Sedan en tid tillbaka har en scen återkommit gång på gång. Min dotter sätter plötsligt av i hög fort krypande över golvet. Hon signalerar tydligt att jag ska komma efter, så jag jagar henne över golvet runt i hallen och in i nästa rum och i nästa. Flera gånger går jag från ett rum och våra blickar möts, och då sätter hon fart och jag förstår att nu börjar jaga-leken.
Den här korta episoden av lek fick mig att dra mig till minnes en av de psykoanalytiska klassikerna, DW Winnicotts Lek och verklighet (Natur & Kultur 1981) som jag började läsa. I den berättar barnterapeuten Winnicott om sina erfarenheter och jämför barnets lek med den vuxnes kreativitet. Han liknar även det rum som uppstår i leken med den psykoterapeutiska processen. Här ett litet citat:
Psykoterapi äger rum i två lekområden som delvis sammanfaller, patientens och terapeutens. Psykoterapi handlar om två människor som leker tillsammans. Följden av detta är att när det inte går att leka måste terapeutens arbete inrikta sig på att få patienten att övergå från ett tillstånd där han inte kan leka till ett tillstånd där han kan leka.
Det Winnicott beskriver är en grundläggande förutsättning för att ett genuint möte mellan människor ska uppstå. Att man befinner sig i ett gemensamt mellanrum där man, möts, leker, pratar och har ett verkliget utbyte. Det här mänskliga samspelet grundläggs redan det första året i leken mellan barnet och den vuxne. Men det är på många sätt samma möte senare i livet i det Winnicott kallar för mellanområde eller övergångsområde. Winnicott drar många paralleller mellan leken och terapiprocessen. För mig är det uppenbart att detta gäller möten med klienter som konsult, pedagogens roll eller för den delen att leda offentliga samtal på en scen. Det måste uppstå någon form av samgående för att ett kvalitativt och meningsfullt samtal ska komma till stånd. Om inte det sker finns ingen magi och då är det en seg eller död process. Jag har flera gånger känt att jag måste försöka öppna upp en dialog som gått i stå eller som är trevande. Psykologens roll blir i många professionella samtal att skapa ett rum eller en stämning för att leken ska uppstå. Det här mötet som Winnicott beskriver liknar vad senare teoretiker som t.ex. Daniel Stern kallat för intersubjektivitet och som jag tidigare bloggat om. Winnicott menar att en terapeutisk process liksom vårt kreativa skapande arbete bär spår av det lilla barnets lek. Leken är förutsättningen för vår mer sofistikerade utveckling och inte något som växer bort.
Mest fascinerande är kanske att ett litet barn tar ett sådant initiativ till samspel. På något sätt är det beviset på att barnet tar klivet in i en intersubjektiv värld och att hon upplever sig själv vara agent i detta rum.
