Ny säsong av Psykologer tittar på film

Så är det äntligen dags för den tionde säsongen av Psykologer tittar på film. En filmklubb där du som publik analyserar och diskuterar filmer utifrån ett psykologiskt perspektiv tillsammans med inbjudna psykologer och psykoterapeuter. Hösten säsong inleds 27 september med Costa-Gavras filmklassiker Z, (GRE/FRA, 1969) I filmen som bygger på en sann berättelse får vi följa de politiska spänningarna i Grekland på 1960-talet strax innan militärjuntan griper makten. En känd vänsterpolitiker spelad av Yves Montand, råkar ut för en dödsolycka men när en åklagare med stort patos går till botten med fallet visar det sig vara ett politiskt attentat. Filmen som har en dokumentär känsla skildrar ett genomkorrumperat samhälle där eliten styr. Z är både en studie i samhällets maktapparat som en historisk kommentar till de aktuella politiska problemen i dagens Grekland. Gäst är psykiatern och psykoanalytikern Eli Högberg samt Apostolis Papakostas, sociolog och professorn på Södertörns Högskola.

25 oktober visas Gus van Sants obehagliga Elephant (USA, 2003). Den handlar om timmarna innan en hemsk skolskjutning i USA där vi får följa några skolungdomar timmarna innan massakern. Filmen bygger på händelserna vid Columbine High School. Gäst är Jenny Klefbom, psykolog som jobbar mycket med barn och tonåringar. Hon är även skribent och känd för sin medverkan i TV4.

Sist ut 22 november, är franska Dolt hot (FRA, 2005) där regissören Michael Haneke berättar en gastkramande historia. En känd tv-profil får videofilmer där han och hans familj filmats i smyg. Efterhand blir filmerna allt mer intima och förebådar ett möte i verkliga livet. Dolt hot knyter samman borträngda sanningar om barndomens oförrätter med nutiden på ett lysande vis. Den vann mängder av priser. Gäst då är Malin Edlund, organisationspsykolog, mest känd som Radiopsykologen i P1.

Alla filmer börjar kl. 19, biljetter köper du enklast på hemsidan. Diskussionen börjar direkt efter filmen.

Varmt välkomna!

Mosskin på Bokmässan

För fjärde gången besöker jag Bokmässan. Första gången 2005, sedan 2008, 2010 och nu 2011. Det känns som att det blir mer och mer frekvent och att det tillkommer ett seminarium för varje gång. I år medverkar jag vid fem seminarier på Bokmässan i Göteborg. Det blir mycket om psykologer som skriver och läser böcker, samt lite sociala medier. Jag kommer ner på torsdag eftermiddag och stannar till lördag kväll. Här är hela mitt program. Kanske ses vi där?

Fredag kl 15.00-15.20 Psykologer skriver böcker ett samtal där jag är moderator, möt författardebutanten Calle Brunell (min kursare från psykologen) och Jenny Jägerfeld, psykolog och författare om hur det är att vara författare och vara psykolog. I Psykologiguidens monter C04:32.

Fredag kl. 16.00-16.20 Psykologer läser böcker analyserar Max kaka. Tillsammans med Jenny Jägerfeld diskuterar vi pekböckerna om Max av Barbro Lindgren. Vilken relation har han till sin mor? Sin hund? Till kakor? I Psykologiguidens monter C04:32.

Lördag 12.30-12.50 Så påverkas du psykologiskt av sociala medier. Sociala medier har fått ett enormt genomslag de senaste åren. Många lägger ut sina liv och skapar sin identitet på sociala medier. Psykologen och bloggaren Jonas Mosskin frågar sig om vi verkligen kan välja vilka vi vill vara när både mamma, chef och bekantas bekanta följer oss. Moderator: Mattias Lundberg. På Hälsa- och livsstilscenen i F-hallen.

