Etikettarkiv: kliché

Passion for Business

passionforbusiness.jpg

Så heter en ny affärstidning för kvinnor som Anna Carrfors Bråkenhielm och Carin Nunstedt ligger bakom. Redaktionen har även en blogg. Det är uppenbarligen fortfarande högkonjunktur eftersom det startas nya tidningar. Vi får väl se framåt vintern och nästa år hur många som överlever. Själv tycker jag att det känns en smula omodernt med tidningar. Hinner businesskvinnorna verkligen läsa? Borde man inte tänka web istället?

Jag passar inte direkt in på målgruppen eftersom jag varken är kvinna eller särskilt passionerad när det kommer till business. Natur och Kultur är partner till tidningen vilket inte är så långsökt eftersom det är kvinnor som köper böcker. När jag bläddrat i tidningen slås jag av att den känns mjäkig på något sätt. Det är duktiga skribenter men på något sätt drunknar texterna i uppmaningen att-tjäna-pengar-och-unna-dig-sedan-en-dyr-Luis-Vuittonväska. Hur många kvinnor med passion for business finns det som brinner för det undrar jag?

Men Jan Gradvalls intervju med Antonia Ax:son Johnson är läsvärd. Det är en intervju som kommer bortom klichéer och schabloner. Personen Antonia framträder och det var väldigt intressant. Expressens kultursida är inte imponerad av tilltalet. Vassa Eggen kommenterar omslaget och den blundande Antonia och Plura är inne på samma spår som jag. Vi får se framöver hur tidningen utvecklar sig.

Uppdaterad: Bokhoras Johanna Ö tycker att tidningen har för mycket ton av ”Kvinnor Kan”.

Kino, nytt radioprogram om film

78m.jpg

P1 har ändrat om i tablån. Positivt är att det trötta Kulturfredag fick ge plats åt Kino. Ett radioprogram som låter filmen breda ut sig tillsammans med rörliga bilder, Youtube och tv-serier. Efter ett hyfsat premiärprogram tyckte jag att Kino lyfte sig i det andra programmet. Roger Wilson är programledare och lotsade lyssnaren till en intressant diskussion om klichéer i musikfilmernas värld. I julas när jag såg ”Ray” (som handlar om Ray Charles) slog det mig hur lik den är ”Walk the Line” (som handlar om Johnny Cash). Dramaturgin är densamma. Tuff uppväxt, avgörande händelse i barndomen. Det osannolika genombrottet. Turnélivet. Droger och otrohet. Samt kollaps och avgörande förändring=död eller uppvaknande. Läs mer →

Tankar om intervjukursen del 2

Château de Médan 1879-1881
P skulle berätta en personlig berättelse. Jag skulle vara barnmorska åt berättelsen. Vi hade bitvis fantastiskt roligt efteråt när vi tittade på materialet. Vid ett tillfälle var jag tvungen att stoppa bandet och låta alla skratta ut för vi kunde inte bärga oss. Vår handledare är inte den som skräder orden så min första djupintervju måste anses lyckad med tanke på hur få kritiska kommentarer jag fick. Det är intensiva timmar vi går igenom. Jag upplever att vi alla ger och tar på ett förtroendefullt sätt. Vi pratar mycket om hur aktiv/passiv man ska vara som intervjuare. Man ska vara lagom, men tyvärr är det ett hopplöst flyktigt mått. Jag skulle kunna rabbla upp en massa klichéartade nyckelord om hur man bör vara som intervjuare. Närvarande, intresserad, ge berättaren plats, inkännande, naturlig, aktivt lyssnande etc. Jag inser att det dessa ord blir löjeväckande för att beskriva vad som händer i rummet. För oss fyra och vår handledare har det i högsta grad konkret betydelse. Det känns lite som att beskriva en målning av Paul Cézanne.