månadsarkiv: mars 2010

Sture Bergwall (alias Thomas Quick) pratar ut

Tendens i P1 har gjort ett strålande program där Sture Bergwall berättar om sin pånyttfödelse när han tog tillbaka erkännandet för morden. För reportern Sigrid Flensburg beskriver han vardagen med morgonpromenader runt i åttor, klockan sex på morgonen på rastgården och tillryggalägger 8-11 km varje dag. I 20 år har Bergwall varit inspärrad. Lika länge satt Albert Speer i Spandaufängelset. Om Speer liv och hans tid i fängelset har Gitta Sereny skrivit en mäktig bok ”Albert Speer och sanningen” (Bonniers, 1997) som jag nyligen läst. Speer promenerade mycket och gjorde vandringar i tanken kors och tvärs över jordklotet. Bergwall sitter på Säters rättsanstalt som inte verkar klara av att han har lämnat Thomas Quick-tiden bakom sig. När det blev klart att Bergwall beviljades resning försvann han bibliotek och persienn av anstalten som enligt honom inte vill släppa sin seriemördare. Det är gripande att höra Bergwalls berättelse om hur han efter många år återtagit kontakten med sina syskon. Tillsammans med hans bror har Bergwall skrivit en boken Thomas Quick är död (Blue Publishing, 2009) och flera är på gång. Obligatorisk lyssnning!

Kuriosa: Sture Bergwall finns även på Twitter.

Vi är våra relationer

För en månad sedan utkom Tor Wennerbergs bok ”Vi är våra relationer” (Natur & Kultur). Wennerberg är fortfarande psykologstudent två terminer över mig. Wennerberg är en begåvad skribent som förklarar svåra teorier på ett utmärkt sätt. De senaste åren har han skrivit artiklar och essäer i Psykologtidningen, DN och Aftonbladet där han introducerat anknytningsteorin för en bredare allmänhet. Josefson har gjort en bra sammanställning över några av artiklarna.

”Vi är våra relationer” är inte en enkel bok om anknytning för nybörjare. Det är en avancerad bok som presenterar den senaste forskningen från 2000-talet om anknytningsteori och relationer. Wennerbergs (och många andra psykologer) intresserar sig särskilt för så kallad desorganiserad anknytning. Barn som far illa och råkar ut för trauman och omsorgssvikt av sina föräldrar är särskilt problematiska. Wennerberg och andra menar att när föräldern skrämmer sitt barn uppstår en outhärdlig ”biologisk paradox” – den anknytningsperson som ska vara barnets yttersta trygghet mot världens faror är själv en källa till skräck. Barnet fångas mellan motstridiga impulser att både närma sig och dra sig undan föräldern. Följden blir att barnets anknytningsbeteende desorganiseras.

I boken presenteras även nya forskningsrön som visar hur trauman kan överföras mellan generationerna inte bara genom direkt traumatisering utan också till följd av subtila störningar i det känslomässiga samspelet mellan föräldrar och barn, det som också har beskrivits som ”dolda trauman”. Så här i individpsykologins tidevarv kan anknytningsteorin bli en brygga över till en mer social förklaringsmodell för människor vilket sannerligen är angeläget.

Jag har läst några av de inledande kapitlen och är mycket imponerad över Wennerbergs lediga stil. Även för den med vissa fackkunskaper innehåller boken nya saker som gör det till en spännande läsning. ”Vi är våra relationer” riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård såsom psykologer, psykoterapeuter, socionomer, sjuksköterskor och läkare samt till alla som är intresserade av psykologi. Jag kan bara rekommendera alla att läsa boken.

Danska veteransoldater tar också livet av sig

Jag har flera gånger tidigare skrivit om det tvivelaktiga i att militären skickar iväg unga människor som är illa rustade psykiskt att klara av de påfrestningar som krig och lidande medför. Psykologisk forskning är ganska entydig på området. Äldre personer med mer utbildning och erfarenhet hanterar de psykiska svårigheterna bättre. Särskilt när det handlar om återgången till vardagen som krigsveteran. DN rapporterar om Danmark och en studie som visar att elva personer tagit livet av sig efter tjänstgöring i krig utomlands, under de 2,5 år som undersökningen pågått. Det bygger på siffror från ett projekt; Livlinan, men enligt specialkonsulent Yvonne Tönnesen har inte alla varit i kontakt med Livlinan så det kan vara ännu fler självmord än så. I rapporten sägs även att det troligen är fler som tagit livet av sig sedan 1992 än de 49 soldater som stupat i strid. Det här är förhållanden som militären undanhållit för politiker och rekryter i många länder. Det är i själva verket så att risken att dö är ganska stor som soldat om man räknar in alla självmord. Lägg därtill alla självmordsförsök.Danmarks försvarsminister lovar att se över sin veteranpolitik. Fast det här borde vara försvarets skyldighet att fixa på ett tillfredsställande sätt.

Det är dags att försvarsmakten i de flesta länder börjar ta det här på allvar och att man slutar skicka ut nyexaminerade officerare som är 21-22 år och istället låter erfarna soldater åtminstone över 25 ta sig an dessa uppgifter.

Läs även ett äldre inlägg som handlar om krigsveteranerna i USA efter t.ex. Vietnamkriget.

Miss Kicki, filmrecension

Jag har skrivit en filmrecension av den hyllade och bioaktuella filmen Miss Kicki för Psykologtidningen. Recensionen fick inte plats i pappersupplagan men kan läsas här eller på Psykologtidningens webbplats.

***

Miss Kicki är en ny svensk långfilm av norsk-taiwanesiske Håkon Liu. En debut som många kritiker blev förtjusta i på Stockholms filmfestival men som länge saknade biodistribution innan äntligen Folkets Bio beslöt sig för att visa filmen på sina biografer.

Kicki, spelad av Pernilla August, är i 40-årsåldern och bor ensam i en lagom trevlig men ostädad Södermalmslägenhet. Hon är glad i rödvin och verkar ensam. Hon dejtar taiwanesiske affärsmannen Mr Chang på nätet. De har en flirtig webbkamerarelation där han visar Kicki utsikten över Taipei från hans kontor i en av alla skyskraporna. Han lockar med en lös invitation att komma till Taiwan.

I början av filmen möter vi Kicki som uppvaktas på sin födelsedag med prinsesstårta av tonårssonen Viktor och mormor. Den kyliga tonen indikerar att allt inte står rätt till. Hon har märkbart svårt att relatera till sin familj. Glättighet kombinerat med ointresse ger det hela en märklig känsla av djupaste avstånd mitt i tårtätandet. Mormodern föreslår att hon borde göra något med sonen för att förbättra deras relation och så kommer det sig att mor och son sitter på ett flygplan till Taiwan.

Kicki håller på distansen till Viktor. De första dagarna går de runt var och en för sig i den taiwanesiska huvudstaden för att Kicki ska fixa några saker. Hon ger sig av mot kontoret där Mr Chang jobbar men trots att hon springer runt i korridorerna vågar hon inte ta steget och knacka på. Frustrationen över sin rädsla för närhet driver henne till att börja supa med hotellpersonalen. Viktor tröttnar på mammans självupptagna distans och upptäcker istället motvilligt staden på egen hand. Han blir bekant med unge Didi. Tillsammans på vespa utforskar det staden, kastar macka, äter nudelsoppa och jämför sina dysfunktionella familjesituationer.

Efter några dagar och ännu fler rödvinsglas hamnar Kicki med Viktor och Didi i farstun till Mr Changs lyxiga villa. Mötet blir inte som någon tänkt sig. Changs drillade barn spelar klassisk musik och en artig hustru konverserar de udda och objudna gästerna till allas lättnad. Mötet gör det uppenbart för Viktor varför mamman valt att besöka Taiwan och det minskar inte precis avståndet mellan dem. Didi och Viktors relation blir allt intimare på knagglig engelska samtidigt som Didis liv som smågangster får konsekvenser för dem alla.

Vi får veta väldigt lite om bakgrunden till Kickis och sonens relation. Det framkommer att Kicki lämnat Viktor för en jobbkarriär i USA när sonen bara var 4 år. Tolv års frånvaro förklarar varför Kickis gör aviga närmandeförsök till Viktor. Kicki är en sargad själ som inte klarar av närhet och beroende, med- och motgångar. Pernilla Augusts bräckliga kvinnoporträtt av Kicki är tragiskt och träffsäkert. Jag lider med sonen som ständigt upplevt förhoppningar på att mamman ska finnas där och så är hon bara luft. Det är plågsamt men väldigt bra.

Den finns en dyster melankoli över karaktärerna och landskapet i Miss Kicki. De vackra bilderna och stämningen i filmen från miljonstaden Taipeis gytter, blir en fond där den moderna storstadsmänniskans ensamhet utspelar sig. Viktor och Didi lever utsatta liv på varsin kontinent. Föräldrars bristande omsorg har lämnat ut dem bägge till samhället och andra människors intressen när de som tonåringar försöker hitta sig själva i världen.

Filmen gestaltar avstånd och tystnad mellan människor på ett ypperligt sätt. Som betraktare skruvar jag på mig för att försöka uthärda en jobbig men trovärdig relation mellan en mor och en son. Lite terapi skulle kanske kunna vara en bra hjälp på vägen.

Dokumentär om en sluten psykiatrisk avdelning

Igår visade SVT Sluten Avdelning, den första av två delar där dokumentärfilmaren Maud Nycander följt människorna på avdelning 6, en slutenavdelning på St. Göran Sjukhus. Filmen kom till under 2008 och där får vi följa patienterna som kämpar med sin skuld och sin besvikelse över att för femtielfte gången behöva söka hjälp. Jag såg den första delen igår och är imponerad över Nycanders arbete. Hon har verkligen lyckats skapa en lugn och behaglig stämning kring sin kamera. Så man får en känsla av tristessen och vilan som mestadels råder för de intagna. Det är modigt av patienterna och personalen att låta sig bli filmade. För patienterna innebär ju inläggningen att man befinner sig mitt i en djup livskris och det är ju inte det tillstånd som de flesta av oss vill lämna ut oss i.

Det är en vardaglig och normaliserad bild av psykiskt sjuka som träder fram. Personalen är välvillig och fattar avvägda beslut. De flesta av patienterna förstår sin situation och sitt lidande och söker efter vägar att hantera sina psykiska problem. Just detta tror jag är filmen viktigaste bidrag. Filmen avdramatiserar psykvården vilket känns befriande. Nycander säger att en av hennes avsikter är att öppna upp psykiatrin för allmänheten och visa hur det är. Det känns som en otroligt viktig insats.

Torsten Kindström, ordförande i Anhörigföreningen Balans skriver också om filmen och är imponerad över Nycander arbete. Kindström hoppas precis som jag att filmen ska bidra till att minska fördomarna om psykiskt sjuka i vårt samhälle. Se filmen på SVT Play och missa inte sista delen som går nästa söndag kl. 20.00.

PS: Nycander intervjuas i P1-morgon och här i DN om sitt projekt.

Maud Nycanders har tidigare gjort filmen rum för sjuka själar, som visas på onsdag i Kunskapskanalen kl. 21. Den handlar om mentalvårdens historia.

Psykologer tittar på film visar Syskonbädd 1782

Torsdag 25 mars, kl 18 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Cinemateket och Filmhuset och visar Vilgot Sjömans klassiker, Syskonbädd 1782. Vilgot Sjöman var under hela sitt liv intresserad av tabun, och i Syskonbädd 1782 är motivet incest mellan syskon. Det gustavianska syskonparet spelas av Bibi Andersson och Per Oscarsson och Jarl Kulle spelar en avundsjuk baron som är tredjepart. Sjöman själv frågade sig om filmen handlade om drömmen om syskonsjälen. Och hur är det idag: har queera perspektiv och vår tids syn på sexualitet förändrat förhållandet till gamla tabun? Efter visningen analyserar och diskuterar Linn Heed, psykolog, psykoterapeut och sex- och relationsrådgivare i Aftonbladet.

Filmen är 93 minuter lång och samtalet äger rum direkt efter filmen i Bio Mauritz. Filmhusets café är öppet till 20.00. Biljetter kan bara köpa i kassan på Filmhuset, som är öppet dagligen mellan 13-18. För den som har Cinemateketkort kostar det 45 kr. Annars är biljettpriset 65 kr.

Varmt välkomna!

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångest

Så igår kom då äntligen Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångest 2010. Jag hade i helgen tänkt att skriva ett uppsnacks inlägg med mina gissningar om hur riktlinjerna skulle bli. Men nu gjorde jag inte det. För trots att Socialstyrelsen fått in hundratals remisser är det mycket lite som ändrats i de slutgiltiga riktlinjerna. Det mesta är status quo. Man har möjligen tonat ner den ensidiga inriktningen på KBT och nu även uppgraderat psykofarmaka till ungefär likvärdig nivå åtminstone för vissa depressions- och ångesttillstånd. Man har gjort en tydligare gradering av hur svår ångest eller depression patienten har och rekommenderar olika behandling för olika svåra depressioner t.ex.

I riktlinjerna har man graderat olika prioriteringsnivåer där 1 har högsta prioritet och 1o lägst prioritet.

I riktlinjerna finns det även med rekommendation för behandlingen av bipolär sjukdom (manodepressivitet). Tyvärr för patienterna är det bara läkemedel och anhöriginformation samt ibland lite KBT som förespråkas.

Psykodynamisk terapi har fått ett köttben eftersom kortidsvarianter av terapiformen ges en något högre prioritet än tidigare bär det gäller medelsvår depression samt som tredjehandsval när det gäller lindring depression. Riktigt varför psykodynamisk terapi får prioritet 3 istället för KBT som får prioritet 2 är svårt att följa i resonemangen. Fortfarande är det uteslutande KBT och läkemedel som är aktuellt när det gäller ångestproblematik.

Det finns hur mycket att säga om riktlinjerna. Jag återkommer inom kort med en längre kommentar. Riktlinjerna och motiveringarna till ställningstagande som Socialstyrelsen gjort finns att läsa på deras hemsida.

PS: DN 17 mars, sid. 8 rapporterar också om riktlinjerna.

Fredrik Sveneus har dessutom skrivit en kritisk essä i SvD: ”Mätmetoder som kom in i psykoterapin” om evidensideologin med anledning av Socialstyrelsens riktlinjer. Innehåller är väldigt likt min egen artikel i Modern Psykologi #1 2010.

Uppdaterad version!

Gråten skapade språket

Det är inte ofta som psykologin letar sig fram till kulturdelen i dagstidningarna. Men igår hade både SvD och DN varsin artikel med skiftande tema. I DN (tisdag 16 mars) skrev Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi en essä (ej på nätet) som handlar om språkets uppkomst. Ett evigt ämne som fått förnyat intresse från olika discipliner det senaste decenniet. Nilsson introducerar Dean Falk och boken ”Finding our tongues. mothers, infants & the origins of language” (Basic Books, 2009. Falk menar att när släktet Homo började gå upprätt och mödrarna bar sina barn i bärsele krävdes det tröst, sång och vaggande för att hålla spädbarnet på gott humör. Särskilt de gånger mamman lade ifrån sig barnet för att kunna sträcka sig till en extra fina frukter och växter. När barnet lämnades åt dig själv blev sången och rösten ett sätt att kommunicera. Spädbarnets gråt var på så sätt både signalen till föräldrarna att kommunicera men också början på det lilla barnet egen språkträning enligt Falk. En intressant teori där moderns sång och barnets gråt ges en framträdande plats i vår arts utveckling.

För den som vill ha läsa mer om människan utveckling kan jag rekommendera Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005).

Äcklet

Vissa frågor till DN:s Insidans experter är tragikomiska på ett sällan skådat sätt. Den 11 mars fick relationsrådgivaren Anders Eklund Rimsten en fråga från en desperat kvinna vars man blivit allt äckligare:

Fråga: Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 11 år. Vi har ett bra förhållande där vi kan prata om allt, har roligt tillsammans och känner oss avslappnade och naturliga med varandra. Men de senaste åren har min sambo blivit lite för avslappnad. Duschar gör han ungefär en gång i veckan, vilket jag tycker är på tok för lite. Borstar tänderna gör han absolut inte morgon och kväll utan snarare var tredje dag. Han klipper tånaglarna vid köksbordet och låter naglarna ligga kvar på bordsskivan.

När han behöver snyta sig går han inte till badrummet utan sträcker sig efter närmaste snytbara objekt, ett kuvert, ett papper från skrivaren, som han sedan snyter sig i och låter ligga där han befann sig när han snöt sig. Han fiser totalt ohämmat och trycker gärna på lite extra så det blir en ordentlig tut och rapar på samma vis. Naturligtvis ska man kunna fisa i ett förhållande, men man kan väl begränsa sig? När vi tittar på TV sitter han och rycker näshår och ibland rycker han till och med hår i rumpan.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker ju så klart att vi ska kunna vara avslappnade tillsammans och kunna fisa och rapa ibland utan att det är någon katastrof. Men jag känner också att i ett förhållande har vi ett ansvar mot varandra att försöka hålla oss hyfsat fräscha, om inte annat för att hålla attraktionen och sexlusten vid liv. Som det är nu tappar jag lusten mer och mer. Hur kul är det att sova bredvid någon som luktar otvättat underliv? Hur kul är det med spontant sex när jag egentligen känner att jag vill fråga när han senast duschade innan jag tar något som helst initiativ? Och hur upphetsande är det att se någon rycka hår ur rumpan?

Vi har pratat om det här några gånger. Ibland har det lett till en tillfällig förbättring men sedan återgår han snabbt till gamla vanor. Oftast blir han arg när jag föreslår att han ska duscha och tycker att jag tjatar. Jag har förklarat att det påverkar vårt sexliv men då säger han bara att det är helt ok att be honom tvätta sig för att jag vill ha sex med honom där och då. Men jag vill ju inte behöva be honom om att tvätta sig. Det vill jag ju att han ska göra ändå.

Vad ska jag göra?

Ja, vad ska man säga. Man blir mållös. Rimsten ger raka besked iallafall:

Svar: HejDet du beskriver handlar inte om förmågan att känna sig avslappnad och naturlig tillsammans. Förutsatt att din man inte är deprimerad, visar han genom sitt beteende att han tar dig för given så till den milda grad att det gränsar till likgiltighet. Att inte ens sköta sin allra mest grundläggande hygien, och tillåta sig så motbjudande aktiviteter som du beskriver inför den människa man valt att dela sitt liv med är direkt oförskämt.

I boken ”Vill ha dig” refererar Esther Perel till sexologen Margaret Nichols som skriver att: ”Din partner kan mycket väl älska dig även om du går upp tjugofem kilo och hasar runt i huset i tofflor och fläckig t-shirt, men däremot kommer han antagligen inte bli hård för din skull längre (och om partnern är en hon kommer hon inte att bli våt)”. Problemet i många långvariga relationer är just att många gör sig skyldiga till en sorts omvänd logik. Man anstränger sig som mest för att framhäva sina bästa sidor då man behöver anstränga sig som minst, det vill säga i början av relationen när det mesta ändå går av sig självt – jag har svårt att tro att din man drog hår ur rumpan på er första dejt. Sedan minskar ansträngningarna, när de egentligen tvärtom skulle behöva öka om spänningen och attraktionen mellan parterna ska bestå över tid.

Du undrar vad du ska göra. För det första förstår jag inte hur du ens kan överväga att ha sex med din man under de omständigheter du beskriver. Det jag menar är att du i handling måste markera för honom att hans beteende får konsekvenser, och detta på annat sätt än att du tar på dig rollen som hans mamma och tjatar på honom om att han ska tvätta sig och borsta sina tänder. Han behöver helt enkelt förstå att den respektlöshet han visar dig medför att du inte vill vara nära honom fysiskt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Rimsten ger ofta ganska drastiska råd som ibland gränsar till okänslighet. I det här fallet tycker jag att svaret är berättigat. Om man utgår från att det hela är på riktigt, funderar jag hur man ska förstå varför man beter sig snuskaktigt. Ett sätt att förstå beteendet är att det är ett passivt aggressivt sätt att försöka avsluta ett förhållande. Istället för att göra slut så svinar man och hoppas att det andre ska fatta vinken. Ett annat sätt att förstå ”äcklet”, är att se det som ett depressivt handlande kanske med sadomasochistiska tendenser. Han kanske njuter lite av att snuska inför sin partner och att bli föremål för andras avsky. Vad tror ni?

PS: För den som vill få ett gott skratt rekommenderar jag någon av de 157 fantasirika kommentarerna.

Gå och se Tröstar jag dig nu?

Förra helgen var jag och såg Tröstar jag dig nu? på Unga Klara. Det är en pjäs skriven av Ann-Sofie Bárány, psykoanalytiker och författare i regi av Suzanne Osten. Den hade första gången premiär 2009 men i och med att Unga Klara stöttes bort från Stadsteatern har den nu fått nypremiär som självständiga Unga Klaras första pjäs.

Báránys pjäs är fragmentarisk och poetisk samtidigt som den är konkret på ett nästan demonstrativt sätt. De fem skådespelarna växlar roller och spelar föräldrar, bebisar, småbarn, tonåringar, gamlingar och byter konstellationer med varandra. Det finns en otrolig närvaro hos skådespelarna som letar sig rakt in i mig. Vi i publiken sitter runt i kring scenen och vi drabbas då och då av skratt som kommer väldigt överrumplande. Det finns en barnslig naivitet som känns mänsklig och realistisk även om pjäsen stundtals fladdrar iväg upp i det blå. Báránys erfarenhet som psykoterapeut är aldrig i vägen utan den är finurligt insmugen här och där. Även om pjäsen är tragisk finns det hopp och värme och en fin stämning.

Regin och koreografin är lika proffsig som skådespeleriet. Jag kan bara uppmana alla som är intresserad av psykologi och kultur att se den här föreställningen. Då bidrar du också till Unga Klaras fortsatta överlevnad.

Biljetter köper du här.

Övrigt: SvD recension från förra året.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur