Etikettarkiv: psykfilm

Ny säsong av Psykologer tittar på film

Psykologer tittar på film inleder en ny säsong med att visa Ingmar Bergmans klassiker Persona, torsdagen den 28 augusti. Det är dags att analysera Bergman och hans kvinnor utifrån ett psykologisk perspektiv. Handlar filmen bara om regissörens eget förhållande till det motsatta könet? Är det en patriarkal skildring av kvinnan eller en träffande gestaltning av kvinnor på gränsen till nervsammanbrott? Till vår hjälp att analysera Persona har vi Irene Matthis. Hon är psykoanalytiker, författare, professor och en välkänd feministisk debattör. Efter visningen blir det som vanligt ett samtal om filmen med publiken med utgångspunkt i ett psykologiskt perspektiv.

Filmvisningarna äger rum på torsdagar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiogprafen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, på telefon (508 315 09) eller på nätet.Välkomna.

Övriga visningar under hösten är:

25 september: Idioterna (DAN, 1998), av Lars von Trier. Idioterna har visserligen bara 10 år på nacken men känns som en modern klassiker. Idioterna var den andra filmen som kom till efter Dogmamanifestet. Den handlar om en grupp förvirrade personer som bor tillsammans i ett kollektiv. De leker idioter och spelar utvecklingsstörda. Gruppsexscenen med porrskådisar blev omtalad liksom filmens besatthet av att utmana tabu. Det är med andra ord upplagt för en djuplodande psykologisk analys. Gäst är Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker.

30 oktober: Water Lillies, (FRA 2007), av Céline Sciamma. I filmens centrum finns ett gäng 15-åriga tjejer som övar konstsim i en Parisförort. De har mycket att förhålla sig till inte minst till den komplicerade frågan om sexualitet och om att bli kvinna. Gäst är Fredrik Livheim, leg. psykolog

20 november: 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. 12 edsvurna män är en riktig filmklassiker. Lumets film handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor. Den är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen på 1990-talet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Välkomna!

”Konsten att gråta i kör”, filmrecension

I dagarna utkommer Psykologtidningen nr 9/2008, där kan man läsa min recension av den danska filmen ”Konsten att gråta i kör”. För regin står långfilmsdebuterande Peter Schönau Fog. Det är från början en roman. Filmen har bland annat fått Nordiska Rådets pris. Filmen hade premiär i slutet av april och visas ännu på Zita och Folkets Bio.

Vad gör man om ens pappa titt som tätt gråter till synes otröstligt? Man försöker trösta honom. Det gör huvudpersonen Allan i Peter Schönaus Fogs filmatisering av Erling Jepsens roman.

Det är 70-tal och vi befinner oss i ett sydjylländskt samhälle inte mycket större än en by. Filmens huvudperson är tioårige Allan. Hans pappa driver en gammeldags speceriaffär och är mjölkbud. Hans bittre konkurrent herr Butter har vind i seglen efter att han öppnat en modern självbetjäningsbutik och han har råd med en ny bil.

Det lilla samhället har konflikter som alla andra men i sorgetider sluter man sig samman. Allans pappa håller känslofyllda tal när byn drabbas av det ena dödsfallet efter det andra. Det slutar alltid med att byn står och gråter tillsammans vid jordfästningen.

Allans storebror Asger har flyttat till Sönderborg och studerar till ingenjör. Han är en idol för Allan samtidigt som den frostiga relationen mellan Asger och pappan gör att äldste sonen inte hälsar på så ofta. Det är brytningens tider där gammalt och nytt möts. Pappan lever kvar i en auktoritär epok och utöver sin oinskränkta makt över familjen. Allan är pappas pojke. Han vill visa sig duktig och kompetent. När pappan då och då plötsligt börjar gråta försöker Allan vara ett känslomässigt stöd. Gråt- och ångestattackerna utmynnar i ständiga hot om att ta livet av sig. Pappan olycka blir till en känslomässig terror för hela familjen. Ju mer hans ångestattacker gör sig gällande desto mer blir hans auktoritetsutövande ett sätt att hålla familjen i schack. Familjens mående kretsar kring pappan och illustrerar på ett bra sätt hur psykiskt lidande påverkar alla anhörigas livssituation.

Pappans gråtattacker kommer oftast på kvällen. Då har mamman redan tagit sin vanliga dos sömntabletter. Med förtvivlan i blicken vänder sig Allan till storasystern Sanne. Hon är precis på väg in en pubertal frigörelseprocess. Allan är obrottsligt lojal och klarar inte av att se pappan gråta. Han blir desperat och vill göra pappa glad till varje pris. Allan uppmanar Sanne att trösta honom på det sedvanliga sättet, dvs. en allt för närgången relation mellan dotter och far. Pappan blir på bättre humör och övriga familjemedlemmar kan till sist komma till sömns. Allan tycks inte förstå vad innebörden av att trösta pappa betyder. Eller vill inte förstå. När Sanne vill bryt sig loss och träffa killar blir konflikten mellan henne och pappan oundviklig. Det finns mycket i potten att förlora för pappan. Allans lojalitet slår också en kil mellan syskonen. Han förstår inte konsekvenserna av att gå pappan till mötes. Den ohållbara incestiösa relationen måste lösas upp. För Allan blir lösningen inte riktigt som han tänkt sig. Familjemedlemmarna sviker varandra

Schönau Fogs skildring av ett traditionellt samhälle på gränsen till moderniteten är lika vackert naturtroget som känslomässigt fasansfullt. Det finns en överdrivet teatralt anslag ibland som får mig att tänka på Roy Andersson. Berättelsen har en ton av sagostämning över sig som får mig att tänka på hemskheter av Elsa Beskow och klassiska folksagor som ”Pomperipossa” och ”Hans och Greta”. De är berättelser som är lika obegripligt hemska som fascinerande.

”Konsten att gråta i kör” lyckas skickligt illustrera hur barnen skyddar sina föräldrar trots att de våldför sig på barnen såväl känslomässigt som fysiskt. Barns utsatthet är plågsamt att se både i verkliga livet och på film. Det finns inte mycket ljus i ”Konsten att gråta i kör”. Hoppet står till människans inneboende potential att gå vidare och bearbeta traumatiska händelser. Men det hoppet får man söka i en annan film.

Eftersnack till Borat

Så är det bevisat: Psykologer kan skratta åt Borat. För säkerhets skull var jag tvungen att att påpeka innan filmen att det är helt okej att skratta på ”Psykologer tittar på film”. Det skrattade folk åt. Det är ju som bekant ont om psykologer i humorbranschen. Rättare sagt så det finns bara Per Naroskin. Som tur var hade norrmännen slutat strejka så att han hann fram i tid och kunde vara med och kommentera filmen.

När diskussionen tog vid, bländades vi rejält på scenen. Naroskin satt och duckade bakom mig med en svart keps och mörka solbrillor. Det såg ganska festligt ut.

Nåväl. Det blev en livlig och blandad diskussion efter filmen. Vi kom att tala en del om det är okej att skämta om judar, bögar, romer, kazaker och andra minoriteter. Åsikterna gick i sär. Naroskin och flera med honom var inne på att det är mer okej att slå underifrån. Att med humorns hjälp slå uppåt är mer tacksamt och moraliskt. Sammanhanget, kontext och tajming är viktigt för att skämt ska falla väl ut.

Vi på scen fick frågan om det är okej att skämta om allt. Min inställning är att det måste vara okej att skämta om allt för den motsatta ståndpunkten förefaller orimlig. Vem ska avgöra när man inte får skämta om något? Samtidigt är det lätt att hamna i en relativistiskt och postmodern återvändsgränd med det resonemanget. Ett sätt att komma ur dilemmat är att granska skämtets uppsåt. Naroskin och flera i publiken menade att avsikten med skämt och humor säger mycket om det moraliskt berättigade i själva skämtet. Cohen har ett försprång att driva om judar eftersom han själv är judisk.

