Etikettarkiv: personlig

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent

Psykologen som fick Nobelpriset

I nya numret av Modern Psykologi (#6/2011) skriver jag en artikel om psykologen som fick Nobelpriset. Så syns psykologin i Tomas Tranströmers poesi.

Foto: Ulla Montan

Liksom många andra, jublade jag när Peter Englund kom ut från Svenska Akademiens sammanträdesrum och berättade att Tomas Tranströmer var årets Nobelpristagare i litteratur.Jag kände mig patriotiskt glad på samma sätt som när Sverige vinner OS-guld. Tomas Tranströmers tonsäkra lyrik talar direkt till mig och många andra. Men min stolthet rörde inte bara Tranströmers nationalitet och poesi. Poeten Tomas Tranströmer har också varit verksam som psykolog, ända tills han drabbades av stroke i 60-årsåldern.

På 1950-talet studerade Tomas Tranströmer både litteratur och psykologi vid Stockholms universitet. Han slog igenom vid 24 års ålder med debuten 17 dikter år 1954 och tog snart även psykolog­examen. Under en femårsperiod arbetade han med kriminella på ungdomsanstalten Roxtuna. År 1965 flyttade han till Västerås och kom att jobba på bland annat det lokala Arbetsmarknadsinstitutet, AMI, med arbetslösa och sjukskrivna. Han mötte människor som behövde hjälp att komma tillbaka till arbetet eller byta inriktning efter en kris.

Mot slutet av sitt yrkesliv jobbade Tranströmer halvtid som psykolog och ägnade resten av tiden åt skrivande, översättningar, uppläsningar och resor. Jag ringer psykiatern och psykoanalytikern Daniel Frydman, som i likhet med Tomas Tranströmer också tillbringar somrarna på Runmarö i Stockholms skärgård. Kan han skönja psykologen bakom Tranströmer poesi?

– Tomas Tranströmer har en enastående iakttagelseförmåga. Man kan tänka sig att han hade nytta av det i sitt arbete när han mötte människor, säger Daniel Frydman.

– Vi lär oss inte iakttagandets konst under utbildningen. Men mötet med klienter ger oss välbehövlig träning och en referensram för våra iakttagelser om människor. Psykologjobbet har förmodligen gett honom stor tillgång till material om andra människors livsvärldar.

Tomas Tranströmer säger i en intervju i Psykologförbundets tidning Psykologtidningen 4/2011 att den långa dikten Galleriet, ur Sanningsbarriären, 1978, uttryckligen handlar om hans arbete som psykolog och tog många år att skriva. I dikten sover han över på ett motell vid E3:an och drar sig till minnes asiatiska masker från ett museibesök:

som tränger fram genom glömskans vita vägg
Jag ligger vaken och ser dem kämpa
och försvinna och återkomma.

Dikten fortsätter:

Några lånar drag av varann, byter ansikten
långt inne i mig
där glömska och minne bedriver sin kohandel.
och mot slutet av dikten:
Jag låg över på sömngångarnas motell.
Många ansikten härinne är förtvivlade
andra utslätade
efter pilgrimsvandringen genom glömskan.

För mig låter det som om maskerna och ansiktena är minnet av klienter som han mött genom åren. Kanske speglar dikten ett dåligt samvete över att den hjälp han som psykolog har kunnat ge ofta bara är en bråkdel av vad som skulle ha behövts.

Det är en erfarenhet som Daniel Frydman känner igen sig i:

– Vi möter nästan aldrig någon annan till hundra procent. Det orkar vi inte. Och frågan är om det går.
Många av Tomas Tranströmers dikter börjar med en vardaglig scen, han rakar sig, har ser en långtradare, eller betraktar en skalbagge som väcker en association hos honom, och då öppnar sig livets mysterium i det lilla ögonblicket. Litteraturhistorikern Staffan Bergsten skriver i sin biografi Tomas Tranströmer: ett diktarporträtt att poeten själv har förklarat att allt han säger i en dikt måste vara sant. Kanske finns det en tro hos honom att varje enskild människas upplevelse i sig själv räcker för att förmedla känslan av att vara människa, vare sig det handlar om honom själv eller en klients berättelse.

”Han var privat”, skriver Staffan Bergsten på ett annat ställe i sin bok. Kanske var Tomas Tranströmer privat på det sätt som psykologer ofta är. Det har varit kutym att vara restriktiv med att berätta om sig själv och sitt privatliv för klienter.

Jag åker till Västerås och träffar psykologkollegan Lars Parland, som arbetade med Tomas Tranströmer på AMI under åren 1980–90. Vi promenerar längs Svartån.

– Tomas är en försynt och anspråkslös person. Han har humor och var en omtyckt kollega. När han sade något, då lyssnade man, säger Lars Parland.

– På 1980-talet var AMI i Västerås en speciell arbetsplats. Åke Nordin, som också var poet i sin ungdom, var avdelningschef. Det var högt i tak och en öppen stämning. Tomas var engagerad i sitt arbete och i sina klienter. Vi kolleger beundrade hans dikter, men det talades sällan om det.

Vi passerar domkyrkan där Tomas Tranströmer lär ha varit en flitig besökare när det var orgelkonserter på lördagar.

– Tomas är ju andlig på ett plan som många uppskattar i hans poesi, säger Lars Parland. Det finns ett existentiellt djup i dikterna, och där finns det en likhet med psykologrollen. Varje möte med en annan människa är unikt.