Etikettarkiv: natur

Inför Nobelpriset: Psykologer läser Tomas Tranströmer

Med anledning av att författaren och psykologen Tomas Tranströmer tilldelats Nobelpriset i litteratur arrangerar Psykologer läser böcker en Tomas Tranströmer-special på Kulturhuset i Stockholm.

Tomas Tranströmer uppmärksammas ofta för sin skildring av naturen och existensen. Men få känner till att Tranströmer under stora delar av sitt författarliv även varit verksam som psykolog. Fragment av hans psykologiska yrkesliv vävs på ett skickligt vis in i många av hans verk. Anstalter, mottagningsrum och möten passerar med en uppenbar känsla för närvaro.

När Psykologer läser Tomas Tranströmer arrangeras i Hörsalen på Kulturhuset står det psykologiska perspektivet i centrum. Vi har bjudit in några välkända psykologer för att diskutera och analysera Tranströmers verk. Vad händer när man läser Tranströmer ur ett psykologiskt perspektiv? Kan man få tröst och hjälp av hans poesi? Eller bota sin ångest och uppnå mindfulness?

Kvällen inleds med uppläsning av Samuel Fröler. Därefter följer ett samtal mellan poeten och psykologen Ulf Karl Olov Nilsson, psykologen och författaren Anna Kåver samt Per Naroskin, psykolog som även är känd från Spanarna i P1. Moderator är Jonas Mosskin, frilansskribent och blivande psykolog.

Tid: Kl. 19.00, 29 november, Plats: Kulturhuset, Hörsalen

Entré 120 kr och biljetter köper du på Kulturhusets webbplats, i biljettkassan på våning 0 eller på telefon 08-508 315 08. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med Psykologförbundet och tidningen Modern Psykologi.

Varmt Välkomna!

PS: Gå med i Psykologer läser böcker på Facebook. 1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Gäst då är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm. Missa inte heller Psykologer tittar på film 22 november. Då visas Dolt Hot, av Michael Haneke. Du kan redan nu köpa biljetter till filmvisingen.

Artikel om filmen Mitt mörka hjärta

I Film & TV nr 4/2010 gjorde jag en intervju med filmarna Staffan Julén och Marius van Niekerk och pratade om deras film Mitt mörka hjärta. Den handlar om ett försök att komma tillrätta med det dåliga samvetet efter Angolas hemska inbördeskrig. Filmen går på svenska biografer nu så därför lägger jag upp min artikel i sin helhet.

***

Mitt mörka hjärta

Ett gnistrande kallt och vintrigt Stockholm upplever Halofenomen. Tre solar och regnbågens färger lyser upp himlen. Städdagarna avlöser varandra på Gröndals gator och jag försöker febrilt hitta parkeringsplats för min gamla Volvo. I en gammal kontorsbyggnad i ett nästan övergivet industriområde invid Cementas fabrik i Liljeholmen träffar jag filmarna Staffan Julén, regissör och producent samt Marius van Niekerk, manusförfattare, medregissör och huvudperson.

I vår kommer deras dokumentärfilm My Heart of Darkness. I den får vi följa Marius resa tillbaka till krigets Angola. Som 17-årig sydafrikan i slutet av 1970-talet hamnade han hos fallskärmsjägarna. Det vita Sydafrika var då involverat i ett blodigt inbördeskrig i Angola. Ett krig som involverade kalla krigets huvudaktörer och dess olika regionala företrädare. Marius förband skickades ömsom in i djungeln, ömsom till Rhodesia eller andra ställen där Sydafrikanska intressen stod på spel. När Marius sedan återvände och ånyo skulle skickas tillbaka till fronten för att tjänstgöra i tre månader, gick han under jorden och deserterade. Han började jobba med att ge information till unga blivande soldater om förhållanden i armén och i krigets Angola. Till slut tvingades Marius lämna Sydafrika och via Israel (det enda landet man kunde resa till utan visum i 80-talets Sydafrika) kom han så småningom till Sverige.

Filmens titel och foto anspelar på Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta men kanske ännu mer på Coppolas Apocalypse Now som ju är inspirerad av samma bok. I filmen får vi följa Marius som återvänder till Angola för att möta människorna och säga förlåt. Återgälda den skuld som plågat honom i hela hans vuxna liv. Minnena från krigets fasor har för honom inneburit ett liv med PTSD (post traumatiskt stress syndrom). Ångestattacker, mardrömmar, depression, sömnsvårigheter, vredesutbrott är några vanliga symptom för människor med PTSD som inte sällan drabbar krigsveteraner.

Marius berättarröst ledsagar oss framåt i handlingen. Han får med sig tre angolanska krigsveteraner som en smula motvilligt följer honom på en försoningsresa i djungeln. Samuel, Patrick och Mario som alla representerade olika stridande falanger. Färden går mestadels med motorbåt inte helt olik den resa kapten Willard (Martin Sheen) gör i försöket att nå den galne Kurtz i Apocalypse Now. Drömska bilder i ett bedårande afrikanskt landskap där de vilda djuren hoppar åt höger och vänster. Det får mig att tänka på sceneriet i Mitt Afrika samt alla naturfilmer där en röst med brittisk accent ackompanjerat djurens magiska värld. Däremellan berättas ohyggliga historier av Marius och hans resenärer. Massgravar, avrättningar, tortyr, våldtäkter, barnsoldater, bomber och död. Fruktansvärda vittnesmål som gör mig illamående. Kriget i Angola beräknas ha krävt nära en miljon dödsoffer, samt fått ett av Afrikas naturresursrikaste länder att backa in i framtiden.

– Vi har medvetet försökt kontrastera den tunga berättelsen med paradisiska andningspauser. Samtidigt är det lite av en känga till alla naturfilmare. Om de bara vände kameran åt ett annat håll skulle en del obehagliga sanningar uppdagas säger Staffan, regissör till filmen.

Marius nickar.

– Det här är en sökande resa efter sanningen. Det är en psykologisk film där jag vill ställa frågor om ont och gott och konfrontera mig själv och människor med sanningen om kriget. Samtidigt är den undflyende. Svaret finns lika lite hos Kurtz som i djupet av Angolas djungel.

Grunden i berättelsen har Marius arbetat med till och från i många år. Under 90-talet var han involverad i att leda och utbilda grupper av krigsveteraner både i Sverige och i Sydafrika. För honom var det ett sätt att bearbeta sina egna traumatiska minnen. Han har skrivit om sina upplevelser, gjort några kortare dokumentärer. Planerna har ofta vuxit och involverat många aktörer, som att organisera försoningsresor med sydafrikaner och kanske bygga upp förstörda byar och samhällen i Angola. Men så träffade han Staffan för fem år sedan som hjälpte honom att renodla berättelsen. Att fokusera mer på sin egen upplevelse och den inre resa som han själv gjort och också gör i filmen. Då föll historien på plats.

– Vi gjorde faktiskt manuset som ett tolvstegsprogram, fast vi komprimerade det till sju steg, säger Staffan.

– Från början var jag skeptisk till att använda mig själv så mycket. Det handlade nog om att jag ville observera andra och slippa gräva ner mig i min smärta och skuld. Men det blev mycket bättre när jag lämnade ut mig själv. Jag behövde ge mer av mig själv för att få de andra att öppna sig, säger Marius.

Men tolvstegsplanen fallerar. Efter några veckor börjar Samuel, Patrick och Mario att ifrågasätta Marius och hela idén med projektet.

– Vi hade kommit allt närmare känsliga och jobbiga minnen. Saker som de inte ville prata om. De ifrågasätta min historia och blev misstänksamma. Var jag verkligen en krigsveteran? Vad var syftet med filmen, ville jag inte bara bli kändis som gjorde en film. Samuel fick ångest av processen då smärtsamma minnen kom tillbaka. Jag blev överraskad av den reaktionen. Jag tvingades backa undan, lämna vår plan och låta dem styra mer vad vi skulle göra.

En gripande scen är när Patrick och Samuel inser att det stridit mot varandra i ett av krigets största slag. Likt småpojkar skrattar de, leker krig med varandra och delar sina minnen. Ett fantasifullt och allvarligt sätt att bearbeta sina krigsupplevelser.

I slutet av filmen tar Samuel initiativ till en traditionell försoningsrit i sin hemby. Det blir för byn ett konkret bevis för att personer från olika sidor kunde mötas i en rituell ceremoni. Förbrödringen och dansen visade lokalborna att forna fiender inte längre dödar varandra. Trots att Angolas inbördeskrig avslutades 2002 är det ett land som fortfarande är etniskt och politiskt uppdelat och med stark misstro mellan människor.

Hur ser ni på exotismen i filmen? Fotot och i viss mån filmens slut där byborna offrar en get blir för mig en bild av hur Afrika tar över?

– Vi har medvetet försökt spela på exotiska bilder av Afrika. Och så ville vi även visa att filmen också är en process som förändras, säger Staffan.

– Jag har ju egentligen en jävla uppförsbacke i filmen. Jag är vit, sydafrikan och krigsveteran. Det är inte direkt en person som betraktaren vill identifiera sig med samtidigt som man tvingas ta del av historien från mitt perspektiv, säger Marius.

Den afrikanska naturens fantastiska prakt bryter ibland bokstavligen av den tunga berättelsen. Elefanter, flodhästar och krokodiler dyker upp. Angolas djurliv har också återvänt.

– Man kan idag se hur elefanterna tågar tillbaka i riktning mot Angola. Under kriget sköts de eller flydde. Jag minns en gång när jag låg i bushen under en eldstrid och en skalbagge kröp förbi. Det kändes som att den och naturen hade ett syfte, inte jag, fortsätter Marius.

Marius skuldkänslor har drivit honom mot ett försök att försonas både med sig själv men också att göra något konkret. I terapisammanhang är det många som brukar varna för att konfrontera världen utanför terapirummet. Det blir inte alltid så bra att ställa föräldrar, syskon och andra nyckelpersoner mot väggen. Jag frågar om det inte funnits en tvekan att så konkret försöka manifestera en vilja till försoning.

– Visst har jag varit skraj ibland, säger Marius. Jag var rädd för vad angolaner skulle tycka om mig som en före detta fiende. Det fanns en risk att de skulle döda mig. Men jag har också varit rädd för vad vita krigsveteraner i Sydafrika ska säga och ta sig till. Många lever kvar i Apartheidtidens världsbild. Min erfarenhet är dock att det krävs att man försöker göra något konkret för att bearbeta sin skuld. Det har hjälpt mig och många andra som jag träffat. Gruppterapi är verkligen bra mot PTSD.

Filmen har biopremiär i vår på Folkets Bio och turnerar just nu runt på olika festivaler. Skuld, hämnd men också krigets meningslöshet är teman i My Heart of Darkness. Det är en lång resa för Angola och andra länder som slitits sönder av långa inbördeskrig. I filmen blir det tydligt att angolanerna Samuel, Patrick och Mario skyller kriget på sina ledare. De blev alla mer eller mindre tvångsrekryterade som tonåringar. Deras upplevelse är att ansvaret ligger hos någon annan. För Marius har det personliga ansvaret trängt djupare.

– Jag vill kunna se mina barn i ögonen och förklara för dem att pappa har försökt reparera saker och ting, säger Marius.

Antichrist äcklar och skakar om

AntichristStill

”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

antichrist-april26-photos-full04-500x212

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

antichrist06

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?

Planet Earth ger mig Bo G Ericson-rysningar

BBC har gjort en magnifikt påkostad teveserie om Moder jord. Jag har inte blivit så klistrad framför teven sedan Bo G Ericsons röst på Vetenskapens Värld hänförde mig när jag var liten. Naturbilderna, djuren och de stora svepen i Planet Earth får mig att bli hög på vår planet. Se trailern och njut av public service-tv när den är som bäst.