Etikettarkiv: litteratur

Peter Kihlgård i samtal med Magnus Bergh

kihlgard_140_248029r.jpg

Författaren Peter Kihlgård samtalade med sin förläggare Magnus Bergh, i fredags på Bokmässan. Det blev en fint möte mellan två bildade men avslappnade män som känner varandra väl men ändå lyckades förvåna varandra under samtalets gång. Det kom att handla en del om rytm, känsla, språk och kontrapost. Rätt snart kom de att prata om gestens estetik, något som Bergh menade att Kihlgård är expert på. Enligt Kihlgård handlar det även om gestens etik. ”Jag som författare vill vara en mimartist inte en trollkarl”. Ulf Linde har talat om det här fortsatte Kihlgård. Linde har sagt att han ogillar fotografikonst därför att den inte kräver ett svar, men böcker kräver ett svar av läsaren, menade Kihlgård. Undrar om fotografiskrået håller med? Sedan kom följande replikväxling:

”Kroppen går före, språket kommer efter. Din stils är konstpausens stil. Du har ett omständligt ordval och det finns ett motstånd i ditt språk”.

”För mig är litterär stil i första hand rytm. Jag har letat efter min rytm och där blev Thomas Pynchon en stor inspiratör”.

”Men hos dig är det ingen skillnad mellan språk och kropp”.

”Det var snällt sagt.”

Kihlgårds roman ”Kicki och Lasse” har av en del kallats för en relationsroman. Vissa har sagt att den förebådat relationsromanens återkomst. En genrer som skildrar vuxenlivets liturgier, vanor och nedslipningen i ett förhållande, som Bergh uttryckte det. Bägge två var överens om att ”Kicki och Lasse” inte var en relationsroman. ”Jag vet inget om relationer, åtminstone som jag skulle vilja föra vidare iallafall, sade Kihlgård”.”Boken började med en pretentiös idé om att skriva om modernitet och ensamhet”, fortsatte han. Jag log för mig själv över författares övertro på att undersöka en fix idé och att lsäaren ska förstå deras tankegång. Det gör inte alltid så mycket att det inte blir helt tydligt, resultatet kan bli bra trots eller kanske tack vare att den fixa idén inte blir synlig.

Kihlgård avslöjade ocså med ett flin att jeansen är den mytiska nyckeln i ”Kicki och Lasse”. Så lite kul är det att skriva ändå, skrattade Bergh. Kihlgård försvarade sig ändå. ”Jag är väldigt misstänksam mot berättelsen som sådan. Mina böcker skriver aldrig sig själv. Om man ägnar sig åt att ljuga som författare gör, måste man vara väldigt noga med sanningen”, sade Kihlgård och citerade Eyvind Johnson.

Sedan förundrades han över vårt minne. ”Att minnas är en skapande akt. Både varseblivning och hågkomster skiftar vilket gör att det är ett mirakel att vi kan komma överens om något”.

Berg konstaterade också på slutet att Kihlgård beskrivit Sundsvall som en erotisk plats med två toppiga kullar och en vik som kommer in och möter dem. För mig som jämte är det svårsmält att tänka sig att Sundsvall skulle vara en erotisk plats.

PS: ”Kicki och Lasse” är Kihlgårds bästa roman, som nu finns i pocket. Obligatorisk läsning.

9100120545.jpg

Mot Bokmässan

Fredag och lördag åker jag ner och bloggar, spanar och minglar från Bokmässan i Göteborg. I första hand ska jag hålla koll på psykologidiskussionen även om den inte har något självklar plats på mässan. Några av författarhöjpunkterna på årets mässa tror jag blir Ian Buruma, Elias Khoury och Peter Kihlgård.

Senaste gången jag var där var 2005 då jag höll ett minisemiarium. Den gången höll jag på med Nitnit och snackade med Po Tidholm om ”Varför Sveriges Kulturtidskrifter inte bloggar”. Den gången var Po bakis och allmänt skeptiskt till tidskrifter överhuvudtaget. Den annars så kommersiella Bokmässan kör med svårflörtade teman. 2005 var det Litauen, 2007 Estland och i år är det Lettlands tur. Känns som en märklig fixering vid våra baltiska grannländer i dagens globala värld.

KBT i Kulturen

 2441851569_0a989d2568_m.jpg

För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.

1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.

2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.

3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.

4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).

5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.

Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.

PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.


Om Iréne Matthis

Iréne Matthis är psykoanalytiker, professor och författare till ett flertal böcker. Hon är också en välkänd feministisk debattör bland annat från Grupp 8.

Under 1960-70-talen arbetade Matthis som psykiater vid Långbro mentalsjukhus. Marianne Ahrnes film ”Långt borta och nära”, som handlar om en mutistisk man, spelades bl.a. in på hennes avdelning. Samtidigt kom filmens dramatiska kärlekshistoria att utspelas i verkligheten. Om detta skrev Iréne Matthis boken ”Orden som fängslar oss” (1980).

Hon har arbetat i en internationell kontext under många decennier och bland annat introducerat och översatt franska psykoanalytiska tänkare såsom Joyce McDougall, André Green och Jacques Lacan. Hon har publicerat ett flertal böcker, bland andra ”Det omedvetnas arkeologi” ( 1992), ”På Freuds divan” (1994) samt ”Dialogues on Sexuality, Gender and Psychoanalysis” (2004).

Matthis är professor i psykoanalys och docent i klinisk neurovetenskap vid Umeå Universitet.  I hennes avhandling ”Den tänkande kroppen” – studier i det hysteriska symptomet (1997) kombinerade Matthis neurovetenskapliga och psykoanalytiska perspektiv på de så kallade “nya” sjukdomarna, med utgångspunkt i en analys av Freuds ”Studier i hysteri” (1895). Hon forskar för närvarande kring sambanden mellan kropp och själ. Till exempel interaktionen mellan neurofysiologi, kognition och mentala processer. Hon ingår i redaktionen för den internationella och interdisciplinära tidskriften Neuro–Psychoanalysis.

Debutanter, förläggare och lite Waltic

gynning8623_fix.jpg

Bokhora tipsade om att Nöjesguiden i sitt senaste nummer intervjuat både debutanter och förläggare om vad som krävs för att lyckas som författare. En av fyra förläggare som man fört sammat till ett samtal var Petra König som är kollega till mig på Natur och Kultur. Hon är ansvarig för den skönlitterära utgivningen på förlaget. Det var en bra diskussion om varför man inte kan ge ut en pedofils manus eller Billy Butts memoarer. Nöjesguiden frågade även 30 proffstyckare om Sveriges bästa debutroman någonsin. Carolina Gynning röstade på Per Hagmans ”Cigarett”. Inte otippat vann Strindberg med ”Röda rummet”.

Imorgon söndag den 29 juni börjar Waltic, (Writer’s and Literary Translators´ International Congress) en stor litteraturfestival som samlar 600 författare, översättare och intellektuella från hela världen. Sveriges Författarförbund är med och arrangerar och huvudtemat på festivalen är ”Rätten att berätta”. Det mesta av Waltic verkar vara en intern branschangelägenhet men Kulturhuset, 00-tal och Stadsbiblioteket har en del arrangemang för allmänheten. Tisdag den 1 juli verkar vara mest spännande då börjar programmet kl. 15 på Stadsbibblan.

Ian Buruma till stan samt realease för ALT

54c4ac9a-1257-49e5-8a8b-f8b113fe8b3f.jpg

På onsdag 28/5 kommer journalisten och författaren Ian Buruma till Kulturhuset och Internationell Författarscen. Buruma är holländare och har skrivit mycket för NY Review of Books. Han skrev en fantastisk essä i höstas om filmaren Werner Herzogs förhållande till vildmarken, ensamheten och det extrema. Några lösryckta citat från artikeln finns här. Annars DN:s förkortade version men läs hellre ursprungsessän. Buruma är aktuell med boken ”Occidentalism”. Den handlar om fiendens syn på Västerlandet. Boken vänder på perspektivet som Edward Saids presenterade i sin banbrytande bok ”Orientalism”. Där beskrev Said Västerlandets mytiska och fördomsfulla syn på Orienten. Orientalism är en av mina starkaste läsupplevelser någonsin. På Kulturhuset samtalar Buruma med förläggaren Björn Linnell. I höst utkommer dessutom Burumas ”Mordet i Amsterdam” på svenska. Den som handlar om mordet på Theo van Gogh.

alt-omslag.jpg

På onsdag är det även realease för en ny tidskrift. Det är bokförlaget Atlas som skapat ALT (Atlas Litterära Tillägg). Kl. 18 börjar uppläsningar och mingel på gamla Ugglan, Närkesgatan 8. Via Bokhora kan man få en drinkbiljett. När inte BLM finns längre och OEI fortsätter att ge ut en elitistisk tidning som är tjock som Bibeln så finns onekligen ett utrymme för någon. Om man gör det bra. Vassa Eggen kommenterar innehållet här.

I Ludvig Igras fotspår

13 maj, kl 19. anordnar Judiska Museet i samarbete med Mareld en kväll med samtal om psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra. ”Den själsliga ökenvandringen – Ludvig Igras psykologiska Exodus” är rubriken för kvällen. Ludvig Igra använde bibliska berättelser och judisk tradition i sina tolkningar av människans inre landskap. Till hjälp för att tolka det här landskapet har man samlat en kunnig panel. Tomas Böhm, psykoanalytiker och författare, Eva Ekselius, fil dr i litteraturvetenskap, författare och journalist, Morton Narrowe, överrabbin emeritus samt Sara Wasersztrum, psykoanalytiker och psykoterapeut.

Ludvig Igra (1945 2003) föddes i Polen. Hans föräldrar överlevde Förintelsen och kom till Sverige 1947. Han var psykolog, psykoanalytiker, föreläsare, lärare och författare. Han har givit ut flera böcker bl a ”Objektrelationer och psykoterapi”.(1993) och ”Den tunna hinnan -mellan omsorg och grymhet” (2003)

Judiska Museet ligger på Hälsingegatan 2. Det är obligatorisk föranmälan till annika@judiska-museet.se eller tel 08-31 01 43.

Alla talar om Lars Norén och ris och ros till SR

larsnoren494_310447b.jpg

Det var givet att ”En dramatikers dagbok” skulle bli en snackis och lika givet att den som känner sig träffade av Noréns elaka penna (läs DN:s Leif Zern) skulle bita tillbaka. Jag har fascinerat betraktat mediecirkusen under den gångna veckan och tänker nu försöka sammanfatta mina intryck. Inte om boken, för den kommer jag inte ha tid att läsa (1680 sidor), utan om debatten om boken.

”En hink med skit över Kultursverige” kallade DN-Kulturs chef, Maria Schottenius Noréns mastodontprojekt. Det tillsammans med Leif Zerns onyanserade recension gjorde att flera höjde på ögonbrynen. Vissa har tagit Norén i försvar och menar att den typen av språkbruk inte känns värdigt eller sofistikerat. Ingmarie Froman skriver i SvD om problemet med kritiker som hamnar i en jävsituation när de förekommer i böcker och menar att Aftonbladet och Expressen skött sådana problem föredömligt men att DN nu trampar i klaveret.

Johan Lundberg kängar också DN på Axessbloggen:

I Sverige kallar kulturchefen för landets största morgontidning en bok för en hink skit. Det säger något om nivån på kulturklimatet, eller det som borde vara kulturklimat. Kultur betyder odling, förfining!? Att man tar ett steg tillbaka från den natur man också hyser inom sig, den som reagerar med inälvorna – les trippes. Den som talar först och tänker sen. Få recensenter har lyckats läsa och presentera En dramatikers dagbok som det det verkligen är, för mig. En bok, i en tradition av liknande böcker.

Lundberg missar inte heller chansen att återigen ta plats på sin kulturkonservativa piedestal där de världsliga ting som pågår i samhället bara är en stillbild i världhistorien. Lundberg kommenterar dagbokslitteraturen på följande vis:

”Själv tycker jag att de är rätt trivsamma att läsa – ungefär på samma sätt som Ulf Lundells sena romaner. De ger åtminstone en inblick i en människas liv, vilket är mer än vad mycket nyskriven svensk skönlitteratur ger.”

sr.gif

Som vanligt är Sveriges Radio överlägsen i sin rapportering. Studio Ett (25 april) lyckades föra ett kvalificerat samtal med Ulrika Knutsson och Björn Linell något som många kulturredaktioner misslyckas med. Bäst är Anneli Dufvas radiointervju med Norén i Biblioteket. Det har mer karaktären av ett viktigt samta. Duva har både auktoritet och finkänslighet som gör att Norén får prata till punkt, samtidigt som hon ställer kritiska frågor. Lyssna på intervjun, det är det enda som verkligen ger en ordentlig förståelse av människan, boken och processen Lars Norén.

Intressant är att SR påade programmet på webben flera dagar i förväg. Det sänds egentligen först idag måndag. Det är första gången jag hör att SR släpper materialet på nätet före det ”sänds i radio”. SR kände med rätta att materialet inte kunde ligga och vänta i flera dagar. Det konstiga är att SR fortfarande beter sig som en trögrörlig koloss i förhållande till sina lyssnare. Att man inte lyckats stuva om sin sin tablå det struntar jag fullständigt i. Jag vill höra Norénintervjun och andra aktuella program direkt, punkt slut. Tyvärr tänker SR fortfarande först radio och sen web. Det är en förlegad syn som känns obsolet år 2008.

Skall du förresten läsa en recension tycker jag Carl-Johan Malmberg i SvD gör det bra.

Som vi älskade varandra

91700156941.jpg

Cecilia tipsade mig om ”Som vi älskade varandra” (från 2007). Boken är något så ovanligt som en modern kärleksroman. Det är en medelålders kärlek skriven av författaren Anders Paulrud som dog tidigare i år. Den pendlar mellan att vara en uppväxtskildring hela tiden på gränsen till att bli sentimental. Samtidigt berättar Paulrud om människor, förhållanden som kommer och går, förflyktigas och består. Paulrud skriver på en enkelt och snudd på trivial prosa som då och då blixtrar till. Det är befriande att slippa läsa en medelålders man som inte är självömkande. Boken blandar självbiografiskt material utan att det känns navelskådande. Paulrud skriver kort och kärnfullt på ett sätt många drömmar om, men få behärskar.

Förutom Peter Kihlgårds ”Kicki och Lasse” är ”Som vi älskade varandra” den bästa kärleksromanen jag läst på mycket länge. Läs båda två.

I SvD skrev Erik Lövendahl en uppskattande recension av ”Som vi älskade varandra”. Crister Enander har skrivit en personlig betraktelse över Anders Paulrud när han gick bort. Och slutligen en längre intervju med Paulrud gjord av Karin Thunberg för SvD med anledning av boken.

Om Clarence Crafoord

cc-hatt.jpg

Clarence Crafoord, född 1936 har arbetat 40 år som läkare, psykiater, psykoanalytiker. Sedan 20 år tillbaka har han skrivit böcker om psykologia, terapi och litteratur. Crafoords böcker innehåller alla egna upplevelser som läsande och iakttagande betraktare av människor och skeenden. Han har deltagit i den stora översättningen av Freuds samlade skrifter och är redaktör för den psykoanalytiska tidskriften Divan.
För ett knappt år sedan skrev jag på bloggen om Crafoords bok ”Barndomens återkomst”. Det är ett försök till en psykoanalytisk tolkning av Strindberg, Lagerlöf och Proust.

För den som vill finns det en läsvärd intervju med Crafoord som DN gjorde 2005. Den tar bland annat upp Crafoords hjärtinfarkt som han skildrat i boken ”Hjärtats oro”. Nedan följer en lista på Crafoords samtliga böcker. Läs mer