Så är det bevisat: Psykologer kan skratta åt Borat. För säkerhets skull var jag tvungen att att påpeka innan filmen att det är helt okej att skratta på ”Psykologer tittar på film”. Det skrattade folk åt. Det är ju som bekant ont om psykologer i humorbranschen. Rättare sagt så det finns bara Per Naroskin. Som tur var hade norrmännen slutat strejka så att han hann fram i tid och kunde vara med och kommentera filmen.
När diskussionen tog vid, bländades vi rejält på scenen. Naroskin satt och duckade bakom mig med en svart keps och mörka solbrillor. Det såg ganska festligt ut.
Nåväl. Det blev en livlig och blandad diskussion efter filmen. Vi kom att tala en del om det är okej att skämta om judar, bögar, romer, kazaker och andra minoriteter. Åsikterna gick i sär. Naroskin och flera med honom var inne på att det är mer okej att slå underifrån. Att med humorns hjälp slå uppåt är mer tacksamt och moraliskt. Sammanhanget, kontext och tajming är viktigt för att skämt ska falla väl ut.
Vi på scen fick frågan om det är okej att skämta om allt. Min inställning är att det måste vara okej att skämta om allt för den motsatta ståndpunkten förefaller orimlig. Vem ska avgöra när man inte får skämta om något? Samtidigt är det lätt att hamna i en relativistiskt och postmodern återvändsgränd med det resonemanget. Ett sätt att komma ur dilemmat är att granska skämtets uppsåt. Naroskin och flera i publiken menade att avsikten med skämt och humor säger mycket om det moraliskt berättigade i själva skämtet. Cohen har ett försprång att driva om judar eftersom han själv är judisk.
En del tycker inte att man ska dra judeskämt när det finns judar i närheten, eller bögskämt med bögar närvarande. Naroskin påtalade det lustiga i denna ståndpunkt. Det är ju samma skämt med samma innebörd, vari ligger skillnaden? Så länge man inte medvetet vill förlöjliga eller skada någon annan så borde man väl kunna skämta även om judar och bögar?
Mitt försök att få Naroskin att ställa en narcisistiskt/exhibitionistisk diagnos på Borat Sagdiyev och Sacha Baron Cohen avspistes snabbt. Det låter sig inte göras tyckte. Inte heller ville han gå med på att Borat hade olöst anala och orala konflikter. Något som åtminstone jag tycker är uppenbart.
Det blev mycket prat om minoritets och etnicitetsaspekten av Borat. När, var och hur är det okej? I publiken visade det sig finnas en ung psykolog som bott i Tadsjikistan och Centralasien under två år. Hon hade inte träffats särskilt många där som uppskattade filmen. Det påminner mig om forna Jugoslavien där jag inte träffade någon som var förtjust i Emir Kusturicas filmer. Där framställs jugoslaver (för att inte tala om romer) i en vulgär dager som inte folk på gatan i Belgrad gillade.
Det blev inte så mycket sagt om Borat och bilden av USA. Naroskin tyckte att de flesta amerikaner verkade hjälpsamma och tillmötesgående, vilket jag kan hålla med om. Men rätt ofta skymtar de fram amerikanska nyllen som uttalar sig på ett sätt som åtminstone får mig att tänka att amerikaner är ett korkat släkte.
Inte blev det heller någon diskussion om kvinnosynen och alla skämt om det. Det blev också en sedvanlig diskussion om huruvida filmen verkligen har några autentiska scener överhuvudtaget. Någon som är Boratexpert kanske kan fylla i men en del scener verkar inte uppgjorda på förhand. Wikipedias artikel om Borat innehåller mängder med stoff, bakgrundsfakta och referenser till filmen.
Naroskin tyckte inte att man skulle skämta om folks utseende. Korta och tjocka personer till exempel. Den principen motsade han direkt genom att berätta om Snor-Johan som vi alla skrattade glatt åt.
Stort tack till alla i publiken och till er som ställde frågor och bidrog med egna tankar. Jag vill passa på att tacka producenterna Hanna Karlsson och Lars Åkesson som släppt in psykologer i Kulturhuset. Det här var sista Psykfilm för säsongen. Vi ses igen efter sommaren!
Kuriosa om filmen: polisen tvingades göra 91 ingripanden.
PS: Fyll gärna på med fler tanakr från diskussionen. Det här var min subjektiva version av vad som sades. Läs även Eric Sjöströms rapport från kvällen på 100kulturhusdagar.
Så har äntligen 2010 års Blandaren kommit ut. Den kan nu köpas av någon KTH-mupparna på stan. SvD hade en-bakom-kulisserna-artikel med årets redaktion. Efter som Elsa varit med i redaktionen i tåv år och det här året tillhört stödtruppen så har jag fått lära känna Blandaren från insidan. Blandaren har funnits sedan 1863 och ofta gjorts av män. Men sedan ett par år tillbaka är det tjejerna som sätter sin prägel på tidningen:
