I nummer 1/2009 av Psykologtidningen har jag skrivit en recension av tv-serien In Treatment. Jag har ju pratat en del om serien på min blogg så för den flitige bloggläsaren känns nog en del av tankarna igen. Det är svårt att recensera en tv-serie på 45 avsnitt i artikel men jag gjorde ett försök. Den här texten har legat ett tag i byrålådan men blir nu äntligen tryckt. Förhoppningsvis kommer även en längre essä om tv-serien att dyka upp framöver. SVT börjar sända serien någon gång under året. Här följer artikeln i sin helhet.

***

Den israeliska tv-serien Be Tipul började sändas 2005 och blev en av de största succérnas i landets tv-historia. Nu har HBO gjort en amerikansk version, In Treatment. Under sommaren och hösten har Canal+ sänt serien. HBO håller på och spelar in en andra säsong. In Treatment hade nog aldrig kommit till om inte maffiabossen Tony Sopranos hade börjat gå i terapi. Då blev det plötsligt både coolt och folkligt med hjärnskrynklare. Innan dess har psykoterapeuter på film i första hand varit komiska figurer i andra hand galningar.

Terapi har alltid varit en smula gåtfullt. Tystnadsplikten har gjort det svårt att prata om vad som försiggår. Alla som själva gått i terapi vet hur svårt det är att förklara för någon utomstående vad det faktiskt är man gör. Det här har fått konsekvensen att psykologer och terapeuter fortfarande bedriver något som betraktas som suspekt av den breda massan. In Treatment har förutsättningen att bli folkbildande och göra vanligt folk intresserade av terapi.

I serien får vi följa fyra olika klienter som kommer varsin dag i veckan till psykoterapeuten Paul Weston. På fredagarna avslutas veckan med att att han går till sin egen terapeut, Gina. Serien utspelar sig med några få undantag i Pauls mottagning i hans villa i en finare del av LA. Paul är en medelålders man som känner mycket för sina klienter. För mycket, tycker både hans fru Katie och Gina.

Paul är i vissa aspekter en klassiskt skolad psykoanalytisk terapeut. Å andra sidan är han inte särskilt strikt när det gäller ramar. Hans flexibla inställningen till ramarna gör också att gränserna för vad som är terapi och vem som är klient blir luddiga. Det gör honom sårbar för klienternas initiativ och obstruerande. I början av serien bekänner 30-åriga läkaren Laura sin kärlek till honom. Det är uppenbart att Paul har svårt att värja sig för Lauras inviter. När Laura dessutom förför Pauls nye klient den stilige stridspiloten Alex blir det ännu snärjigare. Alex är en målmedveten svart man. Han har under hela sin uppväxt plågats av sin far som pressat honom att vara duktig och macho. När Alex bombat en irakisk skola och av misstag dödat 16 barn, får han permission och inleder terapi med Paul. Alex styr och ställer under sessionerna. Han tar med sig en espressomaskin eftersom Paul gör så uselt kaffe. Då och då under terapin kokar han kaffe något som Paul inte är glad för men som han motvilligt tillåter.

Pauls och Katie har problem och ett sätt att lösa deras äktenskap blir att gå i parterapi hos Gina. En inte helt lyckad konstellation visar det sig. På så sätt utspelas en parallell till Pauls klienter Jake och Amy som går i parterapi. Jake och Amy kommer och går som de vill. De lyssnar inte heller på Pauls försök att få dem att prata med varandra. Till slut tillrättavisar Paul dem och tvingar dem att förhålla sig till honom som en psykoterapeut och inget annat.

Den fjärde klienten är 16-åriga elitgymnasten Sophie. Paul misstänker att hon har blivit sexuellt utnyttjad, något som Sophie protesterar mot. Däremot har hon haft en intim relation till sin tränare under en längre tid och på många sätt en gränslös uppfostran hos sin pappa. Sophies självmordstankar och utåtagerande sätter Paul på prov. Hans sätt att trösta henne  i terapin är okonventionellt och bitvis är han mer som en jourhavande vuxen än en terapeut.

Paul är en sympatisk man som är lätt att fatta tycke för. Han har uppenbara brister som psykoterapeut men reparerar gång på gång misstag vilket känns mänskligt och ganska typiskt för vad den psykoterapeutiska processen är för något. Han blir dock som förbytt när han kommer till Gina. Då läxar han upp henne och tävlar om vem som är bäst som psykoterapeut. Hon koncentrerar sig på Pauls känslor för Laura och kommer med förmaningar om hur oetiskt det vore att inleda en relation. Paul avskyr Ginas tolkningar och det blir ständigt gräl.

Skaparna av In Treatment lyckas med små medel göra varje avsnitt till dramatiskt. Det är lätt att se ett enstaka avsnitt och hänga med i handlingen, mycket tack vare att terapi i sig är ett sorts upprepning. Skådespeleriet är bra och trovärdigt. Liksom många amerikanska tv-serier finns det saker i serien som känns kulturbundna. Men förvånansvärt väl skildrar serien ändå allmängiltiga problem hos människor i vår tid. Det är barn, karriär, äktenskap, bristande självkänsla och prestationsångest såväl i sängen som i det materiella ekorrhjulet. Serien ställer frågor som gör att man vill prata med sina vänner och kollegor om terapi. Det tycker jag är ett mycket gott slutbetyg för en innovativ tv-serie som In Treatment.