Etikettarkiv: metod

Personligt ledarporträtt – frukostseminarium hos Organisationspsykologerna

Kom på frukostseminarium 18 februari där vi presenterar vårt verktyg Personligt ledarporträtt som utvecklats under 15 års tid. Vi har utomordentligt goda erfarenheter av metoden både i Sverige och internationellt. Personligt ledarporträtt är en typ av 360-graders feedback som till sitt upplägg är något helt annat än gängse metoder. Det som gör PLP unikt är:

Kvalitativ metod
Icke-anonymt
Beskriver nyanser snarare än genomsnitt
Innehåller direkt, konstruktiv och ärlig feedback från nyckelpersoner
Utformat för att utveckla och skapa förändring hos ledare
Bygger allianser och förståelse.

Under seminariet kommer vi att beskriva olika användningsområden, hur processen fungerar och typiska resultat. Vi vänder oss med detta seminarium främst till, Toppledare som vill utvecklas, ledare i förändringsprocesser eller kontroversiella ledare i blåsväder eller kris och konflikt.

På frukostseminariet får ni träffa Tor Krusell, marknadschef på Altor och författare till boken ”Varför vissa lyckas”, som kommer att beskriva sina erfarenheter från sin tid som personaldirektör på Skanska då han använde metoden för sin egen utveckling och för toppledare tvärs igenom organisationen.

Plats: Organisationspsykologerna, Sveavägen 17, (Hötorgsskraporna) Tid: Onsdag 18 februari, kl. 08.00 – 09.00. Frukost serveras från 07.45, frågor & svar efter 9.00. Anmälan: info@organisationspsykologerna.se

Anmälan är gratis men bindande, och om du avbokar senare än 24 timmar innan tar vi ut en no show-avgift på 300kr. Det går även bra att överlåta platsen till en kollega. Läs mer →

Rorschach: Bläckplump som väcker känslor – essä för DN Kultur

Nyligen blev jag ombedd att skriva en essä för DN Kultur om Rorschachtestet. En metod och ett test som väckt känslor i snart hundra år. I essän beskriver jag historiken bakom och hur metoden har utvecklats trots att samma tio tavlor används år efter år. Du kanske tänker att det där bara är flum och nys, men faktum är att Rorschach är en av de mest studerade personlighetstesten. Läs mer →

Rapport från Psykologer ser på konst och ateljébesöket hos Jon Brunberg

26 september gjorde Psykologer ser på konst ett ateljébesök hos konstnären Jon Brunberg. Samtalet med Brunberg kom att handla mycket om vilken funktion och betydelse gränser har för Brunbergs konstnärsskap. I flera av de projekt som han jobbat med under de senaste decenniet finns det en gemensam koppling i uttrycket, där gränser på olika sätt manifesteras konkret eller i abstrakt form i konstverk, filmer och illustrationer.

En stor del av samtalet kom att kretsa kring Brunbergs konstnärliga praktik och metod. På måga sätt är den förankrad i en slags nyfiken utforskande undersökning som inte så lite påminner om akademikerns och forskarens metod och process. Men där forskaren på ett universitet är upptagen av referenser och fakta för att styrka egna teser, använder Brunberg sin kunskap som han fått i researchprocessen för att gestalta ett subjektivt och experimenterande uttryck. Inte sällan helt utan uppenbara referenser till den undersökande metoden i sig. Här uppstår ett tomrum mellan uttrycket och allt researcharbete som blir intressant. Ändå upplever jag att jag som betraktare ändå känner att här möter jag ett konstnärligt subjekt som bemödat sig med en väldigt gedigen research, vilket gör att jag möter en genuin undersökning, om än i subjektiv form.

Brunbergs forskande förhållningssätt har tagit honom till många gränsland där psykologi, pedagogik, sociologi, statsvetenskap, arkitektur, historia och filosofi är discipliner som befinner sig i ett möte eller i en skärningspunkt med Brunbergs verk. Det hä

r flerdisciplinära mötet med andra sammanhang har bitvis gjort att jag själv haft svårt att betrakta honom som en konstnär i första hand, utan snarare som en hobbyforskare inom demokratistudier och samtidshistoria. Det var först i samband med utställningen P.K. – en utställning om intolerans på Forum för levande historia och Brunbergs projekt Tolerera som jag förstod och såg det konstnärliga djupet bakom flirtandet med andra discipliner. För mig som även känner Brunberg privat sedan tio år var det en insikt att förstå att det tagit mig så lång tid att betrakta det som just konst. Den pinsamma insikten fick mig ändå att reflektera över att konsten möjligen kan gå mot upplösning åtminstone för mig som betraktare, när den beblandar sig och går för nära andra sammanhang och verksamheter.

Den här tanken fick jag också i samband med Brunbergs projekt om tolerans och intolerans för gymnasieungdomar. Där ”curerar” och agerar han redaktör för en informationsfilm och för en antologi om tolerans och intolerans ur ett psykologiskt perspektiv. De tre författarna (Liria Ortiz, Fred Saboonchi och Tomas Böhm) är alla psykologer/läkare och skriver varsitt kapitel om tolerans och intolerans. För mig som psykolog blev jag dock mer intresserad av Brunbergs projekt, process och idé. Hur kom det sig att han vände sig till just psykologin och hur såg han på psykologins möjlighet att bistå människor och hans projekt ,var frågor som jag funderade över. Det blev för mig också tydligt att det finns något i den konstnärliga processen som den här typen av interaktiv konst inbegriper som jag var nyfiken på och ville veta mer av. Det blev min drivkraft till att ta kontakt med Brunberg för att göra ett ateljébesök och verkligen tala om dessa saker.

Många av dagens konstnärer jobbar idag med konstnärliga processer och konstverk som främst är iscensättningar i en medial offentlighet. Lars Vilks, Anna Odell, NUG, Makode Linde, Dror Feiler, Marie-Louise Lindberg de Geer m.fl. har alla på ett eller annat sätt använt media för att skapa sina

verk. Brunbergs konstprojekt använder andra på ett liknande sätt även om det sker i ett lugnare och mer finstämt sätt, men det finns likartade mekanismer i detta upplever jag. Brunberg själv både bloggar och twittrar om konst vilket gör honom till en rolig samtalspartner när det handlar om konst, media och politik. Det är därför intressant att höra hur Brunberg ser på sitt skapande och sin konstnärliga process.

Det är omöjligt att återge alla vindlingar som samtalet tog. Kort kan sägas att under ateljébesöket fick jag även lära mig vikten av att ha ett orutat kollegieblock och en telefon utan möjlighet att kommunicera på internet och sociala medier. Friheten från media ger ett utrymme för andra tankar. Tankar som kanske kan bli till konst.

Stort tack till alla som kom, lyssnade och deltog. Stort tack till Jon som lät Psykologer ser på konst komma på besök.

PS: Jon Brunberg har själv bloggat om sina tankar om den konstnärliga processen innan och efter ateljébesöket.

Vår rätt att leka psyksjuka

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

Nuögonblick och plötsliga förbättringar i terapi

”Sudden gains in group cognitive-behavioral therapy for panic disorder” är rubriken på en vetenskapliga studie av ett forskarlag vid Virginia University, rapporterar BPS. De har undersökt hur klienterna förbättras under den terapeutiska processen. Metoden har varit KBT-terapi i grupp mot panikångest under 12 veckor. Man fann att 43 % av klienterna upplevde en signifikant plötslig föräbttring under terapins gång. Hälften av dessa upplevde förbättringen redan mellan session 1 och 2, medan den andra hälften fick en förbättring senare under processen. Det intressanta är dock att resultatet skiljer sig mellan de här båda grupperna. Så här skriver Clerkin mfl:

Sudden gains were prevalent both at the very beginning of therapy (immediately following session 1), as well as later in treatment (following session 2). However, only gains following session 2 were associated with better treatment outcomes and change in cognitive bias at treatment termination. These differential outcomes indicate that gains following session 1 may reflect less meaningful symptom fluctuations, while gains occurring after session 2 are perhaps more influenced by the active ingredients of cognitive-behavioral therapy.

I klarspråk betyder det att de som svarar positivt redan efter första sessionen så gärna vill tro på behandlingen eller uppleva en förbättring men att skenet bedrar. Den första sessionen är ju rimligtvis främst av intervjuande/psykoedukativ karaktär. Studien är liten och har bara gjorts på 30 klienter men om resultaten håller i andra studier betyder det att terapeuten skulle kunna vara uppmärksam på vad som händer mellan session 1 och 2. Sker det föräbttringar redan då borde terapeuten kanske konfrontera klienten för att motverka skeneffekten.

En person som undersökt och skrivit om nuögonblick i psykoterapi är psykodynamikern Daniel Stern. Han menar att ett kort ögonblick på några sekunder i en psykoterapi kan på ett avgörande sätt förändra utfallet och hela den terapeutiska relationen. Här ett äldre inlägg om Sterns tankar. Läs förövrigt hans mycket läsvärda bok Ögonblickets psykologi (Natur & Kultur, 2005).

