Etikettarkiv: makt

Mediapsykologen breder ut sig – intervju i SvD om psykologrollen i förändring

FullSizeRender

Idagsidan i SvD fyller 4o år och i samband med detta har man haft en serie artiklar om psykologins ställning och om psykologer. Jag var en av de intervjuade psykologerna. Min upplevelse är att psykologerna på kort tid tilldelats en inflytelserik plats av media men att få psykologer tänker på detta eller reflekterar över det ansvar det innebär. Det är givetsvis ett växelspel mellan oss mediala psykologer och media. Min känsla är att det funnits en föreställning om vad en psykolog är och kan tala om i media. Den föreställningen har förskjutits och förändrats Idag är psykologer experter på människor och mänskligt beteende och kan tillfrågas om alltifrån skvaller till budgetstup och hur man skall hantera svärfar på julen. Det är idag så många psykologer som syns och hörs i media att det inte går att hålla reda på alla. Psykologyrkets tilltagande status har samtidigt inte alltid följts av samma inflytande och makt inom sjukvård, folkhälsoarbete, socialpolitik, skolan eller arbetslivet eller för den delen av särskilt märkvärdiga löner. Det finns en diskrepans mellan en föreställning om av status upplyfta psykologer och det ansvar, makt och förtroendet som psykologer har att leda samhällsviktiga institutioner. Min gissning är att medialiseringen av psykologyrket på sikt leder till mer reell makt och inflytande i samhället. Förhoppningsvis kan det leda till ett mänskligare samhälle. Läs mer →

För dig naken – Psykfilmen på PS12 i Umeå

Nu är det klart, filmen som kommer analyserar på Psykologer tittar på film i Umeå, 4 maj på psykologstudentkonferensen PS12 är: För dig naken av filmaren Sara Broos.

I filmen får vil föja den berömde konstnären Lars Lerin och hans sökande efter kärlek och närhet. Efter mängder av kraschade relationer och många år av alkoholmissbruk bestämmer sig Lerin för att nätdejta. Det leder till att han träffar Junior från Brasilien. Lars och Junior kommer från skilda världar och har svårt att förstå varandra. En film om två som satsar helhjärtat trots olika förutsättningar. Sara Broos är guddotter till Lars Lerin och skildrar honom både med närhet och distans. En varm och bitvis rolig film om att våga kasta sig in i det okända. Men filmen väcker också många frågor om kärlek och makt i relationer, om att utnyttja och bli utnyttjad. Och vem mår egentligen dåligt och för vad?

Till samtalet och diskussionen med publiken efter filmen kommer psykologen Malin Edlund. Moderator: Jonas Mosskin. Filmvisningen är gratis för alla som köpt konferensbiljett och är även öppen för allmänheten. Visningen börjar kl. 18.00, på fredag 4 maj. För dig naken (74 min) vann Dragon Award för bästa svenska dokumentärfilm på Göteborg International Film Festival 2012.

Filmen hade premiär på Folkets Bio 13/4.

Apflickorna – filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Apflickorna i Psykologtidningen som nu går på biograferna i Sverige. Jag såg filmen redan i Göteborg på Filmfestivalen i vintras och har sett den nu igen. Är inte lika översvallande som många andra kritiker men det är helt klart en film som är svår att glömma. Här på bloggen är recensionen i sin helhet.

***

Sedan urpremiären på Göteborgs Filmfestival i vintras har Apflickorna av långfilmsdebutanten Lisa Aschan, hyllats och turnerat på festivaler världen över. Nu går den äntligen upp på svenska biografer. Apflickorna är en suggestiv film som sprider en obehaglig stämning i kroppen. Vi möter Emma, en tonåring som tränar voltige – gymnastik till häst. Hon är ny i laget och blir snabbt beundrad och beundrare av Cassandra. Lagets stjärna och blonda snygging, som vet om sin utstrålning. Snart inleds en lek och ett maktspel som bitvis är på skoj men som visar sig vara på fullt allvar. Rivaliteten och påhittigheten mellan de bägge flickorna är tvetydig. Ofta skymtar en eggande, sensualism mellan dem. Jag som tittare försöker pejla av vem som är kär i vem eller om de kära i varandra bägge två. Samtidigt finns ett drag av sadism och penalism mellan tjejerna som alla högstadieelever upplevt någon gång, åtminstone om man är kille.

Filmen suger tag i mig men tolkningarna förleder mig och gång på gång luras jag som betraktare in i en stereotyp kliché för att hastigt lösas upp i en oväntat tvist.

Aplickorna handlar om att bli kvinna och flicka. Emmas lillasyster Sara går på simskola och vill ha bikini som alla de andra tjejerna i gruppen. När hon ber sin pappa och kusin som är barnvakt att klia henne på magen griper filmens mörker tag i mig och jag hoppas innerligt att inget incestuöst ska inträffa.

Filmen har en märklig förmåga att zooma in på en relation i taget. Den mellan Sara och hennes pappa och barnvakt, liksom den mellan hästtjejerna Emma och Cassandra och mellan Emma och hennes hund. Varje episod blir alltet så att jag som tittare nästan glömmer bort själva storyn. Det finns en kroppslig fixering i filmen som är genomgående. Eller snarare kroppskontroll. Gymnastik, ridning, träning, simning och flirtande poser mot såväl killar som tjejer. Kroppen ska tämjas, kontrolleras, plågas. Det gäller såväl när Emma klickertränar sin hund som när hon skojdränker sin lillasyster i besvikelse över att inte bli uttagen i laget.

Det finns en befriande stil i Apflickorna. Ofta luras jag som betraktare att tro att nu går minsann regissörerna i upptrampade spår och klichéer. Men så bryts och förändras allt och tar en annorlunda vändning. En gång, två gånger, många gånger. Det är kreativt men känns ibland krystat och orealistiskt. Det här är en film som jag verkligen skulle vilja höja till skyarna, men samtidigt förrirrar den sig i sig själv. Handlingen bryts av experiment, tempot sjunker, kommer tillbaka men flytet försvinner.

Men, de psykologiska porträtten av karaktärerna känns inte färdiga. Det finns få vuxna i filmen och tonåringarnas mammor är försvunna? Emma och särskilt Cassandras drivkrafter förefaller gåtfulla trots att vissa ledtrådar skymtar på vägen. Som psykolog saknar jag bakgrund till flickornas maktlekar. Kanske är det mödrarnas frånvaro som är problemet, eller flickornas egen rädsla för en eventuell homosexuell identitet som är hotet som måste trängas undan. Eller så är de bara uttråkade tonårstjejer som har sommarlov och som håller på bli vuxna. Men bakom dessa spekulativa tolkningar är testandet av gränser filmens grundtema. Tonåringar testar gränser och upptäcker till skillnad från mindre barn att de har makt och en förmåga att påverka vuxna och sin omgivningen på ett genomgripande sätt. En makt som skrämmer och kittlar på samma gång. En makt som man som ung oftast inte är mogen att hantera konsekvenserna av.

Offentliga sektorn, Facebook och repressiva organisationer

Det finns en mycket märklig diskussion om att förbjuda sociala medier i många organisationer såväl privata som offentliga. Eller åtminstone att införa en policy vilket ofta tenderar att bli en sträng sådan. Studio Ett i P1 hade häromdagen ett inslag med två företrädare från den offentliga sektorn i detta ämne. Dels Katrineholms kommunchef Mattias Jansson, där man tillämpar en liberal syn. Där använder man sociala medier som vilken annan kommunikationsform som helst. Ingrid Persson informationschef på landstinget i Kronoberg hade en annan syn. Där är Facebook avstängt med argumentet att det är så nytt och att det kan innebära en säkerhetsrisk med virus och annat. Den verklighetsfrånvända hållningen är för mig ett uttryck för en konstig syn på nya medier. Kommunikation är viktigt oavsett formen. Jansson från Katrineholm betonade att det inte är rationellt att som arbetsgivare att strikt särskilja mellan arbete och privatliv. De flesta vill behöva bli nådd t.ex. på telefon om det har hänt något med barnen i skolan eller andra saker. Att som arbetsgivare köpa människors tid och inte deras kompetens är en grundläggande förutsättning för 2000-talets arbetsliv i Sverige. Att då stänga av vissa typer av kommunikationsformer förefaller märkligt. Anställda ska självklart arbeta på jobbet, men samma sunda förnuft som människor praktiserat med mobiltelefoner, raster och internet borde väl också kunna gälla Facebook? Dessutom är det en gälla till nya idéer, kunskaper och kontakter precis som internet och kan vara till nytta för arbetsgivaren.

För mig är den här förbudsinställningen även ett uttryck för något annat. En slags repressivt maktutövning i en tid när ledare och organisationer upplever att man förlorat kontroll och makt över sina anställda. I desperation försöker man upprätthålla gränser mot omvärlden i en tid när gränser flyter och information flödar alltmer fritt. I de flesta sammanhang brukar människor uppfatta det som positivt. Men med sociala medier är diskursen annorlunda. Jag har skrivit en del för den akademiska byrålådan om repressiva organisationer och hur de förhåller sig till sociala medier och Internet i en postmodern samtid. Förhoppningsvis kommer jag hinna sammanfatta dessa tankegångar aningen poppigare framöver på bloggen, inspirerade av organisationspsykologen Larry Hirschhorn.

Uppdatering: Hittade ett bra inlägg av Brit Stakston på JMW:s blogg om sociala medier och arbetslivet. Hennes tips är att effekten av digitaliseringen blir en av årets stora frågor.

Psykologisk analys av romanen ”Jag var en arier”

I senaste numret av s-tidningen Tvärdrag nummer 6/2009 (kom ut i februari) gör jag en närläsning av Tony Samuelsson roman ”Jag var en arier”. Boken kom ut i höstas på Norstedts och fick uppskattande kritik. Berättelsen utspelar sig i Sverige år 1976 efter att nazisterna tagit makten i Sverige och vunnit kriget. Albert Speer är den nye Führern och samhället är folkhemskt. Här kommer en längre recension och analys av boken. I väntan på att jag ordentligt drar igång Psykologer läser Böcker, får ni hålla till godo med den här texten:

***

Den anpassliga samtiden

När jag gick på gymnasiet skrev jag en Orwellskt inspirerad novell som karikerade Sverige. Leif ”Loket” Olsson var den allsmäktige ledaren som styrde svenskarna via dumburkar och projektioner runt om på stan. Tolv år har gått sedan dess. När jag fick höra talas om Tony Samuelssons senaste bok Jag var en arier (Wahlström & Widstrand 2009) blev jag genast nyfiken. Tony Samuelssons bok utspelar sig i ett fiktivt Sverige år 1976. Ett land som blivit en nazistisk lydstat efter ”befrielsekriget”. Det nazistiska imperiet sträcker sig till Ural och kontrollerar Europa med undantag för England. Sverige är det ariska mönsterlandet och har en framskjuten position i imperiet. Axeln Germania (Berlin) – Stockholm handlar inte bara om politik utan att den nya Führen Albert Speer besöker sina svenska älskarinnor titt som tätt.

Jag var en arier är en märklig bok. Efter några kapitel lade jag den åt sidan. Berättelsen grep inte tag i mig så länge jag var i Sverige. Men så reste jag till Syrien och Damaskus över julhelgerna och då hände något med min läsning. Syrien, tidigare en av ”ondskans axelmakter” har kommit in i värmen igen inte tack vare politisk liberalisering utan på grund av maktpolitiska förändringar. Det är fortfarande en hårt hållen diktatur med bleknad arabsocialistiskt fernissa. Personkulten kring Hafez Assad från 1970 och sedan år 2000 till hans son Bashar Assad är allestädes närvarande. Nåväl.

I centrum för boken står Thomas som är sportjournalist på tidningen Iaktagelser. Han är 28 år och har en egen spalt där han berättar om idrottshistoriska minnen och personligheter. Thomas är tillsammans med Karin som är en attraktiv doktorand i litteraturvetenskap. Thomas är blyg och en smula underlägsen både på grund av sina lyckade föräldrar och sin vackra flickvän som han hela tiden tror ska lämna honom. Tack vare Thomas föräldrar blir Karin assisten till den upphöjde författaren Stefan Ullman som hon i åratal skrivit en avhandling om. I bakgrunden har Karin i hemlighet kontakter med en subversiv grupp som planerar ett attentat mot Führern. Thomas å sin sida tar sig allt större friheter i sitt jobb när han gräver fram glömda idrottsberättelser från tiden innan nazismen. Med hjälp av sin vän Haraldson som driver ett antikvariat i Gamla Stan kommer han över en tidigare förbjuden författare Jan Sundberg som skrev romaner som ogillades av regimen på 40-talet. Mötet med Sundberg som efter 25 år i kylan nu tagits till nåder och ska väljas in i de 444:s råd blir till en ögonöppnare för Thomas. Hans gradvisa uppvaknande sker långsamt och som läsare hoppas jag hela tiden att han ska anförtro sig till sin flickvän Karin. Men Thomas nyorientering överskuggas av att han misstänker att Karin har ett förhållande med Ullman. Thomas intresse för fotbollsgemenskap mellan judar och fångvaktare i arbetsläger i Ukraina tar en annan vändning när Sundberg berättar att Thomas egentligen är adopterad. Sundberg kände Thomas riktiga mor som var en antinazist. Han visar ett foto på ett kvinnligt fotbollslag som träffas främst för att idrotten var det enda gruppsammankomst som tolererade efter maktövertagandet. På fotot syns Thomas mor och han själv som tvååring. När modern infångades och dödades omhändertogs det lilla barnet och nya föräldrar blev Robladhs som var en del av det svenska nazistiska etablissemanget. Thomas kom sedan att växa upp i ett privilegierad nazistiskt hem.

Boken skiftar berättarperspektiv mellan Thomas, Karin och Führern Albert Speer. Mest levande blir skildringen av Thomas. Jag tror det beror på att Samuelsson väver in sig själv i Thomas som känns mer levande. Jag föreställer mig att Thomas och Tony har många likheter och författaren har själv sagt att han försökt föreställa sig själv som nazist.

Samuelsson väver in verkliga personer och namn i sin framställning och bitvis nämner han namn på kulturpersonligheter som ”Ingo Bergman”, Siv Malmkvist och Jarl Borssén. Han hittar på idrottsmästerskap, ”historiska händelser” och beskriver politiska händelser i boken, men de lever inte sitt eget liv. Det står istället i vägen för berättelsen. Miljöbeskrivningarna känns ibland krystade. Det är svårt att få liv i meningar som:

”Odengatan upp mot Odenplan hade internationellt rykte i guideböckerna för sitt gemytliga folkliv, där var alltid liv och rörelse. Det fanns gott om uteserveringar och ölhallar med umpa-umpa-musik som väckte till liv den tysk som vi alla bar inom oss.”

”Neue Linz. Adolf Hitler står bronsstaty på rådhustorget och operahuset och konstmuseet bär förstås hans namn, Stadens sägs vara östgränsens livligaste kulturmetropol.”

”Vi plockade ur dess färgglada bitar och lärde oss samvetsgrant namnen på de hemliga, heliga platserna. Den berömda Führerstrukturen eller Hitlervindlingen i Kellers centrum. Vi tittade på hans lilla mandelkärna i amygdala och de uppförstorade pannloberna.”

Istället för att gestalta baren eller miljöer som Neue Linz berättas det om det på ett sätt som känns redovisande men inte angeläget.

Min första reaktion på boken är att det är ett riskabelt projekt, något som författaren bekräftar i sin essäsamling Arbetarklassens bästa partytricks (2006). I den berättar Samuelsson om sitt misslyckade romanprojekt som gick under arbetsnamnet Riket 1977. Det som är spännande med Samuelssons essä är att han avslöjar hur han försökte bygga upp en roman, som några år senare faktiskt finns utgiven. Det är ett modigt drag av en författare att ge en inblick i arbetsgången och motivet till romanen. Jag söker efter ett syfte till Jag var en arier och hittar i samma essä två citat från Samuelsson själv.

”Jag försökte föreställa mig själv där, uppvuxen och uppfostrad i en nazistisk värld. I själv och hjärta en skolad nazist, militäriskt drillad sedan barnsben. Hur skulle min moral se ut? Mina känslor? Min historieuppfattning? Mina förträngningar? Min relation till livet? ”…

”Det viktiga var att gjuta liv i några människor som framlevde sina liv under dessa kontrafaktiska omständigheter. En nyckeltanke var det osynliggjorda våldet och förträngningarna. Våldet skulle ha osynliggjorts för att det utövats förståndigt”

Det låter vettigt. Den som vill förstå människans hemskheter gör sig själv en otjänst när man beskriver det som demagogisk ondska, något som även mer sofistikerade politiker än Bush och religiösa ledare som påven Johannes Paulus hemfaller till. Samuelsson vill förmänskliga ondskan. Komma närmare en autentisk skildring av den psykiska process som accepterar våld, intolerans och inhumana handlingar. Från ett psykologiskt perspektiv är det här angeläget. Många människor brukar rygga för framställningar där ondskan förmänskligas men de flesta våldsbrottslingar har börjat med lite våld för att sedan trappas upp till mord och död. De flesta tjuvar har gjort små bedrägerier innan de gjort den stora stöten.

Det finns även ett annat spår i boken. Samuelsson vill också skildra hur mänsklig feghet kan te sig. Till skillnad från idealiseringar av mod, hör fegheten till den kanske vanligaste mänskliga mekanismen som vi alla försöker förtränga. Ingen vill vara feg, men få är modiga när det kommer till kritan.

