Etikettarkiv: populärkultur

För företagsekonomin och Business Rehnt ut sagt

 9789127118522.jpg

Så heter en ny bok av företagekonomen Alf Rehn. Det är den första bok som jag varit redaktör för på Natur & Kultur. Det är en tvådelad bok där den första delen tidigare hette Vad är företagsekonomi och den andra delen; Business Rehnt ut sagt är nyskriven och där Rehn skriver rakt på sak om hur man blir rik, får kontakter och blir ett strategiskt geni. Rasmus Fleischer skriver en utförligt inlägg om boken på Copyriot. Det är en fin betraktelse över några av Rehn tankegångar och kopplingen till George Bataille. Jag citerar Fleischer:

Alla de företagsekonomer som av intellektuell slöhet tenderat att behandla just marknadsekonomi som “mer ekonomisk” än annan ekonomi blir elegant avklädda i Alf Rehns bok. Gåvoekonomi presenteras här inte som ett apart alternativ till marknadsekonomi, utan som intimt sammanflätad med andra logiker, omöjlig att bortse ifrån: “fråga bara en blomsterförsäljare eller en leksaksproducent kring jultid om gåvor är viktiga”.

Kul att han också ser det i Rehns text. Han fortsätter:

Spänningen mellan gränser och gränslöshet definierar, på ett mycket batailleanskt sätt, Alf Rehns projekt. Företagsekonomin måste överträda sina gängse gränser, inte för att expansion eller överträdelse är bra i sig, utan för att göra gränserna synliga. Därmed omöjliggörs en viss form av teoretiserande, medan nya frågor ställs om hur vi egentligen tänker oss “det ekonomiska”.

Precis det här har jag också fastnat för i boken. Jag trodde företagsekonomi var tråkigt efter att ha läst ett år nationalekonomi. Ett slags mikroekonomi light. Men Rehns text får mig att nyfiket undra om det inte är dags att psykologi och företagsekonomi på allvar börjar närma sig varandra igen Det finns så många psykologiska mekansimer i ekonomi och inte minst i Rehns bok.

Fleischer tipsar även om Rehns personliga krönika Internet lärde mig vad ekonomi egentligen är. Där tar han upp det intima sambandet mellan ett fritt och öppet internet och hans intresse för ekonomi och populärkultur. Det finns mycket att säga om vad Internet har medfört för många av oss. För mig har det det varit en resa på tio år där jag allt mer kommit att intressera mig för utbytet, bloggarna och sociala medier som ett sätt att bli en aktör i samhället. Mer om det en annan gång. Läs även Alf Rehns sparsamt uppdaterade blogg.

Webterapi på Lisa Kudrows vis

kudrowwebtherapy.jpg

Erik Stattin tipsade om att Lisa Kudrow (från Vänner) spelar webterapeuten Fiona Wallace. I tre avsnitt försöker hon behandlar Richard under några treminuters sessioner, eftersom hon tycker att allt ältande bara tar tid och inte brukar leda någon vart.

Fiona Wallace är på många sätt samma schablonartade bild av en vettlös terapeut som vi vant oss att se i populärkulturen. Samtidigt tillför det hela något nytt eftersom de sker i ett nytt format som dessutom har med själva innehållet att göra. Det är bitvis roligt och för alla de som känner igen sig när de går i terapi så är mitt råd att sluta med än gång. Gudskelov finns det få psykologer och psykoterapeuter som beter sig som Wallace.

MindHacks skrev och hämtade inspiration från BoingBoing.

Slarvigt om terapeuter på film

image.jpg

Annars duktiga Karolina Ramqvist skrev en krönika 19/9 i DN Kultur. Med den klatschiga rubriken ”Å ena sidan älskar drömfabrikerna sina terapeuter, å andra sidan pissar man på dem” popkulturfilosoferar hon om terapeuter på film. Jag irriterade mig på det som jag uppfattar som löst tyckande och direkta felaktigheter i texten. Småaktigt kan tyckas men ändå.

Ramqvist har rätt i sin krönika att kvinnliga terapeuter på film sällan lyckas tack vare sin skicklighet utan snarare på grund av sina kunskaper som femme fatale. Men sedan skriver hon:

”Men på tv håller sig många terapeuter till reglerna. Den manlige terapeuten i ”In Treatment” och den kvinnliga i ”Tell me you love me” (aktuell på SVT just nu), eller dr Melfi i ”Sopranos”.

Det stämmer inte. Terapeuten Paul, i ”In Treatment” gör till exempel många klavertramp och misstag under sina sessioner. Han är en okonventionell terapeut som ofta bryter mot reglerna eller ramarna som vi i svängen säger. Sedan fortsätter Ramqvist:

”Att terapeuter är överrepresenterade på film och tv handlar inte så mycket om ett växande intresse för psykoterapi som att terapeuten är en mycket effektiv karaktär och en berättarteknisk genväg.”

Ramqvist har rätt i att psykoterapi och terapeuter är bra berättartekniska grepp. Däremot ställer jag mig frågande till att terapeuter skulle vara överrepresenterade på film. Vad får hon det ifrån.Dessutom tror jag faktiskt att det finns ett samband mellan ett ökat intresse för psykoterapi (liksom besläktande verksamheter som coaching, personlig utveckling, hälsa, wellness etc.) och att terapeuter dyker upp i populärkulturen. Det brukar ju hänga ihop annars. Folk börjar dansa när ”Let´s dance” går på tv, och tv i sin tur börjar sända program om sådant folk är intresserade av.

Jag stör mig på att journalister kan vara slarviga när det handlar om terapi, ett ämne som inte så många känner till. Ramqvist hade aldrig skrivit så här om det handlat om en hiphop-artist som 10 000 pers har bra koll på.

Odd at Large at last

Lagom till att Odd at Large lägger ned har jag fått upp ögonen för tidningen. Tonen i Odd är inbjudande och uppfostrande samtidigt som den är initierad. Odd står för den något så ovanligt som en finkulturell populärkultur. När nu både Sex och Odd at Large lagt ned ligger fältet fritt för Rodeo och Bon. De tar hem spelet. Synd bara att de tidningarna är stroppigare och mer kommersiella även om Rodeo har blivit bättre på senare tid.

På realeasefesten för sista numret av Odd, på AG 925 spelade dj:n ett vansinnigt set sista två timmarna. Tempot var extremt högt och det blev ett slags potpuri av Nu-retro från 90-talet. Snyggt jobbat med tanke på att folket som var där i de flesta fall spenderat mellanstadiet och högstadiet till att digga/hata låtarna. Den creddiga publiken var tillräckligt lössläppt i tanken för att det skulle bli röjigt värre.