Ytterligare en psykologisk röst har gjort sig gällande i bloggosfären. Det är medlemmarna i Psykologförbundets studeranderåd som bloggar om förbunds- och professionsfrågor utifrån ett studentperspektiv. Eftersom jag känner flera av dem önskar jag dem lycka till med bloggen. En sak jag kom att tänka på är att det förutom skyttegraven mellan kbt:are och pdt:are även finns en generationsklyfta mellan äldre och yngre psykologer. En av förklaringarna till generationsgapet tror jag handlar om att psykologyrket förändrats. Idag är det ett respekterat yrke med vitt skilda arbetsområden och inriktningar. Det är inte längre möjligt att vara specialiserad på psykologi utan fältet är vittförgrenat. Det finns en stor utmaning att å ena sidan skapa en gemensam och sammanhållen utbildning av psykologer, å andra sidan en vilja och ett krav på specialisering. Den forskning och teoriutveckling som dagens psykologstudenter får är på många sätt annorlunda än tidigare generationers och det gör det svårare att ha ett gemensamt språk mellan ung och gammal.
Etikettarkiv: studenter
Faran av att mäta för mycket och tro på det
Det finns en pågående tendens i samhället att mäta allt mer och allt fler fenomen. Resultat och effektivitet räknas efter dessa mätresultat. Joakim Molander, dr i filosofi skrev nyligen en bra Understreckare i SvD om den här trenden. Jag citerar:
Under de senaste åren har förvaltningspolitikens huvudinstrument blivit det som på engelska kallas för results based management (resultatstyrning) och evidence based decision making (evidensbaserat beslutsfattande). Trenden har varit stark i hela västvärlden, men fått ett särskilt starkt genomslag i USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Nederländerna och Sverige.
och fortsätter:
Grundidén i resultatstyrningen är förhållandevis enkel. Den utgår från att politiker formulerar övergripande mål, som förvaltningen operationaliserar i Specifika, Mätbara, Accepterade, Realistiska och Tidssatta (förkortat SMART) undermål.
Molander beskriver i essän hur den positiva drivkraften att mäta och utvärdera företag och offentliga verksamheter så att de arbetar effektivare och bättre inte alltid leder till kvalité. Han tar välkända exempel från Polisen prioriterar att göra enkla antalet alkoholtester istället för att ta tag i svår brottslighet som är tidskrävande och svårt att utvärdera. Polisen bryr sig mindre om att antalet rattonyktra i trafiken inte minskat trots att antalet alkoholtester ökat.
Ett annat välkänt exempel är högskolorna som får pengar för hur många studenter som ”strömmar igenom” deras kurser. Däremot får man inga pengar om kursen håller hög kvalité och studenterna har lärts sig mycket. Det gör att studenter godkänns för lättvindigt och att kvalitén på undervisningen sjunker. På statvetenskapen på Stockholms Universitet har jag fått insiderinformation om att en ambitiös lärare som underkände 70 % av studenterna på en kurs, blivit tillsagd att minska kraven för att annars får inte institutionen några pengar.
Samma idiotiska system förhärskar inom vården och inom psykiatrin. Landstinget ger pengar för antalet behandlingar men innehållet i dem bryr man sig lite om. Flera av mina medstudenter som praktiserar inom psykiatrin vittnar om att det mest lönsamma för deras mottagningar är att ta emot en patient och snabbt behandla och avsluta kontakten. Därefter kan patienten som inte blivit frisk komma tillbaka igen, bli behandlad ånyo för ett annat symptom och skrivas ut igen. Då får man maximalt med pengar. Att ge rådgivning på telefon ger inga pengar eftersom ingen ”behandling utförs”.
Den här typen av systemfel är en del av övertron på att mäta och tappa kvalitéten på vägen. Patienter och studenter blir lidande men myndigheter och institutioner känner att man är på rätt väg. Många gånger har de här systemen kommit till i god tro att man ökar effektiviteten och kvalitén, men i själva verket har det ofta motsatt effekt.
