månadsarkiv: augusti 2009

Domen mot Anna Odell

3000170251

Så blev Anna Odell dömd till 50 dagsböter för våldsamt motstånd och ofredligt förfarande. Våldsamt motstånd är ju svårt att bedöma men annars är det en märklig dom som rimligen borde prövas i en högre instans. Fast den borde aldrig hamnat i rätten från början. I Studio Ett (måndag) kommenterade psykiatern David Eberhard och DN:s Maria Schottenius. Läkaren Eberhard (som gjorde anmälan) var såklart positiv till domen, Schottenius mer kritisk. Domen signalerar symbolpolitik. Särskilt när man återupplivar gamla lagar från 1940-talet som ”oredligt förfarande”. kulturkritikern Bo Madestrand kommenterar i DN:

Det märkliga är att hon ändå fälls för oredligt förfarande, med motiveringen att hon ”åsamkade Norra Stockholms psykiatri omotiverad vårdkostnad, låt vara inte till ett så högt belopp som anges i åtalet”. Hur mycket, igen? Jo, just det: 35 kronor och 20 öre…

…Men rättegången mot Anna Odell handlar naturligtvis om mer än pengar. I förlängningen kan domslutet sätta käppar i hjulet såväl för den fria konsten som för den undersökande journalistiken.

Claes Borgström menade efter domen att risken för den grävande journalistiken är försumbar – de flesta redaktioner skulle klara av ett bötesbelopp på ett par tusenlappar. Men det är inte riktigt det det handlar om. Om det nu finns ett prejudikat på att den här sortens journalistik är olaglig skulle det inte längre vara etiskt försvarbart att arbeta under täckmantel.

Det är en inskränkning i yttrandefriheten som måste väga tyngre än allmänhetens behov av att knäppa Anna Odell på näsan.

Det är bara att hålla med. Ulrika Knutson och Carl Johan de Geer har olika uppfattningar och håller inte med varandra. Konstfack skramlar ihop till skadeståndet , advokat Claes Borgström funderar på att överklaga. Åsa Mobergs och Torsten Kindströms menar i SvD att Anna Odell ger psykiskt sjuka hopp.

Clemens Poellinger skriver i SvD:

Jag efterlyser ett sinne för proportioner. Varje november tolererar det öppna samhället nazistiska manifestationer under Karl XII:s dödsdag. Nästan varje match mellan AIK och DIF kräver massiva polisinsatser. Hur ofta skapar eleverna på Stockholms konsthögskolor problem för offentligheten med sina projekt?

Återigen är det bara att hålla med. Nåväl. Sista ordet är nog inte sagt när det gäller psykiatrin och Anna Odell.

Smärtpunkten, historien om 7:3, Norén och Malexandermorden

9789127118805-1

Jag har i helgen sträckläst Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten (Natur & Kultur) som utkommer i dagarna. Det är en förbaskat bra genomgång om hur det kom sig att Lars Norén skrev en pjäs om och med några interner på Tidaholm. Efter en lång och frän debatt om skådespelarnas nazistiska sympatier tog historien en osannolik vändning när en av de tre skådespelarna (Tony Olsson) rånade banker under permissionerna och dödade två poliser i Malexander. Allt detta hände för 10 år sedan i ett Sveige som känns närmare Lasermannen än samtiden där Twitteraturen breder ut sig.

Åsbrink skriver bra och skildrar väl de olika aktörerna. Fångarna, Lars Norén, producenten Isa Stenberg, Kriminalvårdens olika chefer, Riksteatern och olika debattörer. Historien om 7:3 är en psykologisk thriller där läsaren oundvikligen vet att ödet kommer närmare. Likväl är det fascinerande och överträffar de flesta deckare jag har läst. Det som förbluffar mig mest är Lars Norén oförblommerade naivitet och konstnärliga egoism samt Kriminalvårdens oseriösa hantering av några av våra värsta brottslingar. Dessutom är det svårt att idag förstå den upprördhet och debatt som pjäsens medförde. Idag torde vi vara så vana vid postmoderna konstnärliga projekt att det inte längre behöver ifrågasättas att 7:3 skulle vara teater (vilket många kritiker faktiskt gjorde mot Noréns pjäs).

När man läser boken känns det som att Norén fick kritik fast för fel saker. Hans behandling av de inblandade efter premiären (han isolerar sig, skriver på nya saker och deltar inte i arbetet eller debatten nästan alls) är ofattbart egoistisk.Kritiken mot pjäsen i sig känns som sagt överdriven. Efter Malexandermorden fick producenten Isa Stenberg oförtjänt mycket skit som nog borde ha träffat Kriminalvården, Riksteatern, polisen och Norén själv. Så jag kan bara säga: läs och bilda er en egen uppfattning.

Här är Åsbrink i längre DN-intervju om boken.

Persbrandt och den förbjudna aggressiviteten

277px-Mikael_Persbrandt_Close_up

I söndagens Expressen (sid 32-33) är jag intervjuad och kommenterar fenomenet Beck och Gunvald Larsson. Eller snarare fenomenet Mikael Persbrandt om du frågar mig. I Christoffer Brasks ambitiösa artikeln om Beckfilmerna är jag en av många som kommenterar. Eftersom artikeln inte ligger på nätet citerar jag några rader:

”Jonas Mosskin, psykolog och initiativtagare till filmklubben Psykologer tittar på film, menar att ”egentligen är den här typen av alfahannar ute”. Men säger sedan:

– När man ser Mikael Persbrandt i de här filmerna – och annars också – visar han lite av den förbjudna aggressivitet som moderna män inte får visa. Det är tabubelagt att visa aggressivitet i vårt samhälle. Män kan göra det i trafiken och på fotbollsmatcher, men aldrig annars. Han är det vi skulle vilja vara men inte vågar. Samtidigt som han är det lite för mycket.

Förklarar det att även kvinnor gillar Gunvald Larsson?

– Det var någon som sa: ”Han är en sån som man vill ligga med”. Jag tror att det är kittlande för både män och kvinnor, man tycker att de här könsstereotyperna är häftiga. Sedan kan man fråga sig hur häftigt det är efter tre veckor i en relation”.

Mitt förhållande till Beckfilmerna är svalt och jag har oftast tröttnat framför TV:n över den simpla dramaturgin. 90-tals filmerna med Gösta Ekman håller en helt annan nivå för att inte tala om böckerna av Sjöwall/Wahlöö. Där är Gunvald Larsson den mest intressanta karaktären som förändras över tid och blir alltmer komplex. I 2000-talets Beck har de här nyanserna skalats bort och kvar har vi en fullfjädrad Persbrandt som lever ut (även om han spelar över då och då) den manliga aggressiviteten. Han blir en slags symbolfigur, en gladiator som härjar runt och gestaltar de mörka sidor av testosteron och konkurrens som inte tolereras idag. Undantaget är på helgnätterna där alkoholen blir en ursäkt för att leva ut underliggande drifter.

Precis som kulturbloggaren Kalle Lind säger i artikeln tror jag att folk blandar ihop Persbrandt och Gunvald Larsson. Det är intimt förknippade med varandra. Myten om Persbrandt är i och för sig mycket större än Beckfilmerna även om den har gjort honom populär bland vanligt folk.

Man kan fråga sig varför aggressivitet blivit ett tabu idag. Jag har inget bra svar. En ytlig förklaring skulle kunna vara att dagens människor inte alls är fysiskt aktiva eller behöver använda sin aggressivitet för att överleva. Det var inte många generationer sedan som jakt var en naturlig del av varje mans vardag. Sexualiteten känns inte längre som det viktigaste tabu, inte på det sätt som gjorde att psykoanalytikerna med Freud i spetsen upphöjde dess roll. I dag är aggressivitet och normbrytande beteende mer känsliga tabu. Vad tror ni andra?

PS: För övrigt är jag ju ännu inte färdig psykolog för den som undrar.

Branda redaktören/förlagen och outsourca marknadsföringen

photo-769719

Igår var jag på Natur & Kulturs mingeldebatt med rubriken Perspektiv på framtidens bokbransch. Många olika branschföreträdare var där och andra som missade kvällen deltog i twittrandet. Som vanligt blev eftersnacket och minglet givande och konstruktivt men panelsamtalet höll pinsamt låg intellektuell nivå. Det blev en polarisering där Linda Skugge, Per Helin och Otto Sjöberg provocerade förlagsfolket genom att berätta om saker som händer i andra sfärer. Alla saker som panelisterna framförde var kanske inte genomtänkta men det enda som bokfolket i publiken svarade var att ”det har vi redan prövat”, ”det har vi redan tänkt på” osv. Det märkliga med denna försvarsinställning är ju att det faktiskt händer så lite. För om det hände så mycket så hade vi ju alla känt till det vi det här laget. Panelisterna efterfrågade samarbeten mellan förlagen och nytänkande kring affärsmodeller tillsammans med andra aktörer, vilket verkar helt rimligt. Men det tycks finnas en föreställning i bokbranschen om att man är för fin för att nedlåta sig till samarbeten. Vi är ju faktiskt publicister, redaktörer och sysslar med fina saker som är något helt annat än andra.

I eftersnacket på balkongen pratade jag, Eva Swartz och Jon Goland på TU om att det är dags för förlagen att berätta vad man är bra på och varför man ska vända sig till förlag om man är författare. Att lyfta fram redaktören på samma sätt som tidningsvärlden har gjort med publicisten och att satsa mer på att lansera/marknadsföra/branda förlagen som kvalitétsförmedlare som gör ett bra urval för allmänheten, där finns det stor potential. För till skillnad mot t.ex. musikbranschen där de stora skivbolagen förvandlats till marknadsföringskonglomerat och inte musikproducenter finns det världen att ta vara.

En annan sak som jag tänkte på är att det är en allmän sanning att bokbranschen är dålig på marknadsföring och dålig på att utveckla nya affärsmodeller (enligt Otto Sjöberg). Kanske borde förlagen renodla sin verksamhet och bara bli innehållsleverantörer till olika publiceringskanaler och outsourca marknadsföringen till andra aktörer som t.ex. Otto Sjöberg. Folk som är experter på att kränga saker helt enkelt. Idag har vi motsatt utveckling där redaktionell kompetens skalas av och marknadsföringsavdelningar tar över. Till slut blir ju allt bara en metroisering och då är meningen med bokförlag bortblåst.

Jon Goland påpekar likheterna med krisen i tidningsbranschen och efterlyser samarbeten. Det skulle förlagen må bra av tror jag. Men för att de ska bli av krävs att man tonar ned snobbismen och självgodheten en smula.

Den som lever får se. Allt är möjligt, allt kan hända.

Uppdatering: Eftersnacket och kommentarerna kan du följa på N&K-blogg, SR Kulturnytt, Bokhora, Daniel Åberg, Atlasbloggen, Anna Serner (TU), Daidalos, Unni Drougge, Mattias Boström (Piratförlaget) och Anna Troberg.

Åsa Nilsonne om rättegången mot Anna Odell

Man kan få intrycket att den samlade psykiatrin ställer sig bakom anmälan och rättegången mot Anna Odell. Psykiatern Åsa Nilsonne skriver på sin blogg att hon skäms över att St Göran tagit ärendet till domstol. Hon förklarar och argumenterar sedan på ett bra sätt om varför Odells projekt visat på brister inom psykiatrin. Läs och begrunda.

Rättegången mot Anna Odell och bristerna inom psykiatrin

3517717906

Idag var det rättegång mot Anna Odell i Stockholms tingsrätt. Åtalspunkterna är våldsamt motstånd, falskt larm och ”oredligt förfarande”. Norra Stockholms psykiatri och sju anställda på S:t Görans sjukhus är målsägande. Det har ju varit en enorm hysteri kring det här enskilda fallet vilket är förståeligt. Jag avstår från att kommentera rättegången även om den känns en smula absurd och det vore djupt olyckligt tycker jag om Odell blev dömd.

En kanske viktigare fråga som psykiatrin lyckats undslippa är en diskussion kring svårigheterna med tvångsåtgärder och slutenvård. DN Söndag hade en bra artikel om den slutna vården och som belyste några brister som psykiatrin idag har och som inte tycks ta på allvar:

De tvångsåtgärder som får användas av vården – bältesläggning, avskiljning (isolering), tvångs-medicinering – är sedan länge rapporteringspliktiga till Socialstyrelsen på kvartalsbasis. Bältesläggning som varar över fyra timmar och avskiljning över åtta timmar ska dessutom rapporteras individuellt och omedelbart.

Detta har inte fungerat på många år. De register som har funnits sedan 1992 har varit usla.

Många kliniker har struntat i att rapportera, andra har gjort det bristfälligt. Enligt Monica Ladfors på Socialstyrelsen var det först i början av 2000-talet som systemets brister uppmärksammades.

Trots en lagstadgad rapporteringsskyldighet har ingen alltså vetat hur vanliga tvångsåtgärderna har varit eller hur omständigheterna kring dem sett ut.

– Det har varit totalt upp till klinikerna. Om en klinik rapporterar 200 bältesläggningar går det inte att veta om det är en och samma patient, eller hundra. Det sägs att det finns kliniker som satt i system att bälteslägga i drygt tre timmar, släppa upp en stund och lägga i bälte igen, för att undgå fyratimmarsgränsen. Men det är ingenting vi har möjlighet att kontrollera, säger Monica Ladfors.

Vid en verksamhetstillsyn i södra Sverige som gjordes upptäckte Socialstyrelsen att journalföring och dokumentation ofta var så dålig att det var omöjligt att avgöra om tvångsåtgärderna var berättigade. Av det tjugotal kliniker som grans­kades skötte endast en dokumentationen korrekt. På hälften funge­rade det hjälpligt. Man kunde även se stora regionala skillnader utan annan förklaring än att olika vårdkulturer utvecklats.

Allt det här är oacceptabelt och anmärkningsvärt inte minst med tanke på att regerings särskilda psykiatriutredare Anders Milton skulle titta  just på olika brister inom och mellan olika enheter inom psykiatrin. Intrycket är att psykiatrin fortfarande är en sluten värld som inte tål kritik om än framförd på kontroversiellt sätt. Det tycker jag är illavarslande. Hur blev det så?

PS: Hör även Anna Odell från rättegången i Studio Etts inslag i P1.

Om flow och skippa konstnärsmyten

Linda Backman och John Airaksinen har skrivit två intressanta artiklar på Psykologifabriken i sommar. De handlar om flow och i del 1 berättar de om varför man borde skippa konstnärsmyten. I del 2 skriver Linda om en märklig fotoplåtning där statister står och fryser i åtta timmar för att fotografen förirrat sig i ett kreativt flow. Konstnärsmyten och tanken om gudomlig inspiration för att skapa fantastiska verk omhuldas av många, inte minst människor som inte haft med konstnärer att göra. Själv har jag vuxit upp med det på nära håll och de flesta konstnärer och kreativa personer jag mött är strukturerade , hårt arbetande och har en självdisciplin av stål. Annars skulle de inte kunna vara produktiva överhuvudtaget. Det är en överlevnadsfråga helt enkelt. Samtidigt är det komplicerat med flow. Man måste inom tydliga ramar ge sig själv tillåtelse att bli fångad och gå upp i sin process. Ibland tror jag att det är svårare att sätta upp ramar för att vara kreativ än att faktiskt göra ”själva skapandet”.

Workshop om trauma utifrån KBT-perspektiv

Det kom ett tips om en intressant workshop den 25 september i Stockholm. Kul och glädjande att se att KBT-perspektiv kan prövas på traumapatienter. Jag saxar från utskicket:

Seeking Safety: An evidence-based practice for trauma and/or substance abuse

Lisa M. Najavits är fil. Dr. i psykologi samt klinisk psykolog, med uppdrag för bl a Harvard Medical School, Boston University och National Center for PTSD i USA. Hon har utvecklat “Seeking Safety”, en evidensbaserad terapi för PTSD/traumatiska reaktioner och samtidigt missbruk som rönt stor uppskattning från såväl Marsha Linehan som Aaron T. Beck. Workshopen ger deltagaren både en helhetsbild av ämnesområdet och en grundlig genomgång av Seeking Safety-modellen inklusive interaktiva övningar och videoillustrationer.

Workshopen äger rum på Ersta konferens i Stockholm den 25/9, kl 9-16.

Priser: Icke medlem 2400 kr, medlem 1800 kr, student 500 kr.

Anmälan på www.kbt.nu ”aktuella utbildningar”. Det finns fortfarande platser kvar.

Paul Wachtel kommer till Stockholms Universitet

9781593856144

Måndagen den 31 augusti kommer psykoanalytikern Paul Wachtel och föreläser på Stockholms Universitet. Wachtel är en erfaren psykoterapeut och författare som alltmer kommit att bli en av teoretikerna för den relationellt inriktade psykodynamiska skolan. Han har även intresserat sig för integrativa angreppssätt där man lånar från både psykodynamisk- och kognitiv teori.

På mitt nattduksbord ligger hans bok Relational theory and the practice of psychotherapy (Guilford Publications, 2008). Två dagar senare föreläser Wachtel i regi av SAPU på Nürnbergshuset. Den relationella skolan har betonat vikten av relationen mellan klient och terapeut. Man har också haft en modernare syn på överföring och motöverföring som man aktivt använder sig av i det psykoterapeutiska arbetet med klienten. SAPU beskriver på sin hemsida relationell psykoterapi på följande vis:

Relationell psykoterapi är ett internationellt vedertaget samlingsbegrepp
för ett förhållningssätt som utgår från interpersonella faktorers centrala
betydelse för psykisk hälsa och utveckling. Det bygger på aktuell
utvecklingspsykologisk forskning, evidensbaserad psykoterapiforskning och
klinisk tillämpning.

De teoretiska utgångspunkterna är:

  • Affekterna kan beskrivas som människans primära motivationssystem
  • Inre arbetsmodeller formas i grunden som en följd av det tidiga samspelet
    med andra människor och kommer i hög grad att styra utformningen av
    interpersonella relationer
  • Varje psykoterapeutiskt möte är unikt och formas av det implicita och
    explicita samspelet mellan patient och terapeut.
  • Strukturell psykologisk förändring är ofta en följd av nya relationella
    erfarenheter i den terapeutiska processen.

Allt det här låter för många ganska självklart men det har det inte varit bland psykodynamiskt inriktade terapeuter vilket både är tråkigt och konstigt. Konservatismen har varit frapperande.

För den som tycker det är tungt att läsa på engelska har Rolf Holmqvist skrivit en introduktion: Relationella perspektiv på psykoterapi (Liber, 2007). Kolla även in SFRP (Svenska Föreningen för Relationell Psykoterapi).

Höstens program av Psykologer tittar på film

psykfilm2loggacopy

Sjätte säsongen av Psykologer tittar på film rivstartar med en svensk klassiker. 16 september  visas Misshandlingen (1969) av filmaren Lars-Lennart Forsberg. Filmen vann en Guldbagge och handlar om en vänsterradikale Knut Nilsen som slår en man på käften och blir föremål för en polisutredning och psykiatrisk undersökning. Den hetlevrade Knut hamnar till slut på en sluten avdelning på Långbro mentalsjukhus. Filmen växte mycket debatt om psykiatrin på sin tid med anledning av den så kallade sociopatutredningen.

Till diskussionen efter filmen kommer konstnären Anna Odell som blev uppmärksammad för sitt verk ”Okänd Kvinna 2009-349701″ tidigare i år samt Monica Mörlid, sjuksköterska, leg psykoterapeut och handledare i psykoterapi. Mörlid medverkade i Misshandlingen som mentalsköterska. På plats i publiken finns även Lars-Lennart Forsberg. För den som inte kan komma släpps filmen  inom kort även på dvd.

Filmvisningen börjar kl 19 i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna till Misshandlingen kan köpas redan nu i infokassan på Kulturhuset eller på nätet. Övriga biljetter släpps två veckor innan respektive filmvisning.

Välkomna!

Övrigt ur höstens program

13 oktober visas Mandomsprovet (1967) av Mike Nichols. En ung Dustin Hoffman går ut college och är på gränsen till vuxenvärlden. Han glider omkring och får ihop det med mamma och dotter Robinson. Gäst är psykologen och psykoterapeuten Margareta Berggren. Hon var bland annat med i Bullen på SVT) och Dialog i SR.

10 nov, Stranded (2008), dokumentär av Gonzalo Arijon om flight 571 som störtade i Anderna 1972. Ett tjugotal personer överlevde kraschen varav de flesta var  lagkamrater i ett rugbylag. När maten tog slut och sökandet efter dem misslyckats tvingades de göra det oundvikliga: Äta sina medpassagerare. Historien har tidigare filmatiserats men i Arijons speciella film intervjuas de överlevande om flygkatastrofen och den mirakulösa räddningen. Gäst är psykologen och existentielle psykoterapeuten Dan Stiwne.

8 dec, I huvudet på John Malkovich (1999).  Kultfilm där en hemlig ingång till skådespelaren John Malkovich medvetande öppnas. Spike Jonze är regissör och Charlie Kaufmann har gjort manus. Gäst är läkaren och psykoterapeuten Poul Perris. Han är rektor på Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi.

Psykologer tittar på film på Facebook.