En redigerad version av mitt tidigare blogginlägg om Socialstyrelsen ligger nu uppe på Newsmill. Rubriken är Osäkerheten om depressionsbehandlingar drabbar patienterna. Debatten fortsätter. Vad tycker du?
Etikettarkiv: patienter
Dokumentär om en sluten psykiatrisk avdelning
Igår visade SVT Sluten Avdelning, den första av två delar där dokumentärfilmaren Maud Nycander följt människorna på avdelning 6, en slutenavdelning på St. Göran Sjukhus. Filmen kom till under 2008 och där får vi följa patienterna som kämpar med sin skuld och sin besvikelse över att för femtielfte gången behöva söka hjälp. Jag såg den första delen igår och är imponerad över Nycanders arbete. Hon har verkligen lyckats skapa en lugn och behaglig stämning kring sin kamera. Så man får en känsla av tristessen och vilan som mestadels råder för de intagna. Det är modigt av patienterna och personalen att låta sig bli filmade. För patienterna innebär ju inläggningen att man befinner sig mitt i en djup livskris och det är ju inte det tillstånd som de flesta av oss vill lämna ut oss i.
Det är en vardaglig och normaliserad bild av psykiskt sjuka som träder fram. Personalen är välvillig och fattar avvägda beslut. De flesta av patienterna förstår sin situation och sitt lidande och söker efter vägar att hantera sina psykiska problem. Just detta tror jag är filmen viktigaste bidrag. Filmen avdramatiserar psykvården vilket känns befriande. Nycander säger att en av hennes avsikter är att öppna upp psykiatrin för allmänheten och visa hur det är. Det känns som en otroligt viktig insats.
Torsten Kindström, ordförande i Anhörigföreningen Balans skriver också om filmen och är imponerad över Nycander arbete. Kindström hoppas precis som jag att filmen ska bidra till att minska fördomarna om psykiskt sjuka i vårt samhälle. Se filmen på SVT Play och missa inte sista delen som går nästa söndag kl. 20.00.
PS: Nycander intervjuas i P1-morgon och här i DN om sitt projekt.
Maud Nycanders har tidigare gjort filmen rum för sjuka själar, som visas på onsdag i Kunskapskanalen kl. 21. Den handlar om mentalvårdens historia.
Hur läkare tänker
Bokförlaget Daidalos har översatt en bok som verkar finurlig, ”Hur läkare tänker” av Jerome Groopman. Boken recenserades utförligt NY Times 2007. Daidalos skriver att:
Denna eleganta och rättframma bok återberättar historier om hur läkare och patienter interagerar. … I händerna på Jerome Groopman blir dessa kliniska episoder en uppslukande och ofta djupt rörande läsning. Samtidigt belyser författaren några av de mest grundläggande problemen i modern medicin.
Författaren ger ett konkret och handfast råd till alla patienter:
Groopman focuses on one aspect of the doctor-patient interaction: how it influences a physician’s diagnosis, and even his ability to make a diagnosis at all. His stories show us instances where a doctor makes snap judgments that are wrong — and right; where past cases distort present perception; where rapport with, or dislike for, a patient alters diagnosis or care. (This leads Groopman to one of the few direct recommendations in this book: if you get the feeling your doctor doesn’t like you, find another one.)
Det här gäller i lika hög utsträckning för klienter som möter psykologer och psykiatrin. Nu väntar jag bara på uppföljaren ”Hur psykologer tänker”.
Psykodynamisk terapi är hotad, debattartikel i SvD
Uppdaterat inlägg: Så kom det till slut, en debattartikel om nedmonteringen av psykodynamisk terapi inom landsting och psykiatri. Tore kommenterar artikeln på Psykologiaktuellt. Det är förvånande att ingen tagit till orda tidigare. Men det säger en del om den kokong och självtillräcklig bubbla som många äldre psykodynamiska företrädare levt och lever i. En värld där man inte behövt forska eller visa på särskilt mycket resultat (som numera finns).
Johan Cullberg, Johan Schubert (som förresten är näste gäst i Psykfilm), Andrej Werbart och Rolf Sandell skriver en debattartikel i SvD om att viktig erfarenhet och behandling kan försvinna när alla satsar blint på KBT. Det är egentligen självklarheter att plädera för mångfald av behandlingsmetoder och att lyfta fram de viktiga bidrag och forskningsstöd som psykodynamisk terapi åtnjuter. Att de här ens måste påpekas mot politiker och landstingsetablissemang säger en del om hur enögt vindarna blåser för tillfället. Artikeln i SvD har även en fylligare version i Läkartidningen. Författarna skriver klokt:
Vi får inte upprepa sjuttiotalets ideologiska misstag att bara en tankemodell ska gälla eller att nivellera de kompetenser som utvecklats. Båda synsätten är omistliga och måste få komplettera, utveckla och befrukta varandra. Detta är lika grundläggande som att säga att infektionsbemästring sker inte bara genom antibiotika utan också genom kunskap om hygien. Områdena har olika teorier och förutsättningar men är inte desto mindre lika nödvändiga.
En central spelare är KI med Martin Ingvar i spetsen. Det är tragiskt att Ingvars genuina förakt mot psykodynamisk terapi fått så stort utrymme och inflytande med tanke på vilken lysande forskare Ingvar är. Det är ingen hemlighet att Ingvar och KI velat lägga ned Psykoterapiinstitutet som varit en viktig forskningsinstitution för psykodynamisk terapi. Dessutom slutar KI utbilda psykodynamiska terapeuter och satsar enbart på KBT. I en kommentar (jag tror det var i Läkartidningen men hittar inte referensen) sade en ledande företrädare för KI att det inte försvarbart ur ett patientperspektiv att utbilda i annat än KBT, vilket ju är nys. Det är politik det handlar om. En del av konflikten bottnar förmodligen i den historiska häxjakten mot beteendeterapin på andra hälften av 1900-talet. När nu styrkeförhållandena ändras passar olika företrädare på att trycka tillbaka ordentligt.
När nu SKL och Socialstyrelsen konsekvent förespråkar KBT och satsat miljardbelopp med den nya Rehabgarantin riskerar vi att få en skev situation där pengar flödar till KBT och ingenting till PDT. Det som är tragisk att vi inte kan tänka flera tankar samtidigt i Sverige. När en trend kommer satsas enbart på detta. Det tycker jag är ett genomgående drag i många olika sammanhang inom kultur, vetenskap och politik i vårt land.
Vi riskerar att hamna i samma situation där det inte är klienterna och patienternas önskemål som får styra, utan ideologiska övertygelser hos beställare, politiker och psykiatrin. Lika fel som att alla fick psykoanalys för 30 år sedan är det att alla patienterna nu ska få KBT.
Tore är inte så rädd för att KBT får en dominerande ställning. Men med tanke på att majoriteten av nya studenter som utbildas är KBT:are och den massiva satsningen inom landstingen, de stora pensionsionsavgångarna (läs psykodynamiker) kommer fördelningen att se radikalt annorlunda på bara 5-10 år sikt.
I en längre artikel i tidskriften Axess om striden om psykoterapin intervjuades Martin Ingvar och sade så här:
– Det är ett problem att den offentliga psykoterapiutbildningen är väldigt analytiskt inriktad. Den offentliga sjukvårdshuvudmannen (landstingen) efterfrågar inte sådana terapeuter utan terapeuter som är privatutbildade i KBT.
och:
När Martin Ingvar beskriver psykodynamikernas ”opportunism” ser han ut som en nöjd katt som leker med en mus.
– Även de mest uttalade antibiologiska fundamentalisterna är nu tvungna att lägga örat mot rälsen, säger han.
Ingvar fortsätter:
Att ligga på en divan och associera fritt är ingen evidensbaserad metod för att bota psykiska sjukdomar och störningar. Manualer och mediciner smäller högre enligt de utvärderingar som gjorts hittills.
Vid hans institution bedrivs en del av forskningen om olika behandlingsformer för personer med psykiatriska diagnoser. Han har också varit en drivande kraft bakom den nya psykologutbildningen med tonvikt på just neurovetenskap.
– Det är ett problem att den offentliga psykoterapiutbildningen är väldigt analytiskt inriktad. Den offentliga sjukvårdshuvudmannen (landstingen) efterfrågar inte sådana terapeuter utan terapeuter som är privatutbildade i KBT. Att ligga på en divan och associera fritt är ingen evidensbaserad metod för att bota psykiska sjukdomar och störningar. Manualer och mediciner smäller högre enligt de utvärderingar som gjorts hittills.
Det torde stå klart vart Ingvar styr KI:s skuta.
Det är inte bara stamceller som spelar roll
Marie Carlén, Jonas Frisén mfl. har på KI hittat ett spännande forskinngsfynd. Än så länge handlar det om försök på råttor, men ändå. Efter en stroke har hjärnans stamceller varit inblandad i återuppbyggnaden och repareringen av skadade hjärnceller. Men det är inte bara stamcellerna utan även andra nervceller som aktiverats. Forskarna kallar det för ett slags reservceller som aktiverats efter ett slaganfall. Av erfarenhet vet vi att många hjärnskadepatienter tillfrisknar mycket mer än vad många läkare och neuropsykologer tror. Vi är ofta för pessimistiska vittnar många patienter om. Kanske kan det här fyndet vara en liten del av förklaringen till återhämtningen?
DN rapporterar även om forskningen liksom Vetenskapsradion.
Källa: Carlén et al. (2009). Forebrain ependymal cells are Notch-dependent and generate neuroblasts and astrocytes after stroke. Nature Neuroscience AOP. DOI 10.1038/nn.2268