Vad Molander inte tar upp är att intresset för KBT hänger ihop med det ökade fokuset på att mäta och utvärdera. Inom psykologin har det blivit inne med evidens och med det menas först och främst mätbara och kontrollerade studier av behandlingsresultat. Evidensdiskussion inom psykologin och psykiatrin är en del av en större pendelrörelse i samhället. Molanders essä är en bra introduktion till det.
Tankar om fenomenet Facebook
Fast Company hade en artikel i maj om varför Facebook är ännu större än vad du tror. Där intervjuades BJ Fogg, psykologiprofessor på Stanford om psykologin på Facebook. Han undervisar bland andra på Persuasive Technology Lab, där han har en kurs som heter The Psychology of Facebook där studenterna får göra Facebookapplikationer som en del av kursen.
Vad är ett community eller närmare bestämt, vad är Facebook? Och hur använder vi det idag? Det skriver Daniel på Mindparks blogg. Han skriver:
Det har varit mycket snack kring Facebooks död, men jag tror att det är helt fel. Faktum är att sajten växer lavinartat. Anledningen tror jag är att Facebook håller på att bli en naturlig del av nätet. Tittar man på hur jag och mina vänner använder “fejjan” idag så har det gått från en digital fritidsgård till en social nyhetsportal och naturlig källa till information inom den sociala kretsen.
Exakt så tycker jag att det är. Det är ungefär som att kolla vädret att kolla vad vännerna haft för sig sedan sist. Han fortsätter:
…dagens ekvation bland ungdomar på nätet interktivitet + familj och vänner + snabba nyheter. Detta skulle jag säga är de parametrar som utgör ett socialt nätverk. Facebook växer inte för att det är en trend, det växer på grund av att människor idag är mer intresserade av sitt sociala närområde. Det handlar om att utbyta levnadshistorier.
Så sant. En annan intressant inlägg från Mindpark är Sanningar och myter om sociala medier.Här lite statistik som kommer från en undersökning av Synnovate:
– Av 13 000 respondenter (åldrarna 18-65) och 17 marknader världen över svarade 58 % att de inte vet vad sociala nätverk är för något.
– 36% av sociala nätverkare säger att de håller på att tappa intresse för sociala media. På första plats ligger Japan där 55% av de sociala nätverkarna håller på att tappa intresse.
– 91% av alla japaner som tillfrågades befinner sig på det sociala nätverket Mixi.
– 37% av respondenterna svarade att den största nackdelen med sociala nätverken var avsaknaden av privatliv.
– 53% av alla tillfrågade säger att de lägger märke till annonser på de sociala nätverken.
– 40% av respondenterna som var engagerade i sociala nätverk sade att onlinekommunikation kan vara lika meningsfull som face to face.
– 46% av respondenterna engagerade i sociala nätverk sade att det är enklare att skaffa vänner online än i verkliga livet.
– 78% av sociala nätverkare säger att det är bättre att syssla med fysiska utomhusaktiviteter än att sitta på en stol framför datorn.
Daniel igen:
”En annan punkt som kom upp var att 36% av sociala nätverkare håller på att tappa intresse. Idag är det enligt min mening samma sak som att säga att 36% av alla internetanvändare håller på att tappa intresse för webben som helhet. Nätet har förvandlats till ett socialt medium i singular där kommunikation med avsändaren eller andra användare står i centrum.”
Slutligen lite tar tidningsutgivarnas vd Anna Serner upp intressant statistik som Bonniers Öhrvall pratat om:
”Varje minut laddas det upp 8 timmar video på YouTube. Datatrafiken har i år ökat med 540 %. Tonåringar laddar oftare upp filmer på nätet än de sänder e-post. 25% av all kommunikation mellan tonårstjejer sker via mobilen.”
Det sätter fingret på hur stor kraften är i förändrade beteenden på nätet.
Systemteori på Sandahl Partners
Igår hade Jocke Norberg fixat en träff med Sandahl och Partners för oss i nätverket för arbetliv- och organisationspsykologi. Sandahl och Partners är ett renodlad psykologföretag som arbetar med rekrytering, urval, grupp- och ledarutveckling samt coaching. Vi fick möjlighet att träffa Sara Henrysson Eidvall och Maria Åkerlund som bägge jobbar på företaget. Det är positivt att företagen öppnar sig och berättar om vad de gör. Det är en spännande mix av matchning, scouting och socialt minglande när studenter möter det verkliga arbetslivet. Särskilt i en så snårig och komplicerad bransch som organisationsvärlden tjänar alla på att göra trösklarna mindre. Generellt tycker jag att det behövs fler sociala mötesplatser och mer transparens i dagens samhälle.
Något som jag fäste mig vid var att bägge betonade sin teoretiska utgångspunkt. Jag satt och väntade på ett brandtal för någon terapeutisk skola men blev glatt överraskad när de förde fram systemteori som sitt viktigaste redskap för att förstå världen. För Henrysson och Åkerlund var systemteori ett slags kognitiv karta som de använde i alla möjliga sammanhang.
Det lyfte fram några test som de ibland använde sig av vid grupputveckling tex. Susan Wheelans analysverktyg GDQ, Group Development Questionnaire. De använder sig desstuom av utveckling och vidareutbildning inom SCTRI, Systems Centered Training and Research Institute. För övrigt ordnar Lund en tvådagars kurs 15-16 maj kallad GRASP där Wheelan kommer att vara huvudtalare. Det är den sjätte nordiska forskningskonferensen i grupp- och socialpsykologi.
Det är glädjande tycker jag att det systemteoretiska perspektivet används i företagsvärlden. Det finns stort värde i att försöka förstå människor, grupper och organisationer utifrån ett sådant perspektiv.
SCTRI tipsar om läsning för den som är intresserade av systemteori. För mig är det obegripligt att psykologutbildningen inte har mer av de här perspektiven, för att inte tala om universiteten i stort. Det behövs teorier om teorier och perspektiv på perspektiv för att kunna navigera i dagens komplexa värld.
Håkan Nyman om neuropsykologins framtid
”Under rubriken utmaningar och möjligheter” var Håkan Nyman, siste talare på Psykologstudent08. Nyman har för övrigt en egen blogg som han uppdaterar ganska oregelbundet.
Han började med att hänvisa till Technology Review som listat de tio mest spännande områden 2008 och där flera har anknytning till psykologi.
Nyman egen bana som psykolog är krokig. Han har jobbat mycket med utbildning i neuropsykologi och gör så än idag. Han är handledare Han konstaterade att idag när det gäller neurovetenskap ”så vill alla vara med”. Hans inställning är att det intressanta inte är fysiologin, kemin, anatomin i sig, utan vad det har för betydelse för de psykiska processerna. Läs mer
Jag känner mig kränkt, vart ska jag vända mig?
Maciej Zaremba vänder blickarna mot alla anmälningar om diskriminering som drabbat Lärarhögskolan på senare år. I dagens DN granskar han hur Studentkåren på Lärarhögskolan uppmanar studenter att anmäla lärare om de känner sig kränkta. Att lärarutbildningen är undermålig är inget nytt. Men att studenter som blir kuggade och inte klarar av elementära akademiska studier dessutom anmäler lärarna är ju horribelt.
De sätter återigen fingret på det bisarra med kårobligatoriet. Här om dagen presenterade regeringen ett nytt förslag på att ta bort tvånget att vara medlem i en studentkår. Samtidigt skjuter samma regering till lika mycket pengar till Studentkårerna! Det blir ju ett ännu mer bisarrt system när det inte ens baseras på medlemsantal. Det är alldeles för mycket av kårens verksamhet som handlar om att politiska broilers får pengar för att ge den egna karriären en behövlig skjuts framåt. Det vill varken Kjellberg eller jag bidra med. Fler åsikter om kårobligatoriet, här.
Jag känner mig kränkt av ett korkat regeringsförslag och av Studentkårens uppträdande på Lärarhögskolan. Vart ska jag vända mig?
Uppdaterad: Den andra artikeln av Zaremba handlar om queerfundamentalism bland lärarhögskolans elever. Zaremba tar också upp de tveksamma rättsprocesser som de olika ombudsmännen ägnar sig åt.