Samuelsson beskriver ett torftigt intellektuellt klimat där författarna och kulturarbetarna fjäskar med naturromantiska romaner och heroiska skildringar av det fosterländska kriget som de flesta av de intellektuella naturligtvis inte själva inte deltog i. Beskrivningarna hur Thomas far samlar etablissemang och kulturelit för sammankomster och bjudningar i villan i Mälarhöjden är utförlig. Koketterandet för makten och sammansmältningen av kultur och politik kommer till uttryck i det högsta rådet i Sverige som består av 444 rådgivande makthavare, flertalet kulturarbetare. Ola Larsmo skrev i en artikel i januari i DN att Samuelsson i sin bok beskriver och häcklar det samtida kulturklimatet. I dagens kulturella ankdamm handlar det mesta om att sälja in sig själv och synas så till den grad att begåvade författare ändrar sin stil och skriver storsäljande smaskiga deckare. Samuelsson lyckas på ett kusligt sätt i Jag var en arier beskriva den självständiga kulturens undergång. Självcensurens totala makt. När den upphöjde författaren Stefan Ullman läser högt ur sitt nya manus som för en gångs skull är en uppriktig vidräkning med sakernas förlamande tillstånd inför självaste Führern blir han direkt utrensad. Diktaturens makt demonstreras först när någon går över gränsen, en gräns som de flesta är väl medvetna om i de flesta totalitära samhällen. Så är det i Samuelssons fiktiva Sverige 1976 som i det verkliga Nazityskland liksom i dagens Syrien där min bror blir haffad av säkerhetstjänsten för sitt uppsatsarbete om svenskirakiers ekonomiska bistånd till irakiska flyktingar i Damaskus.

Det är ett bra val att av Samuelsson att göra Speer till Führer, eftersom han är den nazistledare som kanske bäst är beskriven, mest komplext och gåtfull i sin natur. En brist i dramatisering av historien är att komplotten mot Speer aldrig förklaras eller tillåts ta plats på riktigt. Det är som om Samuelsson inte tror på en för vardaglig historia och slänger in en kittlande kupp som sedan inte följs upp. Boken slutar med att Thomas tar sig illegalt över östgränsen till Ural till de påstådda judekolonierna. Samuelsson låter det vara öppet om det är Thomas nyfikenhet på det okända eller ett revolutionärt trots som driver honom. Som läsare blir vi kvar med en gnutta hopp och mycket förtvivlan.

Jonas Mosskin

En vision om framtidens psykologi

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 2/2010) har jag skrivit en krönika om framtidens psykologi på 2010-talet. Jag har redan fått många uppskattande kommentarer på artikeln så jag antar att jag uttryckte något som många går och känner var för sig. Här är hela texten i sin helhet. Vad tycker du? Håll du med? Jag är nyfiken på dina synpunkter.

***

En vision om framtidens psykologi på 2010-talet

Jag ska villigt erkänna att när jag började på psykologprogrammet 2006 tänkte jag: nu är jag inne, och nu ska jag se till att göra det till en exklusiv klubb för mig och mina jämnåriga kursare. Ju färre psykologer desto högre löner och fler intressanta jobb för oss blivande psykologer. När Karolinska Institutet och Mittuniversitetet i Östersund startade nya utbildningar blev jag skeptisk. Nu har jag tänkt om.

Sedan min sambo blev arkitekt har vi under åren jämfört våra respektive yrkeskårer. Det är slående att psykologer och arkitekter delar så många gemensamma problem. Vi har en uppblåst självbild som vi odlar för oss själva. Självbilden handlar om höga ideal, exklusivitet och akademisk snobbism. Samtidigt lider vi av dåligt självförtroende och en bristande tillit att försvara våra ideal annat än med symbolpolitik. Den gloria vi ser runt oss själva falnar i verkligheten, där saknar vi reell makt och politiskt inflytande. Arkitekterna kämpar med tröga planeringsförfarande, byråkratiska beslut och blir oftast överkörda av beställarna: ingenjörerna hos de enorma byggbolagen. Byt ut byggbolag och politiker mot landstinget och mot läkarna i vita rockar så fattar du själv.

I Danmark däremot har arkitekterna en annan ställning. Där utbildas lika många arkitekter fast antalet invånare är hälften av Sveriges. Arbetslösheten bland arkitekter är lika hög/låg som hos oss (konjunkturberoende bransch). Behovet av arkitekter borde rimligen vara ungefär lika många som i Sverige. Men istället för arbetslöshet finner arkitekterna nya jobbmöjligheter som beställare i offentliga och privata sammanhang runt om i samhället. På så sätt finns det kunnande, kompetens och förståelse för arkitekters förmåga och perspektiv på ett helt annat sätt i Danmark än i Sverige. De danska arkitekterna har därför högre status och större inflytande än i Sverige.

Jag tror att svenska psykologer har något att lära av danska arkitekter. Det är dags att sluta tro att man får inflytande gratis. Inflytande är något man förtjänar. Framtidens melodi för psykologin på 2010-talet kanske är att på sikt fördubbla antalet utbildningsplatser på psykologprogrammet utan att sänka kvalitén. Om något höj kraven i linje med vad Studeranderådet föreslagit här i Psykologtidningen tidigare. Vi måste sluta betrakta psykiatrin som den viktigaste arbetsplatsen för psykologer. Låt läkarna ta hand om ett organisatoriskt sjunkande skepp där pinnar är hårdvaluta. På sikt kommer mjukare värden och psykologiskt kompetens få ökat inflytande. Satsa istället på att lobba för psykologer på vårdcentraler, skolor, företag och arbetsplatser. De psykologer som idag inte får jobb i traditionella psykologjobb kommer istället vara attraktiva för arbetsmarknaden. Som generalister med vana att leda andra är vi som klippta och skurna för en globaliserad ekonomi.

Unga människor har en annan respekt och förståelse för psykologers kunnande. Vi måste inse att vi måste uppvakta morgondagens beslutsfattare. Kommer de inte till oss får vi bjuda in oss till Stureplanscentern, mingla med piratister, träffa ungsossar på Sveavägen och ge visitkort till ”nya moderater”. Finns naturliga mötesplatser där unga psykologer socialiserar sig med politiker kommer vi i sinom tid bli anlitade, konsulterade och få möjlighet att påverka politiken oavsett vem som vinner valen. Om tio år ska det vara lika självklart att en psykolog är med vid runda borden som en ingenjör, ekonom, statsvetare eller läkare. Lägg därtill täta kontakter med medievärlden och med patient- och anhörigföreningar som för vår talan.

Det är dags att psykologin på allvar etablerar sig som en vetenskap och ett yrkesskrå för framtidens samhälle. Psykologin ska göra sig oumbärligt för medborgarna. Det ska vara självklart för politiker och beslutsfattare att inkludera psykologer i företag, styrelser, forskningsråd och nätverk. Både lokalt och globalt. För det krävs ett radikalt nytänkande där psykologin erkänner sig själv som tillräckligt kunnig och kompetent för att ta sig an uppgifter som ansetts för svåra. Om vi själva slutar be om ursäkt för vår kompetens och betraktar oss som naturliga samarbetspartners kommer andra att göra detsamma.

Den kvinnliga ekonomin

cga_woman_body_shopping2

Min trendspanarkollega Petra Wahlström har skrivit ett intressant inlägg om den kvinnliga ekonomin (ursäkta uttrycket) på sind.nu. Hon tar sin utgångspunkt i en artikel som publicerades i Harvard Business Review om ”The female economy”. Wahlström citerar artikeln och skriver:

Artikelns författare – Michael J Silverstein och Kate Sayre – konstaterar att kvinnor representerar den största marknadsmöjligheten i världen. Globalt kontrollerar de ca 145 biljoner kronor av den årliga konsumtionen – en siffra som förväntas stiga till hela 203 biljoner kronor de kommande fem åren. Totalt sett utgör kvinnorna en tillväxtmarknad som är större än Kina och Indien tillsammans, mer än dubbelt så stor, faktiskt.

Trots detta visar en undersökning som gjordes av Boston Consulting Group år 2008 att kvinnor anser att de blir oerhört dåligt bemötta av företag. Företagen fortsätter att erbjuda dem dåligt utformade produkter och tjänster och använder föråldrad marknadsföring som främjar kvinnliga stereotyper.

Det här liknar problemet inom sjukvården där de flesta mediciner och behandlingar inte ens är utprovade för kvinnor. Själv är jag ganska skeptisk mot att tänka sig att det finns en särskild ekonomi som är typisk manlig respektive kvinnlig. Men hur gärna man vill att samhället borde se ut på något annat sätt så är cirka 80 % av de nyköpta bilarna i Sverige köpta av en man, för att bara ta ett av många exempel på skillnader som fortfarande existerar. Wahlström skriver också att artikelförfattarna lyfter fram HM för att man förstått att möta kvinnors behov på ett bra och innovativt sätt.

