Etikettarkiv: arbetarklass

Revolutionen är direktsänd!

Sedan en vecka tillbaka har jag varit klistrad framför Al-Jazeeras livesändning från Tahrirtorget i Kairo. Bevakningen har varit massiv och via datorn och mobilen har miljontals människor bokstavligen kunnat följa revoltens alla skeenden i realtid. Musikern och poeten Gil Scott-Heron myntade uttrycket ”The revolution will not be televised” på 1970-talet. Det var nog sant då, men faktum är att revolten i Egypten har varit just televiserad och twittrad i realtid på ett aldrig tidigare skådat sätt. Al-Jazeeras sändningar dygnet runt har satt en ny standard för hur protester och revolutioner bör skildras i framtiden. En massiv bevakning, mängder av olika människor, företrädare och perspektiv kommer till tals och ger en mycket kunnig bevakning. Dessutom lyckas man med suggestiva bilder skildra de folkliga protesterna på ett sätt som känns mer levande än en direktsändning från ett stort sportevenemang.

Gamla och nya medier har samspelat med en folklig och ungdomlig resning som startades och organiserades på nätet. Att Internet är en avgörande faktor i motståndet mot Mubaraks regim är tveklöst. Stängningen av Internet på torsdagkvällen den 27 januari var ett kvitto på hur farligt nätet är för regimen. Samtidigt var det ett också ett tecken på hur primitivt regimen hanterar nätet och sociala medier. Istället för att följa och spionera på folk på Twitter och Facebook valde man helt sonika att dra ur kontakten. Under de dagar som nätet låg nere ringde människor till folk som hade tillgång till Internet och twittrade/facebookade analogt.

När protesterna efter valfusket i Presidentvalet i Iran i juni 2009 kulminerade blev det också ett globalt genomslag och erkännande av Twitter. Somliga kallade det för en Twitterrevolution. De som tidigare tvivlat på behovet av mikrobloggar fick nu tänka om. För Twitter och Facebook var en avgörande faktor för att koordinera och informera under miljonprotesterna i Teheran. Regimen i Iran visade sig den gången vara starkare än demonstranterna. I Tunisien och Egypten har förhållandena varit annorlunda. Protesterna har initierats och koordinerats via sociala medier av en ny generation av unga. En del svenska vänsterdebattörer som t.ex. Andreas Malm och Åsa Linderborg verkar missa hur Internet och sociala medier spelat en avgörande roll i Egypten. Istället för det ett arbetarklassromantiskt resonemang som Ulf Bjereld med rätta kritiserar.Det är svårt att veta hur vilka som protesterar i Egypten, men mycket talar för att det är en brett spektrum av människor, partier och organisationer från alla sociala grupper, alltså inget bröduppror som Malm argumenterar. I Egypten är ju majoriteten av människor fattiga och saknar framtidsutsikter oavsett om de hör till arbetarklassen eller medelklassen. Utgången i Egypten är fortfarande oviss men klart är att vi snart kommer att få läsa artiklar och fördjupningar om hur motståndet och protesterna organiserades på nätet.

PS: Vill lyfta fram några bra artiklar att läsa som fördjupar rapporteringen från Egypten och Mellanöstern. Game Over: The Chance For Democracy In Egypt Is Lost i The Middle East Channel ger en pessimistisk syn på utvecklingen. Disrupting Mideast balance of power på Al-Jazeeras debattsida. Israeliska Haaretz berättar om Israeliska regeringens diplomatiska fulspel och Haaretz skriver även om hur Israel riskerar att bli isolerad i Mellanöstern. Kolla även in en bra översikt och bakgrund till Muslimska Brödraskapet på Salon samt Stratfors långa artikel om Muslimska Brödraskapets historiska förhållande till staten och armén. Läs också min bror Johannes Mosskin som skriver på Newsmill om Västvärldens kluvna tungor: Hyckleriet lyser med aldrig sinande styrka

”Ett fall för Louise” på slak lina

I torsdag såg jag det andra avsnittet av ”Ett fall för Louise”, SVT:s nya rådgivningsprogram och blev ytterst tveksam till upplägget. Det är ett halvtimmesprogram där psykoterapeuten Louise Hallin tar sig an ett barn- och familjeproblem. Programledaren Linda Nyberg är lite som en påhejande konferencier som ställer ledande frågor till Hallin. På Bullenmanér får vi följa barnet eller ungdomen berätta om sin situation och sin familj med den stora skillnaden att här är alla namn och detaljer offentliga. Därefter träffar Hallin föräldrarna och spelar upp delar av materialet för dem och talar dem tillrätta. Det är ett slags mjukare Nanny-pedagogik där föräldrarna uppmanas att skärpa sig och försöka göra något åt situationen.

I det andra programmet fick tittarna följa Kajsa som inte träffar sin mamma sedan 7 år tillbaka då föräldrarna skillde sig. Psykoterapeuten Louise Hallin tar tag i barnens problem och hjälper föräldrarna att hitta en lösning. Hallins snabba kommentarer och råd varvat med föräldrarnas och familjens funderingar tycker jag var olustigt att följa. En familj exploateras och blir föremål för experternas råd (vilka kanske är bra) men på köpet får de sitt liv exponerat för allmänheten. Det är svårt för en 16-åring att bedöma konsekvenserna av detta. Ännu svårare för en 9-åring som de första programmet handlade om.

Tydligen är det fler en jag som studsat till på programmet. I lördags skriver journalisten Kattis Ahlström på DN Debatt ”Ingen har rätt att strunta i barnens rättigheter”, om det etiskt tveksamma i SVT:s program. Det känns som en pågående samhällstrend att underklassens leverne utnyttjas i jakten på TV-tittare. ”Ett fall för Louise” är ytterligare ett exempel på det. Det här är inte folkbildning eller upplysning. Det känns som förnedring. Vad tycker ni andra?

Uppdatering: Fler som reagerat på programmet är Siri Wikander (Nattens Bibliotek), barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson, Barnläkarbloggen, Johan Croneman (i DN) och Christina Olsson (Tara).

Samtal om Carl Johan De Geers nya bok

Tabu, det var rubriken på en diskusison om Carl Johan de Geers nya bok ”Jakten mot nollpunkten – en bok om mig själv”. De Geer är en allkonstnär som åtminstone inte jag förknippar med böcker. Trots det har 70-åringen skrivit 14 böcker och jobbat i offentligheten med konst sedan mitten av 60-talet (som han uttryckte det själv).

Han citerade Mao som sagt att ”ingen ocean är så djup som klasskänslan”. Sin egen bok ville han beskriva som en ny version av Bourdieus kulturteori, från 1977. ”2008 är kanske mitt genombrottsår”, funderade de Geer som också klagade på att det är svårt att vara kulturentreprenör. De Geer avvek från ämnet gång på gång, enligt moderatorn Ulrika Knutson, men ”att ständigt avvika från ämnet, är min grej” menade de Geer.

De Geer växte uppt med sina farfar och farmor på ett skånskt gods, ”där man parkerade alla barn medan man gjorde karriär”, som han själv sade. ”Farmor ville hindra vår pubertetsutveckling. I vår släkt fanns det inte pubertet ansåg hon”, fortsatte han.

”Pappa och jag”, hette en antologi där 14 författare skrev om sina fäder. 30 stycken var tillfrågade men det var endast de vars föräldrar som hade dött som ville medverka. Åsa Linderborg konstaterade att ”Om min mamma hade varit död hade min bok blivit bättre”. Det folk reagerat mest på i hennes bok ”Mig äger ingen” var den bristande hygienen enligt henne. ”Ni sov i en säng utan lakan”, är en vanligt kommentar från folk som illustrerar att vikten av att vara hel och ren alltid varit en dygd inom arbetarklassen.

De Geer beskriver sin egen adelssläkt som en familj på dekis. De hade hål på armbågarna, var schaskiga och gick med gummistövlar på parketten. De hade ungefär samma bordsskick och var lika excentriska som 1960 – och 70-tals vänstern. Hans farmor var sjukpensionär som fick sociala myndigheter att bekosta en våning på 270 kvm. Hon behövde socialbidrag till en stor våning eftersom hon hade klaustrofobi. Hennes självförtroende var ogrundat och bisarrt enligt de Geer. ”Dagens friherrarinnor skulle inte lyckas med det”, sade en imponerad Ulrika Knutson. ”Men de skulle däremot mina exfruar”, trodde de Geer och fick auditoriet att gapskratta. Vid 48 års ålder gifte han sig för övrigt för fjärde gången.

Att släktbanden var komplicerade underlättades inte av att de Geers mormor var en övertygad nazist enda in på 1970-talet. Hans bror lär också ha sagt att mammans begravning var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Psykologen Per Naroskin var den fjärde panelhönan. Han tyckte boken liknade att gå i terapi. Flödet i boken och glidningarna påminner om den terapeutiska processen.

Linderborg tyckte att de politiska dimensionerna försvunnit i diskussionen om boken. En kommentar som åtminstone jag har hört henne säga ett dussintals gånger om olika företeelser. Avslutningsvis konstaterade de Geer att han var ett rött skynke för Svenska Dagbladets ledarredaktion, eftersom han sagt att vänstern har rätt i sina två grundläggande påståenden: ”Att vi lever i en orättvis värld och att det borde göras något åt detta.”Carl Johan de Geer är väl ingen arbetare” hade en ledare i SvD snäst. De Geer har också blivit attackerad för sin stöddiga ateism. Enligt honom ”finns det ingen gud och det vet alla innerst inne, även om de inte vill erkänna det”. Då blev han uppläxad av Knutson som tyckte han skulle läsa Steven Pinker, för att som hon uttryckte det: ”det skulle du nog få ut mycket av”.

Cinemateket visar psykfilm

Idag onsdag kl. 16.30 (Sture) samt på fredag kväll kl. 20 (Filmhuset) visar Cinemateket ”Misshandlingen” av Lars Lennart Forsberg. Det här var en av Forsbergs första filmer och kom redan 1969, mitt i omvälvande tider och tankar om antipsykiatri. Här en kort beskrivning av filmen:

Den unge diversearbetaren och socialisten Knut Nilsen råkar i delo med rättvisan. Han provocerar ägaren till en Jaguar lyxbil genom att påstå att det är hans bil eftersom det är en produkt av arbetarklassens arbete. Jaguarägaren är inte överens med Knut om detta varför Knut slår honom på käften. Vid polisförhöret misstänker kommissarien att inte allt står rätt till med Knut eftersom han fortfarande hävdar att det är han som har rätt till bilen och nu börjar en rad av åtgärder och förhör av personundersökare, psykologer , psykiatrer och myndighetspersoner som leder till att Knut nerdrogad hamnar som ett vårdpaket bakom pansarglas på en sluten psykiatrisk avdelning.

Som sagt en psykfilm som dessutom blev Guldbaggebelönad. I rollistan finns bland andra Björn Granath.

Arbetarklassens sista hjältar; Peter Birro

När konstnären Harald (Börje Ahlstedt) ska ta livet av sig i sin ateljé kommer sonen Benny (Mikael Persbrandt) och knackar på. Ahlstedt tvingas knyta upp hängknuten och öppna dörren. Sonen gratulerar honom på sjuttioårs dagen den 21 april. Han överräcker en flaska. Fadern upplyser honom att det är den 12 april som han fyller år. Ojdå, hur fan kunde jag glömma bort det, frågar sig sonen. Och förresten fyllde jag sjuttio förra året fortsätter fadern.
Så börjar Peter Birros enaktare ”Arbetarklassens sista hjältar”. Den gick på SVT som tv-teater i veckan. Regin är signerad Stig Larsson och grymt bra. Repris 17 maj. Läs mer →

Arbetarklassens sista hjältar; Susanna Alakoski

Lagom till 1 maj dök jag ner i arbetarklassen under helgen. Hemskt men bra. Författaren Susanna Alakoski fick Augustpriset för ”Svinalängorna”. Den handlar om Leenas uppväxt i skarven mellan 60- och 70-tal i arbetarstadsdelen Fridhem i Ystad. Hennes pappa super. Hennes mamma super för att pappa super. Bästisen Riitas pappa super. Bästisen Åses mamma super. Alla super. Perioder går, men spriten består. Ett ändlöst tillstånd av supande och misshandel. Leena håller ut tack vare skolan. Ingen granne anmäler dom. Socialen skickar efter den femtielfte urspårningen, till slut en hemsamarit. Leena och hennes syskon lider sig igenom ett helvete. Karl Marx hade fel. Det är inte religionen som är ett opium för folket, det är alkoholen.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur