I dagarna kommer Psykologtidningen 3/3012 där jag har skrivit en krönika om psykologins brist på förståelse för kreativitet. Vore kul att höra era synpunkter. Här är krönikan i sin helhet.
***
PSYKOLOGIN GER INGA SVAR PÅ HUR VI SKA LEVA
En vän frågade mig nyligen:
– Jag funderar på att gå i terapi. Min första terapi tog bort mina blockeringar från barndomen. Det var bra. Men nu undrar jag, Hur ska jag leva mitt liv? Var ska jag bo? Och hur vill jag egentligen jobba? Vad tror du om att börja en ny terapi?
Jag kände tvivlet inom mig.
– Jag tror inte att en ny terapi kan hjälpa dig med vad du ska göra med ditt liv. Du måste sätta igång att leva istället, svarade jag.
Den här konversationen fick mig att inse vad jag länge saknat med psykologin. Vi saknar en teori och metod för att få människor att få tillgång till sin egen kreativitet och att hitta sin väg fram i livet. Det är otillfredställande att psykologin och psykologer har så svårt att ta sig an människors existentiella dilemman. I mitt samtal med min vän famlade jag efter en psykologisk metod eller psykoterapeutiskt ansats att tillvarata människors drömmar om framtiden. Men jag fann ingen. Den som vill ha hjälp och perspektiv på stora livsval gör nog klokast att hålla sig borta från psykologer. Coacher, präster och konstnärer verkar vara mer intresserade och nyfikna på människors val och liv. Hur blev det så här?
Jag upplever att psykologin varit upptagen med att utveckla teoretiska modeller för att förklara psykiatriska tillstånd. Likt upptäcktsresande i människans inre livsvärld har vi jagat sanningen om psykiska syndrom. Det liknar en färd mot psykets nollpunkt. Oavsett terapeutisk skola har man hellre passat in människor i modeller än att låta modellerna följa människorna. Ett överdrivet fokus på lidande, problem och strategier för att hantera dessa har gjort psykologin blind inför normalpopulationens belägenhet. Verkligehetens folk har visserligen ibland psykiska symptom men allt som oftast lever vi bara på. Ett strävsamt liv där livspusselfunderingar innehåller brännande frågor om vem jag ska älska och hur ska jag förverkliga mig själv på arbetet.
Jag möter många klienter som är stressade över att livet passerar revy. De letar vägar framåt, undanöjer mentala blockeringar. Men frågar de mig om hur man bör leva sitt liv, har jag inget bättre svar än ”det beror på”. I varje möte med en klient finns en möjlighet att väcka lusten och nyfikenheten hos den andre. Den egna kreativiteten behövs för att få klienter att få tillgång till sin fulla potential. Att arbeta och älska är vår uppgift. Psykologer behöver se den lilla människans möjlighet att begå stordåd. Winnicott menade att det är kreativiteten som får oss att känna att livet är värt att leva.
Att förverkliga sig själv går bortom tester, diagnoser och kategorier. Det är mer radikalt än friskvård och salutogena perspektiv på människan. Det handlar om livet, döden och dödläget däremellan, som Dan Stiwne brukar säga. För mig är det alldeles för pessimistiskt sagt. Det handlar om att inte låta livet vara ett dödläge eller att ens drömmar står på vänteläge. Lev fullt ut och låt det brista, annars kanske du ångrar dig.
Rollo May beskriver i sin bok Modet att skapa vad han kallar för modets skenbara paradox: ”Vi måste vara totalt engagerade men samtidigt medvetna om att vi mycket väl kan ha fel”. Trots vårt tvivel är det vår uppgift att leva, här och nu. I tvivlet och otillräckligheten finns en möjlighet och ett hopp om att åstadkomma en förändring som verkligen betyder något. Jag ska försöka säga det nästa gång jag träffar min vän.
