Etikettarkiv: konflikt

Att inte ha något val och mer av det samma

pict4075_11297362.jpg

Det finns en utbredd missuppfattning hos oss människor att vi i en mängd situationer inte har något val, eller alternativ. Vi tror att vi inte kan göra något annat än vi faktiskt gör. Den här föreställningen är ett tecken på ett logiskt felslut som främst handlar om att förneka andra möjliga handlingsalternativ. Genom att påstå att man inte har något val vill man förskjuta ansvaret från sig själv till omgivningen. En hållning som gör att vi slipper fundera på vårt eget ansvar för den uppkomna situationen vilket vi gärna gör som individer. Till och med i mycket pressade situationer som t.ex. vid en kidnappning finns det olika strategier som visar att den kidnappade har stor möjlighet att påverka sin situation. Läs tex. det här blogginlägget som tar upp en erfaren psykolog som undervisar för israeliska militären om hur man ska agera om man blir kidnappad.

Från israeliska politikers horisont framställs det senaste kriget mot Hamas i Gaza som oundvikligt. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det finns många sätt att bemöta Hamas som inte handlar om att starta krig. Det är farligt att politiker och militärer kommer undan med den typen av verklighetsbeskrivningar. Det är naturligtvis mänskligt och förståeligt men tragiskt. På samma sätt har Hamas hela tiden haft mängder av möjligheter att handla annorlunda om man velat. Utrymmet har varit större än vad ledningen hela tiden ger sken av.

När svenske poeten och författaren Mohamed Omar går ut och säger att han nu stödjer den islamistiska saken som Hamas och Iran driver mot Israel, är det samtidigt en lika påfallande brist att vilja att se nyanser och alternativ. I Studio Ett (tisdag 13 januari) lade Omar ut texten och förklarade att han inte brydde sig om att homosexuella i Iran avrättas. Argumentet var ungefär att Saudiarabien också behandlar människor illa och de kritiserar ingen. Omar menade också att folken har valt Hamas och den iranska regimen och att vi som västerlänningar inte kan ha åsikter om andra kulturers samhälle och värderingar. Den här typen av extrem kulturrelativism har blivit allt vanligare i dagens svenska samhälle. Kulturrelativismen ser jag som en farlig och antidemokratisk kraft som tyvärr har fått fotfäste hos många människor i Sverige. Det är anmärkningsvärt att föra fram så svartvita tankegångar som Omar är ett exempel på, i en tid när vi har stor tillgång på information. Det ger närsyntheten ett ansikte. Många misstar poängen med att vara radikal. Idag är en verkligt radikalt hållning att föra fram en balanserad hållning.

På gårdagens föreläsning om parterapi talade Ola Jameson från Psykologpartners om KBT och parterapi. Till skillnad från tidigare former av beteendeterapi som fokuserade på att förändra beteenden arbetar Jameson i första hand med acceptans inför den andre. Den här metoden kallas för IBCT (Integrative Behaviour Couples Therapy). Tanken är att det är först när man slutar att försöka förändra den andre parten och istället vänder blicken mot sig själv och skärskådar det egna beteendet och den egna förändringspotentialen, som verklig förändring kan komma till stånd i en parrelation.

Det här perspektivet har sina rötter i konflikthantering och är enkelt applicerbart på Israel-Palestinakonflikten. Vem hör t.ex. Hamas tala om det egna handlandet och möjligheten att göra annorlunda? Och vem hör israeliska politiker prata om den egna viljan att förändra sig och göra eftergifter? Paul Watzlawick har skrivit om förändringar och att vi människor i en konflikt eller dispyt ofta väljer att göra mer av detsamma. Det här kallade Watzlawick för första ordningens förändring. När Israel återigen invaderar Gaza är det just mer av det samma som är det man tar till. Trots att få tror på en militär lösning av konflikten och trots att detta har prövats om och om igen under så många år är det den enda vägen politik. Analogin med Hamas raketattacker som regnar över södra Israel är självklar. Det är också hela tiden mer av det samma.

Ett problem är också att Israel under Sharons ledning drog sig ur Gaza 2005, gjorde detta ensidigt. Man valde att inte förhandla med motparten. Det som för Israel upplevdes som en eftergift man i själva verket ett ensidigt handlande som inte signalerade dialog eller acceptans. Det faller på sin egen orimligthet att man kan skapa fred och försoning om man inte pratar med motparten. Det gäller i alla konflikter, stora som små. Det är sorgligt att sans, förståelse och dialog tycks vara så långt borta.

PS: För övrigt håller jag med Jonas Morian, med tillägget att mina resor till Libanon och Israel gör att jag tycker mig ha lite mer koll än medelsvensson när det gäller Mellanöstern.

Läs även Gideon Levy, journalist på Haaretz som skriver i DN idag om att prata fred och starta krig. Levy menar att risken är stor att Ehud Barak, Ehud Olmert och Tvipi Livni skommer att ställas inför en internationell krigförbrytardomstol på grund av Gazakriget.

Stort problem med självmord bland krigsveteraner

180px-james_blake_miller_as_marlboro_marine.jpg

Inom ramen för min psykologutbildning läser vi en kurs i psykiatri på Karolinska Institutet. En av föreläsarna var Per Sandberg som är psykolog och verksam på Kris och Traumacentrum. Sandberg tog upp det psykiska problem som svåra trauman innebär. PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) är så pass jobbigt att leva med att många som inte får behandling till slut tar livet av sig. Cirka 100 000 -150 000 amerikanska Vietnamveteraner har begått självmord ofta på grund av att de lidit av PTSD berättade Sandberg. Det ska jämföras med drygt 58 ooo amerikanska soldater som dödades under Vietnamkriget. Det är svårt att veta i vilken utsträckning PTSD är orsaken och i vilken utsträckning de här personerna ändå skulle tagit livet av sig men siffrorna är anmärkningsvärda. Det påminner om förr i tiden när det farligaste var att ligga bakom fronten i tältläger under vidriga sanitära förhållanden. Fler dog av sjukdomar än av krigshandlingar.

Det finns olika uppgifter om hur många amerikanska soldater som begår självmord efter avslutad tjänstgöring i Irak, Afghanistan. Mellan 14-18 exsoldater tar livet av sig varje dag under den senaste åren. Expressen rapporterade nyligen att minst 6 256 exmilitärer begick självmord i USA bara under 2005. Det kan jämföras med att USA hittills förlorat färre än 3 900 soldater sammanlagt under de fyra och ett halvt årens konflikt i Irak. Räknar man lågt blir det cirka 5 000 soldater som begår självmord varje år.Minst hälften av soldatsjälvmorden verkar enligt CBS siffror kunna hänföras till krigserfarenheter. Bland veteranerna ligger andelen självmord på cirka 19–21 personer per 100 000, bland befolkningen som helhet knappt 9 per 100 000.

År 2005 fick 72 000 Vietnamveteraner stöd från försvaret för sina PTSD symptom. Det är en ofattbart hög siffra tycker jag. Sandberg menade att svenska försvaret mörkar siffrorna för hur många svenska soldater som tjänstgjort utomlands i exempelvis Kongo, Libanon och Afghanistan och som tagit livet av sig. Om siffror blev officiella skulle de inte få ihop nog med frivilliga unga män hävdade Sandberg.

För den intresserade har jag tidigare skrivit om Tor Wennerbergs essä i DN, där han beskriver den historiska utvecklingen i synen på PTSD och hur den hänger samman med Andra Världskriget och Vietnamkriget.

Avslutningsvis ett äldre inlägg om självmordstatistiken för ett antal europeiska länder.

Vad händer egentligen i Libanon?

amal_shia_gunman_27318t.jpg

Den frågar kan man verkligen ställa sig. Vilka källor ska man lita på? Vem har inte en dold agenda i händelserna? Här är ett försökt att sammanfatta situationen och alla motstridiga rapporter. DN rapporterar liksom SvD via Reuters om att omvärlden börjar reagera på händelserna i Beirut. Det är en summarisk rapport som inte svara på frågan varför det hettar till just nu.

Robert Fisk är på plats i Beirut och hans analys av läget är sansad och balanserad. I Fisks artikel idag i Independent är rubriken:

”Hizbollah rules west Beirut in Irans proxy war against US”.

Det är svårt att inte tro något annat. Maktdemonstrationen i Beirut måste varit välplanerad sedan länge. Hezbollah visar musklerna och ställer regeringen mot väggen. På sikt är ju en sådan situation ohållbar. Men bägge parters oförmåga att kompromissa är symtomatiskt. Varje provokativ handling leder till en mothandling i en spiral som ingen har kontroll över. Fisk fortsätter och drar paralleller med den palestinska situationen:

When Hamas became part of the Palestinian government, the West rejected it. So Hamas took over Gaza. When the Hizbollah became part of the Lebanese government, the Americans rejected it. Now Hizbollah has taken over west Beirut. The parallels are not exact, of course. Hamas won a convincing electoral victory. Hizbollah was a minority in the Lebanese government; its withdrawal from cabinet seats with other Shias was occasioned by Mr Siniora’s American-defined policies and by their own electoral inability to change these.

Fisk är inne på att Libanon är skådeplatsen för konflikten melan USA och Iran. Han fortsätter:

No, this is not a civil war. Nor is it a coup d’etat, though it meets some of the criteria. It is part of the war against America in the Middle East. The Hizbollah ”must stop sowing trouble,” the White House said rather meekly. Yes, like the Taliban. And al-Qa’ida. And the Iraqi insurgents. And Hamas. And who else?

Irans och USA:s inblandning är viktig men samtidigt har Hezbollah demonstrerat att man har en egen agenda som inte styrs helt från Teheran. Att alltför mycket betona Iran och USA gör att man underkänner libanesernas egen del i konflikten. Lite i den riktningen hamnar Guardians journalist Nicholas Noe när han analyserar situationen.

Hezbollahs aktion ser ut som en seger, men samtidigt förlorar de legitimitet i omvärlden och bland sunnimuslimer i Mellanöstern. För Hezbollah har tidigare haft ett visst stöd bland sunnimuslimer eftersom de krigar mot Israel. Så länge vapnen används mot Israel är de berättigade men i samma stund som vapnen används mot sunnimuslimer och kristna libaneser så förbrukas den gnutta legitimitet som man hade. Så här sade den libanesiska regeringen i ett uttalande som Daily Star citerar:

”Hizbullah’s claim that its arms were only targeted at Israel have proved false and invalid in the past two days, which witnessed the uses of such arms against the Lebanese people.”

Det ligger onekligen något i det. Liberale Fredrik Malm frågar sig om det är Syriens hemliga förhandlingar med Israel om Golanhöjderna som ligger bakom Hezbollahs agerande. Han skriver:

Samtidigt som Hizbollah har nära band till Iran har de också nära band till Syrien. Senaste tiden har uppgifter florerat om samtal mellan Israel och Syrien. Även Turkiet är involverat i detta. Det skulle kunna innebära en överenskommelse där Syrien får tillbaka Golanhöjderna mot att de i gengäld bryter med Hizbollah. Det vore ett stort genombrott och skulle underlätta ett israeliskt tillbakdragande från Västbanken, och öka stödet för Abbas. En sådan fred accepterar givetvis varken Hizbollah eller Iran. Det är ingen omöjlighet att händelserna i Libanon kan ha ett samband med just detta, men det skulle då också innebära att Syrien inte är regissören.

En intressant tanke. Om Hezbollah förlorade stöd av Syrien skulle man vara utlämad åt Iran. Stödet till Hezbollah har framför allt skett ekonomiskt och ideologiskt från Iran men logistiskt har det skett via Syrien.

Robert Fisk tycker sig höra ett obehagligt tonläge mellan ledarna och skriver:

Yet still the language of Nasrallah – like that of Kabbani – was frightening, even though he had behind him the national flag of Lebanon with its green cedar tree as well as Hizbollah’s own yellow banner. To call Jumblatt ”a liar, a thief, a killer…” – though this view might be heartily reciprocated by Jumblatt himself – is language that puts Lebanese in danger of their lives.

Det är oroande minst sagt.

Avslutningsvis klagar Jinge på att svensk media återrapporterar västliga (läs amerikanska) underrättelsekällor och deras pressmeddelanden. Det är förvisso sant att rapporteringen är bristfällig men samtidigt väljer Jinge att spekulera, välja ut och hänvisa till källor som inte är trovärdiga. Att framställa oppositionen mot Libanons regering som en allians av både kristna och muslimer är att negligera det faktum att Hezbollah och shiamuslimerna är den dominerande parten av oppositionen. Den enda kristna gruppen som stödjer oppositionen är exgeneralen Michel Aoun och dennes läger. En udda typ som var på dekis men som återvände 2005 efter en lång tids exil och splittrade det kristna lägret. Aouns personliga revansch har varit ett sätt att trycka dit sina kristna rivaler. Det handlar som sig bör sällan om demokratiskt sinnade politiker utan om personlig makt och prestige. Det gäller Aoun, Nasrallah liksom de libanesiska regeringen med Saad Hariri och Walid Jumblatt i spetsen. Det är tragiskt, men sant. Och det är inte USA:s eller Irans fel att det ser ut så. Det är libanesernas och deras poltiska företrädares fel, något som liberala Daliy Star ofta påpekar.

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

369967_200_284.jpg

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.

Fredspsykologi

Elisabet Södersten, leg. psykolog höll en introduktion till fredspsykologi på Psykologstudent 08. Tyvärr läste hon innantill från sitt manus, vilket gjorde att mycket av innehållet inte gick fram. Flera gånger har jag varit med om att psykodynamiker framträtt på det sättet. Det håller inte. Det är väl bara forskarna som är sämre på att presentera. Jag minns med fasa den Europeiska konferensen för arbetsliv- och organisationspsykologi i Älvsjö. Det var oftast katastrof.

51z250cj94l_aa240_.jpg

Nåväl. Södersten tipsade om boken ”Peace, conflict and violence” för en introduktion till fredspsykologin. Den är författad av Christie, Wagner och DuNann Winter. Södersten tog upp distinktionen mellan direkt våld och strukturellt våld som mer är ett sammansatt system av strukturer som föder våld. Hon tog också upp den norske sociologen, filosofen och konfliktforskaren Johan Galtung. En fascinerande färgstark person som jag lyssnat på vid ett tillfälle. Han har mer eller mindre skapat freds- och konfliktforskningen som akademiskt ämne. Galtung har föreslagit ett sätt att mäta offren för det strukturella våldet. Genom att räkna antalet människor som hade kunnat räddas till liv om inte dysfunktionella politiska system av byråkrati, korruption, diktatur etc. varit hinder. Södersten hade svårt att förklara på vilket sätt hon ser på hur psykologer kan bidra till fredsforskningen och konflikthanteringen.

Fredsbyggande kännetecknas av sju aspekter menade Södersten. Social rättvisa, mänskliga rättigheter, ickevåld, omfattande alla, civilt samhälle, fredsutbildning och hållbarhet. Riktigt på vilken grund just de här aspekterna valts ut förstår jag inte riktigt.

Det finns inte mycket på internet om fredspsykologi. Dock fann jag en utförlig konferensrapport från Nordplus i Trondheim 2003 som Annika Linné skrivit.