Etikettarkiv: WeirdScience

Mera om In Treatment

Kjell skriver på Weird Science om den andra säsongen av In Treatment. Där citerar han en jungiansk psykoanalytiker i USA som direktkommenterar serien. Ett kul tilltag som jag också hade gjort om jag hade haft tid. Psykoanalytikern analyserar serien utifrån Jungs tankar och Kjell testar i ett inlägg att försöka göra detsamma. Det blir ganska långsökt men Kjell försvara sig med att det mest är ett tankeexperiment. Nåväl. Kul att han är så engagerad i serien iallafall. Och före oss andra. För det måste man ju vara. Johan Hilton skrev bra i måndags i Expressen om In Treatment. Hilton är inne på att serien har usla tittarsiffror i USA, vilket även Wahlöf tar upp vad det gäller de första dagarnas sändningar på SVT. Inte så konstigt om man lägger serien kl 19 på vardagar. Hilton avslutar sin betraktelse såhär:

När de offentliga samtalen avstannar och partisanerna gräver ned sig i sina skyttegravar får psykologdramat en tröstande funktion. Här ser vi en mikrosituation där dialog inte bara innebär ett slags möjlighet till emotionell rening utan faktiskt framstår som den nödvändiga strategin för att lösa även större problem.”

Inte vet jag riktigt om de offentliga samtalen avstannar, det tycks ju twittras värre än vanligt. Men att samtal är en emotionell rening eller åtminstone bearbetning är ju en av essenserna i psykoterapi. Wahlöf är inne på samma linje:

För ”In treatment” är det bästa jag har sett på länge. Jo, här finns det typiskt amerikanska inhamrandet av poängen – ett uttryck följs av en synonym direkt därpå. Men här finns också det goda skådespeleriet, tystnaden, pauserna. En liten lugn ficka i det allomfattande helvetiska gapandet i svensk teve just nu.

Ja så kanske man kan uttrycka det. En lugn ficka i etern, mellan ett blogginlägg och ett twitt.

In Treatment på SVT och andra säsongen i USA

paul-solo-475 På måndag 11 maj börjar äntligen SVT sända tv-serien In Treatment. Kl 19 i halvtimmesprogram varje vardag får vi följa Paul Weston (Gabriel Byrne) när denne tar emot sina klienter. På söndagar visas sedan hela veckan avsnitt i ett svep.

I USA har andra säsongen av In Treatment just börjat sändas. Philip på Weird Science bloggade för ett tag sedan och är förtjust över hur serien fortsätter. Han skriver:

Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.

Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.

Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?

Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.

Rent juridisk har ju inte psykoterapeuter något ansvar för klienter som tar livet av sig. Dock finns det ett moraliskt ansvar och ett visst behandlingsansvar. Har man en patient som är självmordsbenägen så bör man hänvisa den vidare till psykiatrin. Sedan finns det alltid ett visst mått av ansvar eller betydelse åtminstone om man hör till den psykodynamiska skolan. Allting har betydelse för terapin så också ett självmord. Ett självmord är ju ingen bagatell utan en synnerligen allvarlig händelse utanför terapirummet. Men även små saker och händelser ges betydelse för terapin. Det kan tyckas krystat att förseningar och till synes slumpmässiga händelser anses viktiga. Men själv tycker jag att det finns något sunt, befriande och skönt att ta saker seriöst. Till vardags svänger vi oss med mängder av bortförklaringar till det ena eller det andra som inte ifrågasätts trots att det ofta finns psykologiska skäl till att man kommer för sent, glömmer bort möten eller är nonchalant. Men då är det inte kutym att ge detta något betydelse vilket är synd.

Stranded

För ett par veckor sedan visade SVT dokumentären Stranded: I’ve come from a plain that crashed on the mountains. För den som har missat filmen går den fortfarande att se några dagar till på SVT Play.

Stranded bygger på den sanna historien om ett flygkraschen med från Uruguay Air Force Flight 571. Den 13 oktober 1972 kraschade planet mitt i Anderna under ett oväder på väg till Chile. Större delen av passagerarna var unga killar i ett Rugbylag. Av 45 passagerare överlevde 29 kraschen men när de slutligen räddades två och en halv månad senare var bara 16 i livet. Sökandet pågick i 10 dagar men avbröts då man inte hittade planet. De som överlevde tvingades börja äta sina döda vänner.

Filmen Stranded (2008) i regi av Gonzalo Arijón, är en dokumentär där flera av de överlevande berättar utförligt om händelsen. De besöker resterna efter planet tillammans med sina anhöriga och funderar 35 år efteråt om hur de tänkte då och hur de tänker nu. Berättelsen är så gripande att det inte går att slita sig. Att behöva äta sina vänner som ligger i snön efter en flygkrasch hör till en av de mer tillspetsade existentiella scenario man kan tänka sig. Skillnaden är att det inte bara är påhittat utan att vi faktiskt vet hur indivierna och gruppen hanterade de påfrestningar som de utsattes för.

Historien har såklart blivit både bok och filmats av Hollywood; Alive (1993) men för mig är äktheten i Stranded något helt annat än Alive. Ibland blir det lite för mycket efterhandsdramatiseringar men på det stora hela är Stranded otroligt sevärd. Av de 27 som överlevde flygkraschen omkom ytterligare sju i en lavin 16 dagar efter olyckan. Efter ett par veckor insåg de som överlevt att de inte skulle bli hittade. För att överleva blev de tvugna att äta av de döda kropparna. De väntade in sommaren med hopp om att kunna skicka iväg några av dem västerut för att hämta hjälp. Inte förrän i mitten av december gick Nando Parrado och Roberto Canessa iväg. Det skulle dröja nio dygn innan av otroliga strapatser innan de nådde civilisationen. Nyheten når världen den 22 december och bara några dagar senare hålls det en tumultartad presskonferens då det blir officiellt med överlevarnas kannibalism. När överlevarna pratar om att de tänkte att det åt av Kristi kött och blod får de applåder.

Extra: Emma Gray Munthe skrev i höstas ett långt inlägg om Stranded på Weird Science efter att hon sett den i Locarno. Som vanligt har Wikipedia en imponerande dokumentation av flygkatastrofen med mängder av referenser.

Tankar om bloggpriser

Så här års är det galatider och 2008 års prestationer ska summeras och belönas. Det sker såväl i idrotten värld som bland musiker, filmare och… bloggare. Den 2 januari avgörs Stora Bloggpriset på Nalen som Aftonbladet har dragit igång. Det är en av den uppsjö olika konkurrerande prisutdelningar som gör det lika förvirrande som att veta vem som är världsmästare i proffsboxning. Som brukligt är får ”allmänheten” vara med och tycka till. Det påstås vara mer folkligt och demokratiskt än jurysystemet som varit förhärskande under så lång tid.

Alla bloggare har under en tid startat olika rösta-på-mig-kampanjer, skickat brev, facebookat och använt alla de social medietjänster som står till förfogande. Samtidigt är budskapet påfallande enkelspårigt och traditionellt. Ingen motiverar eller presenterar sig på något innovativt sätt trots att det ofta kommunicerar med sina respektive associerade kompisar, bekanta och hangarounds. Det väcker en tanke hos mig att det krävs nya sätt att tilltala en upplyst massa som själva bloggar och använder sociala medier på ett naturligt sätt. Björn Mellstrand på pr-byrån JMW har sagt att många människor idag är reklamlitterata och kan genomskåda reklambudskap för vad de är. Dessutom håller vissa på att bli pr-litterata, särskilt bland dagens yngre generation finns det många som kan se igenom ”placerade” pr-kampanjer, menade Mellstrand. Det ställer högre krav på den som ägnar sig åt pr för att få genomslag. Jag tror att de flesta som röstar på bloggpriser hör till den här pr-kunniga kategorin individer. Frågan är om bloggeliten på Bokhora, Weird Science mfl. har insett det?

Mer om Water Lillies

Hynek Pallas, introducerar Water Lillies (Naissance des Pieuvres) på Weird Science. Det var Hyneks ursprungliga inlägg i våras om filmen som fick mig att bli intresserad och som gjorde att jag valde att visa Water Lillies på Psykologer tittar på film. I hans inlägg (som nästan har karaktären av ett program) tar han upp flera viktiga aspekter med filmen. Den frånvarande föräldrargenerationen och det öppna förhållningssättet till ungdomarnas sexualitet. Allt är liksom inte fastlagt och klart.

Press om svans och Psykfilm

Det är smickrande att djungeltelegrafen har gått när det gäller Psykologer tittar på film. Calle Pauli gjorde en intervju med mig för DN på Stan. SvD skrev en mindre notis häromdagen. Dessutom skriver Hynek Pallas på Weird Science ett inlägg om ”Den långa biosvansen”, där han menar att Psykologer tittar på film är ett exempel på hur biotittandet har förändrats.

Svansbegreppet har varit i svang ett tag nu sedan Chris Anderson skrev boken ”The long tail”. Även om det kan kännas uttjatat har det ännu inte slagit igenom med full kraft. Med tanke på dagens tekniska möjligheter är det konstigt att inte fler alternativa filmkanaler har etablerats. Det borde vara standard att man går ett gäng och bokar en visning på en biograf med polarna. Det kvittar om du är speedwayentusiast, schlagerbög eller proggprettokid, alla grupper borde kunna se sin älsklingsfilm när de vill på biografen. Det har aldrig varit så enkelt som idag att skapa och aktivt välja sin filmupplevelse.

PS: Kvällens visning är slutsåld men har du ett bra skäl så dra iväg ett mail så kanske det går att fixa.

Mer om ”In Treatment”

Konrad skriver på Weird Science om ”In Treatment”. Han är uppmuntrande positiv till det han kallar för tålamodsteve. Jag blir generad över att jag inte sett tv-serien ännu. Men jag får skylla en vansinnigt hektisk vecka. Hur som helst Konrads inlägg och kommentarerna till texten gör mig övertygad om att jag måste börja titta. Några spekulerar huruvida SVT kommer att orka sända ”In Treatment”. Låt oss hoppas. Mer om ”In Treatment” här.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur