Etikettarkiv: StGöran

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

skarmmisshandlingen4.1

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Konstverket Anna Odell

Efter tre månaders tystnad berättade konstfackseleven Anna Odell i DN om sitt projekt som väckte så mycket uppmärksamhet. Många har redan kommenterat och skrivit om uttalandet. På två dagar har 156 kommenterat artikeln och 51 bloggat om den, och fler lär det bli. Så här säger Odell till DN om sitt examensprojekt Unknown, woman 2009-349701:

I drygt tre månader har Anna Odell hållit för sig själv att händelsen på Liljeholmsbron dokumenterades. Trots intensiva påtryckningar från medierna har hon insisterat på att verket ska få tala för sig själv. Hennes styrka ligger inte i att förklara eller försvara sig, menar hon. Hon vill inte att personen ska överskugga diskussionen. Samtidigt är det till stor del personliga erfarenheter som fick henne att vilja genomföra projektet. För att förstå det måste vi backa bandet tretton år.

Då var Anna Odell 22 år och hade, berättar hon, mått dåligt sedan det tidiga tonåren, i omgångar varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt ovanför vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i en likadan bältessäng som nu i januari.

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?

Det behövdes inte så mycket för att föreställa sig varifrån kraften och motivet till Odells konstverk kom ifrån. Det är på många sätt förklarligt. DN fortsätter:

– Jag var beredd på att de skulle bli arga. Men när det väl hände kom det ändå som en chock. Jag kände mig urusel.

Hon har anklagats för att ha utnyttjat människor och samhällsresurser. Men hon har aldrig ångrat det hon gjort och påpekar att hon inte varit ute efter att sätta dit enskilda personer. Att hon skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska. Hon är övertygad om att en spelad psykos var det enda sättet att göra människor medvetna om hur det kan gå till på Sveriges största psykakutmottagning.

– Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig.

Odells naivitet inför massmedia och inför sitt eget konstprojekt bekräftas och är fortfarande förbluffande. Som konstnär och samhällsmedborgare har man ett ansvar att berätta vad och varför man gör något. Däremot har hon rätt tycker jag när hon säger att hon inte skulle ha haft samma trovärdighet som före detta patient. På ett sätt är det två elitistiska paradigm som möter varandra. Konsten (konstnären) och psykiatrin (läkaren). Det blir intressant när de stöts och blöts och på många sätt är det en kamp om problemformuleringsprivilegiet. Det om något är provocerande för läkarna och det psykaitriska etablissemanget.

Vår rätt att leka psyksjuka

 1000px-liljeholmsbron_stockholm.jpg

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

Mord på psykiatrisk avdelning; Socialstyrelsen hittar inga brister

En patient mördas förra våren av en psykiskt sjuk medpatient på St Göran i Stockholm. Avdelningen var sluten och anpassad för särskilt vårdkrävande. Gärningsmannen ströp en annan patient med ett skärp trots att det inte var tillåtet att ha skärp på avdelningen. Ingen på avdelningen upptäckte mordet på flera timmar. Personalen tittade på ishockey och gjorde annat. Sjukhusets internutredning kom inte fram till några brister. Socialstyrelsens åtta månader långa utredning litade till fullo på sjukhusets egna utredning. Man besökte inte ens sjukhuset för att höra personalen och ledningens version. Man läste inte polisens förundersökning där det framkom att den psykiskt sjuke mannen huggit en annan medpatient i nacken med en penna bara några månader innan händelsen.

Lex Maria, lagen som ska skydda patienterna på våra sjukhus har uppenbara brister. På samma sätt som polisen granskar sig själv så granskar sjukvården sig själv. Ingen vill ju vara ansvarig för att något gott fel och därför rapporterar man in förskönande omskrivningar om inträffande incidenter. Verklighetsbeskrivningar som hamnar långt i från sanningen. Det ligger i sakens natur med ett sådant här system. Det är ynkligt att tjänstemännen på Socialstyrelsen att inte utreda ordentligt. Cheferna på avdelningen borde få vatten och bröd framöver. Lyssna på Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin reportage på Studio Ett.