En del tycker inte att man ska dra judeskämt när det finns judar i närheten, eller bögskämt med bögar närvarande. Naroskin påtalade det lustiga i denna ståndpunkt. Det är ju samma skämt med samma innebörd, vari ligger skillnaden? Så länge man inte medvetet vill förlöjliga eller skada någon annan så borde man väl kunna skämta även om judar och bögar?

Mitt försök att få Naroskin att ställa en narcisistiskt/exhibitionistisk diagnos på Borat Sagdiyev och Sacha Baron Cohen avspistes snabbt. Det låter sig inte göras tyckte. Inte heller ville han gå med på att Borat hade olöst anala och orala konflikter. Något som åtminstone jag tycker är uppenbart.

Det blev mycket prat om minoritets och etnicitetsaspekten av Borat. När, var och hur är det okej? I publiken visade det sig finnas en ung psykolog som bott i Tadsjikistan och Centralasien under två år. Hon hade inte träffats särskilt många där som uppskattade filmen. Det påminner mig om forna Jugoslavien där jag inte träffade någon som var förtjust i Emir Kusturicas filmer. Där framställs jugoslaver (för att inte tala om romer) i en vulgär dager som inte folk på gatan i Belgrad gillade.

Det blev inte så mycket sagt om Borat och bilden av USA. Naroskin tyckte att de flesta amerikaner verkade hjälpsamma och tillmötesgående, vilket jag kan hålla med om. Men rätt ofta skymtar de fram amerikanska nyllen som uttalar sig på ett sätt som åtminstone får mig att tänka att amerikaner är ett korkat släkte.

Inte blev det heller någon diskussion om kvinnosynen och alla skämt om det. Det blev också en sedvanlig diskussion om huruvida filmen verkligen har några autentiska scener överhuvudtaget. Någon som är Boratexpert kanske kan fylla i men en del scener verkar inte uppgjorda på förhand. Wikipedias artikel om Borat innehåller mängder med stoff, bakgrundsfakta och referenser till filmen.

Naroskin tyckte inte att man skulle skämta om folks utseende. Korta och tjocka personer till exempel. Den principen motsade han direkt genom att berätta om Snor-Johan som vi alla skrattade glatt åt.

Stort tack till alla i publiken och till er som ställde frågor och bidrog med egna tankar. Jag vill passa på att tacka producenterna Hanna Karlsson och Lars Åkesson som släppt in psykologer i Kulturhuset. Det här var sista Psykfilm för säsongen. Vi ses igen efter sommaren!

Kuriosa om filmen: polisen tvingades göra 91 ingripanden.

PS: Fyll gärna på med fler tanakr från diskussionen. Det här var min subjektiva version av vad som sades. Läs även Eric Sjöströms rapport från kvällen på 100kulturhusdagar.

DN på Stan uppmärksammar Borat

Med anledning av morgondagens visning av ”Borat” på ”Psykologer tittar på film” har Calle Pauli gjort en intervju med Per Naroskin i DN På Stan. Eftersom rubriken på artikeln var ”Psykologer ska kolla om Borats humor är rumsren” så blir vi så illa tvungna att leverera en sådan analys. Pauli skriver:

Mötet sker i säsongens sista ”Psykologer tittar på film” på Klarabiografen i Kulturhuset och vad som kommer ut ur detta möte kan Per Naroskin inte sia om än.

– Själv har jag känt mig väldigt skeptisk mot den här filmen, det är ingen slump att jag inte sett den än, säger han.

Jag vet inte heller vad som kommer att komma ut av det här mötet och samtalet. Jag känner igen Naroskins reaktion inför många filmer. En psykfilm som jag undvek in i det längsta var Hanekes ”Pianisten”.

”Borat” är slutsåld

Filmvisningen av ”Borat” på ”Psykologer tittar på film” nu på torsdag kl. 18 är slutsåld. Diskussionen efter filmen däremot är gratis och öppen för alla. Per Naroskin samtalar med mig och publiken från cirka 19.25. Kulturhuset låser dock kl. 19 så den som vill höra snacket får ta ett glas i baren på vån 2 och vänta en stund. Välkomna!

Psykfilmssnack i Morgonpasset

I morse satt jag i Morgonpassets studio och snackade om ”Psykologer tittar på film” med programledaren Martina Thun. Tillsammans med producenten valde vi ut tre filmklipp som jag försökte göra en snabb psykologisk analys av. Det går att lyssna på inslaget här. Om jag får säga det själv så blev det ett bra samtal med hjälpa av bra frågor från Martina.

mv5bmje2otm0mje2mf5bml5banbnxkftztcwnzi3otkymq_v1_sy140_sx100_.jpg

Det första klippet är från ”Me and you and everyone we know” när Miranda July följer efter John Hawkes på gatan. Det är en underbar scen där de först talar om hur långt det är kvar tills vägkorsningen men där det utvecklas till ett intimt samtal metasamtal om deras fiktiva kärleksrelation.

Det andra klippet är klassikern när Ernst-Hugo Järegård skriker Danskjävlar på taket till Rigshospitalet. Man kan ju skriva en hel avhandling om bara Järegårds karaktär Stig Helmer i ”Riket”. Så mycket hann jag dock inte säga om klippet, annat än att vi som har bott i Danmark känner en viss förståelse för Stig Helmers reaktion.

mv5bmtiwmde3njg1ov5bml5banbnxkftztywmjq4njy2_v1_cr00450450_ss100_.jpg

Det tredje klippet som vi pratade om är när Borat Sagdiyev ska lära sig vett och etikett i England. Det klippet kommer inte från filmen ”Borat” men han gör en liknande undersökning av den amerikanska överklassens middagsbjudningar i filmen. Den engelska tanten säger i klippet att man kan prata om vad som helst. Borat tolkar det bokstavligt och säger: ”My wife is dead”. Kommentar överflödig. Den slutgiltiga analysen av Borat och Sacha Baron Cohen dröjer till visningen den 22 maj. Förhoppningsvis kan Per Naroskin hjälpa mig och publiken på traven.

Psykologer tittar på film visar ”Borat”

Säsongens sista ”Psykologer tittar på film” tar sig an Sacha Baron Cohens dråpliga film ”Borat”. Den fulla titeln är den något omständiga ”Borat – Culture learnings of America for make benefit glorious nation of Kazakstan”. Filmen handlar om en påhittad kazakstansk reporter som drar ner brallorna på sig själv och Amerika i en hejdlös komedi. Filmen har lett till hundratals stämningar och kontroverser. Borat hade tidigare dykt upp i tv-showen Ali G. Cohens alter ego Borat Sagdiyev blev så känd efter filmen att det var omöjligt att fortsätta använda sig av karaktären.

Efter filmen tänkte jag vi skulle diskutera vad är det som är roligt med Borat? Är det ens roligt? Vilka psykologiska mekanismer döljer sig bakom humor och komik? Hur kan man utsätta sig för sådan självförnedring? Vilken sorts diagnos har egentligen Cohen för att inte tala om Amerika?

Till vår hjälp att analysera ”Borat” har vi Per Naroskin, leg. psykolog, psykoterapeut, författare och komiker. Naroskin har medverkat flitigt i radio, tex. i Spanarna, Studio Ett och Jonas Val. Han har också skrivit boken ”Nyttan av att tala högt med sig själv”, en samling betraktelser om vardagen.

Baren och restaurangen är som vanligt öppen innan och efter filmen. Biljetter finns att köpa i infokassan på Kulturhuset vån 0 eller på internet. Det är begränsat antal platser.

Filmvisningen äger rum torsdagen den 22 maj och börjar redan kl. 18.00 på Klarabiografen, vån. 2 på Kulturhuset.

Varmt välkommen!

Psykfilm i Morgonpasset i P3

På måndag kl. 9-9.30 ska jag snacka om ”Psykologer tittar på film” i Morgonpasset i P3. Tillsammans med programledaren Martina Thun ska jag också försöka göra psykologiska analyser av några filmklipp. En viss Borat Sagdiyev kommer säkert komma på tal liksom Ernst-Hugo Järegårds karaktär Stig Helmer från ”Riket”.

Missa inte heller Kino ikväll i P1 som kommer ta upp tv-serien ”In Treatment” som handlar om en terapeut och hans klienter.

Intervju med mig om ”Psykologer tittar på film”

Under rubriken Analysera mera är det en intervju med mig i dagens DN Kultur om ”Psykologer tittar på film”. Den skildrar på ett bra sätt hur jag tänker och hur samtalar om filmerna efteråt. I intervjun säger jag bland annat att jag vill popularisera psykologi. Jag menar att det finns alldeles för mycket elitism och onödigt krångel i psykologivärlden som stänger människor ute. Helt i onödan. Samtidigt är det viktigt att ett populariserat samtal inte blir urvattnat eller okunnigt. Det mänskliga psyket är komplext och det måste vi inse. Psykologer och psykoterapeuter måste våga stå för det och inte mata folk med enkla sanningar.

För den som är intresserad finns förresten ”Psykologer tittar på film” även på Facebook.

Något om ”Motståndaren”

Jag gjorde ett program till gårdagens ”Psykologer tittar på film” som ger en kortare bakgrund till filmen.

”Motståndaren” från 2002 bygger på den sanna historien om Jean-Claude Romand. 1993 mördade Jean-Claude Romand sin fru, sina barn och sina föräldrar innan han gjorde ett misslyckat försök att ta sitt eget liv. Undersökningar avslöjade att han inte var läkare, som han under de senaste 18 åren påstått sig vara. Inte heller var han någonting annat han gett sken av under hela sitt vuxna liv. Den tragiska berättelsen om denne mytoman kom först ut som bok med titeln ”Dr Romand” (2000) skriven av Emmanuel Carrère. Författaren följde rättegången och brevväxlade med Romand under en längre tid. Carrère förfasades över historien och ville bland annat förstå vad som försiggick i dennes huvud under de långa dagar han låtsades vara på sitt kontor men i själva verket satt i bilen på en rastplats vid en motorväg. Carrère skrev ett brev till Dr Romand och ville brevväxla. Det skulle dröja två år innan det kom ett svar som var jakande. Carrère har själv sagt att skriva ned den här historien måste nog ses som antingen ett brott eller en bön.

Boken växte mycket uppmärksamhet när den publicerades år 2000. Den osannolika historien inspirerade till två filmer som kom tätt efter varandra. Dels L´Adversaire (Motståndaren) och dels ”Lémploi de temps” (Time Out). Den senare förhöll sig mindre trogen till den verkliga historien.

Dr Romands livslögn inträffade under studietiden och var märkvärdigt banal. Det hela började med att han missade en skrivning och inte klarade av motgången. Istället hittade han på att han klarade tentan. Därefter stängde han in sig i sin lägenhet under hela hösten och var deprimerad och apatisk. Till slut väckte hans bäste vän Luc honom ur dvalan och livet rullade på som vanligt. Jean-Claude pluggade vidare som om inget hade hänt men tog inga tentor. Till Luc sade han att han hade cancer och skyllde depressionen på det.

Motståndaren är regisserad av Nicole Garcia, född 1946. Hon har en bakgrund som skådespelerska och har medverkat i en mängd filmer. Under senare tid har hon även börjat regissera. Förutom Motståndaren blev hennes film ”Place Vendôme” (1998) uppmärksammad. Huvudrollen i Motståndaren spelas av en av Frankrikes mest kända skådespelare, Daniel Auteuil.

Så här kommenterade regissören Nicole Garcia varför hon blev inspirerad att filmatisera Carrères roman:

”I våra försök att anpassa oss till en ibland hård verklighet, skyddar vi konstant såväl oss själva som vår omgivning med en uppsjö av små lögner. När vi avslöjas börjar vi åter bygga upp vår skyddsmur. Vad skulle hända om ingen avslöjade oss? Om vi skulle tillåtas flyta iväg i det falska livets viktlöshet, till vilken vi ständigt skulle behöva komma upp med nya lögner för att inte såra någon eller göra någon besviken? En mening i Carrères bok slog mig med en enorm kraft: Det finns en sak som är värre än att avslöjas, och det är att inte avslöjas.”

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur