månadsarkiv: maj 2008

Dramalabbet gör samtidsrevy om 1998-2008

Imorgon söndag, kl. 16 är det sista chansen att se Dramalabbets jubileumsrevy. Under fem kvällar i maj har de firat att teatern funnits och spelat nyskriven dramatik i tio år. Jubileumsrevyn består av tio kortare nummer där tio dramatiker som skrivit för Dramalabbet fick varsitt år att utgå ifrån. Vad har hänt de senaste tio åren? Jag har märkbart svårt innan föreställningen att dra mig till minnes någonting annat än Göteborgskravallerna och 9/11. Men när väl 1998 börjar och jag slussas tillbaka till Lewinskyskandalen så börjar jag minnas. Och så fortsätter det. Milleniumhysterin, Astrid Lindgrens död, Ingmar Bergman, hatet mot Göran Persson inför valet 2006 och Sarkozys sluddrande ansikte på en presskonferens efter en lite för lång lunch med Putin. Däremellan kommer husbandet och Monica Lewinsky in som konferencier och blir en bro mellan de olika händelserna. De fyra skådisarna återkommer vilket gör att det skapas en länk mellan varje år. Löwenberg gör en skrämmande lik döden från ”Sjunde inseglet” och förvandlas sedan till en ännu otäckare Putin. Det är grymt bra. Det är högt och lågt, seriöst och flamsigt. Personligt och allmängiltigt på en och samma gång. Maja Salomonsson har gjort ett bra jobb att få ihop regin. Det fanns många fallgropar att gå i men istället lyfter pjäsen gång på gång. 2003 blir ett underbart nummer där några karaktärer ur Astrid Lindgrens värld super sig fulla i en förort. Eva, Ida och Annika är alla svikna tonåringar och suckar över Madicken, Emil, Pippi och Tommys snedsteg. Djärvt men kul.

SvD hade en fin recension efter premiären. DN hade också en uppskattande anmälning. Recensenten Ingegärd Waranperä talar om en särskild Dramalabbetdramatik, vilket jag instämmer i. Jag har följt Dramalabbet under snart fem år och sätt de flesta föreställningarna. Det blir hela tiden bättre och det känns angeläget att de fortsätter att knuffa fram nya talanger. Det finns få ställen där unga dramatiker, skådespelare och regissörer kan experimentera. Jubileumsrevyn skulle verkligen kunna gästspela på andra scener i stan eller ute i landet och berätta en subjektiv version av vår samtidshistoria.

Ian Buruma till stan samt realease för ALT

På onsdag 28/5 kommer journalisten och författaren Ian Buruma till Kulturhuset och Internationell Författarscen. Buruma är holländare och har skrivit mycket för NY Review of Books. Han skrev en fantastisk essä i höstas om filmaren Werner Herzogs förhållande till vildmarken, ensamheten och det extrema. Några lösryckta citat från artikeln finns här. Annars DN:s förkortade version men läs hellre ursprungsessän. Buruma är aktuell med boken ”Occidentalism”. Den handlar om fiendens syn på Västerlandet. Boken vänder på perspektivet som Edward Saids presenterade i sin banbrytande bok ”Orientalism”. Där beskrev Said Västerlandets mytiska och fördomsfulla syn på Orienten. Orientalism är en av mina starkaste läsupplevelser någonsin. På Kulturhuset samtalar Buruma med förläggaren Björn Linnell. I höst utkommer dessutom Burumas ”Mordet i Amsterdam” på svenska. Den som handlar om mordet på Theo van Gogh.

På onsdag är det även realease för en ny tidskrift. Det är bokförlaget Atlas som skapat ALT (Atlas Litterära Tillägg). Kl. 18 börjar uppläsningar och mingel på gamla Ugglan, Närkesgatan 8. Via Bokhora kan man få en drinkbiljett. När inte BLM finns längre och OEI fortsätter att ge ut en elitistisk tidning som är tjock som Bibeln så finns onekligen ett utrymme för någon. Om man gör det bra. Vassa Eggen kommenterar innehållet här.

Bord 400 firade 11 år

I elva år har Peter Kihlgård, Johan Pettersson och ett gäng andra författare och ätit lunch på Sturehof. Varje vecka vid samma bord har ensamma kulturarbetare träffat andra i samma situation, skvallrat och snackat skit. En av bord 400:s medlemmar har varit min pappa, så några gånger har jag hängt med. Oftast har det varit när jag inne i en period ”in between things”. Varje vecka brukar man rita en teckning på vad sällskapet ska äta nästa vecka.

Förra helgen bjöd Sturehof och Kihlgård alla som någonsin varit på fredagsluncherna på en eftermiddagsbrunch som flöt vidare in i kvällen. Jag sänkte medelåldern betänkligt men var glad för det. Ett 50-tal kulturcreddiga typer minglade tillsammans. Men om sanningen ska fram så har väl de flesta passerat toppen av sina karriärer. Men de brydde sig ingen om. Stämningen var anspråkslös och en smula bakfull. Sturehof serverade traditionsenligt husmanskost. Krogen hade samma dag en helsidesannons i DN för att fira bord 400. En smula kryptiskt kan jag tycka. Undrar hur många som förstod vad de handlade om. Men det hade säkert Sturehof råd med.

Eftersnack till Borat

Så är det bevisat: Psykologer kan skratta åt Borat. För säkerhets skull var jag tvungen att att påpeka innan filmen att det är helt okej att skratta på ”Psykologer tittar på film”. Det skrattade folk åt. Det är ju som bekant ont om psykologer i humorbranschen. Rättare sagt så det finns bara Per Naroskin. Som tur var hade norrmännen slutat strejka så att han hann fram i tid och kunde vara med och kommentera filmen.

När diskussionen tog vid, bländades vi rejält på scenen. Naroskin satt och duckade bakom mig med en svart keps och mörka solbrillor. Det såg ganska festligt ut.

Nåväl. Det blev en livlig och blandad diskussion efter filmen. Vi kom att tala en del om det är okej att skämta om judar, bögar, romer, kazaker och andra minoriteter. Åsikterna gick i sär. Naroskin och flera med honom var inne på att det är mer okej att slå underifrån. Att med humorns hjälp slå uppåt är mer tacksamt och moraliskt. Sammanhanget, kontext och tajming är viktigt för att skämt ska falla väl ut.

Vi på scen fick frågan om det är okej att skämta om allt. Min inställning är att det måste vara okej att skämta om allt för den motsatta ståndpunkten förefaller orimlig. Vem ska avgöra när man inte får skämta om något? Samtidigt är det lätt att hamna i en relativistiskt och postmodern återvändsgränd med det resonemanget. Ett sätt att komma ur dilemmat är att granska skämtets uppsåt. Naroskin och flera i publiken menade att avsikten med skämt och humor säger mycket om det moraliskt berättigade i själva skämtet. Cohen har ett försprång att driva om judar eftersom han själv är judisk.

En del tycker inte att man ska dra judeskämt när det finns judar i närheten, eller bögskämt med bögar närvarande. Naroskin påtalade det lustiga i denna ståndpunkt. Det är ju samma skämt med samma innebörd, vari ligger skillnaden? Så länge man inte medvetet vill förlöjliga eller skada någon annan så borde man väl kunna skämta även om judar och bögar?

Mitt försök att få Naroskin att ställa en narcisistiskt/exhibitionistisk diagnos på Borat Sagdiyev och Sacha Baron Cohen avspistes snabbt. Det låter sig inte göras tyckte. Inte heller ville han gå med på att Borat hade olöst anala och orala konflikter. Något som åtminstone jag tycker är uppenbart.

Det blev mycket prat om minoritets och etnicitetsaspekten av Borat. När, var och hur är det okej? I publiken visade det sig finnas en ung psykolog som bott i Tadsjikistan och Centralasien under två år. Hon hade inte träffats särskilt många där som uppskattade filmen. Det påminner mig om forna Jugoslavien där jag inte träffade någon som var förtjust i Emir Kusturicas filmer. Där framställs jugoslaver (för att inte tala om romer) i en vulgär dager som inte folk på gatan i Belgrad gillade.

Det blev inte så mycket sagt om Borat och bilden av USA. Naroskin tyckte att de flesta amerikaner verkade hjälpsamma och tillmötesgående, vilket jag kan hålla med om. Men rätt ofta skymtar de fram amerikanska nyllen som uttalar sig på ett sätt som åtminstone får mig att tänka att amerikaner är ett korkat släkte.

Inte blev det heller någon diskussion om kvinnosynen och alla skämt om det. Det blev också en sedvanlig diskussion om huruvida filmen verkligen har några autentiska scener överhuvudtaget. Någon som är Boratexpert kanske kan fylla i men en del scener verkar inte uppgjorda på förhand. Wikipedias artikel om Borat innehåller mängder med stoff, bakgrundsfakta och referenser till filmen.

Naroskin tyckte inte att man skulle skämta om folks utseende. Korta och tjocka personer till exempel. Den principen motsade han direkt genom att berätta om Snor-Johan som vi alla skrattade glatt åt.

Stort tack till alla i publiken och till er som ställde frågor och bidrog med egna tankar. Jag vill passa på att tacka producenterna Hanna Karlsson och Lars Åkesson som släppt in psykologer i Kulturhuset. Det här var sista Psykfilm för säsongen. Vi ses igen efter sommaren!

Kuriosa om filmen: polisen tvingades göra 91 ingripanden.

PS: Fyll gärna på med fler tanakr från diskussionen. Det här var min subjektiva version av vad som sades. Läs även Eric Sjöströms rapport från kvällen på 100kulturhusdagar.

Kvartersbion och Royal (Gbg) byter ägare

Filmnyheterna rapporterade igår att Kvartersbion byter ägare. Efter 34 år lämnar René Reiss över verksamheten till Folkets Hus och Parker. Från den 1 juni övertar man driften. Det är verkligen ett välbehövligt skifte att Kvartersbion får en annan profil. Hur gärna jag har velat stödja Reiss har det varit för sunkigt och kallt vintertid att sitta i salongen. Foajén är ju som en Roy Andersson-film så med lite uppfräschning här och där så kommer det bli hippast i stan.

Det finns en oerhörd potential att göra stället till en knutpunkt för cineaster och proggprettokids. Att inte slaviskt hålla sig till en filmrepertoar tror jag är vettigt. Specialvisningar, förhandvisningar, föredrag, restaurang & café, kringaktiviteter, minifestivaler, debatter etc. Allt är möjligt om man bara är visionär. Kvartersbion har potential att vara ett kulturhus i miniatyr. Hoppas att Gunno Sandahl tänker tillräckligt järvt. Så här säger Sandahl till Filmnyheterna angående övertagandet:

Gunno Sandahl, kulturchef på FHP, hade ni konkurrens om övertagandet av dessa biografer?

– Ja det var många både i Göteborg och i Stockholm som var intresserade. Men både bostadsrättsföreningen som äger Royal och René Reiss månade om att biografverksamheten skulle fortsätta. Royal har dessutom ett kulturhistoriskt värde.

Är det inte svårt att driva singelbiografer?
– Jo, vissa hävdar att det är omöjligt. Men Royal och Kvartersbion blir dels kvalitetsfilmsbiografer som är anslutna till Europa Cinemas, dels eventbiografer som ska visa till exempel opera, andra digitala sändningar, ha stor inriktning på barn- och ungdomsverksamhet, skolbio och föreläsningar. Våra operasändningar har ju blivit en succé.

Det låter som att Sandahl är på rätt spår. Återstår att se om Folkets Hus och Parker förstår att det är skillnad på bygdegården i Ytterhogdal och en biograf i Streetland.

DN på Stan uppmärksammar Borat

Med anledning av morgondagens visning av ”Borat” på ”Psykologer tittar på film” har Calle Pauli gjort en intervju med Per Naroskin i DN På Stan. Eftersom rubriken på artikeln var ”Psykologer ska kolla om Borats humor är rumsren” så blir vi så illa tvungna att leverera en sådan analys. Pauli skriver:

Mötet sker i säsongens sista ”Psykologer tittar på film” på Klarabiografen i Kulturhuset och vad som kommer ut ur detta möte kan Per Naroskin inte sia om än.

– Själv har jag känt mig väldigt skeptisk mot den här filmen, det är ingen slump att jag inte sett den än, säger han.

Jag vet inte heller vad som kommer att komma ut av det här mötet och samtalet. Jag känner igen Naroskins reaktion inför många filmer. En psykfilm som jag undvek in i det längsta var Hanekes ”Pianisten”.

”Borat” är slutsåld

Filmvisningen av ”Borat” på ”Psykologer tittar på film” nu på torsdag kl. 18 är slutsåld. Diskussionen efter filmen däremot är gratis och öppen för alla. Per Naroskin samtalar med mig och publiken från cirka 19.25. Kulturhuset låser dock kl. 19 så den som vill höra snacket får ta ett glas i baren på vån 2 och vänta en stund. Välkomna!

Stort problem med självmord bland krigsveteraner

Inom ramen för min psykologutbildning läser vi en kurs i psykiatri på Karolinska Institutet. En av föreläsarna var Per Sandberg som är psykolog och verksam på Kris och Traumacentrum. Sandberg tog upp det psykiska problem som svåra trauman innebär. PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) är så pass jobbigt att leva med att många som inte får behandling till slut tar livet av sig. Cirka 100 000 -150 000 amerikanska Vietnamveteraner har begått självmord ofta på grund av att de lidit av PTSD berättade Sandberg. Det ska jämföras med drygt 58 ooo amerikanska soldater som dödades under Vietnamkriget. Det är svårt att veta i vilken utsträckning PTSD är orsaken och i vilken utsträckning de här personerna ändå skulle tagit livet av sig men siffrorna är anmärkningsvärda. Det påminner om förr i tiden när det farligaste var att ligga bakom fronten i tältläger under vidriga sanitära förhållanden. Fler dog av sjukdomar än av krigshandlingar.

Det finns olika uppgifter om hur många amerikanska soldater som begår självmord efter avslutad tjänstgöring i Irak, Afghanistan. Mellan 14-18 exsoldater tar livet av sig varje dag under den senaste åren. Expressen rapporterade nyligen att minst 6 256 exmilitärer begick självmord i USA bara under 2005. Det kan jämföras med att USA hittills förlorat färre än 3 900 soldater sammanlagt under de fyra och ett halvt årens konflikt i Irak. Räknar man lågt blir det cirka 5 000 soldater som begår självmord varje år.Minst hälften av soldatsjälvmorden verkar enligt CBS siffror kunna hänföras till krigserfarenheter. Bland veteranerna ligger andelen självmord på cirka 19–21 personer per 100 000, bland befolkningen som helhet knappt 9 per 100 000.

År 2005 fick 72 000 Vietnamveteraner stöd från försvaret för sina PTSD symptom. Det är en ofattbart hög siffra tycker jag. Sandberg menade att svenska försvaret mörkar siffrorna för hur många svenska soldater som tjänstgjort utomlands i exempelvis Kongo, Libanon och Afghanistan och som tagit livet av sig. Om siffror blev officiella skulle de inte få ihop nog med frivilliga unga män hävdade Sandberg.

För den intresserade har jag tidigare skrivit om Tor Wennerbergs essä i DN, där han beskriver den historiska utvecklingen i synen på PTSD och hur den hänger samman med Andra Världskriget och Vietnamkriget.

Avslutningsvis ett äldre inlägg om självmordstatistiken för ett antal europeiska länder.

Bra böcker om kreativitet

Creative Think listar de fem bästa böckerna om kreativitet. En av dem har jag läst och känner jag till. Paul Watzlawicks bok ”Change” är fascinerande och bra. Jag har tidigare skrivit om boken i en längre text för ett halvår sedan. Här är listan och motiveringarna:

1. The Act of Creation by Arthur Koestler. This is my very favorite ”creative thinking” book. It came out in 1963, and I read it as a student in 1967. This is probably the best-written of all creativity books. Koestler, author of the landmark novel ”Darkness At Noon,” tackles the creative process with gusto. AOC is filled with great stories and anecdotes. Koestler coined the term ”bi-sociation of matrices of thought” to describe the creative act, and he investigated it within the realms of science, humor, and art. I still read this book every couple years. Highly recommended.

2. Conceptual Blockbusting by Jim Adams. This book came out in the early 1970s (the edition I first read was published by the Stanford Alumni Association). Adams, an engineer and a practical academic, showed me just how interesting the creative process could be. It has a lot of classic ”creativity” exercises in it. I was quite flattered when Adams wrote a blurb for the second edition of ”Whack” in 1990.

3. Lateral Thinking by Edward de Bono (1973) This book made me think hard and deep about just what the mind is doing when it’s able to get off the beaten path. A real classic mind-stretcher.

4. Change: Principles of Problem Formation and Problem Resolution by Paul Watzlawick (1974) . Watzlawick was an Austrian born psychotherapist who founded the Mental Research Institute in Palo Alto. Many great (off-beat) stories and examples to support his ideas about ”creative reframing.” This book still sells well.

5. Applied Imagination by Alex Osborne (from circa 1953, currently out of print, unfortunately). Osborne was the ”O” in the famed (1940s-1970s) ad agency BBDO. Thus, he worked with real clients and was in the position of seeing efforts succeed and fail. He coined the term ”brainstorming.” He’s also sometimes credited with originating the SCAMPER creative technique.

Koestler är en mästerlig författare och kanske mest känd för sin fasanasfulla roman ”Natt klockan tolv på dagen”. ”Act of Creation” skulle jag gärna läsa. Edward de Bono har jag bara läst fragment av men det är också intressant. Här finns en utförligare presentation av författaren och ett videoklipp med honom. Creative Think ville inte lista böcker från de senaste 30 åren utan ville att andra skulle fylla på med egna tips. Fyll gärna på om du har något.

Wikipedia på universiteten

Att akademierna är traditionella och ganska konservativa är ju ingen nyhet precis men att förbjuda studenterna att använda och citera wikipedia är bara korkat. DN skriver idag om högskolan i Gävle där studenterna skriver egna wikipediainlägg som en del av examinationen. Samtidigt är många spektiska till Wikipedia överhuvudtaget. Jag citerar:

På flera universitet får studenterna inte citera Wikipedia. Lärarna menar att studenterna som använt Wikipedia på gymnasiet bör sluta med det när de kommer till högskolan. Eftersom Wikipedia inte kontrolleras av experter anses det av en del inte som tillförlitligt.

En invändning som är lika bra argument mot Nationalencyklopedin. Alla uppslagsverk och kunskap är filtrerad och är ett urval. Det kan inga experter i världen förhindra. Den äldre synen på kunskap kommer till uttryck hos Johan Vamstad, universitetslektor på samhällsvetenskapliga institutionen på Mittuniversitetet:

Wikipedia ska lika lite användas som källa i akademiska uppsatser som något annat uppslagsverk, säger Johan Vamstad. Mina studenter får lära sig att uppslagsverk inte är acceptabla källor ens på en B-uppsats.

Det är inte länge sedan internet uppfattades som en suspekt källa. De flesta har ändrat inställning idag.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur