Etikettarkiv: Psykbok

Psykologisk analys av romanen Spådom

Förlaget Natur & Kultur har gjort om sin tidigare bokklubb för psykologiböcker (NOK direkt) och bytt namn till Bokfokus. En av nymodigheterna är att medlemmarna får en fräschare medlemstidning. I Bokfokus nr 3, 2011 skrev jag en kort psykologisk analys av Magnus Dahlströms hyllade roman Spådom (Bonniers). Psykologer läser böcker kommer vara på plats på Bokmässan i Göteborg och då kommer vi bland annat att analysera Spådom. Här är texten i sin helhet:

***

Magnus Dahlström var en ung och lovande författare i slutet på 1980-talet. Efter några hyllade romaner och pjäser blev det tyst. Efter 15 års tystnad är han tillbaka med romanen Spådom. Det är en märklig bok. Tre historier om tre olika tjänstemän i offentlig sektor som alla tampas med den egna byråkratiska organisationen. En läkare, en polis och en socialsekreterare. Det är en slags fenomenologisk studie i vardagen på ett kontor. Klienter, möten, bedömningar, fikaraster, rapportskrivande, utlåtanden, överklaganden, väntan. Korridorer, pärmar, scheman. Rutiner.

Dahlströms blick är fäst vid detaljerna. Dammet på golvet. Sorlet utanför fönstret. Solkatten på väggen. Han noterar pauser i knappa meningsutbyten. Förändrade tonlägen. Det händer inte så mycket. Det är en extremt återhållen prosa om arbetslivets tristess och vardagsbestyren för svenska byråkrater. Språket är torrt och kliniskt som en desinfektionsflaska på toaletten.
I dialoger mellan karaktärerna och deras fruar skymtar verklighetens folk. Känslan av otillräckligheten som föräldrar. Medelmåttornas mediokra varande i en moraliskt torftig miljö. Ensamheten. Enheter som ska verka för den lilla människans bästa, men som på något sätt blir cyniska. Obehaget.

Det råder en kuslig stämning. Vi får följa tankeströmmar och dagdrömmar hos tjänstemännen. Samtal som avbryts, distraheras av de anställdas osorterade tankar. Det är som att vara inne i en annan människas hjärna utan att få den filtrerad. Jag börjar tänka på hur personlighetsstörda personer ibland porträtteras på film. De där vrickade männen som känslokallt registrerar människor och sedan utnyttjar dem. Men i Spådom gör de inte mycket. De begår inget överlagt våldsbrott. De stryper ingen. Men kusligheten består. Incidenter inträffar som blottar tillkortakommanden. När som helst kan sammanbrottet komma.

Den obehagliga stämningen mellan kollegorna. Personkemi döljer otrygga vuxna medmänniskor. Avstånden mellan tjänsterummen. Förtäckta hot, insinuationer. Misstänkta hot och trakasserier. Någon förföljs, lite klaras upp.

Felbehandlingar, felbedömningar och försiktig kritik. Karaktärerna strävar alla efter att bli befordrade. Alla tittar misstänkt på kollegor som kanske kommer söka samma chefsposition. Polisen och socialsekreteraren kommer upp ett pinnhål i hierarkin. De får lite makt att styra kollegor att fatta obekväma beslut att bli mer effektiva. En kvinna blir omplacerad efter samarbetssvårigheter. De öppna dörrarna som är känslomässigt slutna. De tråkiga arbetsuppgifterna. Det är stort att beskriva något så torrt.

Dahlströms bok är en nykter manlig blick på kontorets förlamande värld, där människor krymper en smula, varje dag. Kvar blir jag med en klaustrofobisk känsla som får mig att inte vilja jobba på ett kontor eller bli en myndighetsperson. Vill du?

Psykologer läser böcker analyserar Min Kamp av Karl-Ove Knausgård

31 maj kl 18.00 är det dags för säsongens sista Psykologer läser böcker. Den här gången tar vi oss an den första delen i Karl-Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografi, med den provokativa titeln Min kamp (del två kommer nu i maj). Min kamp är en omtumlande läsupplevelse som växelvis skildrar olika delar av författarens liv; uppväxten i början av 70-talet på norska Sörlandet, livet som trebarnsfar i Malmö samt inte minst hur Karl-Ove och hans bror ordnar upp det stinkande hus där den fruktade pappan systematiskt supit ihjäl sig och gjort sin egen mor till medberoende.

Till hjälp att analysera boken har vi Björn Philips, psykolog och psykoterapeut, verksam vid Beroendecentrum i Stockholm. Moderator: Jenny Jägerfeld.

Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.

Varmt välkomna!

PS: Psykologer läser böcker har en sida på Facebook. Om du trycker på ”gilla” så får du information om allt som händer.

I höst är vi tillbaka med en ny säsong och nya spännande romaner att analysera!

Psykologer läser böcker analyserar Just Kids av Patti Smith

På tisdag 19 april, kl 18. är det dags för Psykologer läser böcker igen. Den här gången tar vi oss an Patti Smith, hyllade självbiografiska bok Just Kids. Där berättar hon om sitt bohemliv på 60- och 70-talet i New York tillsammans med fotografen Robert Mapplethorpe. En berättelse om ungdomlig kärlek till konsten och kampen för tillvaron innan de bägge blev berömda.

Till vår hjälp att analysera boken kommer musikern Kajsa Grytt som även har en grundläggande terapiutbildning och som själv är aktuell med ”Boken om mig själv”. Till samtalet kommer även Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker med stort musikintresse. Moderator: Jonas Mosskin.

Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.

Varmt Välkomna!

PS: Psykologer läser böcker har en ny sida på Facebook. Säsongen avslutas den 31 maj. Då lägger vi Karl-Ove Knausgårds Min Kamp under lupp. Manlighet, en död far och alkoholism är alla centrala teman i den uppmärksammade första delen av romanprojektet. Gäst är Björn Philips, psykolog och psykoterapeut som är verksam vid Beroendecentrum i Stockholm.

Psykologer läser böcker analyserar Ursäkta att man vill bli lite älskad

Torsdag 31 mars kl 19 är det åter dags för Psykologer läser böcker. Då kommer den prisade författaren Johanna Thydell och analyserar sin senaste ungdomsroman Ursäkta att man vill bli lite älskad, en vansinnigt rolig men på samma gång vemodig bok om att vara kär, om att ha en bästis som är lite coolare, snyggare och populärare än man själv och om att gå lite för långt bara för att få en gnutta bekräftelse.

”Det finns de som orädda räcker upp handen när någon frågar om det existerar några frivilliga. Det finns de som kör sitt eget rejs och faktiskt inte bryr sig så mycket om vad andra tycker. Det finns de som har tillit till sig själva, som innerligt tror och vet att de klarar av saker. Och så finns det Nora Jonasson.”

Moderator är författaren och psykologen Jenny Jägerfeld. Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.

Varmt Välkomna!

PS: Gå med i vår nya sida för Psykologer läser böcker på Facebook och ”gilla den” så får du all information om allt som händer. Övrigt under våren:

19 april, kl. 18, analyserar vi Just Kids, av Patti Smith. Gäster är Kajsa Grytt, musiker och David Frydman, psykiater och psykoanalytiker.

31 maj, kl. 18, pratar vi om Min Kamp, av Karl-Ove Knausgårds. Gäst är Björn Philips, psykolog.

Ny säsong av Psykologer läser böcker

Psykologer läser böcker är tillbaka med en ny säsong på Kulturhuset. Under fyra kvällar i vår får du träffa författare och psykologer i gränslandet mellan litteratur och psykologi. Tillsammans med publiken kommer vi analysera romaner, flera med självbiografiska spår. Psykologen och prisade författaren Jenny Jägerfeld är ny som moderator och sidekick till initiativtagaren Jonas Mosskin, psykologstudent och bloggare.

Vårens program inleds tisdag 22 februari. Då kommer Beate Grimsrud och pratar om sin hyllade bok En dåre fri, som handlar om Eli, som bor ensam i sin lägenhet och ändå inte. En bok om både skörhet och styrka. Johanna Thydell analyserar sin ungdomsroman Ursäkta att man vill bli lite älskad, en berättelse om kärlek, vänskap och bekräftelsebehov. Vi synar även Patti Smiths självbiografiska kultbok, Just Kids. Där berättar hon om sitt bohemliv på 60- och 70-talet i New York tillsammans med fotografen Robert Mapplethorpe. Till vår hjälp att analysera boken kommer musikern Kajsa Grytt som även har en grundläggande terapiutbildning, samt Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker med stort musikintresse. Säsongen avslutar vi med att lägga Karl-Ove Knausgårds Min Kamp under lupp. Manlighet, en död far och alkoholism är alla centrala teman i den uppmärksammade första delen av romanprojektet. Gäst är Björn Philips, psykolog och psykoterapeut som är verksam vid Beroendecentrum i Stockholm.

22 februari, kl. 18. En dåre fri, Beate Grimsrud, med Jenny Jägerfeld, psykolog.
31 mars, kl. 19, Ursäkta att man vill bli lite älskad, Johanna Thydell.
19 april, kl. 18, Om Just Kids, av Patti Smith. Gäster är Kajsa Grytt, musiker och Daniel Frydman, psykiater.
31 maj, kl. 18, Om Min Kamp, av Karl-Ove Knausgård. Gäst är Björn Philips, psykolog.

Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré. Varmt Välkomna!

PS: Psykologer läser böcker har en ny sida på Facebook.

Psykologer läser böcker – Mitt galna liv av Arvid lagercrantz

Publiksuccén fortsätter. Torsdag 28 oktober, kl. 19 kommer Arvid Lagercrantz och berättar om sin memoarbok Mitt galna liv (Lind & Co, 2010). Under hela sitt yrkesverksamma liv har Arvid brottats med psykiska problem. Till och från har han drabbats av manodepressiva perioder (bipolär sjukdom) och tagits omhand av psykiatrin. Arvid är journalist och var under många år politisk reporter på Dagens Eko och sedan vice vd och vd för Sveriges Riksradio i tio år. I boken får vi följa överklasspojken Arvid som tidigt går i terapi och drabbas av sin första depression som 15-åring. Psykiska problem var inget ovanligt i den Lagercrantzka släkten: Arvids tvillingbror tog livet av sig i unga år. Arvid Lagercrantz berättar öppet om sina växlingarna mellan en lyckosam karriär och maniska perioder med inläggningar, elchocker och tung psykosmedicin. I boken får vi även möta hans fru och bäste vän som beskriver sin upplevelse av att leva när en anhörig som är psykiskt sjuk.

Kom, analysera och möt Arvid Lagercrantz i ett samtal med mig. Torsdag 28 oktober, kl. 19-20.30. På Bibliotek Plattan, Kulturhuset. Fri entré.

PS: Gå även med i Psykologer läser böcker på Facebook.

Psykologer Läser Böcker analyserar Maken

Tisdag 21 september, kl. 19 lägger vi klassikern Maken (1974, Bonniers) av Gun-britt Sundström under lupp. Där får vi följa det unga intellektuella paret Martina och Gustav som kämpar med sitt förhållande. Relationen blir alltmer ansträngd i takt med att förhållandet blir friare och friare. Tillsammans med två litteraturintresserade psykologer reder vi ut om boken bara är hopplöst daterad eller om den har något att säga 2010-talets relationer.

Gäster är Lotta Landerholm, psykolog, psykoterapeut och författare samt Jenny Jägerfeld, psykolog och författare som i dagarna utkommer med sin ungdomsroman Här ligger jag och blöder (Gilla förlag, 2010).

Plats: Kulturhuset, Bibliotek Plattan. Fri entré.

Gå gärna med i Psykologer läser böcker på Facebook.

Varmt välkomna!

Psykologisk analys av romanen ”Jag var en arier”

I senaste numret av s-tidningen Tvärdrag nummer 6/2009 (kom ut i februari) gör jag en närläsning av Tony Samuelsson roman ”Jag var en arier”. Boken kom ut i höstas på Norstedts och fick uppskattande kritik. Berättelsen utspelar sig i Sverige år 1976 efter att nazisterna tagit makten i Sverige och vunnit kriget. Albert Speer är den nye Führern och samhället är folkhemskt. Här kommer en längre recension och analys av boken. I väntan på att jag ordentligt drar igång Psykologer läser Böcker, får ni hålla till godo med den här texten:

***

Den anpassliga samtiden

När jag gick på gymnasiet skrev jag en Orwellskt inspirerad novell som karikerade Sverige. Leif ”Loket” Olsson var den allsmäktige ledaren som styrde svenskarna via dumburkar och projektioner runt om på stan. Tolv år har gått sedan dess. När jag fick höra talas om Tony Samuelssons senaste bok Jag var en arier (Wahlström & Widstrand 2009) blev jag genast nyfiken. Tony Samuelssons bok utspelar sig i ett fiktivt Sverige år 1976. Ett land som blivit en nazistisk lydstat efter ”befrielsekriget”. Det nazistiska imperiet sträcker sig till Ural och kontrollerar Europa med undantag för England. Sverige är det ariska mönsterlandet och har en framskjuten position i imperiet. Axeln Germania (Berlin) – Stockholm handlar inte bara om politik utan att den nya Führen Albert Speer besöker sina svenska älskarinnor titt som tätt.

Jag var en arier är en märklig bok. Efter några kapitel lade jag den åt sidan. Berättelsen grep inte tag i mig så länge jag var i Sverige. Men så reste jag till Syrien och Damaskus över julhelgerna och då hände något med min läsning. Syrien, tidigare en av ”ondskans axelmakter” har kommit in i värmen igen inte tack vare politisk liberalisering utan på grund av maktpolitiska förändringar. Det är fortfarande en hårt hållen diktatur med bleknad arabsocialistiskt fernissa. Personkulten kring Hafez Assad från 1970 och sedan år 2000 till hans son Bashar Assad är allestädes närvarande. Nåväl.

I centrum för boken står Thomas som är sportjournalist på tidningen Iaktagelser. Han är 28 år och har en egen spalt där han berättar om idrottshistoriska minnen och personligheter. Thomas är tillsammans med Karin som är en attraktiv doktorand i litteraturvetenskap. Thomas är blyg och en smula underlägsen både på grund av sina lyckade föräldrar och sin vackra flickvän som han hela tiden tror ska lämna honom. Tack vare Thomas föräldrar blir Karin assisten till den upphöjde författaren Stefan Ullman som hon i åratal skrivit en avhandling om. I bakgrunden har Karin i hemlighet kontakter med en subversiv grupp som planerar ett attentat mot Führern. Thomas å sin sida tar sig allt större friheter i sitt jobb när han gräver fram glömda idrottsberättelser från tiden innan nazismen. Med hjälp av sin vän Haraldson som driver ett antikvariat i Gamla Stan kommer han över en tidigare förbjuden författare Jan Sundberg som skrev romaner som ogillades av regimen på 40-talet. Mötet med Sundberg som efter 25 år i kylan nu tagits till nåder och ska väljas in i de 444:s råd blir till en ögonöppnare för Thomas. Hans gradvisa uppvaknande sker långsamt och som läsare hoppas jag hela tiden att han ska anförtro sig till sin flickvän Karin. Men Thomas nyorientering överskuggas av att han misstänker att Karin har ett förhållande med Ullman. Thomas intresse för fotbollsgemenskap mellan judar och fångvaktare i arbetsläger i Ukraina tar en annan vändning när Sundberg berättar att Thomas egentligen är adopterad. Sundberg kände Thomas riktiga mor som var en antinazist. Han visar ett foto på ett kvinnligt fotbollslag som träffas främst för att idrotten var det enda gruppsammankomst som tolererade efter maktövertagandet. På fotot syns Thomas mor och han själv som tvååring. När modern infångades och dödades omhändertogs det lilla barnet och nya föräldrar blev Robladhs som var en del av det svenska nazistiska etablissemanget. Thomas kom sedan att växa upp i ett privilegierad nazistiskt hem.

Boken skiftar berättarperspektiv mellan Thomas, Karin och Führern Albert Speer. Mest levande blir skildringen av Thomas. Jag tror det beror på att Samuelsson väver in sig själv i Thomas som känns mer levande. Jag föreställer mig att Thomas och Tony har många likheter och författaren har själv sagt att han försökt föreställa sig själv som nazist.

Samuelsson väver in verkliga personer och namn i sin framställning och bitvis nämner han namn på kulturpersonligheter som ”Ingo Bergman”, Siv Malmkvist och Jarl Borssén. Han hittar på idrottsmästerskap, ”historiska händelser” och beskriver politiska händelser i boken, men de lever inte sitt eget liv. Det står istället i vägen för berättelsen. Miljöbeskrivningarna känns ibland krystade. Det är svårt att få liv i meningar som:

”Odengatan upp mot Odenplan hade internationellt rykte i guideböckerna för sitt gemytliga folkliv, där var alltid liv och rörelse. Det fanns gott om uteserveringar och ölhallar med umpa-umpa-musik som väckte till liv den tysk som vi alla bar inom oss.”

”Neue Linz. Adolf Hitler står bronsstaty på rådhustorget och operahuset och konstmuseet bär förstås hans namn, Stadens sägs vara östgränsens livligaste kulturmetropol.”

”Vi plockade ur dess färgglada bitar och lärde oss samvetsgrant namnen på de hemliga, heliga platserna. Den berömda Führerstrukturen eller Hitlervindlingen i Kellers centrum. Vi tittade på hans lilla mandelkärna i amygdala och de uppförstorade pannloberna.”

Istället för att gestalta baren eller miljöer som Neue Linz berättas det om det på ett sätt som känns redovisande men inte angeläget.

Min första reaktion på boken är att det är ett riskabelt projekt, något som författaren bekräftar i sin essäsamling Arbetarklassens bästa partytricks (2006). I den berättar Samuelsson om sitt misslyckade romanprojekt som gick under arbetsnamnet Riket 1977. Det som är spännande med Samuelssons essä är att han avslöjar hur han försökte bygga upp en roman, som några år senare faktiskt finns utgiven. Det är ett modigt drag av en författare att ge en inblick i arbetsgången och motivet till romanen. Jag söker efter ett syfte till Jag var en arier och hittar i samma essä två citat från Samuelsson själv.

”Jag försökte föreställa mig själv där, uppvuxen och uppfostrad i en nazistisk värld. I själv och hjärta en skolad nazist, militäriskt drillad sedan barnsben. Hur skulle min moral se ut? Mina känslor? Min historieuppfattning? Mina förträngningar? Min relation till livet? ”…

”Det viktiga var att gjuta liv i några människor som framlevde sina liv under dessa kontrafaktiska omständigheter. En nyckeltanke var det osynliggjorda våldet och förträngningarna. Våldet skulle ha osynliggjorts för att det utövats förståndigt”

Det låter vettigt. Den som vill förstå människans hemskheter gör sig själv en otjänst när man beskriver det som demagogisk ondska, något som även mer sofistikerade politiker än Bush och religiösa ledare som påven Johannes Paulus hemfaller till. Samuelsson vill förmänskliga ondskan. Komma närmare en autentisk skildring av den psykiska process som accepterar våld, intolerans och inhumana handlingar. Från ett psykologiskt perspektiv är det här angeläget. Många människor brukar rygga för framställningar där ondskan förmänskligas men de flesta våldsbrottslingar har börjat med lite våld för att sedan trappas upp till mord och död. De flesta tjuvar har gjort små bedrägerier innan de gjort den stora stöten.

Det finns även ett annat spår i boken. Samuelsson vill också skildra hur mänsklig feghet kan te sig. Till skillnad från idealiseringar av mod, hör fegheten till den kanske vanligaste mänskliga mekanismen som vi alla försöker förtränga. Ingen vill vara feg, men få är modiga när det kommer till kritan.

Samuelsson beskriver ett torftigt intellektuellt klimat där författarna och kulturarbetarna fjäskar med naturromantiska romaner och heroiska skildringar av det fosterländska kriget som de flesta av de intellektuella naturligtvis inte själva inte deltog i. Beskrivningarna hur Thomas far samlar etablissemang och kulturelit för sammankomster och bjudningar i villan i Mälarhöjden är utförlig. Koketterandet för makten och sammansmältningen av kultur och politik kommer till uttryck i det högsta rådet i Sverige som består av 444 rådgivande makthavare, flertalet kulturarbetare. Ola Larsmo skrev i en artikel i januari i DN att Samuelsson i sin bok beskriver och häcklar det samtida kulturklimatet. I dagens kulturella ankdamm handlar det mesta om att sälja in sig själv och synas så till den grad att begåvade författare ändrar sin stil och skriver storsäljande smaskiga deckare. Samuelsson lyckas på ett kusligt sätt i Jag var en arier beskriva den självständiga kulturens undergång. Självcensurens totala makt. När den upphöjde författaren Stefan Ullman läser högt ur sitt nya manus som för en gångs skull är en uppriktig vidräkning med sakernas förlamande tillstånd inför självaste Führern blir han direkt utrensad. Diktaturens makt demonstreras först när någon går över gränsen, en gräns som de flesta är väl medvetna om i de flesta totalitära samhällen. Så är det i Samuelssons fiktiva Sverige 1976 som i det verkliga Nazityskland liksom i dagens Syrien där min bror blir haffad av säkerhetstjänsten för sitt uppsatsarbete om svenskirakiers ekonomiska bistånd till irakiska flyktingar i Damaskus.

Det är ett bra val att av Samuelsson att göra Speer till Führer, eftersom han är den nazistledare som kanske bäst är beskriven, mest komplext och gåtfull i sin natur. En brist i dramatisering av historien är att komplotten mot Speer aldrig förklaras eller tillåts ta plats på riktigt. Det är som om Samuelsson inte tror på en för vardaglig historia och slänger in en kittlande kupp som sedan inte följs upp. Boken slutar med att Thomas tar sig illegalt över östgränsen till Ural till de påstådda judekolonierna. Samuelsson låter det vara öppet om det är Thomas nyfikenhet på det okända eller ett revolutionärt trots som driver honom. Som läsare blir vi kvar med en gnutta hopp och mycket förtvivlan.

Jonas Mosskin