Etikettarkiv: flm

Psykologisk trovärdighet på film och tv – rundabordsamtal i tidskriften FLM

I senaste numret av FLM (nr 25) träffar jag tre intressanta filmpersoner och samtalar om vad psykologisk trovärdighet på film och tv är för något. Det blev ett spännande rundabordsamtal med Gunilla Röör skådespelare/regissör, Anna Odell konstnär/regissör och Malin Nevander, dramaturg/manusförfattare. Det blev ett långt vindlande samtal om skillnader och likheter mellan film och tv, film och teater, amatörer och skådespelare, realism vs. utflippat. Finns att köpa på nätet eller i välsorterade tidskriftsbutiker.

Läs mer →

Undergången, 2000-talets bästa film

Det har figurerat många listor på 2000-talets bästa filmer. Mest omfattande är kanske FLM:s Sverigelista på bästa filmer.

Jag blev tillsammans med ett gäng personer ombedd att lista 2000-talets 20 bästa filmer för nollnollfilm.se. Som vanligt svårt och omöjligt att få med allt och vissa filmer kom inte med för att jag glömde bort dem. En viss slagsida blev det till psykologiskt intressanta filmer där några blivit föremål för analys i Psykologer tittar på film, andra inte.

Här är min topp 5:

1) Undergången

2) Pianisten (av Haneke)

3) Grizzly Man

4) De andras liv

5) Dogville

Om Apan och vår tids rädsla för män

Förra fredagen var jag på premiären av Jesper Ganslandts nya film Apan. Filmen har sannerligen en obehaglig stämning från första scenen till den sista. Det är en klaustrofobisk känsla att befinna sig i en bil med en vrickad Olle Sarri (spelar fantastiskt bra) och där en närsynt kamera gör att man sällan får något perspektiv överhuvudtaget. Sarri gestaltar vårt psykes förmåga till bortträngning (som psykoanalytikerna tjatat om i över 100 år) och det irrationella beteende som en person i djup kris och chock ofta visar upp.

Jonas Holmerg skriver tankeväckande på FLM-bloggen om en annan aspekt av filmen, nämligen vår tids rädsla för män:

Ett vanligt sätt att skapa spännande scener bygger på asymmetrisk information: vi som publik vet något som rollfiguren inte vet. Att någon är på väg i korridoren, att den snälla taxichaffisen faktiskt är en utklädd lönnmördare eller att den viktiga mikrofilmen ligger gömd i bläckpennan som ingen bryr sig om.

Men ibland är det ännu läskigare att inte veta någonting alls. Som i bröderna Dardennes Sonen, där Olivier Gourmets snickare smyger bakom buskar och spionerar på en kille i yngre tonåren. Eftersom Gourmet, bröderna Dardennes ständigt lika lysande huvudrollsinnehavare, ser ut som den typiske illdådaren – lite som Anders Eklund och Joseph Fritzls okända kusin – säger fördomsprofilen att det är något mycket lurt med hans beteende. Planerar han att klubba ner och stänga in honom någonstans? Eller något ännu värre?

I Apan har Falkenbergskildraren Jesper Ganslandt inte bara hämtat det ryckigt realistiska formspråket från de belgiska bröderna – filmen inleds med samma läskiga förvirring som Sonen. Olle Sarris körskolelärare irrar runt i Stockholm och till en början fattar vi ingenting. Han är otrevlig, försenad, skäller ut en elev och åker plötsligt till tennisbanan istället för att jobba.

Samtidigt som han spelar alldeles för aggressivt för att hålla bollarna innanför baslinjen sneglar han mot tonårskillen på banan bredvid. Och i duschrummet kan han inte slita blicken från hans muskulösa rygg.

Det är något skrämmande med en man som blänger på en tonårskille, även om vi inte vet varför han gör det. Eller kanske just för att vi inte vet. En irrationell man som sneglar, mer behövs inte för att skapa enorma obehagskänslor. Den anonyme mannen är vår tids bergatroll.

Holmberg har rätt. Det anonyma manliga våldet är väldigt hotande, även för oss män. Tänk bara på fotbollsklackarnas testosterongrabbar och Medborgarplatsen kl. 3 på natten så förstår ni vad jag menar. Mannens aggressivitet är ett angeläget ämne och det borde jag såklart ha ett symposium om någon gång på Psykologer tittar på film. I väntan på det kan jag bara rekommendera alla att se Apan på bio, för maximal klaustrofobisk känsla.

Läs även Maaret Koskinens träffsäkra recension i DN.

Stockholms Internationella Filmfestival

Utan att jag hunnit med att märka det har det blivit filmfestival igen. Programmet känns lite tunnare än förra året och det i kombination med att jag själv haft en hektisk tid har gjort att jag inte hunnit med mer än en film. Tyvärr ser det inte mycket lugnare ut nu i veckan. Det har varit lite tunt med psykfilmer när jag tittat i programmet. Men några filmer i den genrén hoppas jag hinna se. Till exempel Phoebe In Wonderland,(som handlar om en 10-årig tjej som har Tourettes syndrom) Hunger, Mellan Väggarna, Ballast, The Country Teacher och Rachel Getting Married. Sedan har jag alltid en faiblesse för Balkan och Östeuropa som gör att jag försöker se något sådant. Tex. Absurdistan och Corridor #8.

Jacob Lundström (FLM-redaktör) tipsar om några filmer på Stockholms filmfestival. Hynek har sina favoriter även om han konstaterar att festivalen har blivit en allmän förhandsvisningsfestival eftersom många filmer går upp på biograferna inom kort. Emma Gray Munthe har också bra tips.

Gudmundson om det svenska filmfiaskot

Ibland tänker jag att ledarskribenter blir köpta för att vara självständiga och frispråkiga. En sådan person är bloggaren Per Gudmundson. Det säger en del om det svenska filmklimatet att det är han som tar ton på SvD:s ledarplats om den usla svenska filmpolitiken. Låt gå för att han säger det som filmkritikern Hynek Pallas och andra med honom har sagt tidigare. Men han har rätt. Gudmundson ställer sig den enkla frågan varför SFI (alltså inte Svenska för invandrare) inte ger pengar till intressanta filmare som går utanför ramarna som till exempel Johan Melins Preludium. Den är filmad i ett enda tvåtimmarsklipp en kväll i Köpenhamn. Filmen visades nyligen på FLM:s filmfestival som jag tyvärr missade. Jag kan bara instämma i den absurda ordningen att Göta Arn 5 av Nutley-Hobert får alla pengar. Sällan har ordet systemfel varit mer adekvat. Det är i klass med den svenska psykiatrin.

Förändringar i film- och bokbranschen

”Specialiserade filmfestivaler blir allt vanligare” skriver Hynek Pallas i en artikel idag i SvD. Som exempel på den här trenden tar han Zitas koreanska filmfestival nu i veckan, liksom Psykologer tittar på film och tidningen FLM som ordnar filmfestival lördag 4 oktober på Kulturhuset. Ur artikeln:

”Jonas Mosskin, som driver Psykologer tittar på film tror att folk i en fragmentariserad värld, ”där film finns överallt”, har ett större behov av sammanhang och att få saker förklarade för sig. – För mig handlar det om att göra det jag alltid har gjort när jag gått på bio med en kompis: sitta ner och prata om filmen efteråt. Nu gör jag det inför en publik.

Båda han och Jonas Holmberg tror att filmfestivaler och serier kommer att bli vanligare.

– Jag är förvånad att det inte finns fler, säger Jonas Mosskin. De senaste åren har ju allt fler institut, som det rumänska, börjat visa film, även om det fortfarande känns lite vilset. Men snart tror jag vi kommer att ha en kommersiell bionäring för Hollywoodfilmer, och mängder av små specialiserade filmvisningar drivna av olika intressen. Det kommer att bli mer uppdelat, men väldigt roligt.

För att lägga ut texten en smula så menar jag att när SF förvandlats till att enbart vara ett kommersiellt mähä utan ambition att vara just något annat, så öppnas gigantiska möjligheter för andra aktörer att sätta agendan för en viktig diskussion om film. Det har aldrig varit så lätt som idag att organisera alternativa koncept, festivaler, mötesplatser om film som idag. Biografernas och filmdistributionens kris kan leda till en allmän höjning av både kunnande och kvalité i samtalet om film. Det kan gå fortare än någon tror, när en bransch blir en koloss på lerfötter. Likheterna med den förestående kris och de utmaningar som den konservativa bokbranschen står inför är stora. Mer om ovisshet för bokbranschen i DN och ”Nedladdning hot mot kurslitteratur”. Läs också mina, Anna Winberg och Linda Skugges synpunkter från vårt seminarium på Bokmässan.

Kino går i filmterapi

Kino i P1 plockade upp en tråd från senaste numret av filmtidningen Flm. Som jag tidigare berättat handlade artikeln i Flm om hur film kan användas i terapi och en av personerna som intervjuades var neuropsykologen Ursula S. Henningsson. I programmet från 28 mars prövar Kinos redaktion på filmterapi i grupp och träffar psykologen Henningsson. Hon driver Filmterapi Centrum med bas i Skåne där hon håller kurser, utbildningar och seminarium om filmterapi.

I Kino spelade Henningsson upp ett antal filmklipp som var utgångspunkten för en diskussion om vad redaktionen med Wilson, Aschenbrenner och Törnvall kände och tänkte. Temat för gruppsessionen var hur de ser på sitt arbete, och vad de gör på jobbet och hur de ser på chefer och ledarskap. Henningsson spelade upp klipp med en stor spännvidd, både Andrej Tarkovskijs ”Den yttersta domen” och Josef Fares ”Kopps” dök upp och därefter ställde hon klassiska terapeutfrågor. Det blev en ganska intern diskussion och en del ytligt prat om vad film gör med betraktaren. Men terapi har ju alltid ett visst mått av navelskådande. Kul grepp av redaktionen tycker jag. Tyvärr styckades filmterapisessionen upp i programmet, ett tilltag som jag aldrig förstått vitsen med.

PS: Här ett äldre inlägg om filmterapi.

Flm om filmterapi

Jacob Lundström skriver en läsvärd artikel om filmterapi i Flm #2. I artikeln intervjuas neuropsykologen Ursula S. Henningsson som jobbar med film i sitt terapeutiska arbete. Hon suckar åt de förenklade (amerikanska!) föreställningar om att man kan se ”Mandomsprovet” om man går i vuxengrubbeltankar. Enligt Henningsson är:

Filmen i sig är inget botemedel. Den kan fungera som en katalysator och starta ett samtal.

Det är verkligen sant. Det går inte att se en film och känna på ett visst sätt. Vi har olika föreställningsvärldar vilket gör att varje filmupplevelse är unik. Film är tacksamt på det sättet att det skapar en gemensam referensram för att föra en diskussion. Det gör filmen till ett bra instrument att använda i undervisningssyfte eller som psykfilmer. Henningsson berättar också vad som fick henne att inse filmens potential i behandlingarbete.

”Senare läste jag filmvetenskap och den första filmen vi såg på kursen var Bertoluccis Sista tangon i Paris. Ingen av mina unga klasskamrater tyckte om den, men under gruppanalysen berättade de samtidigt väldigt privata minnen som framkallats av filmen. Då förstod jag vilken enorm potential filmen har terapeutiskt verktyg.”

I sitt arbete arbetar Henningsson mycket med perceptionsstörningar och autistiska patienter. Hon har ofta samtal i större grupper. Hennes filmarkiv innehåller klipp från ett hundratal filmer med såväl skräck, action och relationer som tema.

Ett bra tillfälle att komma över senaste numret av Flm är imorgon då det är realeasefest på AG 925.

flm: ny kulturtidskrift om film

Det har länge tjatats om att det saknas en vettig tidning om film. Så när alla slutat hoppas så dyker flm upp. Initiativtagare är Jonas Holmberg och Jacob Lundström. Flm är snygg, tilltalande och tar upp intressanta vinklar från filmens värld. Korta texter varvas med längre artiklar, essäer och intervjuer. Läs tex. en intervju med Ika Nord om det rebelliska barnprogrammet med samma namn. Jag minns att jag tyckte det var ett läskigt program. Jag förstod det inte när jag var liten.

Flm tar upp olika aspekter av film och rörliga bilder vilket känns lovande. Kul att läsa om Samira Ariadads projekt Piratbion. Det ordnar gratis filmfester utomhus (och inomhus) där de visar film. Det är mer av ett undergroundprojekt än Psykologer tittar på film, men deras strävan efter att skapa nya sociala mötesplatser känner jag igen mig. I artikeln sägs att ”för Piratbion är istället visning halva poängen..”, vilket lika gärna skulle kunna beskriva mina idéer om Psykologer tittar på film.

Flm skriver också om kopplingen mellan Dior, mode och Hitchcock. Om Hollywoods trend att skildra Afrika, samt om Roman Polanskis ”Repulsion” (1965). Filmen handlar om Carol, en ung kvinna (spelad av Catherine Deneuve), som psykiskt kollapsar och barrikaderar sig i en lägenhet. Artikeln tar fasta på den efterföljande censurdiskussionen och debatt där flera psykologer uttalade sig. Skildringen av ett splittrat inre psyke gjorde att vissa ansåg filmen vara skadlig, medan andra tyckte den illustrerade någon viktigt. Kanske blir det här en kommande Psykfilm?

Hur som helst, ser jag fram mot kommande nummer av tidningen.

Fler som är positiva till flm är Pallas och Bohlin (Kulturnytt 30 november).