Etikettarkiv: etik

Psykologtidningen uppmärksammar Psykologer läser böckers samtal om Mannen som slutade ljuga

Psykologtidningen nr 3 /2014 uppmärksammar Psykologer läser böckers samtal 10 mars om Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga. Psykologtidningen intervjuar Kristina Taylor, ordförande i Psykologförbundets etikråd, om vad hon tycker är viktigt med boken och debatten om etik i fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. I samtalet på Teater Brunnsgatan Fyra deltog även Gunnar Berggren, psykolog och ordförande för Psykoanalytiska Föreningen. Psykologtidningen har även gjort en intervju med psykologen Sven Å Christiansson. Han säger ”att med facit i hand skulle han ha agerat på samma sätt”. Min gissning är att bristen på självrannsakan, lär få debatten att fortsätta. Läs mer →

Psykologer läser böcker 10 mars – analyserar Mannen som slutade ljuga

Psykologer läser böcker – analyserar Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson

Mannen som slutade ljuga är berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Dan Josefsson tar vid där Hannes Råstams grävande arbete slutade och går till botten med den psykiatriska vården på Säter sjukhus. Sture Bergwall, alias Thomas Quick, erkände 39 mord och dömdes för åtta av dem innan han år 2002 avbröt sin terapi och slutade samarbeta med polisen. Sedan domarna avslöjats som århundradets rättsskandal har de juridiska misstagen rättats till i en världsunik resningsprocess. I dag vet vi att sex olika tingsrätter blev förda bakom ljuset. Men en större fråga är obesvarad: Varför blev tingsrätterna lurade?

Runt Sture Bergwall fanns en sammansvetsad grupp bestående av en åklagare, en förhörsledare, en psykolog, en advokat och en minnesforskare från Stockholms universitet. Vad drev dem att i åratal turnera runt med en drogad, fabulerande människa i förvissning om att han var en seriemördare? Hur kunde deras tro vara så stark att några till och med ljög i rätten för att få Sture Bergwall fälld?

Det visar sig att gruppens övertygelse kom från ett mottagningsrum på Norrtullsgatan i Stockholm. Där arbetade en kvinna i 80-årsåldern som var psykoanalytiker. Sture Bergwall var hennes patient. Terapeuterna på kliniken i Säter där han vårdades var bara den gamla damens redskap, och hennes analyser styrde polisens tänkande. Utan den gamla damen hade seriemördaren Thomas Quick kanske aldrig skapats.

Boken väcker många tankar om Margit Norell, Thomas Quick etiska frågor om psykoterapi och om den psykiatriska vården på Säter. Men den väcker också frågor om slutna grupper och om hur gruppdynamiska processer kan se ut i hårt sammansvetsade grupper.

Gäster är Psykologförbundets ordförande för Etikrådet, Kristina Taylor, samt ordförande i Psykoanalytiska Föreningen Gunnar Berggren. Moderator är Jonas Mosskin, psykolog.

Samtalet börjar kl. 19.00. Du köper biljetter på Ticnet. Obs begränsat antal platser! Psykologer läser böcker stöds av Psykologförbundet och Modern Psykologi.
Varmt Välkomna!

—
Övriga datum för Psykologer läser böcker under våren:

24 mars analyseras Min Kamp Del 2 av Karl Ove Knuasgård. Köp biljett redan nu.
15 april, 7 maj, 14 maj

PS: Psykologer läser böcker finns på Facebook.

Vådan av att göra dramatik av Utöyamassakern

Idag inleddes rättegången mot Anders Behring Breivik och Utöyamassakern. SVT Kulturnyheterna sände ett inslag där jag och Stina Oscarsson, chef för Radioteatern. Själv tycker jag det är märkligt att flera dramatiker är igång och skrivit pjäser om händelserna vid Utöya. Att göra detta innan rättegången är avklarad känns magstarkt och det riskerar att göra att man går Breiviks ärenden. Som jag ser det är det omöjligt att säga om en pjäs, film, bok eller ett konstverk passerar etiska gränser. Det kommer an på HUR man gör detta. Jag är glad över att jag inte är dramatikerchef och tvingas fatta beslut om man ska sätta upp pjäser eller inte. Från min psykologhorisont känns Breivikdramatik som en smula förhastat, ogenomtänkt och sensationslystet.

Psykologi och sociala medier

Om knappt en vecka börjar Bokmässan i Göteborg. Där kommer jag göra ett antal framträdanden. Som en del av seminarieprogrammet kommer jag att tala på fredag 24 /9 12.30-12.50 i sal F5 under rubriken:

Psykologi och sociala medier – Hur påverkar sociala medier och internet förhållandet mellan klient och behandlare?

Det vore jättekul att få dina synpunkter och tankar kring detta. Kan man vara kompis med sin klient på Facebook? Är det okej att googla sin terapeut? Borde man googla alla patienter för att kolla vilka de är?Är det bra att patienter betygsätter behandlare och psykologer på internetsajter. Håller etiska gränser på att luckras upp? Kort sagt: Hur ska psykologer och terapeuter förhålla sig till det digitala landskapet? Vad tycker du. Skriv och berätta!

PS: En fullständig lista på alla programpunkter där jag medverkar på Bokmässan, kommer snart.

Radiopsykologen: Om mediernas roll vid psykologisk rådgivning

Under det senaste året har jag till och från jobbat i telefonslussen på P1:s Radiopsykologen. Det är ett fascinerande att jobba med direktsänd radio och möta människor som ringer in och försöka göra en snabb bedömning om det är något att skicka vidare till producenten och radiopsykologen Malin Edlund.

På tisdag 25 maj bjuder Radiopsykologen in till debatt och spelar in sitt program på Södertörns Högskola, utanför caféet. Men den här gången är det en debatt med rubriken: ”Vem tar ansvar när sändningen är slut?”

Då diskuterar Malin Edlund tillsammans med två andra psykologer som ger råd i media, Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz och psykologen Margareta Berggren. Några minns kanske Berggren som hjälpte tonåringar på 80-talet i radio. Hon var även med och analyserade film för ett tag sedan på Psykologer tittar på film.

Programledare är Anna Ivemark. Lyssnarna är välkomna att delta i diskussionen. Diskussionen spelas in och sänds i P1 torsdag 27 maj kl 11.03 och kl. 20.03 samt 28/5 kl. 23.30.

”Ett fall för Louise” på slak lina

I torsdag såg jag det andra avsnittet av ”Ett fall för Louise”, SVT:s nya rådgivningsprogram och blev ytterst tveksam till upplägget. Det är ett halvtimmesprogram där psykoterapeuten Louise Hallin tar sig an ett barn- och familjeproblem. Programledaren Linda Nyberg är lite som en påhejande konferencier som ställer ledande frågor till Hallin. På Bullenmanér får vi följa barnet eller ungdomen berätta om sin situation och sin familj med den stora skillnaden att här är alla namn och detaljer offentliga. Därefter träffar Hallin föräldrarna och spelar upp delar av materialet för dem och talar dem tillrätta. Det är ett slags mjukare Nanny-pedagogik där föräldrarna uppmanas att skärpa sig och försöka göra något åt situationen.

I det andra programmet fick tittarna följa Kajsa som inte träffar sin mamma sedan 7 år tillbaka då föräldrarna skillde sig. Psykoterapeuten Louise Hallin tar tag i barnens problem och hjälper föräldrarna att hitta en lösning. Hallins snabba kommentarer och råd varvat med föräldrarnas och familjens funderingar tycker jag var olustigt att följa. En familj exploateras och blir föremål för experternas råd (vilka kanske är bra) men på köpet får de sitt liv exponerat för allmänheten. Det är svårt för en 16-åring att bedöma konsekvenserna av detta. Ännu svårare för en 9-åring som de första programmet handlade om.

Tydligen är det fler en jag som studsat till på programmet. I lördags skriver journalisten Kattis Ahlström på DN Debatt ”Ingen har rätt att strunta i barnens rättigheter”, om det etiskt tveksamma i SVT:s program. Det känns som en pågående samhällstrend att underklassens leverne utnyttjas i jakten på TV-tittare. ”Ett fall för Louise” är ytterligare ett exempel på det. Det här är inte folkbildning eller upplysning. Det känns som förnedring. Vad tycker ni andra?

Uppdatering: Fler som reagerat på programmet är Siri Wikander (Nattens Bibliotek), barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson, Barnläkarbloggen, Johan Croneman (i DN) och Christina Olsson (Tara).

Sociala medier förändrar psykologyrket

Jag blev tillfrågad att skriva en krönika för Psykologtidningen och resultatet är nu publicerat i senaste numret (nr 11/2009). Där försöker jag få psykologkåren att lyfta blicken från det förhärskande individfokuset som råder oavsett om man är psykodynamiskt- eller KBT-inriktad och börja intressera sig för Bloggar, Facebook och sociala medier. Här är texten i sin helhet.

SOCIALA MEDIER FÖRÄNDRAR PSYKOLOGYRKET

Just nu pågår ett gigantiskt mänskligt psykologiskt experiment kallat Facebook. 270 miljoner människor deltar världen över, varav över 2,6 miljoner i Sverige. Miljontals människor berättar om sig själva via sociala medier såsom bloggar, Facebook, MySpace och Twitter. Men inget vet på vilket sätt det påverkar oss psykologiskt och socialt på längre sikt. Det märkliga är att få i den psykologiska världen tycks reflektera över att utvecklingen även förändrar psykologyrket i grunden. För hur ska psykologer förhålla sig till klienter som vill vara ”vän” med dem på Facebook? Vad händer med idén om att psykologen ska vara neutral, när klienterna i detalj kan studera de digitala fotavtryck som vi lämnar efter oss på Internet. Och vad säger vi om att bli betygsatta av patienter och anhöriga på forum som t.ex. Doktorguiden.

Idag sveper ett enormt realtidsflöde in i behandlingsrum och kliniker. Med några klick på mobiltelefonen kan vem som helst kolla upp vad som helst om vem som helst. Den här möjliga öppenheten väcker både fascination och fruktan hos psykologer. En del psykologer väljer att inte synas alls. De raderar gamla synder på dejtingsajter och skaffar sig hemliga nummer. Andra som t.ex. jag själv deltar fullt ut och ser möjligheter. Gränser mellan arbete och privatliv blir otydligare i många människors liv. Tidigare i år blev det en del snack om personalrekryterare som dubbelkollar kandidaterna på Facebook samtidigt som andra får sina jobb tack vare just sina kontakter. Internationellt finns en del studier om hur Internet påverkar människor psykologiskt men i Sverige har det varit osedvanligt tyst.

Så vad vet vi då om t.ex. Facebook? I Sverige är knappt 30 % människor aktiva där och andelen äldre ökar snabbast. Vi har i genomsnitt 110 vänner på Facebook fast vi har bara nära konversation med 6,6 av dessa[1]. Det ligger nära tidigare vänskapsforskning som brukar landa vid 4-5 nära vänner och den fysiska gräns som tidigare forskning dragit vid maximalt 150 bekanta. Fler än så hinner man inte med. Många spekulerar i att den gränsen för antalet bekanta håller på att förskjutas i en digital tidsålder. En annan studie indikerade att vissa personer blivit mer svartsjuka på Facebook tack vare att tekniken gjort det lättare att spionera på nära och kära[2]. Många har även påtalat att kommunikationen är en smula narcissistisk. Vi ombeds hela tiden svara på frågan vad gör du nu? Skräckscenariot att vi blir mer asociala på nätet verkar inte stämma. Flera studier har visat att bloggare har fler sociala kontakter i verkliga livet än de som inte bloggar[3]. Men hur är det med kvalitén på den tid vi umgås med nära vänner och familj. Om man ska tro sociologen Putnam så bowlare nu åtminstone amerikanerna ensamma och det gör förmodligen svenskarna också[4].

APA publicerade nyligen en utförlig genomgång där man diskuterade hur den nya tekniken påverkar psykologiutbildningen, forskningen och psykologrollen[5]. Idag har forskare tillgång till nya insamlingsmetoder och kan lättare göra specialiserade urval till studier bortom de vanliga amerikanska collegestudenterna. Samtidigt ökar risken att samhället blir alltmer segregerat eftersom vi hela tiden kan välja vår egen lilla värld även på Internet. Andra utmaningar som APA tar upp är att centraliserade datasystem på Internet ökar risken att journaler kommer på villovägar. Men konfidentialiteten är kanske även ett problem för psykologen. När allt syns och lagras på nätet är det lätt för klienten att komma nära inpå behandlaren genom att t.ex. fejka en alias.

APA efterlyser uppdaterade yrkesetiska regler för en ny tid. Det digitala samhället har förändrat maktbalansen mellan klient och psykolog när informationstillgången är större. Det ställer förnyade krav på hur vi ska tolka och förhålla oss till yrkesetiska principer som utarbetats i ett predigitalt samhälle.

Psykologin måste släppa individperspektivet och titta på det sociala kontext som vi är inbäddade i. Det krävs nya angreppssätt för att förstå den spel- eller porrberoende som med ett klick i mobilen kan fortsätta med ett destruktivt beteende. Vad händer med behandlingens effektivitet när självskadande personer ger varandra tips på nätet hur man ska gå tillväga?[6] Vi måste möta unga människor som är blyga och rädda för att exponera sig själv på nätet som kompisarna gör. Vi behöver fler studier, mer kunskap och duktiga psykologer som förstår att tolka det nya samhälle vi lever i. Är ni redo?

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Nicholas A. Christakis & James H. Fowler, Connected: The surprising power of our social networks and how they shape our lives, (2009) Little, Brown & Company

[1] K. Lewis and others, ”Tastes, Ties and Time: A New (Cultural, Multiplex, and Longitudinal) Social Network Dataset Facebook.com”, Social Networks 30, (2008): 330-342

[2] Emily Christofides, Amy Muise, Serge Desmarais, ”Information Disclosure and Control on Facebook: Are They Two Sides of the Same Coin or Two Different Processes?” CyberPsychology & Behavior. June 2009, 12(3): 341-345.

[3] James R. Baker, Susan M. Moore. ” Blogging as a Social Tool: A Psychosocial Examination of the Effects of Blogging”, CyberPsychology & Behavior. December 2008, 11(6): 747-749

[4] Putnam, Robert, Den ensamme bowlaren, SNS Förlag, 2006

[5] APA ”How technologies changes everything (and nothing) in Psychology”, American Psychologist, juli/augusti (2009)

[6] J.L. Whitlock, J.L Powers, and J. Eckenrode, ”The virtual Cutting Edge: The Internet and Adolescent Self-Injury”, Developmental Psychology 42, no. 3, (2006): 1-11

Anna Odell berättar själv om varför hon iscensatte en psykos

2318798708

I söndagens DN Kultur skriver Anna Odell med egna ord om bakgrunden till sitt konstverk. Hur hon tänkte och varför hon gick tillväga som hon gjorde. I slutet av artikeln skriver hon om det massmediala stormen mot henne och om psykiatrins och psykologernas tvivelaktiga sätt att bemöta och förstå hennes avsikter:

Den upprörda debatten kring mitt verk kretsade länge kring vad som är konst och vad konst får vara, vilket jag tycker är en viktig och intressant diskussion. När den diskussionen sedan en tid tillbaka har börjat nyanseras känns det därför angeläget att vi får en debatt om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Är man sjuk om man väljer att spela sjuk? Den offerroll man lätt får sig tilldelad som psykiskt sjuk fortsätter ofta att hänga kvar även efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ”mina traumatiska upplevelser”. Men för mig är konst inte terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt eget och andras beteende i förhållande till olika former av makt. När personer i vården bestämmer att det jag gjort är en bearbetning av ett trauma tycker jag på sätt och vis att de missbrukar sin makt – de påstår att jag inte är ”klar” nog att veta vad jag håller på med.

Ju mer jag har arbetat med projektet desto tydligare har det för mig blivit hur omedveten personalen inom psykiatrin är om att de alltid befinner sig i ett överläge – och att det jag gjort skapat en explosiv förskjutning i den maktbalansen.

Det som slår mig är psykologernas von oben-attityd. Att psykologer skulle veta varför någon är klar med sin bearbetning eller inte blir i bästa fall en välvillig paternalism, i sämsta fall en konserverande och fördomsfull på vad som är normalt och riktigt. Det går inte en vecka utan att jag hör psykologer och psykologstudenter föra fram de här bror-duktiga attityderna om hur folk ska vara. Det liknar ibland politiker som vet bättre än vanligt folk (och då menar jag inte Göran Hägglunds ”verklighetens folk”). Det här sättet att resonera retar mig verkligen.

Konstverket Anna Odell

Efter tre månaders tystnad berättade konstfackseleven Anna Odell i DN om sitt projekt som väckte så mycket uppmärksamhet. Många har redan kommenterat och skrivit om uttalandet. På två dagar har 156 kommenterat artikeln och 51 bloggat om den, och fler lär det bli. Så här säger Odell till DN om sitt examensprojekt Unknown, woman 2009-349701:

I drygt tre månader har Anna Odell hållit för sig själv att händelsen på Liljeholmsbron dokumenterades. Trots intensiva påtryckningar från medierna har hon insisterat på att verket ska få tala för sig själv. Hennes styrka ligger inte i att förklara eller försvara sig, menar hon. Hon vill inte att personen ska överskugga diskussionen. Samtidigt är det till stor del personliga erfarenheter som fick henne att vilja genomföra projektet. För att förstå det måste vi backa bandet tretton år.

Då var Anna Odell 22 år och hade, berättar hon, mått dåligt sedan det tidiga tonåren, i omgångar varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt ovanför vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i en likadan bältessäng som nu i januari.

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?

Det behövdes inte så mycket för att föreställa sig varifrån kraften och motivet till Odells konstverk kom ifrån. Det är på många sätt förklarligt. DN fortsätter:

– Jag var beredd på att de skulle bli arga. Men när det väl hände kom det ändå som en chock. Jag kände mig urusel.

Hon har anklagats för att ha utnyttjat människor och samhällsresurser. Men hon har aldrig ångrat det hon gjort och påpekar att hon inte varit ute efter att sätta dit enskilda personer. Att hon skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska. Hon är övertygad om att en spelad psykos var det enda sättet att göra människor medvetna om hur det kan gå till på Sveriges största psykakutmottagning.

– Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig.

Odells naivitet inför massmedia och inför sitt eget konstprojekt bekräftas och är fortfarande förbluffande. Som konstnär och samhällsmedborgare har man ett ansvar att berätta vad och varför man gör något. Däremot har hon rätt tycker jag när hon säger att hon inte skulle ha haft samma trovärdighet som före detta patient. På ett sätt är det två elitistiska paradigm som möter varandra. Konsten (konstnären) och psykiatrin (läkaren). Det blir intressant när de stöts och blöts och på många sätt är det en kamp om problemformuleringsprivilegiet. Det om något är provocerande för läkarna och det psykaitriska etablissemanget.

Har handikappade inte något liv?

jonasfranksson

Jonas Franksson kommenterar på Newsmill den senaste debatten om selektiv abort med anledning av barnläkaren som använde sig av aktiv dödshjälp. Franksson frågar sig om vi handikappade inte har något liv. Han går hårt åt barnläkaren Hugo Lagercrantz och dennes uttalande om att vi inte bör rädda alla liv till varje pris. Franksson är en viktig röst som ofta ställer sig lite vid sidan om gängse åsikter och diskurser. Det gjorde han som programledare för SVT:s CP-magasinet. Det gjorde han även när han gästade Psykologer tittar på film (som den hittils ende gästen utan psykologiskt eller psykiatriskt bakgrund) för två år sedan. Då diskuterade vi filmen ”Min vänstra fot” som han dissade som sentimental smörja som endast framställer cp-skadade som duktiga om de presterar något och blir normala, dvs. blir lyckad som konstnär och författare som huvudpersonen Christy blir i filmen.

Nåväl. Jag har svårt att köpa den rådande diskussionen där många människor menar att det är en mänskligh rättighet för vuxna att skaffa barn till varje pris. Samtidigt har jag också lite svårt för att alla liv ska räddas till varje pris. Lite konsekvenstänkande är nog på sin plats ibland. Jag tror dock till skillnad från Franksson att debatten om aktiv dödshjälp och selektiv abort är viktig. Vi kommer fatta bättre och mer övervägda beslut i samhället ju fler som diskuterar frågan. Men jag håller verkligen med Franksson om att det är misstänkt när handikappade själva inte förekommer i debatten och att deras historiska lidande tystas ner. Som vanligt i sådana här situationer undrar vän av ordning, var är psykologerna i debatten? Är det inte neuropsykologer som är bäst på att bedöma kvaliteten på ett skadat fosters liv?

PS: Franksson bloggar för övrigt på föreningen Stils hemsida.