Referens: E Clerkin, B Teachman, S Smithjanik (2008). Sudden gains in group cognitive behavioral therapy for panic disorder. Behaviour Research and Therapy, University of Virginia, USA. PS: Läs hela studien här.

Therapeutic Assessment

17-19 november pågår Sveriges Neuropsykologers Förenings Riksstämma i Sundsvall. Temat är neuropsykologi och terapi = sant? En av de som ska tala är Stephen E. Finn. Han är en förnyare inom klinisk neuropsykologi och testområdet. Nyligen var han även i Göteborg och föreläste om sin metod.

Finn är neuropsykolog och har utvecklat utvecklat therapeutic assesment som sin grej. I hans bok ”In our clients shoes” (2007) berättar han kunnigt och läsvärt om sitt sätt att arbeta. Kort handlar det om att se även utredningsprocessen och testförfarande som en intervention i sig. Det här sättet att tänka att test är en intervention i sig är egentligen något som har varit vanligt inom andra psykologiska fält. Kul att se att det även kommit till testpsykologin. Enligt Finn gäller det att använda sig av det här sättet att tänka och erfarenheten som en medveten del i behandlingen med klienten. En psykologisk utredning bör vara en positiv erfarenhet för klienten som kan skapa förändring och utveckling i dennes situation. Finn (och fler med honom) menar att klienten ska vara delaktig hela tiden. Det gäller när utredningsuppdraget formuleras liksom när tester och observationer genomförs. Så långt kan de flesta sträcka sig. Men Finn menar också att psykologen ska formulera rekommendationer för åtgärder i samarbete med klienten liksom i psykologutlåtandet. Han skriver också personligt utformade brev till klienten efter avslutat utredning.

Jag har hört att APA nyligen godkänt hans forskning (tvyärr ingen referens om det) och evidensklassat metoden therapeutic assessment vilket är spännande eftersom den är ganska djärv. Språket i ”In our clients shoes” är bitvis ganska tekniskt även om det är personligt hållet. Boken riktar sig främst till psykologer som arbetar med kliniska utredningar. Boken går att köpa här tex. Förhoppningsvis är hans nya bok som kommer under 2009 ännu mera tillgänglig för andra än psykologer som jobbar med testning.

Att vara effektiv

Vi ses på Rival, en kall novemberkväll. Vi är båda försenade, stressade och modstulna. Dagen efter ska vi återigen träffa den grupp av människor vi handleder, och vi vet inte vad vi ska göra med gruppen. Vi har träffats kort två dagar innan och haft en trevande, krampaktig fika med promenad. Vi beställer mat och börjar prata om hur vi har det. Vad som hänt sedan sist. Hur vi känner oss. Vilka utmaningar vi står inför och vilka processer vi genomgår. Tiden går. Vi försöker gå till botten med vår egen motivation och vad som driver oss att göra det vi gör. Efter en och en halv timme av intensivt möte där vi båda är närvarande är det plötsligt så givet vad vi ska göra med gruppen dagen därpå. Den ena idén efter den andra dyker upp. Vi planerar och spånar på kommande möten. Efter två timmar skiljs vi, med ett leende på läpparna och med en märklig känsla av att inte bara ha löst konkreta problem utan också haft ett kreativt möte med massor av idéer.

De här illustrera tycker jag en vanlig situation i många av de sammanhang jag befinner mig i och säkert många med mig. Jag upplever att vi har en underligt förhållande till processer, prestation, effektivitet och kreativt arbete. 2/3 av vårt möte ägnade vi endast åt att mötas, se och bekräfta varandra. Sedan på slutet arbetade vi i ordet egenliga mening. Totalt sätt var vi otroligt produktiva. Trots att vi varit med om det här förfarande så ofta och trots att vår planering inför mötet gången innan gick till på exakt samma sätt (fast då träffades vi under 4 timmar) och trots att vi bägge två värdesätter ett dynamiskt sätt att se på arbete/produktion så glömde vi ändå bort ”hur vi skulle arbeta på ett bra sätt”. Det var först efteråt vi insåg att omvägen att verkligen mötas först, och arbete sedan faktiskt är en metod och ett arbetssätt. Ett arbetssätt som fungerar väl för oss två tillsammans. På Kaospiloterna betonades vikten av att strukturera och planera in tid i en arbetsgrupp att mötas, dela förväntningar och farhågor innan man börjar arbeta med uppgiften. Vikten av de här förarbetet och sättet att tänka kan inte nog betonas. Pröva själva. Jag lovar omedelbar avkastning.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur