Etikettarkiv: AnnaOdell

Kompromisslöst utforskande är som extremsport – man måste vara beredd på allt

Reflektioner efter Mosskinar med Anna Odell om farliga idéer

Det blev ett laddad och intimt samtal om drivkrafter och idéer med konstnären Anna Odell när hon var gäst på Mosskinar 10 oktober hos Organisationspsykologerna. Rubriken för samtalet var “Om farliga idéer”. Odell ville själv inte kännas vid att hennes konstnärliga idéer skulle vara farliga. För henne handlar hennes konstnärskap om en utforskande process. I gränslandet mot det okända väcks hennes nyfikenhet. Odell såg sig själv mer som en som sysslar med extremsport. För att klara av svåra utmaningar och strapatser krävs ett rigoröst förberedelsearbete. Genom att noga tänka igenom och planera för alla tänkbara händelser skapar hon en trygghet I sin process där hon litar på sina förberedelser och de verktyg hon har till förfogande. Odell beskrev en minutiös och disciplinerad process som kanske kan uppfattas som skrämmande eller åtminstone väldigt strikt och kontrollerande.

Både Odells konstverk Okänd kvinna och filmen Återträffen sätter ljuset på farliga processer i vårt samhälle. I vår roll som organisationskonsulter funderar och reflekterar vi mycket på vad som händer när vi sätter igång processer hos uppdragsgivare som verkligt eller inbillat kan rubba maktstrukturer i en organisation genom att maktstrukturerna synliggörs under uppdragets gång. Ett av de vanligaste motstånden tar sig uttryck i att själva processen anklagas för att vara farlig. Det liknar hur Odell har mött motstånd och där hennes verk beskrivits som skadliga och farliga när det i själva verket är det processer och strukturer som hon undersöker som är farliga. Det leder till frågan om det personliga ansvaret som konstnär, ledare eller organisationskonsult t.ex. Att öppna Pandoras ask blir då farligt även om man inte själv är skyldig till att innehållet ser ut som det gör.

Det blev även en livlig diskussion mellan deltagarna och Odell om hennes motiv. Många av oss såg att hon hade en samhällsförändrande agenda i sitt konstverk, något som Odell själv tonade ned och inte såg som relevant för hennes utforskande konstnärliga process. Det blev också en diskussion om andra motiv som Odell anklagats för hämnd t.ex. att hon genom sina konstverk drevs av revanschlystnad och en vilja att hämnas på psykiatrin eller mobbare. Odell själv menade att hon försökt rannsaka sig själv och ta ansvar för den typen av känslor och att hon inte själv uppfattade det som viktigt för sin idéprocess eller kreativitet. Bland deltagarna framfördes olika resonemang om huruvida hämnd och revansch är bra eller dåligt som kraft till idéer och engagemang. Läs mer →

Om farliga Idéer med konstnären Anna Odell

Organisationspsykologerna bjuder in till Mosskinar 10 oktober

Möt den uppmärksammade konstnären Anna Odell i ett intimt samtal. Hör henne berätta om hur man får andra att följa farliga konstnärliga idéer. I hennes examensprojekt 2009 från Konstfack, Okänd kvinna, spelade hon psykisk sjuk och blev inlagd på St Görans Sjukhus. 2013 kom hennes hyllade och omdebatterade långfilm Återträffen – där hon iscensatte en fiktiv klassåterträff som spårar ur. Hur är det att få andra att våga tro och arbeta för farliga idéer? Vad kan ledare och organisationer lära av konstnärer för att våga satsa på riskfyllda projekt? Odell använder sig medvetet av djupt personliga erfarenheter för att bli kraftfull i sitt uttryck. Hur gör man det utan att tappa sin professionalism? Och vilket ansvar har man mot andra? Välkommen på ett laddat samtal. Vågar du?

Moderator: Jonas Mosskin, leg. psykolog, organisationskonsult. Reflektör: Anette Eroselius, leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Seniorkonsult och partner i Organisationspsykologerna.

Plats: Organisationspsykologerna, Sveavägen 17, (Hötorgsskraporna). Tid: Fredag 10 Oktober, kl. 14-16.30.

Anmälan:info@organisationspsykologerna.se (begränsat antal platser, anmälan är bindande)

Pris: 900 kr + moms, inklusive fika.

Den 14 november har Organisationspsykologerna ytterligare ett Mosskinar om hållbarhet med Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

Priset för höstens båda Mosskinar är 1500 kr + moms.