Lördag 13.30-13.50 Psykologer läser böcker analyserar Spådom av Magnus Dahlström. En roman där vi får följa en läkare, en polis och en socialsekreterare som alla har tråkigt på jobbet. Ett samtal mellan mig och Jenny Jägerfeld. I Sveriges Tidskrifters monter, arrngerat av Modern Psykologis. B05:60.

Lördag 16.30-16.50 Psykologer läser blcker analyserar Processen av Franz Kafka. Utifrån den surrealistiska klassikern Processen av Franz Kafka diskuterar psykologen och bloggaren Jonas Mosskin och författaren och psykologen Jenny Jägerfeld vad en Kafkaartad stämning egentligen är. Ett seminarium där seminariekort krävs. I sal F5. (Seminariekod: Lö1630.3)

 

 

Är du psykolog och vill delta i min studie om sociala medier?

Jag håller just nu på med min psykologexamensuppsats vid Psykologiska Institutionen på Stockholms Universitet. Nu letar jag intervjupersoner. I min uppsats vill jag undersöka hur psykologer ser på sig själva och sin yrkesroll i relation till sitt användade av sociala medier. Jag skulle vilja komma i kontakt med dig som är praktiserande psykolog (gärna i ett kliniskt sammanhang) för att göra en intervju. Det är bra om du använder eller har erfarenhet av sociala medier på något sätt. Det kan handla om att du bloggar, är aktiv på Facebook, Twitter och LinkedIn eller kanske använder Flickr eller något annat socialt nätforum. Det behöver inte handla om att du använder sociala medier i ditt behandlingsarbete utan det räcker med att du använder det privat.

Jag beräknar att intervjun tar max 60 minuter och sker kanske enklast på din arbetsplats. Lättast är om du bor i Stockholmsområdet, men jag kan också träffa dig som bor och är verksam i någon annan del av landet. Intervjun kommer jag sedan att analysera. Du som respodent kommer självklart att behandlas konfidentiellt. Om du känner någon annan psykolog som du tycker att jag borde ta kontakt med, så får du mer än gärna tipsa mig.

Jag kan utlova en intressant pratstund, trevligt fika och förstahandsläsning av den färdiga examensuppsatsen. Har du några frågor, tveka inte att höra av dig till mig. Med hopp om kontakt!

Minnet bedrar oss mer än vi tror

SvD hade i lördags med anledning av 10 års minnet av 11 septemberattacken en mycket intressant artikel av Lina Wennersten. Den handlar om en ambitiös psykologisk studie som tog sin utgångspunkt i terrorattacken. Det handlar om vår förmåga att minnas. Saxat ur artikeln:

Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?

Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York.

Stora, omvälvande nyhetshändelser har ansetts ge upphov till det som psykologerna kallar för flashbulb memories…

En skakande nyhetshändelse får oss att minnas var vi var, vad vi gjorde och hur vi kände. Men minnet kan lura oss. Terrorattackerna den 11 september 2001 har gett forskarna en unik möjlighet att undersöka hur vi i efterhand ändrar i våra minnen.Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?

Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York….

–Man föreställde sig att hjärnan liksom tog en bild med stark blixt och att denna bild lagrades på ett särskilt sätt. Men fotoblixtminnen är inte som fotografier, så vi har varit tveksamma till att ens använda termen, säger den amerikanska forskaren Elizabeth Phelps vid New York University som också är chef för The Phelps lab, ett laboratorium där man studerar hur nervbanorna i hjärnan aktiveras vid olika typer av minnen, känslor och tankar.

Dagen då de två planen körde in i tvillingtornen befann hon sig i New York och blev uppringd av en orolig kollega som ville försäkra sig om att hon var oskadd. Men samtalet tog snart en annan vändning.

–Vi insåg att 11 september erbjöd ett sällsynt tillfälle för minnesforskare att utgå i från, eftersom det var en händelse som alla brydde sig om, berättar Elizabeth Phelps.

