Etikettarkiv: politik

Feminismer, queerteori och integral feminism

Vi läser en kurs i genusteori och jämställdhet. Feminismen är idag en fragmentarisk och förvirrande ideologi. Modernistiska idéer möter nya postmoderna queerteoretiska perspektiv. Det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till den rådande diskussionen. I den här uppsatsen försöker jag bena ut den idéhistoriska bakgrunden till dagens förvirring. Bedöm själva om jag lyckades. På slutet introducerar jag Ken Wilbers tankar om Integral feminism. Det behöver knappast nämnas att hans synsätt inte har vunnit laga kraft. Än så länge bör kanske tilläggas. Läs mer →

Bin-Laden försökte värva Robert Fisk

Det blir mycket Fisk när den kommer på besök till Östersjöregionen. Alla journalister och redaktioner får plötsligt upp ögonen för en udda typ som faktiskt lever och verkar från den region han bevakar. Den 9 maj finns en längre intervju på engelska på Studio Etts hemsida. Där berättar Fisk att Osama bin-Laden drömde att Fisk kom till honom med yvigt skägg och anslöt sig till kampen mot den stora satan. Fisk berättar också om skräcken att sitta på ett Air France-plan påväg till Amerika när han nås av rapporterna om attackerna på World Trade Center. Stewarden och Fisk började genast spana in passagerarna efter misstänkta mörkhyade och skäggiga flygkapare. I det ögonblicket insåg Fisk att han var rasist.

Per Jönsson intervjuade Fisk för DN:s räkning och i dagens DN skriver Peter Löfgren en essä om Fisks bok ”Det stora kriget för mänskligheten” som nu finns översatt till svenska. Löfgren är själv bosatt i Mellanöstern vilket ökar hans trovärdighet och perspektivförmåga när det handlar om att rapportera om Mellanöstern. Läs också mintt tidigare inlägg om Fisk.

Robert Fisk kommer till Stockholm 9 maj

Robert Fisk är en legendarisk journalist som kommer till Kulturhuset och Internationell författarscen på onsdag 9 maj. Fisk samtalar med Göran Rosenberg om sin senaste bok ”The great war for civilization”. Fisk har bott och verkat i Mellanöstern med Beirut och Libanon som bas sedan inbördekriget bröt ut 1975. Efter sju sorger och åtta bedrövelser är han fortfarande vid liv och bor i Beirut. Därifrån har han skaffat sig en unik blickpunkt på världen. Här en artikel från förra sommarens Libanonkrig. Fisk är korrespondent för The Independent som har en utförlig samling med artiklar av honom. Det finns en inofficiell hemsida med fler artiklar av Fisk.

Jag har läst Fisks tegelsten ”Pity the nation”. Det är en 700-hundrasidig betraktelse över inbördeskriget i Libanon 1975-1990. Den är bitvis snårig om man inte känner till fakta på marken. Men Fisks bok är samtidigt en överväldigande redogörelse för alla möjliga heliga och oheliga allianser under krigsåren. Alla grupper har haft fingrarna i syltburken. Alla har krigat med alla mot alla. Libanon går igen och för att förstå hur Hezbollah uppstod och varför vissa älskar eller hatar Syrien eller varför USA och EU är så misstrodda bland libaneser är ”Pity the nation” en ovärderlig bok.

Vad en obskyr artikel kan leda till

1964 skriver den 23-årige studenten Régis Debray en artikel om gerillor på landsbygden och i städer. Che Guevara är på besök i Alger och spelar schack i skuggan på den kubanska ambassaden. Han bläddrar förstrött i Sartres skötebarn ”Les Temps Modernes” och får syn på Debrays essä. Han skickar en översättning till Fidel Castro som bjuder in honom till Havanna. Där blir han upptagen i Ches närmaste krets och följer med honom när han drar åstad till Bolivia för att starta nytt gerillakrig. Det går som bekant åt helvete och han hamnar i fängelse i 4 år. Efter en tur till Chile och tiden med Allende återvänder Debray till Frankrike och blir rådgivare till president Mitterands mellan 1981-1992. Läs om Régis Debrays osannolika öde i The Independent. Från utmärkta bloggen 3quarksdaily som alla borde läsa.

Vaclav vs. Vaclav

Tänk dig att du är en lysande författare och intellektuell. Du för en samhällskritik mot din rådande regim som får västintellektuella att bli avundsjuka. Du skriver bok efter bok i husarrest eller i fängelse. Dina alster smugglas ut till världen. Du är högtravande, samvetsgrann och stilistisk. Du är en varm och god människa. Plötsligt faller muren. Du blir ditt lands president över en natt. Du måste ta tag i omställningen av ditt land. Såväl ekonomiskt som politisk. Det var författaren Vaclav Havels öde. Under hela 1990-talet och fram till 2003 var han president. Tjeckien politiska liv sedan 1989 handlar till stor del om två Vaclav. Havel och hans antagonist Klaus. Likt en intrigerande Brutus har Klaus kommit med det ena nålsticket efter det andra. Förra året utkom Havels memoarer med titeln ”Please, be brief” och i år kommer ”From the castle and back”. I New York Review of Books kan man läsa Havels egna ord om konflikten med Klaus. Gör det.

Är Bob Dylan vänster eller höger?

I SvD skriver Roland Poirer Martinsson en ovanligt slapp krönika. Bara de tondöva politiserar konst är rubriken. Poirer Martinssons argumentation är ungefär att min svägerska som är granne med Dylan säger att han är småborgerlig. Konst innehåller flera nivåer. I första hand ett konstnärlig skapande. Därefter kan man välja att tillföra andra nivåer. Såsom politik, samtid, kultur, etc. I Studio Ett påstår Poirer Martinsson att Dylan är apolitisk. Och med ens begår han samma tankefel som den vänster han tidigare kritiserat. Dylan är inte bara politik, det är sant. Men Dylan har också politiska kommentarer i sina texter till sin samtid och har alltid haft. Han har inte haft en genomgripande politisk agenda, Men fan är han politisk ibland. Jag minns ett radioprogram för några år sedan där Dylans texter analyserades i förhållande till den årliga amerikanska presidenternas ”State of the union-tal”. En av teserna var att Dylan ständigt fört en kommenterande dialog med presidenterna. Presidenterna har kommit och gått men Dylan har bestått. Man ser och hör det man vill se. Det gäller även amerikanbaserade författare som Poirer Martinsson. Andra kommetarer till krönikan finns här och här. Nils Hansson sätter in Dylan i sitt sammanghang. Dvs. 45 år som artist.

Persson i terapisamtal

Alla talar om Göran Persson, men få försöker analysera dokumentären Ordförande Persson utifrån ett psykologiskt perspektiv. Om jag hade Persson som klient skulle jag ta upp några aspekter som inte diskuterats så mycket i massmedia. Men först något om dokumentärens omständigheter. Fler kommentarer kring dokumentären. Stig-björn Ljunggren och Per Gudmunsson har försvarat SVT och Fichtelius. Johan Croneman kritiserade formspråket och Aase Berg ifrågasatte i Studio Ett varför inte Persson blir oemotsagd. Jag rekommenderar alla att titta på de oredigerade materialen på SVT:s hemsida. Där är Persson inte lika nerklippt vilket gör att han framstår som mer resonerande och mjukare. Det balanserar den dramaturgiska berättelsen som tv-programmen visade. Läs mer →

Apartheid på Västbanken?

Den förre demokratiske presidenten Jimmy Carter har skrivit en bok med titeln Palestine Peace Not Apartheid. Där försöker Carter samla ihop vad som hänt sedan Camp David-avtalet 1978. I New York Review of Books skriver Joseph Lelyweld en mycket lång recension och kommentar till Carters bok. Det är kontroversiellt att ta orden Apartheid i sin mun. Det går nog inte att underskatta betydelsen av av att som amerikansk ex-president göra dessa jämförelser. Lelyweld är dock inte nöjd. Han tycker att Carter tonat ned likheterna med raslagarna i Sydafrika. Enligt Lelyweld finns det än fler likheter i politik och ideologi än vad Carter lyfter fram. Det brukar sällan vara fruktbart att jämställa grymheter med tex. nazisternas framfart som politiker och debattörer ofta gör. Men i fallet med Israel och Palestina sätter det fokus på den absurda bosättarpolitiken och de tvåskiktssamhälle som Israel utvecklats sig till. Lelyweld övertygade mig i sin essä att det finns en poäng med Apartheidliknelsen. Att påpeka det orimliga i den israeliska ockupationspolitiken är inte att vara antisemisk. Det är att nyktert konstatera fakta på marken. Och nej jag tycker inte det är okej att spränga sig själv i luften.

Vilken historia ska Europa berätta?

Sedan två år tillbaka har ju EU:s fördragsförhandlingar legat i träda. Under det tyska ordförandeskapet är det tänkt att diskussionen ska komma igång igen. Åtminstone vill Angela Merkel det. Historikern och författaren Timothy Garton Ash har skrivit ett första utkast om Europa i tidskriften Prospect Magazine. DN:s ledare har också tagit upp Ash inlägg. Ash text är ett försök att sammanfatta vad EU och Europa står för och vad det är vi ska vara stolta över. Han tar upp sex centrala nyckelord. Frihet, fred, lag, välstånd, mångfald, solidaritet. Bedöm själva om han lyckas. Det är befriande okristna referenser. Ash har skrivit ett tjock bok om Europas politiska 1990-tal som finns (fanns?) i pocket. Mycket läsvärd samtidshistoria.

Hycklarvänstern

Många har bloggat om Wiehe och Kuba. Värt att lyfta fram är Björn Pedersen om Wiehes värderelativism och Gröna lyktan om Kuba och vänsterns fastvuxna världbild. Läs även Erik Gustavssons halvneutrala inlägg och Johan Norbergs briljanta men väl polemiska kommentar. Men jag kan inte hålla mig från att säga några ord.

Hycklarvänstern tror att konspiration USA styr och ställer allt i världen. De tror att amerikanska bolag regerar enväldigt. Alla som motarbetar USA är gott och riktigt. Mikael Wiehe firar den kubanska revolutionen från 1959 genom att sjunga en sång för friheten på en stödgala för den kubanska revolutionen. Om jag var en kubansk politisk fånge, eller en arbetslös kuban i Havannas slumkvarter skulle jag ha svårt att förstå Wiehes och hycklarvänsterns lovsång till Kubas revolution för snart femtio år sedan.

Mikael Wiehe

Wiehe har tidigare skrivit i Sydsvenska Dagbladet och medverkat i Studio Ett där han försökt förklara sin syn på Kuba. I DN viker ha ut texten ytterligare. Hans argumentation och världsbild är enkelspårig och relativistisk. Just relativismen när det gäller människor och moraliska värden stör mig mest. Hur eländiga alla USA-stödda regimer i Latinamerika än varit, så rättfärdigar det inte den kubanska regimens styre. Några värden är viktigare än andra. Till exempel rätten att få säga vad man vill. Men det tror inte hycklarvänstern på. Wiehe och hycklarvänstern upprätthåller myten om den amerikanska blockaden mot Kuba. Om bara den hävdes så… Så vadå? Skulle demokrati och ekonomin blomstra? Det tror jag inte ett ögonblick på.

Hycklarvänstern måste vakna upp och inse att världen har förändrats. Att 1960-talets konflikter är historia och att gamla sanningar måste omprövas. Som den att Fidel och Kuba står för det goda progressiva samhället.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur