månadsarkiv: april 2008

Psykiatricirkusen i Stockholm

Det har återigen varit turbulens i Stockholmspsykiatrin. När politikerna plötsligt dragit ner på budgeten med 30 miljoner och chefen för Norra Stockholms Psykiatri Anna Åberg Wistedt tog strid fick hon kicken. Förfarandet har upprört många kollegor. I måndags skrev ett gäng berörda ett upprop i Läkartidningen där de försvarar Åberg Wistedt och påtalar den politiska styrningens problem. David Eberhard har varit en av de skarpaste kritikerna. Andra som protesterat är Ulla Elfving Ekström och Torsten Kindström ordförande respektive vice ordförande för Brukarrådet på Norra Stockholms Psykiatri. Det har skrivit ett öppet brev till politikerna kräver en förklaring.

Det verkar onekligen som politikerna skjuter sig själva i foten. Med tanke på att det råder brist på psykiatriker lär Stockholm knappast få det lättare att rekrytera kompetenta medarbetare i framtiden.

Att vara förälder och fånge är inte lätt

Gert Svensson skriver idag på DN Insidan om anstalten Engelsborg i Danmark. Där får barnen bo tillsammans med mamman på en särskild anstalt som anpassats för föräldrar som sitter i fängelset. Även partners får möjlighet att bo där. Beskrivningen av Engelsborg liknar mer ett stödboende eller kollo än ett fängelse. Det låter fantastiskt om alla barn till interner fick den här möjligheten som fångarna på Engelsborg får. Själv funderar jag på kostnaderna. Det låter dyrt och krävande. Å andra sidan är det kostsamt att på lång sikt trasa sönder familjer i onödan. Barn till kriminella måste få samhällets stöd annars hamnar de lätt snett.

På Engelsborg arbetar man med familjerna utifrån ett systemiskt familjeterapeutiskt perspektiv. Man kan väl sägas att med det menas att man ser hela familjen som ett system där helheten är mer än delarna. När en förälder hamnar i fängelse påverkar det hela familjen och genom att försöka behandla hela familjen hoppas man kunna nå bättre resultat än att bara behandla och stödja den intagne. I grunden en ganska självklar inställning som den svenska kriminalvården tycks ha förtvivlat svårt att tillämpa i praktiken. Ett tecken på det är ju att jag blir förvånad varje gång det vårdande inslaget står i fokus i fängelsesammanhang. Det känns sällsynt efter åren med Bodström.

I Sverige får tydligen föräldrar ha sina barn på anstalt fram tills ett års ålder. I artikeln berättar forskaren Annelie Björkhagen Turesson om ett upprörande fall. En mamma som tagit hand om sin dotter fick lämna bort barnet när det blev ett år gammalt. Barnet placerades då i en fosterfamilj trots att det endast återstod tre månader av mammans straff. Med tanke på vad vi idag vet om hur små barn påverkas negativt av separationer är det fullständigt oacceptabelt tycker jag. Vid ett års ålder håller barnet på att etablera en trygg anknytning till föräldern. Stör man den processen på det sättet riskerar man att skada det lilla barnet för resten av livet.

”Sverige borde lära av Danmark”, säger Barnombudmannen Lena Nyberg. Det är verkligen ett understatement.

Samtal och föredrag på Mareld

Bokhandeln Mareld i Stockholm fortsätter under våren med sina ambitiösa samtalskvällar. På lördag 5 april kl. 15 är det åter Sokratiskt café. Den 21 april kl 18.30 kommer Mats Widsell att berätta om vad narrativ terapi är för något. Widsell är verksam som terapeut och handledare i Danmark. Han kommer utifrån kliniska exempel illustrera den narrativa traditionen.

Dessutom blir det tre författarkvällar med Eva Sanner (19 april, kl. 14), Eva Rusz (24 maj) samt Marta Cullberg Weston (31 maj). Alla tre är aktuella med nya böcker. ”Kåt glad och tacksam” heter Sanners nya bok. Hon ska prata om hur man kan hålla kärleken och sexlivet levande i en långvarig relation? Och hur man hittar tillbaka till den äkta sexualiteten om man tappat bort den på vägen?

Eva Rusz ska prata om sin senaste bok ”Bli en vinnare med kognitiv coaching” och Marta Cullberg Weston presenterar sin nya bok ”Från skam till självrespekt”.

Kino går i filmterapi

Kino i P1 plockade upp en tråd från senaste numret av filmtidningen Flm. Som jag tidigare berättat handlade artikeln i Flm om hur film kan användas i terapi och en av personerna som intervjuades var neuropsykologen Ursula S. Henningsson. I programmet från 28 mars prövar Kinos redaktion på filmterapi i grupp och träffar psykologen Henningsson. Hon driver Filmterapi Centrum med bas i Skåne där hon håller kurser, utbildningar och seminarium om filmterapi.

I Kino spelade Henningsson upp ett antal filmklipp som var utgångspunkten för en diskussion om vad redaktionen med Wilson, Aschenbrenner och Törnvall kände och tänkte. Temat för gruppsessionen var hur de ser på sitt arbete, och vad de gör på jobbet och hur de ser på chefer och ledarskap. Henningsson spelade upp klipp med en stor spännvidd, både Andrej Tarkovskijs ”Den yttersta domen” och Josef Fares ”Kopps” dök upp och därefter ställde hon klassiska terapeutfrågor. Det blev en ganska intern diskussion och en del ytligt prat om vad film gör med betraktaren. Men terapi har ju alltid ett visst mått av navelskådande. Kul grepp av redaktionen tycker jag. Tyvärr styckades filmterapisessionen upp i programmet, ett tilltag som jag aldrig förstått vitsen med.

PS: Här ett äldre inlägg om filmterapi.

Systemteori på Sandahl Partners

Igår hade Jocke Norberg fixat en träff med Sandahl och Partners för oss i nätverket för arbetliv- och organisationspsykologi. Sandahl och Partners är ett renodlad psykologföretag som arbetar med rekrytering, urval, grupp- och ledarutveckling samt coaching. Vi fick möjlighet att träffa Sara Henrysson Eidvall och Maria Åkerlund som bägge jobbar på företaget. Det är positivt att företagen öppnar sig och berättar om vad de gör. Det är en spännande mix av matchning, scouting och socialt minglande när studenter möter det verkliga arbetslivet. Särskilt i en så snårig och komplicerad bransch som organisationsvärlden tjänar alla på att göra trösklarna mindre. Generellt tycker jag att det behövs fler sociala mötesplatser och mer transparens i dagens samhälle.

Något som jag fäste mig vid var att bägge betonade sin teoretiska utgångspunkt. Jag satt och väntade på ett brandtal för någon terapeutisk skola men blev glatt överraskad när de förde fram systemteori som sitt viktigaste redskap för att förstå världen. För Henrysson och Åkerlund var systemteori ett slags kognitiv karta som de använde i alla möjliga sammanhang.

Det lyfte fram några test som de ibland använde sig av vid grupputveckling tex. Susan Wheelans analysverktyg GDQ, Group Development Questionnaire. De använder sig desstuom av utveckling och vidareutbildning inom SCTRI, Systems Centered Training and Research Institute. För övrigt ordnar Lund en tvådagars kurs 15-16 maj kallad GRASP där Wheelan kommer att vara huvudtalare. Det är den sjätte nordiska forskningskonferensen i grupp- och socialpsykologi.

Det är glädjande tycker jag att det systemteoretiska perspektivet används i företagsvärlden. Det finns stort värde i att försöka förstå människor, grupper och organisationer utifrån ett sådant perspektiv.

SCTRI tipsar om läsning för den som är intresserade av systemteori. För mig är det obegripligt att psykologutbildningen inte har mer av de här perspektiven, för att inte tala om universiteten i stort. Det behövs teorier om teorier och perspektiv på perspektiv för att kunna navigera i dagens komplexa värld.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur