Hösten 2017 sände SVT tre program där koreografen Alexander Ekman intervjuade konstnärer, dansare, författare och vetenskapsmän för att komma underfund med vad kreativitet är. Alexander Ekman intervjuade mig i del 2. Då handlade det framför allt vilka utmaningar som finns som kulturskapare och psykisk ohälsa. Kan man må för dåligt för att orka vara kreativ eller är det tvärtom det kreativa yrket som håller än uppe och motar bort ångest och depressioner? Programmet ligger inte uppe för tittning för tillfället. Läs mer
Kategoriarkiv: Psykologi
Jag har börjat på nytt jobb på Sandahl Partners
Den 1 oktober 2017 började jag ett nytt jobb. Jag är numera en del av Sandahl Partners i Stockholm. Det känns superkul. Läs en intervju med mig om mina tidigare erfarenheter som organisationspsykolog och varför jag tycker att Sandahls är en spännande arbetsplats. Sandahl Partners startades av makarna Christer Sandahl och Patricia Tudor-Sandahl och har funnits som bolag i över 30 år. Idag har grundarna gått vidare och lämnat över företaget till nästa generation organisatiospsykologer. Läs mer
Om vår fascination för det vilda och hur grupper hanterar extrema situationer
19 september medverkade jag i Sveriges Radios program PP3 och talade om fascinationen för det vilda och vad som händer med grupper i extrema situationer. Jag är med cirka 20 minuter in i programmet. En av utgångspunkterna var William Goldings klassiska roman Flugornas Herre där en grupp skolpojkar mellan 6 och 12 år blir strandade på en öde ö. Grupprocesserna spårar ur och kampen mellan pojkarna blir ödesdiger. Trots att boken är så stark och blivit så inflytelserik är det som händer i boken inte det vanliga scenariot. Tvärtom finns det en hel del bevis för motsatsen. Ett exempel är t.ex. den hemska flygkraschen 1972 där ett rugbylag från Uruguay hamnade mitt i Anderna. Och trots extrema umbäranden lyckades man organisera sig, överleva och rädda sig själva som grupp. Händelsen har filmatiserats i Alive (1993) och i dokumentären Stranded (2007). Läs mer
Om Smultronstället och Sjunde Inseglet på Bergmanveckan
I juni 2017 deltog jag på Bergmanveckan i två programpunkter. Den första var ett samtal mellan mig och prästen Ludvig Lindelöf som skrivit en uppsats om Gudsbilden och Ingmar Bergman. Utgångspunkten var Bergmans klassiker Sjunde Inseglet så vårt samtal kom till stor del att kretsa kring detta.
Psykologer tittar på film gjorde också en analys av klassikern Smultronstället. Då analyserade jag filmen tillsammans med psykologen och författaren Kristina Sandberg. Båda samtalen kom delvis att kretsa kring döden och att Bergmans rädsla för att dö. Läs mer
Psykologer läser böcker analyserar Norge
Linn Ullmann och hennes åldrade far, Ingmar Bergman bestämmer sig för att skriva en bok tillsammans. Ett samtal mellan dem. Men projektet tog för lång tid och startade när Bergman redan var på väg att tyna bort. Tio år senare har författaren Linn Ullmann istället skrivit en bok om ett barn, en uppväxt med superkända föräldrar. En utforskande bok om minnen, glömska och alla de berättelser som bildar ett liv. Om saknaden efter sin mamma. Om att bli kvarlämnad när föräldrarna reser runt i världen på jobb. Det är en hyllad roman skriven med ömhet och vemod.
”Jag måste föreställa mig hur det var för henne den våren, en av dagarna innan allt hände.” Så lyder en av de första meningarna i denna roman om ett äktenskap, skildrat efter att kärleken tagit slut. Han försöker se sig själv och förhållandet genom henne, så som han tänker sig att hon kan ha upplevt det. Det blir en berättelse om kärlek, om vad kärlek är och kan vara, om de stora förhoppningar vi har på oss själva och på varandra. I Psykologer läser böcker kommer vi tala om att lämna och att bli lämnad. Vi kommer analysera svartsjukan, skulden och smärtan. Och vi kommer att tala om vad som händer när kärleken faktiskt upphör, och vilka spår den lämnar kvar.
Samtalet äger rum måndag 8 maj april kl. 18.30 på ABF-huset i Stockholm. Psykologer läser böcker sker i samarbete med ABF Stockholm och Psykologförbundet. Biljetter: 80 kr, 60 kr för studenter, arbetslösa, pensionärer, sjukskrivna. Köp på plats vid dörren eller förköp på biletto: Plats: ABF Stockholm, Sveavägen 41
Psykologer läser böcker sker i samarbete med ABF Stockholm och Psykologförbundet.
Varmt Välkomna PS: 10 maj visar Psykologer tittar på film ett samtal efter filmen 1984, baserad på George Orwells klassiker. Mer information hittar du här.
I skuggan av ett terrorattentat – min berättelse från Stockholm 7 april
Har en eftermiddag med paus från föräldrarledigheten. Lämnar 1-åringen hos mormor och cyklar in mot Stockholm city. Cyklar i lite vind mot kontoret. Rundar Sergels torg, låser cykeln på Sveavägen utanför sista Hötorgsskrapan innan Konserthuset. Hinner komma in några minuter på kontoret innan vi får nyhetflashar om ett terrordåd vid Åhléns på Drottninggatan. 150 meter bort. Sirener ljuder. Vi står och blickar ut över Sveavägen och Kungsgatan från vårt fönster. Trafiken tätnar. Det kleggar igen. Snart ser vi poliser spärra av, och försa bort folk från Hötorget. Vi fortsätter vårt interna möte en stund under förvirring. Fler sirener. Det kommer rapporter om kaos och brandrök. Det börjar myllra av människor på gatorna nedanför. Så dyker k-pist klädda poliser upp, vid konserthuset. Trafiken spärras av på Kungsgatan. Jag säger till de andra att nu är det nog läge att dra innan vid blir fastlåsta i skraporna. Vi samlar ihop våra saker. Yr runt ett tag. I entrén står massor av människor och trycker. Fan, tänker jag. Redan avspärrat. Men så ser jag att det går att gå ut. Förstår då att folk är rädda för att gå ut. Borde jag vara rädd? Går ut. Rykten om skottlossning vid Fridhemsplan. Märker att jag bara har en sak i huvudet. Sticka därifrån. Låser upp cykeln och tar mig över Sveavägen upp på Oxtorgsgatan och sedan Regeringsgatan. Cyklar ner not Kungsträdgården. Passerar Slottet och Riksdagen på Skeppsbron. Då och då poliser med sirener. Kör upp mot Slottet. Lyssnar på radion. Tänker bara på att cykla bort från city och ta mig i säkerhet. Hämta mina barn som är utspridda hos mormor, förskola och skolan.
Det är lämmeltåg av människor som går överallt. En underlig stämning. Det är inte panik men en märklig känsla. Som ett snökaos på vintern fast det är vår i luften. Folk flackar med blicken. Några gråter. Andra ser så där frånvarande ut. Cyklar längs med Söder Mälarstrand. Börjar känna mig säkrare. Så över Liljeholmsbron. Hämtar 1-åringen. Cyklar hem. Träffar min familj. Börjar känna mig skakig. Märker hur jag försöker tänka och känna klart. Men nockas då och då av en stor trötthet. Som om oron från i eftermiddags återkommer. Tar vägen upp i hjärnan och lägger sig som en våt filt av tröghet. Är glad för att jag lever. Att jag inte befann mig på fel plats vid fel tidpunkt. Det var så nära. Läs mer
Om varför det är farligt att vara effektiv om man aldrig ställa sig frågan varför
Skriver i DN Kultur om problemet med flygplatslitteraturens ensidiga fokus på effektivitet. Den som aldrig ställer sig frågan varför blir tom på känslor men utvecklar inte heller sitt omdöme. Författaren Charles Duhigg skriver oförblommerat positivt och medryckande om hur vi skall bli Smarter, better faster men ställer sig aldrig frågan om meningen med det.
Konsten att be om hjälp
Jag möter ofta chefer och ledare som hamnat i pressade lägen. Det kan handla om höga krav, oklarhet i uppdrag och mandat i rollen som ledare eller om konflikter med andra personer och enheter i den egna organisationen. Min instinkt som hjälpare och rådgivare är att erbjuda hjälp. En första hjälp som jag ser det är att sortera och definiera vilka problem och utmaningar som skall åtgärdas och hanteras i samverkan med andra och vilka som ledaren själv behöver hantera antingen på egen hand eller inom ramen för en coaching/rådgivnings-relation. Inte sällan när jag föreslår att vi skall ses så förbyts den initiala önskan hos ledaren om att få hjälp mot en ”jag-klarar-mig-själv-attityd”. Det är möjligt att det är ett uttryck för viljan att hålla säljande konsulter borta men jag tror också att i detta avvisande av ett erbjudande om hjälp finns något djupare begravt. När jag möter samma ledare som efter ett tag lämnat sin roll, bytt tjänst eller sökt sig vidare, då berättar ledaren om hur knasigt det var och hur hopplöst läget var sist vi träffades.
För mig blir det ett mönster. Att människor som lämnat en intrasslad situation ser nyktert på sig själva. Då erkänner man att det hade varit bra att reda ut saker ordentligt och inte köra på tills det brister. Men det verkar som att smarta och ambitiösa individer inte förmår att be om professionell hjälp när läget är oklart och pressat men fortfarande är möjligt att klara upp. Det här har fått mig att fundera på om en viktig egenskap hos en
ledare är att behärska konsten att be om hjälp. För vad som döljer sig under hjälparrelationens kontrakt är att våga ha tillit till att hjälparen kan agera professionellt, medmänskligt och ge råd som leder till ökad reflektion och bättre beslut. Det är i grunden en svår konst att våga ha tillit till att en annan människa kan hjälpa oss. Att ta emot hjälp kan lätt förväxlas med osjälvständighet, brist på kompetens och oerfarenhet. I själva verket ligger det inbyggt i konsten att be om råd och hjälp en högre grad av mognad som i sig är en förutsättning för att bli en bra chef och ledare. Om vi vågade släppa på vår egen prestige och rädsla för att framstå som inkompetent är jag övertygad om att fler pressade ledare skulle förmå navigera och hantera sin situation innan den gått överstyr. För mig mynnar detta ut i en paradox: Bra ledare behöver klara sig själva och samtidigt vara bra på att hjälpa andra.
PS: Nyfiken på att höra om du känner igen dig i detta antingen som ledare eller hjälpare. Håller ni med? Läs mer
Om rädslan för flyktingar och varför känslor ofta styr över vårt förnuft
Jag medverkade nyligen i Aftonbladet TV:s Partiprogrammet tillsammans med Migrationsverkets Generaldirektör Anders Danielsson. Samtalet handlar om faktaresistens, om rädslan för flyktingar och hur det ofta handlar om hur känslor föregår förnuft när vi fattar beslut och orienterar oss i vår omvärld. Samtalet berörde delvis temat som jag skrev om i DN Kultur: om varför vi har så svårt att balansera känslor från fakta och vad det finns för orsaker till fenomenet faktaresistens. Läs mer
Essä i Psykologtidningen Om att känna sorg och vara psykolog
För en tid sedan publicerade Psykologtidningen (nr 1/2016) min essä om sorgens väsen. I artikeln förklarar jag varför även vi psykologer har svårt att tala om sorg. Utgångspunkten är några personliga erfarenheter i mitt liv och i min professionella roll som psykolog som gjorde att jag fick upp ögonen för detta ämne. Min största tröst fann jag i litteraturen, den hjälpte mig mest på traven när jag sörjde: ”Litteraturen min dagliga tröst, terapeuten mitt veckovisa stöd”. Hela essän finns att läsa här: PT 1 2016 Essä Jonas Mosskin.