Etikettarkiv: terapi

Fallet Thomas Quick och terapeutens roll

Så blev det då klart att Thomas Quick (numera Sture Bergwall) får rensning för ett mord som han blivit dömd för. Förutom polisens slarv är kanske en av de allvarligast anklagelserna riktad mot en behandlare. I det här fallet en terapeut som lär ha varit pådrivande för att få Quick att erkänna mord efter mord. Quick säger att han fått starka mediciner och blivit manipulerad under terapin på Säters sjukhus i Dalarna.

Utan att känna till detaljerna i fallet Thomas Quick finns det en del att säga om terapeuters roll i brottssammanhang. Det är ett väl beskrivit faktum i psykologilitteraturen att terapeuter använt sin maktställning till att suggerera fram avslöjanden och fått människor att erkänna saker som de inte gjort. Mest diskussion har det varit när det gäller patienter som plötsligt kommit ihåg sexuella övergrepp i barndomen som senare lett till åtal mot fäder och närstående män. En del av de här minnena har visat sig felaktiga. Idag finns det med rätta en helt annan tveksamhet till den här typen av minnesberättelser än vad det gjorde på 80- och 90-talet. Kanske blir fallet Thomas Quick och en ny rättegång ytterligare en uppgörelse med manipulerande terapeuter och oseriösa behandlare.

// <![CDATA[
document.write('’);
// ]]>

Rehabgarantin och patientsäkerheten

Pär Boork uppmärksammar att Johan Schubert (PDT-professor) och Lars-Göran Öst (KBT-professor) skrivit en gemensam artikel i Läkartidningen med rubriken ”Rehabiliteringsgarantin äventyrar psykoterapins kvalitet”. Författarna menar med rätta att Rehabgarantin satsat på kvantitet istället för kvalitet. Eftersom hälften av Sveriges cirka 5 500 psykoterapeuter kommer att pensioneras om fem år och det samtidigt utbildas för få nya psykoterapeuter riskerar vi att få mindre kunniga och nogräknade behandlare som fyller tomrummet. Det urholkar förtroendet för psykoterapi och hotar patientsäkerheten enligt Schubert och Öst.

Högskoleverket drog ju häromåret in examensrätten för 7 psykoterapeututbildningar. Samtidigt har man inte tillfört några resurser eller kommit med några förslag på hur man ska kunna utbilda fler och bättre psykoterapeuter. Just nu pågår det en utredning på Högskoleverket om hur man ser på framtidens psykoterapeututbildningar. Men medan den görs lever vi i ett vakuum där ingen vet hur det kommer se ut i framtiden. Det är en olustig situation för alla inblandade.

Rehabiliteringsgarantin har för övrigt kritiserats av mig när den presenterades i feruari i år, KBT-psykologerna och många andra.

Obs i P1 om Daniel Stern, relationer och nuögonblick

Idag (tisdag 1 december) sändes ett kortare inslag i OBS i P1 där journalisten Annika Nordin diskuterade Daniel Stern och det relationella perspektivet inom psykologin. Stern föreläste i september på Stockholms Universitet i samband med att han blev utsedd till hederdoktor. Det var en fin föreläsning där han som vanligt varvade anekdoter med tankar om det terapeutiska mötet. Lyssna på programmet eller läs inslaget som text. Nordin tar upp en händelse som en psykoanalytiker berättat i den legendariska Boston Change Process Study Group och som Stern älskar att återberätta:

I sin installationsföreläsning i Stockholm beskrev han just hur psykoterapi oväntat kan öppna mot mycket tidiga nivåer och erfarenheter i den mänskliga utvecklingen. En patient som alltid hade legat bortvänd på terapisoffan, satte sig plötsligt upp och såg ansikte mot ansikte, länge och djupt sin analytiker i ögonen. Hej, var allt den överrumplade analytikern kom på att säga. Men detta blev en vändpunkt i terapin. Ett unikt och genuint förändrande ögonblick av nu och då. Jag förstod, sa patienten, att du var på min sida. Med hejet följde också en rörelse av förvånat höjda ögonbryn, ett leende och ett melodiöst tonfall. Och nuets ögonblick öppnades ända ner mot en tidig erfarenhet på relaterandets mikronivå och kom att innebära en ny tillit och förändring i livet.

Klockrent. Att vara en neutral terapeut som frågat klienten varför denne plötsligt söker ögonkontakt, hade kanske handlat teoretisk rätt, men missat att vara mänsklig i situationen.

Mer om nuögonblick och Daniel Stern.

Terapikartan

Thomas Drost bloggtipsade nyligen om en kul terapikartan som SvD publicerat. Här kan man klicka sig till det interaktiva terapiträdet. I stort är det en bra överblick även om den psykodynamiska grenen frånkopplats lite väl mycket från övriga terapiformer. T.ex. ligger ACT som ryms inom den kognitiva traditionen men inslagen av acceptans är ganska närvarande i vissa psykodynamiska terapiformer. Interpersonell terapi placeras under den kognitiva grenen oftast för att den är en manualiserad terapiform. Men vad jag förstått praktiseras den främst av psykodynamiskt inriktade terapeuter som har en integrativ syn på terapiformer. Interpersonell terapi har många likheter med den relationella skolan inom psykodynamisk terapi och är egentligen lite olika varianter och ansatser till relationell psykoterapi.

Våndan av att söka hjälp

Jag har skrivit en krönika för Psykologiguiden.se, Psykologförbundets nya webbplats om psykologi och psykisk hälsa. Krönikan handlar om våndan att söka hjälp, något som för mig är en viktig aspekt av allt psykologiskt arbete vare sig det handlar om terapi, stödsamtal eller arbete med grupper. De flesta människor söker hjälp när det gått för långt istället för att förekomma svåra problem. I texten funderar jag över ett barndomsminne från Jämtland, ett landskap där oviljan att söka hjälp ibland får märkliga konsekvenser.

Vad är det med terapi som fungerar?

Thomas Drost (psykologstudent) skriver på WeMindbloggen om det komplexa med psykoterapiforskning. Det är svårt att veta vad som egentligen fungerar i terapi. SvD sammanfattade igår några synpunkter om evidens i artikeln ”Sätter kravet på pratet själen i kläm”. De flesta som uttalade sig där är på ett eller annat sätt kritisk till dagens evidensbegrepp. Men artikeln missar en del andra problem som framför allt är frågor som KBT-terapin börjat uppmärksamma på senare tid vilket är glädjande. Frågan om evidens beror till stor del på hur man definierar vad som är vetenskapligt bevisat. Jag tar mig friheten att citera Drosts hela inlägget där han sammanfattar professor Lars-Gunnar Lundh viktiga problematiseringar av evidensbaserad psykoterapi:

I det senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Cognitive Behaviour Therapy deltar bland andra Lars-Gunnar Lundh, professor i klinisk psykologi vid Lunds Universitet, med en artikel som utvecklar frågan om vad det är som gör att terapi fungerar. Det finns många olika åsikter om hur man bör undersöka detta, vilket man bland annat kan läsa om i en artikel om evidensbegreppet i SvD idag. Lars-Gunnars artikel visar att frågan är mer komplex än vad som framkommer i SvD:s artikel och stakar ut riktningen för framtida psykoterapiforskning.

Lars-Gunnar anser att det finns fyra viktiga aspekter man måste undersöka för att ta reda på vad som gör att en viss terapimetod fungerar. Den första är frågan om huruvida det är metoden i sig som är avgörande för resultatet eller om det är de så kallade generella faktorerna. Till dessa faktorer räknas exempelvis samarbetsalliansen mellan terapeut och klient, och hur pass mycket de tror på metoden. Det räcker alltså inte med forskning som visar att en viss terapi är bättre än ingen behandling alls, då denna effekt helt skulle kunna bero på andra faktorer än metoden.

Den andra viktiga aspekten är vilka komponenter i en viss behandlingsmetod som står för den positiva effekten hos klienten. Bland utövare av kognitiv beteendeterapi (KBT) debatteras det till exempel om hur viktiga de kognitiva inslagen i terapin är jämfört med de beteendeterapeutiska. Å ena sidan finns det forskning på beteendeinriktad behandling av depression som ifrågasätter behovet av kognitiva interventioner, medan annan forskning tyder på att kognitiva tekniker kan ha större effekt vid behandling av ångest än man tidigare trott. För att undersöka detta är det viktigt med forskning där man försöker särskilja effekten av de olika komponenterna. Sådan forskning kan leda till att man kan optimera behandlingar genom att lägga större fokus på de viktigaste komponenterna.

Den tredje viktiga aspekt som Lars-Gunnar tar upp är genom vilka mekanismer förändringen hos patienten sker. Detta kan man undersöka bland annat genom att se om terapin leder till neurologiska förändringar i hjärnan eller förändringar på kognitiv nivå, till exempel genom förbättrad förmåga till metakognition, uppmärksamhet eller självreglering. Detta kan leda till förbättringar av terapimetoder genom att man kan skapa tekniker som riktar sig direkt mot dessa mekanismer och det kan också vara ett sätt att undersöka om teorierna bakom metoden stämmer.

Den fjärde och sista aspekten menar Lars-Gunnar är frågan om de begrepp vi använder oss av när vi talar om terapi. Vad är egentligen terapeutisk “teknik” och är tekniken helt skild från relationen? Lars-Gunnar föreslår att man delar in tekniker i två olika kategorier: relationella tekniker och självhjälpstekniker. De relationella teknikerna betecknar de som terapeuten använder i terapirummet med klienten, till exempel empatiskt lyssnande, validering och sokratisk frågeteknik. Självhjälpsteknikerna syftar till de som terapeuten lär ut till klienten, till exempel exponering, problemlösning och tillämpad avslappning. Denna uppdelning gör det förhoppningsvis lättare att undersöka vilka tekniker som är viktigast för olika patienter och diagnoser. De goda resultat med internetterapi som redovisats i flera studier tyder till exempel på att man i många fall kan komma långt med självhjälps-tekniker, medan dialektisk beteendeterapi för diagnosen borderline personlighetsstörning betonar vikten av relationella tekniker.

Lars-Gunnar avslutar med att konstatera att psykoterapiforskningen gjort stora framsteg de senaste årtiondena och att det nu finns mycket forskning som visar att psykoterapi hjälper för en mängd olika diagnoser. Detta är dock bara ett första steg enligt Lars-Gunnar som anser att det nu är viktigt att man i högre grad fokuserar på processer, principer och mekanismer, för att kunna förbättra och optimera behandlingsmetoderna.

Personligen tycker jag att det framför allt är hur den första punkten som är den viktigast. Hur ska vi nyansera evidensbegreppet till att även ta hänsyn till ”generella faktorer” samt s.k. effectiveness-studier. Vi får se om Socialstyrelsen förmår att inkludera dessa perspektiv när de tar hänsyn till alla remissvar om deras riktlinjer mot ångest och depression.

Intervju med Hagai Levy, skaparen av In Treatment

SvD:s reporter Agneta Lagercrantz intervjuade nyligen Hagai Levy. Levy ligger bakom tv-serien Be Tipul som sedan exporterats till USA som In Treatment. Jag träffade själv Levy i våras då Axess TV hade bjudit in honom med anledning av att Be Tipul visades i deras kanal. Levy är en fascinerande person. Han berättade att han gått i terapi sedan 10 års ålder. Han har sedan dess varit hos mängder med terapeuter med olika inriktningar. När han började skriva manuset till terapiserien så började han förstöra sin egen terapi. Han letade efter citat och formuleringar, problem och poser som kunde bli en del av stoffet. Förklaringen till framgången med terapi tror jag har att göra med att Levy tagit hjälp av psykologer och terapeuter som deltagit på nära håll i arbetet. Samt att han själv som studerat psykologi också haft så rika erfarenheter av terapi själv.

I SvD:s artikel uttrycker Levy en skepsis och trötthet inför samtalsterapi. Det är lätt att förstå hans misströstan och trötthet när man teraperat så mycket som Levy.

Intervju med mig i SvD

”Jonas väljer samtal före shopping” är rubriken i SvD som intervjuat mig på Idagsidan. Artikeln är en del av serien piller eller prat som SvD haft under de senaste veckorna. I artikeln kommer jag ut som shoppingskeptiker bland annat:

Jonas Mosskin är väl medveten om att psykologisk behandling kostar mycket. Även för studenterna, som själva måste gå i 50 timmars terapi som en del av utbildningen, är det en stor summa pengar som bara delvis subventioneras (i alla fall i Stockholm).

– Men det finns också ett problem med vår förväntan på vad vård får kosta idag. Vi är vana att betala 140 kronor på vårdcentralen, men kanske 1500 kronor för ett par märkesjeans.

Jonas Mosskin menar att man någon gång i sitt liv kan behöva stanna upp och tänka efter om det kan vara värt att betala mycket för något som hjälper på 20 års sikt.

– Ställ det i förhållande till vad du förhoppningsvis får ut av en terapi, en långsam förändring till det bättre. Även om terapi är kostsamt tycker jag det är prisvärt på lång sikt.

Det finns något märkligt i att allt ska vara gratis, enkelt och färdigpackat. Många människor har en märklig inställning till terapi. Det är dyrt att betala 800 kr/h för samtal men inget konstigt att betala 500 kr/h för en hantverkare. Eller betala tusentals kronor för prylar och kläder. Jag tycker det behövs en attitydförändring i samhället till terapi och psykologer.

Patientföreningarna ger sig in i debatten om depression & ångest

SvD kör verkligen en psykologiskt drive just nu. Kul! I debatten om nya riktlinjer kring ångest och depression som Socialstyrelsen tagit fram känner sig anhörig- och patientföreningarna sig bortglömda. Men all rätt. Så här skriver de på SvD Brännpunkt idag:

I debatten ställs psykodynamiker, kbt:are och kliniker mot varandra medan patienter och anhöriga reduceras till bifigurer. Det är en roll vi inte accepterar, skriver representanter för sju patientorganisationer och ger sitt stöd till Socialstyrelsens förslag om nya riktlinjer för behandling av depression.

I förslaget till nationella riktlinjer för behandling av depression och ångesttillstånd som Socialstyrelsen publicerade i mars föreslås att lindrig och måttlig depression i första hand ska behandlas med kognitiv beteendeterapi, kbt, och i andra hand med läkemedel av SSRI-typ. Förslaget har väckt diskussion inom professionen. Nu är det dags för oss som är berörda att höja vår röst. Sedan Socialstyrelsen lade förslaget till nya riktlinjer har diskussionens vågor gått höga. Psykodynamiker har slagits mot kbt:are. De har i sin tur attackerats av kliniker som vill fortsätta ha läkemedelsbehandling som första alternativ. Patienterna och deras anhöriga har reducerats till bifigurer som bara har att vänta och se vad de stora elefanterna kommer fram till i sitt inbördeskrig. Detta är en roll som vi självfallet inte accepterar.

Verkligen sant. I slutet av debattartikeln konstateras:

Om Socialstyrelsens förslag genomförs, leder det till att ett ensidigt vårdutbud ersätts med ett mer varierat vårdutbud, anpassat efter den enskilde individens behov. För de patienter som inte kan erhålla eller tillgodo göra sig kbt bör riktlinjerna ge dessa personer möjlighet att välja annan terapiform, exempelvis psykodynamisk terapi.

Förvisso. Fast det blir väl ännu bättre variation på vårdutbudet om även andra terapiformer (som dessutom evidensmässigt visat sig fungera nog så bra som KBT) kan erbjudas direkt och inte bara som andrahandsval. Företrädarna för föreningarna tycks tro att det ena alltid måste stå före det andra. Så behöver det naturligtvis inte vara. För ökad valfrihet och pluralism.

Andra som bloggar om detta är t.ex. Kent Persson (M).

journalisten Anders Haag testar KBT-behandling på Internet

internetterapi620_520205b

SvD:s artikelserie om ”piller eller prat” fortsätter och idag (del 3) beskriver journalisten Anders Haag när han genomgår internetbehandling mot depression. Det är ett tioveckors program som pågick under sommaren och hösten och som skedde på enheten för Internetpsykiatri på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Kul grepp som ger en bra bild av vad psykologiska behandlingar och terapi faktiskt innebär konkret (läs: mycket hårt arbete).

För transparensens skull kan jag meddela att Anders Haag gav ut en personligt hållen bok ”Att vinna en tro och förlora sig själv” (Natur & Kultur) om sina erfarenheter från sektvärlden tidigare i våras.

Läs även mitt tidigare inlägg om Del 2 i artikelserien som handlar om Socialstyrelsens riktlinjer och KBT-hypen.