Inom en vecka hade de satt samman en forskargrupp och inlett arbetet med att samla in människors helt färska minnen av när nyheten om terrorattacken nådde dem. Över 3000 personer från sju olika städer i USA har rapporterat om sina minnen. Först bara några dagar efter händelsen, sedan ett år efteråt och därefter ännu en gång efter tre år.

–Vi kunde bekräfta det som även andra studier har visat, nämligen att folk tenderar att överskatta sin förmåga att minnas, säger Elizabeth Phelps….

Deltagarna tillfrågades om omständigheterna kring när de fick reda på vad som hade skett. De fick bland annat svara på var de befann sig, vilka andra som var där och hur de reagerade på nyheten. När ett år hade gått hade de rätt till 60 procent och efter tre år hade minnets träffsäkerhet gått ned till 55 procent. Det visade sig också att vi är bättre på att minnas saker som har med tid och plats att göra än att återkalla känslor. När det gäller minnet av platsen svarade deltagarna till ungefär 80 procent rätt, medan de bara hade till 40 procent rätt om sina känslor.

–Tesen är att vi har svårt att skilja våra nuvarande känslor från dem vi ursprungligen upplevde. När vi får frågan om hur vi kände när nyheten nådde oss så svarar vi snarare på hur vi känner inför händelsen nu. Men samma sak gäller när vi ska försöka förutse våra känslomässiga reaktioner – vi är inte bra på det heller, säger Elizabeth Phelps.

Det här är viktig grundforskning som verkligen ger oss bra ooch förnyad fakta kring det som minnesforskningen redan kommit fram till. Phelps verkar dock vara en intelligent forskare och resonerar vidare i artikeln:

Hennes teori är att starka känslor gör att vi fokuserar på att ta in den viktiga informationen, medan vi missar en hel del detaljer i bakgrunden. Efteråt minns vi några få saker väldigt tydligt och styrkan i minnet smittar av sig så att vi tror att vi minns mer än vad vi gör.

Det sociala trycket på att minnas stora nyhetshändelser tydligt tycks också spela roll för hur säkra vi anser oss vara på våra minnen. Och vi tenderar att rätta våra känslor i efterhand.

–Många amerikaner uppger att de kände stark ilska när de mottog nyheten om terrorattackerna, men det stämmer inte. I början var de bara chockade, ilskan kom långt senare, säger William Hirst, professor i psykologi vid The New School for Social Research.

Det sociala trycket att minnas är verkligen värt att lyfta fram. Det känner jag igen från mig själv. Ju fler som pratar om något desto mer känner man att man borde känna precis den känslan. Artikeln fortsäter:

När man har jämfört tyskars och amerikaners minnen av 11 september ett år efter attackerna så var amerikanerna betydligt mer säkra på att de mindes rätt, trots att de hade fel i ungefär samma utsträckning som tyskarna. Amerikanernas överdrivna självsäkerhet bottnar i att de känner ett större krav på sig att ha ett kristallklart minne av händelsen, menar William Hirst.

Men vi svenskar är inte mycket bättre själva:

När svenskar blev tillfrågade om huruvida de hade sett den autentiska filmen av hur Estonia-färjan sjönk så svarade ungefär hälften att de hade sett denna film, trots att det inte finns någon sådan. När forskarna lät en person i rummet säga den filmen glömmer man inte, ja då svarade 76 procent att de hade sett filmen som inte finns. Om personen i stället sade någon sådan film finns inte då sjönk andelen som ansåg sig ha sett filmen till 36 procent.

Intervju med mig om terapiskildringar i film och litteratur

Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Intervjun i sin helhet hittar du här nedan eller på DN:s hemsida:

Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.

Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.

-Samtalsterapi  är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.

Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.

– En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.

Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.

– Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.

Jonas Mosskin om terapiskildringar

”In treatment” (tv-serie, 2008–2010)
–  Den är gjord med hjärta, och Hagai Levi har själv gått i terapi i alla möjliga olika varianter. Det är nog en av de minst schablonartade skildringarna av terapi, som ligger närmast verkligheten. 

”Intima främlingar” (film, 2004)
– En kvinna går till vad hon tror är en terapeut, men han är egentligen skattejurist. Den beskriver att själva mötet är det viktigaste, och att det kanske inte spelar så stor roll med vem.

”En familj som ­andra” (film, 1980)
– Den handlar om en tonårspojke som förlorat sin tvillingbror. Här ser man en terapeut som är välvilligt inställd och lite som en kompis.

Siri Hustvedt – ”Sorgesång” (roman, 2008)
–  Huvudpersonen är en psykoanalytiker som bor i Brooklyn och det handlar väldigt lite om hans patienter utan mer om hans liv. Han är lite mer som en vanlig snubbe.

Beate Grimsrud – ”En dåre fri” (roman, 2010)
–  Huvudpersonen har schizofreni och lider av psykoser, och träffar en KBT-terapeut. Här är terapeuten som en kompis som stöttar och försöker få henne på banan.

Anna Lytsy – ”Fru Freud och jag” (roman, 2009)
–  En kvinna går i terapi hos en klassisk analytiker. Terapeuten är gammalmodig och har förutfattade meningar, särskilt hennes lesbiska förhållande.

Apflickorna – filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Apflickorna i Psykologtidningen som nu går på biograferna i Sverige. Jag såg filmen redan i Göteborg på Filmfestivalen i vintras och har sett den nu igen. Är inte lika översvallande som många andra kritiker men det är helt klart en film som är svår att glömma. Här på bloggen är recensionen i sin helhet.

***

Sedan urpremiären på Göteborgs Filmfestival i vintras har Apflickorna av långfilmsdebutanten Lisa Aschan, hyllats och turnerat på festivaler världen över. Nu går den äntligen upp på svenska biografer. Apflickorna är en suggestiv film som sprider en obehaglig stämning i kroppen. Vi möter Emma, en tonåring som tränar voltige – gymnastik till häst. Hon är ny i laget och blir snabbt beundrad och beundrare av Cassandra. Lagets stjärna och blonda snygging, som vet om sin utstrålning. Snart inleds en lek och ett maktspel som bitvis är på skoj men som visar sig vara på fullt allvar. Rivaliteten och påhittigheten mellan de bägge flickorna är tvetydig. Ofta skymtar en eggande, sensualism mellan dem. Jag som tittare försöker pejla av vem som är kär i vem eller om de kära i varandra bägge två. Samtidigt finns ett drag av sadism och penalism mellan tjejerna som alla högstadieelever upplevt någon gång, åtminstone om man är kille.

Filmen suger tag i mig men tolkningarna förleder mig och gång på gång luras jag som betraktare in i en stereotyp kliché för att hastigt lösas upp i en oväntat tvist.

Aplickorna handlar om att bli kvinna och flicka. Emmas lillasyster Sara går på simskola och vill ha bikini som alla de andra tjejerna i gruppen. När hon ber sin pappa och kusin som är barnvakt att klia henne på magen griper filmens mörker tag i mig och jag hoppas innerligt att inget incestuöst ska inträffa.

Filmen har en märklig förmåga att zooma in på en relation i taget. Den mellan Sara och hennes pappa och barnvakt, liksom den mellan hästtjejerna Emma och Cassandra och mellan Emma och hennes hund. Varje episod blir alltet så att jag som tittare nästan glömmer bort själva storyn. Det finns en kroppslig fixering i filmen som är genomgående. Eller snarare kroppskontroll. Gymnastik, ridning, träning, simning och flirtande poser mot såväl killar som tjejer. Kroppen ska tämjas, kontrolleras, plågas. Det gäller såväl när Emma klickertränar sin hund som när hon skojdränker sin lillasyster i besvikelse över att inte bli uttagen i laget.

Det finns en befriande stil i Apflickorna. Ofta luras jag som betraktare att tro att nu går minsann regissörerna i upptrampade spår och klichéer. Men så bryts och förändras allt och tar en annorlunda vändning. En gång, två gånger, många gånger. Det är kreativt men känns ibland krystat och orealistiskt. Det här är en film som jag verkligen skulle vilja höja till skyarna, men samtidigt förrirrar den sig i sig själv. Handlingen bryts av experiment, tempot sjunker, kommer tillbaka men flytet försvinner.

Men, de psykologiska porträtten av karaktärerna känns inte färdiga. Det finns få vuxna i filmen och tonåringarnas mammor är försvunna? Emma och särskilt Cassandras drivkrafter förefaller gåtfulla trots att vissa ledtrådar skymtar på vägen. Som psykolog saknar jag bakgrund till flickornas maktlekar. Kanske är det mödrarnas frånvaro som är problemet, eller flickornas egen rädsla för en eventuell homosexuell identitet som är hotet som måste trängas undan. Eller så är de bara uttråkade tonårstjejer som har sommarlov och som håller på bli vuxna. Men bakom dessa spekulativa tolkningar är testandet av gränser filmens grundtema. Tonåringar testar gränser och upptäcker till skillnad från mindre barn att de har makt och en förmåga att påverka vuxna och sin omgivningen på ett genomgripande sätt. En makt som skrämmer och kittlar på samma gång. En makt som man som ung oftast inte är mogen att hantera konsekvenserna av.

 

 

Unga läser Slas

Unga läser Slas är rubriken på ett samtal på lördag den 3 september där jag är en av gästerna. Kulturhuset har under sommaren visat en stor retrospektiv utställning: Slas. Jag minns dig nog, över Stig Claessons konstnärskap. Det är en sevärd utställning som pågår ytterligare två veckor. Vårt samtal äger rum i Klarabiografen kl. 15 och har fritt inträde. Förmodligen kommer jag bli nostalgisk över min egen läsning av Slas, som liftande tonåring, påväg mot Jugoslavien. När Claesson dog 2008 bloggade jag lite och tipsar om lite matnyttiga länkar om synen på denne särling till författare. Och här en bloggtext från 2008 om min egen romantiska relation till Slas.

Saxat ur programmet:

Vad har Stig Claesson för aktualitet hos den yngre generationen idag? Och för framtidens unga?

Som en av våra mest folkkära konstnärer och författare skildrade Stig Claesson staden och landsbygden. För en yngre generation som idag växer upp, ständigt uppkopplade mot webben och med tekniken som en självklar del i sin vardag, kan Stig Claessons författarskap te sig som en långsam om än slagfärdig röst från en svunnen tid.

Vi har samlat några av den yngre generationens skribenter, författare, konstnärer. En del av dem födda i brytpunkten mellan 1970- och 1980-talet, som läser Stig Claesson. Vissa plöjer bok efter bok eller letar förstautgåvor på antikvariat. Andra har ett par böcker de ständigt återkommer till. Vad är det som lockar med Stig Claessons författarskap idag hos denna generation?
Finns det en särskild 80-talsnostalgi (minnet av en värld före Facebook och mobiltelefoner) som denna generation hittar hos Stig Claesson? En generation som var sist med att bli förälskade utan sms och chattforum?
Medverkande är Joanna Ekström, illustratör, Erik Nises, journalist på Aftonbladet och Jonas Mosskin, psykolog initiativtagare till Psykologer läser böcker. Moderator: Daniel Suhonen, chefredaktör för Tvärdrag.

Mosskin på Twitter

Sedan årsskiftet har jag twittrat. I flera år var det ett aktivit val att välja bort den kanalen men kände plötsligt att jag var redo att pröva något nytt. Efter åtta månaders experiment kan jag säga att jag är fast. Mitt twittrande har samma grundbehov och syfte som mitt bloggande, men enkelheten, snabbheten och en mindre kravfull stämning har gjort att twittrandet har tagit över bloggandet. Twitter har desutom trängt undan mitt bloggläsande nästan totalt.

Ofta är det tidsbrist som gör att jag inte hinner blogga och då är twitter en perfekt kanal att snabbt få ur sig några tankar och diskutera med andra. De senaste åen skriver jag dessutom alltmer krönikor, artiklar och recensioner i olika sammanhang vilket gör att de tränger undan mitt bloggande. Jag förstår dig som saknar uppdateringar här på bloggen. Så gör som 256 andra personer, följ mig på twitter: @jonasmosskin så får du mera mosskin där.

Ny säsong av Psykologer läser böcker

Foto: Joel Stockman

 

Psykologer läser böcker är tillbaka med en ny säsong. Under fyra torsdagar i höst kommer publiken att analysera och diskutera romaner tillsammans med inbjudna gäster. Moderator för samtalen är Jonas Mosskin, psykologstudent och bloggare samt Jenny Jägerfeld, psykolog och författare.

Den här säsongen lämnar vi samtidens psykologiserande bakom oss och vänder blickarna mot de moderna klassiker som på olika sätt etsat sig kvar i vårt minne. Vi tar oss an en brottsanklagad tjänsteman, en skrivande flicka med nervsammanbrott, en kåt medelålders kvinna samt en tärningspelande psykoanalytiker. I centrum står de inre processerna hos karaktärer som ställer den viktiga frågan: Hur ska man egentligen leva sitt liv?

Först ut den 15 september är Franz Kafkas Processen. I den får vi följa Josef K som häktas utan att få veta vad han står anklagad av. Processen är en ångestframkallande vandring i rättsväseendets labyrinter. Situationen blir alltmer klaustrofobiskt för Josef K som blir desperat och paranoid. Processen är en existentiell roman som väcker många psykologiska frågor, utan att ge några givna svar. Gäster är advokat Claes Borgström och psykoanalytikern Agnes Mesterton.

På analyssoffan den 20 oktober hamnar också Sylvia Plath klassiska bok Glaskupan. Det är en delvis självbiografisk skildring av en begåvad ung kvinna med skrivarambitioner. Som student vinner hon ett novellpris och får praktisera på en damtidning i New York. Sommarens dålighetsliv i kombination med en begynnande depression leder fram till ett nervöst sammanbrott och självmordsförsök. Glaskupan gestaltar en ung kvinnas inre liv i ett begränsande 1950-tals USA. Gäst är författaren och psykologen Kristina Sandberg.

3 november analyserar vi Kerstin Thorvall skandalomsusade bok Det mest förbjudna. Den blev föremål för hätska diskussioner i 1970-talets Sverige och väcker än idag mycket känslor. I den självbiografiska romanen förvandlas en hämmad flickas uppväxt till en utsvävande medelålders kvinna som sätter sig själv i främsta rummet. Maken och barnen kommer i andra hand. Hon har en uppdämt aptit på livet inte minst sexuell hunger som behöver tillfredställas. En modern medelålders kvinna eller bara en otrogen och ansvarslös mamma? Bakom alla laddade omdömen skymtar dessutom en psykologisk problematik. Gäster är Alexandra Billinghurst, psykolog och psykoanalytiker samt Ola Jameson psykolog med KBT-inriktning.

1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Huvudpersonen, en uttråkad psykoanalytiker bestämmer sig för att göra sitt liv mer intressant. Han slår tärning om olika liv och påbörjar en genomgripande förändring av sin livssituation via okonventionella metoder såsom våldtäkter, mord och tärningspartyn. Boken har inspirerat många tonåringar att sätta krydda på sitt liv. Gäst är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm.

Psykologer läser böcker äger rum på Kulturhusets Bibliotek Plattan, torsdagar kl. 19-20.30. Samtalen har fri entré. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet.

Varmt Välkomna!

PS: Gå med i Psykologer läser böcker på Facebook. Missa inte heller premiären av Psykologer tittar på film den 27 september. Mer om det inom kort.

Psykologisk analys av romanen Spådom

Förlaget Natur & Kultur har gjort om sin tidigare bokklubb för psykologiböcker (NOK direkt) och bytt namn till Bokfokus. En av nymodigheterna är att medlemmarna får en fräschare medlemstidning. I Bokfokus nr 3, 2011 skrev jag en kort psykologisk analys av Magnus Dahlströms hyllade roman Spådom (Bonniers). Psykologer läser böcker kommer vara på plats på Bokmässan i Göteborg och då kommer vi bland annat att analysera Spådom. Här är texten i sin helhet:

***

Magnus Dahlström var en ung och lovande författare i slutet på 1980-talet. Efter några hyllade romaner och pjäser blev det tyst. Efter 15 års tystnad är han tillbaka med romanen Spådom. Det är en märklig bok. Tre historier om tre olika tjänstemän i offentlig sektor som alla tampas med den egna byråkratiska organisationen. En läkare, en polis och en socialsekreterare. Det är en slags fenomenologisk studie i vardagen på ett kontor. Klienter, möten, bedömningar, fikaraster, rapportskrivande, utlåtanden, överklaganden, väntan. Korridorer, pärmar, scheman. Rutiner.

Dahlströms blick är fäst vid detaljerna. Dammet på golvet. Sorlet utanför fönstret. Solkatten på väggen. Han noterar pauser i knappa meningsutbyten. Förändrade tonlägen. Det händer inte så mycket. Det är en extremt återhållen prosa om arbetslivets tristess och vardagsbestyren för svenska byråkrater. Språket är torrt och kliniskt som en desinfektionsflaska på toaletten.
I dialoger mellan karaktärerna och deras fruar skymtar verklighetens folk. Känslan av otillräckligheten som föräldrar. Medelmåttornas mediokra varande i en moraliskt torftig miljö. Ensamheten. Enheter som ska verka för den lilla människans bästa, men som på något sätt blir cyniska. Obehaget.

Det råder en kuslig stämning. Vi får följa tankeströmmar och dagdrömmar hos tjänstemännen. Samtal som avbryts, distraheras av de anställdas osorterade tankar. Det är som att vara inne i en annan människas hjärna utan att få den filtrerad. Jag börjar tänka på hur personlighetsstörda personer ibland porträtteras på film. De där vrickade männen som känslokallt registrerar människor och sedan utnyttjar dem. Men i Spådom gör de inte mycket. De begår inget överlagt våldsbrott. De stryper ingen. Men kusligheten består. Incidenter inträffar som blottar tillkortakommanden. När som helst kan sammanbrottet komma.

Den obehagliga stämningen mellan kollegorna. Personkemi döljer otrygga vuxna medmänniskor. Avstånden mellan tjänsterummen. Förtäckta hot, insinuationer. Misstänkta hot och trakasserier. Någon förföljs, lite klaras upp.

Felbehandlingar, felbedömningar och försiktig kritik. Karaktärerna strävar alla efter att bli befordrade. Alla tittar misstänkt på kollegor som kanske kommer söka samma chefsposition. Polisen och socialsekreteraren kommer upp ett pinnhål i hierarkin. De får lite makt att styra kollegor att fatta obekväma beslut att bli mer effektiva. En kvinna blir omplacerad efter samarbetssvårigheter. De öppna dörrarna som är känslomässigt slutna. De tråkiga arbetsuppgifterna. Det är stort att beskriva något så torrt.

Dahlströms bok är en nykter manlig blick på kontorets förlamande värld, där människor krymper en smula, varje dag. Kvar blir jag med en klaustrofobisk känsla som får mig att inte vilja jobba på ett kontor eller bli en myndighetsperson. Vill du?