Varmt Välkommen! Läs mer →

Psykologisk trovärdighet på film och tv – rundabordsamtal i tidskriften FLM

I senaste numret av FLM (nr 25) träffar jag tre intressanta filmpersoner och samtalar om vad psykologisk trovärdighet på film och tv är för något. Det blev ett spännande rundabordsamtal med Gunilla Röör skådespelare/regissör, Anna Odell konstnär/regissör och Malin Nevander, dramaturg/manusförfattare. Det blev ett långt vindlande samtal om skillnader och likheter mellan film och tv, film och teater, amatörer och skådespelare, realism vs. utflippat. Finns att köpa på nätet eller i välsorterade tidskriftsbutiker.

Läs mer →

Face2Face med Anna Odell om filmen Återträffen på Stockholms Filmfestival

11 november leder jag ett Face2Face på Stockholms Filmfestival med konstnären Anna Odell som gjort den uppmärksammade filmen Återträffen. En stark film där hon går till botten med gamla relationer och mobbning från sin klass i skolan.

Anna Odell gav upphov till rubriker när hon hamnade på en akutmottagning som en del av sitt konstverk »Okänd kvinna 2009-349701«. Hon har tidigare aldrig jobbat med film, men visar på enormt självförtroende i sin regidebut där hon återskapar klassåterträffen som hon inte blev bjuden till. En skarp och engagerande undersökning av maktstrukturer, representationer och sociala spel.

Här en trailer till filmen. Filmen har biopremiär 15 november.

Anna Odells konstverk fortsätter

I april är det dags för fortsättningen av Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701” på Strand i Horstull. Vernissagen äger rum den 18 april och utställningen pågår till 20 april. Verket som under det senaste året byggts på i takt med att Odell och konstverket turnerat runt och diskuterats. Bland annat gästade Odell i höstas Psykologer tittar på film och visningen av Lars-Lennart Forsbergs film Misshandlingen.

På Strand visas konstverket av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Konstnären som senare dömdes för våldsamt motstånd samtidigt som hon bjuds in till otaliga seminarier och flera konsthallar. Nya och tidigare ej visade delar ingår samt scensamtal med Anna Odell och inbjudna gäster. Observera att man behöver köpa biljett.

Saxat ur pressutskicket:

Verket väckte en enorm uppmärksamhet och en omfattande debatt drog igång i
media. Den fick makthavare ända upp i regeringen att uttala sig kritiskt utan att ha
sett verket i sin helhet. I debatten deltog människor från vitt skilda områden som
psykiatrin, rättsväsendet, kulturvärlden, konsthögskolor och politiken. Det som
utspelat sig efter att personalen från St: Görans psykakut gick ut i media och Norra
länets psykiatri gjorde en polisanmälan, har hon nu använt till nya delar i verket.
Hennes omfattande arbete med intervjuer, iscensättning och dokumentation har gett
verket ett genomslag som inte bara vitaliserat konstvärlden utan även det
demokratiska samhället.

Tiden efter vernissagen på Konstfack har varit fylld av seminarier och visningar i
Sverige och utomlands. Vare sig det gäller konsthallar eller seminarielokaler har det
varit ett mycket stort intresse och flera publikrekord har slagits. Konstnären Anna
Odell har genom sitt verk och alla utställningar, seminarier och debatter visat på
konstens möjligheter och gränsövergripande gestaltning. Den breda publiken har
mött en ny och lovande konstnär i Anna Odell som med sin starka integritet, stora
öppenhet och begåvning definitivt gjort ett tydligt avtryck i konsthistorien.
Vad är konst? Vad är verklighet? Kan en konstnär återge sin egen erfarenhet av
verkligheten och kalla det för konst? Kan ett konstverk visa verkligheten? Kan
konstnärens egna erfarenheter av psykisk sjukdom återges i ett konstverk utan att
betraktas som sjukt?

Kan en sjuk verklighet som återges av ett konstverk uppfattas som verkligt sjukt att
genomföra? Kan ett konstverk som bygger på en rekonstruktion av verkligheten
betraktas som brottsligt? Vad är sant och vad är lögn av allt det som sagts om
konstnär Anna Odell och hennes verk ”Okänd, kvinna 2009-349701”?

Det ska bli kul att gå dit. Jag får då äntligen möjlighet att ta del av hela konstverket. Kommer du?

Tiotalets psykvård

Idag är det ett år sedan Anna Odells omtalade konstprojekt på Liljeholmsbron. Ikväll kl. 18 på ABF-huset pratar hon konstprojektet och diskussionen om psykvården tillsammans med Torsten Kindström från anhörigföreningen Balans och med författaren Åsa Moberg. Synd dock att inte någon psykiater är med i panelen.

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

skarmmisshandlingen4.1

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Anna Odell överklagar inte

Det blir ingen överklagan av tingsrättens dom mot Anna Odell. Med tanke på de uppretade stämningarna är det nog klokt tänkt. Det är bra med personer som tar sitt straff. Samtidigt hade det varit intressant att få den där åtalspunkten om ”oredligt förfarande synad ordentligt. En lag som inte använts sedan 1940-talet och som nu plockas upp känns en smula underligt.

Anna Odell berättar själv om varför hon iscensatte en psykos

2318798708

I söndagens DN Kultur skriver Anna Odell med egna ord om bakgrunden till sitt konstverk. Hur hon tänkte och varför hon gick tillväga som hon gjorde. I slutet av artikeln skriver hon om det massmediala stormen mot henne och om psykiatrins och psykologernas tvivelaktiga sätt att bemöta och förstå hennes avsikter:

Den upprörda debatten kring mitt verk kretsade länge kring vad som är konst och vad konst får vara, vilket jag tycker är en viktig och intressant diskussion. När den diskussionen sedan en tid tillbaka har börjat nyanseras känns det därför angeläget att vi får en debatt om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Är man sjuk om man väljer att spela sjuk? Den offerroll man lätt får sig tilldelad som psykiskt sjuk fortsätter ofta att hänga kvar även efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ”mina traumatiska upplevelser”. Men för mig är konst inte terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt eget och andras beteende i förhållande till olika former av makt. När personer i vården bestämmer att det jag gjort är en bearbetning av ett trauma tycker jag på sätt och vis att de missbrukar sin makt – de påstår att jag inte är ”klar” nog att veta vad jag håller på med.

Ju mer jag har arbetat med projektet desto tydligare har det för mig blivit hur omedveten personalen inom psykiatrin är om att de alltid befinner sig i ett överläge – och att det jag gjort skapat en explosiv förskjutning i den maktbalansen.

Det som slår mig är psykologernas von oben-attityd. Att psykologer skulle veta varför någon är klar med sin bearbetning eller inte blir i bästa fall en välvillig paternalism, i sämsta fall en konserverande och fördomsfull på vad som är normalt och riktigt. Det går inte en vecka utan att jag hör psykologer och psykologstudenter föra fram de här bror-duktiga attityderna om hur folk ska vara. Det liknar ibland politiker som vet bättre än vanligt folk (och då menar jag inte Göran Hägglunds ”verklighetens folk”). Det här sättet att resonera retar mig verkligen.

Domen mot Anna Odell

3000170251

Så blev Anna Odell dömd till 50 dagsböter för våldsamt motstånd och ofredligt förfarande. Våldsamt motstånd är ju svårt att bedöma men annars är det en märklig dom som rimligen borde prövas i en högre instans. Fast den borde aldrig hamnat i rätten från början. I Studio Ett (måndag) kommenterade psykiatern David Eberhard och DN:s Maria Schottenius. Läkaren Eberhard (som gjorde anmälan) var såklart positiv till domen, Schottenius mer kritisk. Domen signalerar symbolpolitik. Särskilt när man återupplivar gamla lagar från 1940-talet som ”oredligt förfarande”. kulturkritikern Bo Madestrand kommenterar i DN:

Det märkliga är att hon ändå fälls för oredligt förfarande, med motiveringen att hon ”åsamkade Norra Stockholms psykiatri omotiverad vårdkostnad, låt vara inte till ett så högt belopp som anges i åtalet”. Hur mycket, igen? Jo, just det: 35 kronor och 20 öre…

…Men rättegången mot Anna Odell handlar naturligtvis om mer än pengar. I förlängningen kan domslutet sätta käppar i hjulet såväl för den fria konsten som för den undersökande journalistiken.

Claes Borgström menade efter domen att risken för den grävande journalistiken är försumbar – de flesta redaktioner skulle klara av ett bötesbelopp på ett par tusenlappar. Men det är inte riktigt det det handlar om. Om det nu finns ett prejudikat på att den här sortens journalistik är olaglig skulle det inte längre vara etiskt försvarbart att arbeta under täckmantel.

Det är en inskränkning i yttrandefriheten som måste väga tyngre än allmänhetens behov av att knäppa Anna Odell på näsan.

Det är bara att hålla med. Ulrika Knutson och Carl Johan de Geer har olika uppfattningar och håller inte med varandra. Konstfack skramlar ihop till skadeståndet , advokat Claes Borgström funderar på att överklaga. Åsa Mobergs och Torsten Kindströms menar i SvD att Anna Odell ger psykiskt sjuka hopp.

Clemens Poellinger skriver i SvD:

Jag efterlyser ett sinne för proportioner. Varje november tolererar det öppna samhället nazistiska manifestationer under Karl XII:s dödsdag. Nästan varje match mellan AIK och DIF kräver massiva polisinsatser. Hur ofta skapar eleverna på Stockholms konsthögskolor problem för offentligheten med sina projekt?

Återigen är det bara att hålla med. Nåväl. Sista ordet är nog inte sagt när det gäller psykiatrin och Anna Odell.