på krogen.

Uppenbarligen hade han inte konsulterat poeterna själva huruvida de var intresserade av att delta i ett sådant projekt. Alla med lite kulturell bildning vet att poeter är ett egensinnigt släkte (oavsett politiska åsikter) och de är  inte kända för att gå i det etablerade samhällets ledband. Föga förvånande avböjde många av de tillfrågade poeterna av olika anledningar. De flesta ogillade idén och hade ingen lust att skriva dikter på beställning. Flera passade dessutom på att komma ur den republikanska garderoben. Förra veckan meddelade Castenfors att projektet är lagt på is. DN skriver:

Han konstaterar att den hätska debatten som uppstod gjorde det omöjligt att genomföra projektet.

– Även om det hade blivit fantastiskt så hade alla medier fokuserat på vilka som var med och vilka som inte var det. Oavsett konstnärligt resultat hade det blivit skit. Så för allas skull lägger vi ned. Poeter som redan har skrivit eller tänkt har fått betalt…

30 poeter tillfrågades och 10 tackade ja, bland annat Eva Ström, Eva Runefelt och Arne Johnsson. Men flera drog öronen åt sig när det hela utvecklade sig till en debatt om kungahusets vara eller icke vara. Bland dem som demonstrativt tackade nej fanns Jenny Tunedal, Jacques Werup och Göran Greider. ”Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord”, sade till exempel Thomas Tidholm.

– Det är en liten värld och man är beroende av stipendier och annat. Många är rädda för att göra bort sig inför sina kompisar. Det paradoxala är att när musiker får i uppdrag att komponera till bröllopet gör de det med glädje. Poeternas reaktion är jäkligt konstig, säger Mårten Castenfors.

Tidholm känner vämjelse, ett sällan använt ord idag. Castenfors passar på att från sin kulturpiedestal slå tillbaka mot de bångstyriga poeterna. Om Castenfors varit en smula mer samtida hade han triumferat att diskussionen om projektet var ett konstverk i sig, bra mycket mer intressant än den ursprungliga ljudinstallationen . Men den typen av självdistans och humor har nog inte Liljevalchs chef.

PS: En del högljudda DN-läsare verkar dock tycka att poeterna borde skämmas.

Psykologer tittar på film visar Marie-Jo och hennes två älskare

marie_jo_french_film

Torsdag 18 februari kl 19, är det ny filmvisning på Kulturhuset. Då visas Marie-Jo och hennes två älskare. Det är en klassisk fransk triangelhistoria av Marseilleskildraren Robert Guédiguian där Marie-Jo är passionerat förälskad i sin man Daniel och i sin älskare Marco. Hennes otrohet leder till mycket smärta och besvikelse. En ohållbar situation som kräver en lösning. Kvällens gäst är Lotta Landerholm, psykolog, psykoterapeut och författare.

Biljetterna kostar 60 kr och köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset, på telefon 508 315 08 eller på nätet:

PS: Redan nu kan du köpa biljetter till visningen av ”No country for old men” av bröderna Cohen, den 9 mars. Då gästas Psykologer tittar på film av journalisten och fd. proffsboxaren och Åsa Sandell samt psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm. Missa inte det!

Tveksam Relationsmässa

Fredag till söndag 13-15 mars är det Relationsmässa i Frihamnshallen i Stockholm. En mässa för kärlek, vänskap och bra relationer. Enligt arrangörerna är det den första mässan i Sverige som har fokus på relationer. Nåja. Kanske den första kommersiella mässan för sannerligen är det något psykologin har vridit och vänt på i hundra år så är det relationer. Stora som små. Djupa som ytliga. I programförklaringen säger man att:

Mässans syfte är riktat MOT ensamhet och isolering – FÖR kärlek och vänskap och bra relationer.

Det låter ju bra. Tyvärr brukar just budskapet i många populära sammanhang vara att kapitalisera på människor känsla av otillräcklighet och upplevelse av brister. Det är det hela veckopressen och alla livstilsmagasin lever på precis som Relationsmässan också gör. Det tycker jag är tråkigt och det går emot mycket av vad psykologer och psykoterapeuter jobbar med. Det handlar om att ta fasta på resurser som patienter och klienter har. Det gäller i högsta grad för konsulter i organisationsvärlden som jag befinner mig i. Målet är att klienter och kunder ska vara självgående och självförsörjande.

Jag ställer mig också frågande till många av de självutnämnda coacher och relationsexperter som figurerar i sammanhang som till exempel Relationsmässan. Det finns experter på relationer. Jag tror inte att du hittar dem på Frihamnen i helgen.

Om du ändå vill ha en poppig men seriös bok om relationer föreslår jag att du läser ”Hemligheten -från ögonkast till varkatig relation” (Natur & Kultur, 2008) av journalisten Dan Josefsson och psykologen Egil Linge.

En artikel om Susanne Biers filmer

efter_brollopet.jpgalskar_dig_for_evigt_02.jpg

I november skrev jag en artikel i nr 7/2008 av tidningen PS! (en tidning om populärpsykologi). Där försökte jag psykologisera kring två av regissören Susanne Biers filmer Efter Bröllopet och Älskar dig för evigt. PS! redigerade min text ganska mycket men här nedan följer min ursprungliga text i sin helhet.

***

Det finns en existentiell nerv i Susanne Biers filmer som möter mig. Här kommer verkligen alla känslor på en och samma gång. Estetiken är ibland plågsamt övertydlig men funkar desto bättre andra gånger. Antingen försöker man som tittare att värja sig eller så dras man med i en filmisk resa som passerar himlen och helvetet flera gånger. Men vad är det som händer med mig som betraktare när jag ser hennes filmer? Varför är det så svårt att vara oberörd efter Biers filmer? Läs mer

Psykologer tittar på film visar Water Lillies

naissancedespieuvres.jpg

Nästa Psykologer tittar på film blir fransk. Då visar jag Water Lillies, (”Naissance des pieuvres”, FRA 2007), av Céline Sciamma. Den utspelar sig i en Parisförort där vi möter de tre 15-åriga flickorna Marie, Anne och Floriane som är filmens nav. De övar konstsim, är svartsjuka och försöker förhålla sig till den komplicerade frågan om sin sexualitet. Utan pekpinnar eller fördomar får vi inblick i en ungdomsvärld som är vacker, ensam och laddad med kärlek, hetro såväl som homo. Med konstsim som fond lyckas regissören Sciamma berätta en poetisk Fucking Åmål-historia där vuxna är trovärdigt frånvarande. Filmen har tidigare visats i Sverige på någon enstaka festival men kommer tyvärr inte på bio.

Till vår hjälp att prata om filmen efteråt kommer Fredrik Livheim, leg. psykolog. Han har jobbat mycket med tonåringar och föräldrarutbildningar utifrån terapimetoden ACT (Acceptance Commitment Therapy).

Filmvisningen börjar kl. 19.00 Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr.

Köp biljetter i infokassan våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller Kulturhusets hemsida. Observera att filmen är på franska och textad till engelska.

Nästa visning är 20 november. Då visas 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. Lumets film handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor. Den är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen 1990-talet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Varmt Välkomna!

PS: Psykfilm på Facebook.

Analys av filmen Sung Song Blue

elephantears.jpg

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

shapeimage_3.jpg

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna  på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.

Några tankar om Persona, av Iréne Matthis

image.jpg

Den 28 augusti visade Psykologer tittar på film Ingmar Bergmans klassiker Persona. Gäst var psykoanalytikern och författaren Iréne Matthis. Här nedan följer Matthis en redigerad version av vad Matthis tog upp i samtalet efter filmen.
Några tankar om Ingmar Bergmans film Persona.

Vad vill Ingmar Bergman? Göra en film uppenbarligen. Skildra relationen mellan två kvinnor? Fånga en beroendesituation? Kanske en mor-barn relation? Det är en tanke som kanske väcks till trevande liv hos filmbetraktaren i filmens inledningsskede, när ”barnet”, liggande på en bår och till förväxling lik en av kropparna på ett bårhus, plötsligt börjar röra sig under det vita lakanet. Barnet sträcker sig mot ett ansikte, projicerat som på en filmduk. Ansiktet tonar fram, bleknar, framträder åter. Det skiftar mellan två kvinnors ansikten, men det förstår man kanske först i efterhand, eller när man ser filmen för andra gången.

Eller vill Bergman skildra hur två individer till synes upplöses (som ansiktena i början) och går över i varandra. Den ena tar den andras plats, utbytbara – tydligt gestaltat i den enda scenen med en man. Elisabets make kommer till ön, där de två kvinnorna vistas i ensamhet: Elisabet – den berömda skådespelerskan, som plötsligt valt tystnaden och stumheten (spelad av Liv Ullman); samt Alma – sjuksköterskan som satts att vårda henne (spelad av Bibi Andersson). Mannen kommer för att träffa sin hustru Elisabet, men det är Alma som förs fram och får ta hustruns plats, trösta och älska med honom.

Eller är det klyvningen hos en och samma individ som åskådliggörs i filmen? Eller skildrar den ett psykiskt sammanbrott? Med var och en av dessa frågeställningar som utgångspunkt skulle man kunna närma sig filmen. Läs mer