I grunden skvallrar Lärarhögskolans hantering om feghet från ledningens sida. Att vika sig för orimliga rättsprocesser för att man är rädd att bli fälld är verkligen dåligt ledarskap. Istället för att ledningen tar ett samlat grepp om det här har man lämnat de enskilda lärarna i sticket. Det behövs en gnutta civilkurage från ledningen. Något man inte har förmått. Ta debatten och ta strid för sans och förnuft. Om man mot förmodan skulle ha förlorat en rättsprocess skulle tydliggöra ett skevt system. Den chansen har skolledningen missat. Rättshaverister får också finnas och utrycka sig, men man bör inte lyssna på dem. Det farligare är när man viker sig.
Kåre Bremer, rektor på Stockholms Universitet uttalar sig om kränkningar och utredningar.
Ny forskning om yrkesofficierare, ljusterapi och jazzmusiker samt en ny bok av Oliver Sacks
Hur representativa är personer som deltar i psykologiska undersökningar, det frågar sig några finska forskare som BPS Research Digest Blog rapporterar om. Jan-Eric Lönnqvist mfl. har bland annat studerat yrkesofficierare i en studie på Helsingfors Universitet. De berömda amerikanska collegestudenterna är ju som bekanta välstuderade i psykologisk forskning.
I ett annat inlägg frågar sig BPS: ”Would the jazz greats have been so great without drugs?” Det finns många myter om droger och några forskare har försökt gå till botten med den frågan.
ScienceBlog rapporterar om att ljusterapi kan lindra manodepressivitet för vissa personer.
Erik Stattin skriver om den berömde hjärnforskaren Oliver Sacks nya bok ”Musicophila”. Boken har en interaktiv hemsida med videoklip, intervjuer med mera. Jag har inte läst boken själv men Sacks är en kunnig och läsvärd författare.
Uppdaterad: All in the Mind har fler länkar till intervjuer och radioinslag med Oliver Sacks och ”Musicophilia”.
Debatt om egenterapin
Psykologiaktuellt startade en diskussion om egenterapin som växt till över 40 inlägg. Det handlar om egenterapin och det rimliga i att studenter betalar delar av terapin ur egen ficka. Debatten kom igång efter att lundastudenterna anmält Lunds universitet till Högskoleverket.
För att sammanfatta debatten på Psykologstudent kan man säga att en del tycker det är okej att betala för egenterapin, andra inte. Andra tycker det är konstigt att man måste gå just 50 timmar i egenterapi. En del tycker egenterapin inte behövs alls. Andra tycker den har luddiga lärandemål. Andra tycker egenterapin är det viktigaste på hela utbildningen. Andra tycker att skattebetalarnas pengar borde användas till något bättre. En del tycker som jag att det här bara är vanligt studentgnäll. Vad tycker du? Fortsätta debattera på forumet!
Här en länk till en tidigare DN-artikel i ämnet.
Konferens för alla Sveriges psykologstudenter 2008?
Förutom att träffa Seniorerföreningen var största behållning att få snacka med andra psykologstudenter under Psykologidagarna. Oskar, Elina och Ulrika var ett trevligt gäng från Linköping. Maria och Linda från Studeranderådet. Zackarias från Lund plus några till. I minglet efteråt snackade vi om att vi studenter borde ordna vår egen konferens i anslutning till nästa års Psykologidagarna. På lördagen efter den stora konferensen pågått torsdag & fredag skulle vi studenter ordna vår egen konferens. Vi skulle kunna sätta ihop ett eget program med seminarier och diskussioner. Att skapa en återkommande mötesplats för intresserade psykologstudenter tror jag vore värt mycket.
Så jag kastar ut bollen. Vem eller vilka ska ta den? Nästa år är Göteborg värd för Psykologidagarna. Antingen ordnar göteborgarna det hela, eller så får Maria & Linda göra det med Studeranderådet och Psykologförbundet i ryggen. Eller så blir det Linköpingsgänget som startat Psykologstudent.se som håller i trådarna. Eller kanske allihopa? Jag är gärna med och jobbar med utformningen av seminarier och debatter. Det här borde bli ett återkommande event.
Mina slutintryck från Psykologidagarna 2007 är:
Mingel : ja
Vetenskapligt: sådär
Mossigt: lite
Lantisar i stan: en del
Den var den sista texten om Psykologidagarna. Övriga rapporter handlar om evidensbegreppet, biblioterapi, nuögonblick och Seniorföreningen.