Etikettarkiv: sjukdom

Goda resultat för långvarig psykodynamisk psykoterapi

Det rapporterade DN:s Anna Bratt i veckan. Den hittils största metastudien om psykoterapi visar att långvarig psykodynamisk terapi är effektivare mot vissa tillstånd än kortare terapiformer. Studien har gjort av två tyska forskare Falk Leichensring och Sven Rabung. De har granskat 23 olika studier, med sammanlagt 1 053 patienter. En av slutsatserna är att långvarig psykoterapi (här definierat som 50 sessioner eller mer) är effektivare mot allvarliga tillstånd som till exempel personlighetsstörningar och kronisk psykisk sjukdom. Terapiformen fungerar också väl mot patienter som har flera psykiska problem. Marie Åsberg, professor i psykiatri på KI som inte gjort sig känd som någon psykoanalytikerförespråkare precis, uttalar sig i artikeln på följande sätt:

”Det här är tillstånd där korttidsterapier, som till exempel kognitiv beteendeterapi, inte fungerar lika bra. Problemen är mer djupliggande och kräver mer tid.”

Hon säger också att ”det här är en välgjord studie, som visar att det finns belägg för psykodynamisk psykoterapi faktiskt fungerar mot flera tillstånd.”

Hur ska man då värdera en sådan här studie? Man ska ta det med ro, precis som de flesta andra studier som uttalar sig tvärsäkert om evidens och påvisad effekt. Det råder en förvirrad och uppjagad stämning i psykologkåren och i den offentliga debatten om evidens hit och dit. Hittils har det varit en ojämn kamp där KBT-lägret haft trumf på hand och då har företrädare för KBT basunerat ut metodens förträfflighet och vetenskaplighet i alla möjliga sammanhang. För psykodynamikerna blir då en sådan här studie ett nytt vapen i den här ideologiska kampen. Men eftersom diskussionen ofta förs utan att vetenskapsteori, metod och begrepp definieras blir det ofta jämförelser mellan äpplen och päron. Så länge diskussionen förs på en primitiv och okritisk nivå kan man slå varandra i huvudet med att hitta felaktigheter i olika studier och metoder.

Det viktiga som forskningen om behandling och psykoterapi bör komma fram till, är att det finns flera vägar som leder till resultat och att de är olika bra beroende på terapeut, klient, antal sessioner, metod etc. Innerst inne vet alla det, fast vi vet inte de exakt proportionerna mellan alla variabler. Det irriterar mig att så få vågar stå för den hållningen. En smula intellektuell hederlighet vore på sin plats i den här diskussionen. Det har varit alldeles för mycket affektivt, ideologiskt prat i evidensdiskussionen. Jag hoppas på mer sans och att psykologer håller sams.

Tore skriver om det här på Psykologiaktuellt där han redogör för de vetenskapliga tekniska aspekterna av studien. Hans invändningar har också väckt lite diskussion.

Psykologen Pär Boork bloggar också om det här och är mer positiv.  Han får dock mothugg i sitt inlägg från psykologen Stefan Rundgren som tycker studien är oseriös. En kritik som kan riktas mot många tidigare studier i ämnet också.

Här är en länk till tyskarnas abstract.

”De sjukaste överlever”, bokrecension

08891-7.JPG

”De sjukaste överlever” heter en ny fascinerande bok av läkaren Sharon Moalem och journalisten Jonathan Prince. Moalem är läkare specialiserad på humanfysiologi, neurogenetik och evolutionär medicin. När genetiken kom på bred front under 1980- och 1990-talet trodde forskarna att vi skulle kunna förklara det mesta utifrån specifika gener. det visade sig mycket svårare än man trott. Under de senaste 10-15 åren har istället en ny gren av genetiken vuxit fram. Epigenetik, dvs. den evolutionära aspekten av genetiken har blivit allt viktigare för att förstå och förklara mängder av fenomen. Boken tar också upp nya fynd som visar att miljöförhållanden kan påverka oss att utveckla nya beteenden och egenskaper som går i arv. Lamarck som häcklats i över hundra år börjar få viss upprättelse. Minns forskningen om hur stressade hönor förde vidare förvärvade egenskaper till nästa generation.

I boken ”De sjukaste överlever” (som också har en blogg) frågar sig Moalem hur det kan komma sig att vi drabbas av mängder av virus, bakterier och sjukdomar som funnits i tiotusentals år. Om det naturliga urvalet fått styra skulle väl diabetes, blödarsjuka, högt blodtryck och pest ha försvunnit eftersom friska människor skulle fört släktet vidare? Men den frågan börjar Moalem undersöka allehanda fenomen för att kartlägga de historiska omständigheterna. Moalem hämtar stöd från epigenetiken för att driva en tes. Han menar att många sjukdomar har överlevt på grund av att de har haft någon evolutionär fördel för oss som släkte någon gång under historien. Tidigare trodde man att det naturliga urvalet utvecklades oändligt sakta, en tanke som också funnits när det gäller klimatförändringar. Små förändringar, under tusentals är leder till slut till att nya arter och naturmiljöer uppstår. Nyare forskning tyder på utvecklingen istället går snabbt och språngvis. En hastig förändring i klimatet tvingar arter att anpassa sig på några generationer annars går släktet under.

Moalem och andra med honom menar att det viktigaste ur överlevnadssynpunkt är att vi människor är livskraftiga när vi är unga fram tills att vi når vuxen ålder och kan fortplanta oss. Vissa sjukdomar och åkommor har gett oss evolutionära fördelar som unga men när vi sedan når medelåldern dör vi av samma sjukdom. Boken ställer frågor och berättar om grodor som klarar att bli nedfrusna, om varför frusna vindruvor blir söta, varför hemokromatos (en sjukdom som gör att järnöverskottet lagras i kroppen istället för att stötas bort) skyddade mot pestepidemier. Moalem tar också upp hur mammans matvanor under de första veckorna av graviditeten kan leda till att barnet senare får viktproblem. Han förklarar även varför en del människor är immuna mot hiv, hur gener slås av och på och varför virus manipulerar sina värddjur till att nysa eller gå och bada. Kort sagt, boken handlar om allt och lite till. Teorierna är djärva, ibland våghalsiga men ofta tankeväckande på ett sätt få böcker är. Den vidgar perspektiv och frigör tankens fantasi.

Ett intressant fall som Moalem försöker förstå är varför typ 1 diabetes är så vanligt i Nordeuropa. För 13 000 år sedan inträffade den senaste istiden. Förändringen kom kort. På ett par generationer sjönk medeltemperaturen med 10-15 grader. Moalem tror att en del individer reagerade på klimatförändringen genom att minska eller sluta producera insulin och på så sätt öka sin blodsockernivå. Det gjorde att blodets fryspunkt sänktes. Kroppen svarade med att kissa ofta för att hålla vattennivån i blodet så låg som möjlig. Människorna förlitade sig på att omvandla blodsocker till så kallat brunt fett. Brunt fett är en annan typ av fett som inte lagras i kroppen för framtida behov utan istället omvandlas det direkt till värme för kroppen. Moalem menar att de individer som inte producerade insulin överlevde lättare under istiden. Spädbarn och vissa vuxna har förmågan att ta till vara brunt fett. De flesta människor som vistas i arktiskt klimat kommer efter ett antal veckor att börja tillverka brunt fett. Moalem menar att de människor som utsattes för den här extrema miljöpåverkan är anfädernas till dagens nordeuropéer. Den fördel som diabetes innebar under istiden har förvandlats till en nackdel när klimatet blivit behagligare igen. Det kan förklara varför diabetes är så vanligt i nordliga trakter. Och sjukdomen kanske också fortsätter att leva vidare eftersom den ger ett evolutionärt skydd mot en framtida istid.

”De sjukaste överlever” kommer bli en kultbok tror jag. En snackis som kommer leda till ny spännande forskning och kreativa idéer från vetenskapen. Det är befriande att läsa någon som går på djupet samtidigt som Moalem lyckas med konstycket att ge läsaren en överblick över alla möjliga fenomen. Moalem väjer inte för kontroversiella frågor och kopplingar. Läs boken. Ni kommer inte att ångra er.

Internetberoende

Erik Stattin rapporterar också om psykiatern Jerald D. Blocks utspel om att internetberoende borde ingå i nya versionen av DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). DSM V beräknas lanseras 2012. I American Journal och Psychiatry för han fram vad han tycker är en bra beskrivning av internetberoende. Stattin sammanfattar Blocks idé:

Internetberoende har minst 3 underklasser: överdrivet spelande, överdrivet intresse för p0rn och ett oupphörligt e-postande och SMS:ande.

Beroendet kännetecknas av 1) överdrivet användande, där man tappar bort tiden och glömmer bort att borsta tänderna; 2) tillbakadragande, och man blir arg när man är på semester och inte får gejma; 3) tolerans, då man vill ha bättre grafikkort och ännu mer tid för att gejma, och 4) negativa efterverkningar, då man ljuger för sin omgivning för att få gejma, inte grejar betygen i skolan och är allmänt hängig.

Själv har jag har svårt att tro att de här idéerna kommer få fotfäste men det väcker ju en diskussion. Skeptikerna menar att vi sjukdomsförklarar allt fler beteenden och på så sätt relativiserar diagnosinstrumenten. Läs mitt tidigare inlägg om ”Hur många diagnoser finns det?” för en utförligare diskussion om skeptikernas argument.

Hjärnskada kan förklara konstverk

bolero.jpg

Erik Stattin skriver om en intressant koppling mellan konst och neuropsykologi. New Scientist rapporterar om den kanadensiska konstnären Anne Adams som skapade ett repetativt mönster som en tolkning till det klassiska stycket Bolero av Maurice Ravel. Adams led av ett symptom som kallas för primary progressive aphasia något som även Ravel antas ha haft när han skapade det märkliga och repetativa musikstycket. I begynnelsen av sjukdomen frigörs nya hjärnkopplingar vilket gör att fler sinnesintryck kopplas samman, ett fenomen som kallas för synestesier. De nya nervkopplingarna skulle kunna vara en förklaring till varför Bolero låter som det gör och varför Adams började rita som hon gjorde. Här är referenserna till artiklarna.

(1) W. W. Seeley et al (2008) Unravelling Boléro: progressive aphasia, transmodal creativity and the right posterior neocortex. Brain 2008 131(1):39-49

(2) L. Amaducci, E. Grassi, F. Boller (2002) Maurice Ravel and right-hemisphere musical creativity: influence of disease on his last musical works? European Journal of Neurology 9 (1) , 75-82

Sjukdom till salu

DN-journalisten Ingrid Carlberg har skrivit boken ”Pillret” som utkommer inom kort. Där tar hon upp läkemedelsföretagen som skapar nya sjukdomar och diagnoser genom pr-kampanjer och gratiskurser. DN publicerade i söndags ett utdrag av boken som handlar om ”sjukdom till salu”. Det handlar om GAD eller generaliserad ångest. Läkemedelsbolaget Wyeth har framgångsrikt etablerat GAD pånytt. Som bot mot generaliserad ångest bör man anävnda Efexor heter det preparat som Wyeth menar hjälper mot GAD. Trots att psykiatrin och läkarvetenskapen gång på gång slagit fast att GAD är en trubbig diagnos som inte urskiljer vanlig oro och olustkänslor från depression har Wyeth gjort Efexor till en succé. Enligt Carlberg har Christer Allgulander och Paniksyndromsällskapet har tagit Efexor och GAD till sin barm och blivit talespersoner på seminarier och gratiskurser. Eftersom reklam för läkemedel är börbjudet i Sverige tvingas man gå omvägen genom att skapa uppmärksamhet i media för problem som kan avhjälpas med Efexor. Ett annat sätt är att sponsra föreningar eller att erbjuda gratis föreläsningar och kurser för läkare och andra behandlare.

Carlberg berättar i artikeln att pr-byrån Andréasson PR var särskilt lyckosamma med sina broschyrer ”Måndag. Att leva med ständig ängslan” samt ”Ängslas du för mycket för småsaker”. Wyeth sålde Efexor för över 200 miljoner per år 2002. SFAM (svensk förening för allmänmedicin) stämplade kampanjen som ”årets bottennapp 2003”. Rådets ordförande var min föredetta distriktsläkare från vårdcentralen i Krokom, Jan Håkansson.

Läs också vad jag skrivit tidigare om det växande antalet diagnoser samt samspelet mellan läkemedel och sjukdomar.

Fler kommentarer om antidepressiva läkemedel och till artikeln på Psykbryt, Resursbloggen och Kia Mundebo.

Depressioner och framtida Zoloftsekter

Journalisten Justin Erik Halldór Smith skriver en utlämnande essä om sitt liv som depressiv, som publicerades på 3quarksdaily. Det är en modig människas inre vi möter. Smith är en av alla dem som inte har haft mycket nytta med SSRI-preparaten. Han efterlyser en mer holistisk syn på vad psykiskt lidande är. Det finns ingen genväg för den deprimerade. Står man inte ut med effekter och biverkningar av psykofarmaka, finns det inte mycket att hoppas på menar Smith.

Han upprörs över hur depression allt mer betraktas som enbart en sjukdom som uppkommer på grund av en dåligt fungerande hjärna. Läs mer