Artikelförfattarna menar att kanske bidrar det faktum att nästan 80% av företagets anställda, 77% av butikscheferna och 44% av landscheferna är kvinnor till H&M:s framgångar. Dessutom är sju av 11 styrelseledamöter kvinnor.   Författarna drar slutsatsen att när företagen väl vaknar upp och ser den potential som den ”kvinnliga ekonomin” erbjuder, kommer de att finna en hel rad nya kommersiella möjligheter inom områden som svarar upp mot kvinnors sociala spörsmål. Kvinnor vill t.ex. gärna köpa produkter och tjänster från företag som gör gott för världen. Varumärken som, direkt eller indirekt, främjar fysiskt och emotionellt välbefinnande, skyddar och bevarar miljön, stöder utbildning och vård till behövande, och uppmuntra omsorg och relationer kommer därför att gynnas.

Förutom att kvinnor gillar fler saker än mode så är det en viktig aspekt. Tänk bara på vilket resultat som biståndet gjort när man gett pengarna till kvinnorna istället för männen. Det återstår mycket kvar att göra innan kvinnors potential och möjligheter tas till vara fullt ut. Först gäller det att komma över tröskeln inför det okända och främmande som en kvinna i en styrelse eller ledning kan innebära. En framtida möjlighet för psykologer att profilera sig på.

Too cool for blogging

200px-Schulmansigning

Alla pratar om att Alex Schulman skrev en provocerande artikel i DN om ”den onödiga bloggen”. Den fick många att reagera. I mitt tycke en hafsig och alldeles för generell text om bloggen (som om det finns en). Flera svarade snabbt på detta. Så här gjorde t.ex. Isobel:

I förmiddags ringde finaste Leo och frågade om jag kunde skriva något om Alex Schulmans hatattack på bloggvärlden. ”Men det var väl ett skämt?” svarade jag. ”Ja, men skriv om det då” svarade han, och sen gjorde jag det.

Det säger en del om hur nätverkssamhället fungerar idag och hur artiklar blixtsnabbt kommer upp på Newsmill. Jag förvånas mest att så många orkar engagera sig i det här. Själv tycker jag Jonas Morian kommenterat bloggkuppen bäst:

Han har nämligen rätt i att bloggen som sådan inte är något maktverktyg, men att de traditionella mediernas rapportering kring vad en eller flera bloggare skriver kan göra bloggaren till en sådan faktor.

Detta är emellertid inget nytt. Exakt detta har många påpekat tidigare. Och fokuset på bloggen som medium är irrelevant. Det väsentliga är självfallet skribenten bakom och vad hon eller han har att säga.

Min känsla är att annars mest att nu har Schulman fått tillgång till ett annat medium och då är han ”too cool för blogging”.

PS: För övrigt tror jag faktiskt att Schulmans roman ”Skynda att älska” om hans pappa är läsvärd.

Per Naroskin om humorpsykologi

banner_PN_skrattar_v2_w210

Naroskin har skrivit en krönika på Psykologiguiden som handlar om psykologi och humor i största allmänhet. Han skriver:

Men humor är ju inte bara en egenskap man har eller inte har, den är något som utspelar sig mellan människor. Därför kan man använda den både konstruktivt och destruktivt. Den kan skapa gemenskap, driva med fördomar och fungera som en säkerhetsventil i belastade lägen. Men humor kan lika gärna stänga ute, bekräfta gamla ingrodda fördomar och bagatellisera problem. Allt beror på avsikt och sammanhang.Visst kommer man ihåg från skolan hur både gapflabbande killar och fnittrande tjejer kunde krossa en bra stämning. Och alla som har haft ett jobb vet hur flytande gränsen är mellan den där råa, hjärtliga stämningen och en cynisk jargong.

Det får mig att minnas diskussionen med Naroskin efter visningen av Borat på Psykologer tittar på film. Då sade Naroskin att han inte tyckte det var passande att skämta om sådant som folk inte kan göra något åt t.ex tjocka eller förståndshandikappade personer. Minuten senare berättade han om hur vidrig Snor-Johan hade varit i högstadiet eftersom det hann alltid snorade, alla skrattade i publiken. Jag tyckte det var inkonsekvent och förde istället fram åsikten att man får skämta om allt fast göra det med varsamhet och omdöme. För mig är det viktigt att tänka på i vilket position man skämtar ifrån. Det är mer okej att driva med statsministern, makten och etablissemanget än med den arbetslöse förståndshandikappade tjockisen. Vad tycker ni?

Psykologer i Almedalen och i primärvården

Det är intressant att påverka processer och organisationer i det tysta. Många gånger kan det leda till stora resultat tycker jag och det är inte alltid jag känner ett behov att att synas. Ett konkret exempel var i februari då jag var inbjuden till en workshop som Psykologförbundet anordnade som handlade om hur förbundet skulle nå ut till allmänheten och påverka beslutsfattare. En av de konkreta tips som jag kom med var att lansera en psykolog till varje värdcentral. I och för sig inget revolutionerande men ett enkelt budskap som är lätt att förmedla så folk förstår. Min tanke är att det desutom kan ena de olika fraktionerna inom psykologkåren då de flesta inser att här finns en potential för alla psykologer att flytta fram positionerna.

Sedan dess har förbundet jobbat på. Den 16 juni skrev Psykologförbundets ordförande Lars Ahlin en debattartikel på Brännpunkt i SvD där det här budskapet fördes fram. I Psykologförbundets kartläggning visade det sig att 7 av 10 vårdcentraler saknade psykologer eller ens hade vårdavtal med privatpraktiserande psykologer. I artikeln skrev Ahlin:

Upprepade studier visar att en tredjedel av patienterna som söker hjälp på vårdcentralen har problem relaterade till psykisk ohälsa som exempelvis depression. Detta är vårt lands största folkhälsoproblem och det finns tydliga riktlinjer om vad som behöver göras (Socialstyrelsens riktlinjer för depressionssjukdom och ångestsyndrom). Ändå står man, från samhällets sida, fortfarande och tvekar. Människors psykiska ohälsa tas inte på samma allvar som fysiska sjukdomar.

Psykologförbundet har kartlagt tillgången till psykologer på landets ca 930 vårdcentraler. Kartläggningen gjordes med hjälp av telefonintervjuer under 4 veckor i maj-juni 2009 och gäller varje vårdcentral i landet med några få undantag. Vi kan konstatera att 7 av 10 av landets vårdcentraler saknar en anställd psykolog vid vårdcentralen och att bara 4 procent har avtal med privatpraktiserande psykologer till vilka de kan remittera patienter. Det här är särskilt oroande med tanke på att 70 procent av personer med depression vänder sig till primärvården. Vilken hjälp får de då?

Tragiskt men inte direkt förvånande.

Idag i Almedalen presenterade så förbundet sin rapport (finns att ladda ner här) på ett seminarium med rubriken: Är psykisk hälsa en klassfråga? Moderator för semiariet var Anders Milton och medverkande var Malin Edlund, leg psykolog, just nu aktuell som Radiopsykologen. Jan-Åke Simonsson, (s) ledamot i SKLs sjukvårdsdelegation, ersättare regionstyrelsen (s) ordförande hälso o sjukvårdsnämnd 4 Västra Götalandsregionen Per Olof Sjöblom, Förvaltningschef psykiatri Skåne och sakkunnig i psykiatrifrågor, Socialdepartementet Lars Ahlin, förbundsdirektör Psykologförbundet.

Psykisk hälsa är i högsta grad en klassfråga och som jag skrivit om här: KBT för pöbeln och psykodynamiskt terapi för de välbeställda.

I samma undersökningen visar det sig att nio av tio privatpraktiserande psykologer att de ofta eller ibland måste säga nej till personer som har tydligt behov av psykologisk behandling men som inte själva kan betala för den. Ahlin avslutar sin debattartikel:

Endast en femtedel av de insatser som de privatpraktiserande psykologerna ger bekostas av landstinget, resten betalas i de flesta fall av den enskilde men också av försäkringsbolag och arbetsgivare. Skulle vi acceptera detta avseende någon annan folksjukdom?

Senast 1 januari 2010 ska alla Sveriges landsting övergå till ett vårdvalssystem i primärvården. Syftet med reformen är att öka patienterna valfrihet och underlätta för vårdgivare att etablera sig i primärvården med offentlig ersättning. Det enskilda landstinget beslutar själv vilken behandling som ska ingå i det så kallade basutbudet. Vi förväntar oss nu att landstingen tillhandahåller den behandling mot måttlig depression samt ångest som Socialstyrelsen rekommenderar.

För att kunna erbjuda en vård på lika villkor och efter behov behöver samtliga av landets vårdcentraler kunna erbjuda besök och behandling hos psykolog. Låt psykolog ingå i basutbudet. Anställ fler psykologer på vårdcentralerna. Ge fler psykologer vårdavtal.

Jag delar Ahlins uppfattning. Fast det finns en annan klassdimension som är mycket mer kontroversiell när det handlar om psykologisk behandling och terapi och som ingen vågar prata om. Mer om det inom kort.

PS: Wemind har även skrivit om rapporten.