Jag brukar ibland roa mig med att ställa psykiatriska diagnoser på offentliga personer. Det är en smula kittlande och förbjudet och ändå gör jag det. Lite som att läsa skvallerpressen. Magnus Linton bloggade om en artikel i Nöjesguiden som det roligaste han hade läst. Jag blev nyfiken och hamnade i en intervju där pånyttfödde Alex Schulman träffar Björn Ranelid. Det är en vansinnigt rolig och tragisk läsning. Ranelid kallade Schulman tidigare för ”kloakernas slussvakt”. Nu har han lämnat underjorden och letat sig upp till en friskare finkulturell luft som när han skrev Skynda att älska om sin pappa. Nåväl. Likt en rättshaverist utan självdistans löper Ranelid amok i intervjun på samma sätt som han gjort så många gånger tidigare.
AS: Jag funderar på om det kan vara på grund av det där ljudet i din skalle som du hela tiden orerar. Du är ju väldigt intensiv i ditt pratande, det liksom bara fortsätter. Finns det någon person som kan få dig att tystna? Fascineras du av någon?
BR: Ja, alltså…
AS: Vem får tyst på Ranelid?
BR: Vem som helst. Jag sitter mest tyst. Jag är en oerhört god lyssnare.
AS: Men du inser att mediebilden av dig är att du är en manisk babblare?
BR: Det är ju helt sjukt.
AS: Det är väl inte sjukt. Det måste du ju förstå. Man lyssnar på dig i intervjuer och tänker att den killen ska man nog njuta av i små doser och så tänker man att det är synd om din fru som måste stå ut med den här ljudkulissen dygnet runt.
BR: Min fru kommer hem om en timme, då kan du fråga henne. Hela min familj kan intyga att det händer att jag under bilresor mellan Stockholm och Malmö yttrar tio ord. Jag har inget behov av att orera. Sen vill jag att du korrigerar ett ordval. Du kallade mig babblare. En babblare är någon som talar om väder och vind. Du får aldrig höra mig tala om det. Jag är ingen babblare.
Lite längre in i intervjun:
AS: Du skriver ofta om kärlek. Kan du inte droppa den oneliner om kärlek som du är mest nöjd med.
BR: Absolut. Du kan få fem!
AS: Okej. Kör fem, då.
BR: Du kan få sex till och med. Du ska få tio stycken!
AS: Okej.
BR: Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden. Kärleken rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk. Kärleken är världens första och största atombomb. Kärleken sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås. Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och inget pass. Där fick du bevis på vad som är ranelidska.
AS: När och var kommer du på de här meningarna?
BR: De kommer till mig. De kommer när som helst och hela tiden. Jag kan skapa 25 till på stående fot. Ett antal satelliter finns i min själ, i min rymd. Jag tar ner dem då och då, som vädermeteorologer. Tittar om det regnar, snöar om det är frost eller värme. Jag rör mig rastlöst till språkets möjligheter och löper amok i frihetens öga, har du hört ett sånt språk? Nej, det är bara jag som säger så i hela Sverige. Om människan skulle veta hur fri hon är skulle hon darra som en hund inför en jordbävning. Den, du.
Jag funderar på i vilken mån bristen på självdistans är en del av problematiken. Det är något outhärdligt med människor som inte kan driva med sig själva. Det är lätt att tro att Ranelid saknar humor och distans till sin egen person. Hur ska man annars tolka Ranelids fixering vid att bemöta dem som tycker han är pretentiös stropp (vilket han ju bevisligen är).
Jag slår upp i min diagnostiska katalog; Mini DSM IV. Sid. 220-221 handlar om två diagnoser som ligger nära till hands. Histrionisk personlighetsstörning är en diagnos som framför allt handlar om överdriven emotionalitet. Det handlar t.ex. om vår schablonbild av en dramatisk skådespelare. Narcissistisk personlighetsstörning handlar om en person som är uppblåst och tror sig vara förmer än andra. Mer unik och fantastisk än andra människor och dessutom kräver att andra ska bekräfta det. För mig ligger Ranelid misstänkt nära den beskrivningen.
En annan sak som jag funderat på är om Ranelid har absolut gehör och kanske någon typ av annorlunda hjärnkomposition. Han har flera gånger vittnat om att han pratar som han tänker och skriver. Vilket jag tycker verkar förförligt påfrestande. Jag kan för lite om hjärnan med vill dra mig till minnes ovanliga fall. Men det låter som att Ranelids gåva också är ett handikapp och en begränsning. Vitsen med att vi tänker och känner så snabbt är ju att vi på så sätt hinner göra alla möjliga beräkningar och bedömningar innan vi faktiskt öppnar munnen eller rör på kroppen. Det är de exekutiva funktionerna i frontalloben som sköter det här. Jag skulle gärna se en hjärnröntgen och studera Ranelid ännu närmare.
PS: Själv tycker jag Ranelid var som roligast i ett radioinslaget när han pratade om sitt öppna brev i bokform till George Bush. Jag bloggade om det då.