Etikettarkiv: makt

Die Welle, film om ett fascistiskt klassexperiment

På fredag är det premiär för tyske Dennis Gansels film Die Welle (2008) eller vågen på svenska. Filmen handlar om en gymnasielärare leder ett projekt om autokrati och tar till ett okonventionellt knep. Han och eleverna startar själva en fascistisk rörelse som de kallar för vågen. Det dröjer dock inte länge innan det urartar och rörelsen börjar leva sitt eget liv. Historien är baserad på en sann händelse som utspelade sig i Californien 1967. Där skapade historieläraren Ron Jones en fascistisk rörelse utifrån sitt klassrum på Cubberley High School i Palo Alto. Det hela har tidigare skildrats i en bok av Todd Strassner samt i filmen, The Wave (1981). Till skillnad från i The Wave (som jag dock inte sett) så har regissören Dennis Gansel valt att placera handlingen till ett nutida Tyskland. Det är en modig men riskabel idé. Tyvärr lyckas inte Gansel hela vägen.

Historien är enkel och följer en given dramaturgi. Jürgen Vogel spelar Rainer, en alternativ gymnasielärare. En sån där som man inte tror finns nuförtiden. Skolan har beslutat att ha en projektvecka där eleverna får välja mellan anarki och auktokrati. Eftersom kollegan är rädd för att anarkilektionerna ska balla ur tvingas Rainer leda auktokratigruppen. På första lektionen med eleverna framkommer det en stöddig attityd där flera elever uttrycker det osannolika i att skapa en nazistiskt eller fascistisk rörelse idag. Vogel bestämmer sig för att visa dem något annat. Snart har han fått eleverna att ställa sig upp när de får ordet, respektera ordning och marschera i takt. På tredje dagen börjar eleverna göra en logga och en hemsida med vapen på. De bombar stan med stickers och graffar ner en byggställning i centrum. Några klottrar över en anarkistlogga och snart utbryter gruff med dem. Några flickor i klassen bildar en motståndsgrupp mot vågens framfart men de har lite att sätta emot. På torsdagen vaktar eleverna skolans ingångar och arrangerar de en egen fest och på fredagen har vågen spritt sig till andra skolor. När Rainer förstår att det hela gått över styr startar han en sms-kedja och samlar alla medlemmar i skolan aula. Där håller han ett tal som en agitator men avbryter sig när han har fått massan i sitt grepp. Då säger han att det hela är en bluff och att eleverna borde skämmas och gå hem. Filmen slutar med att en av de instabila eleverna tappar koncepten och skjuter en klasskompis innan han tar sitt eget liv.

På förhandsvisningen i oktober på Sture, var Gansel närvarande och svarade på frågor från publiken. Enligt Gansel var motivet till att förlägga historien till ett nutida Tyskland att han ville att dagens ungdomar skulle känna större känslomässig närhet till historien. Slutet i Gansels film skiljer sig åt från den verkliga händelsen. Där var det ingen som dog. Gansel sade att han vill göra det helt tydligt att det här typen av rörelser är destruktiva och farliga så ingen kan misstolka honom. Här någonstans märks det att berättelsens blir lidande. Det känns inte trovärdigt. Gruppens fascistiska tendenser går för fort och det målas med för stora penseldrag. Överlag är skådespeleriet uppskruvat och överdrivet. Inte mycket, men lite. Det gör att det psykologiska mekanismer som Gansel vill gestalta inte blir trovärdiga utan drabbas av schablonens och klichéns problem.Det är synd för Gansel är en lovande regissör och filmen är ibland suggestiv och skickligt gjord.

Den sanna historien om vågen är tillräckligt ruggig och makalös för att behövas skrivas om. Gansel som berättade att hans egen farfar varit SS-man verkade uppfylld av det historiska arvet och vill bekämpa fascistiska tendenser i dagens samhälle. Dock känns människans inneboende möjlighet till diktatur och fascism inte som något nytt. Kollektivets makt över individen är en psykologisk sanning som står i varenda lärobok. Filmen lyckas inte komma med något nytt. För en mer djuplodande granskning av varje människas möjlighet att verka ont, rekommenderar jag psykoanalytikern Ludvig Igras bok Den tunna hinna mellan omsorg och grymhet (2001).

PS: Oskar Henrikson har tidigare skrivit om filmen och grupptryckets mekanismer. Dokumentären The Wave kan du se i sin helhet här. Elever som var med om händelsen har samlat några vittnesmål här. Ron Jones har också kommenterat händelsen.

Uppdatering: Hynek Pallas tycker ungefär som jag i sin recension i SvD. Här också en DN-intervju med regissören Dennis Gansel.

”Konsten att gråta i kör”, filmrecension

I dagarna utkommer Psykologtidningen nr 9/2008, där kan man läsa min recension av den danska filmen ”Konsten att gråta i kör”. För regin står långfilmsdebuterande Peter Schönau Fog. Det är från början en roman. Filmen har bland annat fått Nordiska Rådets pris. Filmen hade premiär i slutet av april och visas ännu på Zita och Folkets Bio.

Vad gör man om ens pappa titt som tätt gråter till synes otröstligt? Man försöker trösta honom. Det gör huvudpersonen Allan i Peter Schönaus Fogs filmatisering av Erling Jepsens roman.

Det är 70-tal och vi befinner oss i ett sydjylländskt samhälle inte mycket större än en by. Filmens huvudperson är tioårige Allan. Hans pappa driver en gammeldags speceriaffär och är mjölkbud. Hans bittre konkurrent herr Butter har vind i seglen efter att han öppnat en modern självbetjäningsbutik och han har råd med en ny bil.

Det lilla samhället har konflikter som alla andra men i sorgetider sluter man sig samman. Allans pappa håller känslofyllda tal när byn drabbas av det ena dödsfallet efter det andra. Det slutar alltid med att byn står och gråter tillsammans vid jordfästningen.

Allans storebror Asger har flyttat till Sönderborg och studerar till ingenjör. Han är en idol för Allan samtidigt som den frostiga relationen mellan Asger och pappan gör att äldste sonen inte hälsar på så ofta. Det är brytningens tider där gammalt och nytt möts. Pappan lever kvar i en auktoritär epok och utöver sin oinskränkta makt över familjen. Allan är pappas pojke. Han vill visa sig duktig och kompetent. När pappan då och då plötsligt börjar gråta försöker Allan vara ett känslomässigt stöd. Gråt- och ångestattackerna utmynnar i ständiga hot om att ta livet av sig. Pappan olycka blir till en känslomässig terror för hela familjen. Ju mer hans ångestattacker gör sig gällande desto mer blir hans auktoritetsutövande ett sätt att hålla familjen i schack. Familjens mående kretsar kring pappan och illustrerar på ett bra sätt hur psykiskt lidande påverkar alla anhörigas livssituation.

Pappans gråtattacker kommer oftast på kvällen. Då har mamman redan tagit sin vanliga dos sömntabletter. Med förtvivlan i blicken vänder sig Allan till storasystern Sanne. Hon är precis på väg in en pubertal frigörelseprocess. Allan är obrottsligt lojal och klarar inte av att se pappan gråta. Han blir desperat och vill göra pappa glad till varje pris. Allan uppmanar Sanne att trösta honom på det sedvanliga sättet, dvs. en allt för närgången relation mellan dotter och far. Pappan blir på bättre humör och övriga familjemedlemmar kan till sist komma till sömns. Allan tycks inte förstå vad innebörden av att trösta pappa betyder. Eller vill inte förstå. När Sanne vill bryt sig loss och träffa killar blir konflikten mellan henne och pappan oundviklig. Det finns mycket i potten att förlora för pappan. Allans lojalitet slår också en kil mellan syskonen. Han förstår inte konsekvenserna av att gå pappan till mötes. Den ohållbara incestiösa relationen måste lösas upp. För Allan blir lösningen inte riktigt som han tänkt sig. Familjemedlemmarna sviker varandra

Schönau Fogs skildring av ett traditionellt samhälle på gränsen till moderniteten är lika vackert naturtroget som känslomässigt fasansfullt. Det finns en överdrivet teatralt anslag ibland som får mig att tänka på Roy Andersson. Berättelsen har en ton av sagostämning över sig som får mig att tänka på hemskheter av Elsa Beskow och klassiska folksagor som ”Pomperipossa” och ”Hans och Greta”. De är berättelser som är lika obegripligt hemska som fascinerande.

”Konsten att gråta i kör” lyckas skickligt illustrera hur barnen skyddar sina föräldrar trots att de våldför sig på barnen såväl känslomässigt som fysiskt. Barns utsatthet är plågsamt att se både i verkliga livet och på film. Det finns inte mycket ljus i ”Konsten att gråta i kör”. Hoppet står till människans inneboende potential att gå vidare och bearbeta traumatiska händelser. Men det hoppet får man söka i en annan film.

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.

Alla talar om Lars Norén och ris och ros till SR

Det var givet att ”En dramatikers dagbok” skulle bli en snackis och lika givet att den som känner sig träffade av Noréns elaka penna (läs DN:s Leif Zern) skulle bita tillbaka. Jag har fascinerat betraktat mediecirkusen under den gångna veckan och tänker nu försöka sammanfatta mina intryck. Inte om boken, för den kommer jag inte ha tid att läsa (1680 sidor), utan om debatten om boken.

”En hink med skit över Kultursverige” kallade DN-Kulturs chef, Maria Schottenius Noréns mastodontprojekt. Det tillsammans med Leif Zerns onyanserade recension gjorde att flera höjde på ögonbrynen. Vissa har tagit Norén i försvar och menar att den typen av språkbruk inte känns värdigt eller sofistikerat. Ingmarie Froman skriver i SvD om problemet med kritiker som hamnar i en jävsituation när de förekommer i böcker och menar att Aftonbladet och Expressen skött sådana problem föredömligt men att DN nu trampar i klaveret.

Johan Lundberg kängar också DN på Axessbloggen:

I Sverige kallar kulturchefen för landets största morgontidning en bok för en hink skit. Det säger något om nivån på kulturklimatet, eller det som borde vara kulturklimat. Kultur betyder odling, förfining!? Att man tar ett steg tillbaka från den natur man också hyser inom sig, den som reagerar med inälvorna – les trippes. Den som talar först och tänker sen. Få recensenter har lyckats läsa och presentera En dramatikers dagbok som det det verkligen är, för mig. En bok, i en tradition av liknande böcker.

Lundberg missar inte heller chansen att återigen ta plats på sin kulturkonservativa piedestal där de världsliga ting som pågår i samhället bara är en stillbild i världhistorien. Lundberg kommenterar dagbokslitteraturen på följande vis:

”Själv tycker jag att de är rätt trivsamma att läsa – ungefär på samma sätt som Ulf Lundells sena romaner. De ger åtminstone en inblick i en människas liv, vilket är mer än vad mycket nyskriven svensk skönlitteratur ger.”

Som vanligt är Sveriges Radio överlägsen i sin rapportering. Studio Ett (25 april) lyckades föra ett kvalificerat samtal med Ulrika Knutsson och Björn Linell något som många kulturredaktioner misslyckas med. Bäst är Anneli Dufvas radiointervju med Norén i Biblioteket. Det har mer karaktären av ett viktigt samta. Duva har både auktoritet och finkänslighet som gör att Norén får prata till punkt, samtidigt som hon ställer kritiska frågor. Lyssna på intervjun, det är det enda som verkligen ger en ordentlig förståelse av människan, boken och processen Lars Norén.

Intressant är att SR påade programmet på webben flera dagar i förväg. Det sänds egentligen först idag måndag. Det är första gången jag hör att SR släpper materialet på nätet före det ”sänds i radio”. SR kände med rätta att materialet inte kunde ligga och vänta i flera dagar. Det konstiga är att SR fortfarande beter sig som en trögrörlig koloss i förhållande till sina lyssnare. Att man inte lyckats stuva om sin sin tablå det struntar jag fullständigt i. Jag vill höra Norénintervjun och andra aktuella program direkt, punkt slut. Tyvärr tänker SR fortfarande först radio och sen web. Det är en förlegad syn som känns obsolet år 2008.

Skall du förresten läsa en recension tycker jag Carl-Johan Malmberg i SvD gör det bra.

Makt och samvete diskussionsämnen på Sokratiskt café

Ett trettiotal personer samlades på Marelds bokhandel igår för sokratiskt café. Det var lika många män som kvinnor och medellådern var drygt 50+. En del verkade känna varandra och kallade varandra vid namn. Samtalsledaren bad deltagarna komma med förslag på ämnen att diskutera. Förslagen som kom upp kanske kan ses som en temperaturmätare på vad medelålders diskussionsintresserade går och tänker på. De här ämnena kom på förslag:

Ytlighet idag & igår
Kvinnligt & Manligt
Vad är kärlek och hat?
Är vår hjärna fri eller programmerad?
Vad är samvete?
Makt på gott och ont?
Finns vi?
Hur mycket nyheter behöver vi?
Empati i kriser? Läs mer →

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur