Etikettarkiv: psykfilm

Psykologer tittar på film visar Water Lillies

naissancedespieuvres.jpg

Nästa Psykologer tittar på film blir fransk. Då visar jag Water Lillies, (”Naissance des pieuvres”, FRA 2007), av Céline Sciamma. Den utspelar sig i en Parisförort där vi möter de tre 15-åriga flickorna Marie, Anne och Floriane som är filmens nav. De övar konstsim, är svartsjuka och försöker förhålla sig till den komplicerade frågan om sin sexualitet. Utan pekpinnar eller fördomar får vi inblick i en ungdomsvärld som är vacker, ensam och laddad med kärlek, hetro såväl som homo. Med konstsim som fond lyckas regissören Sciamma berätta en poetisk Fucking Åmål-historia där vuxna är trovärdigt frånvarande. Filmen har tidigare visats i Sverige på någon enstaka festival men kommer tyvärr inte på bio.

Till vår hjälp att prata om filmen efteråt kommer Fredrik Livheim, leg. psykolog. Han har jobbat mycket med tonåringar och föräldrarutbildningar utifrån terapimetoden ACT (Acceptance Commitment Therapy).

Filmvisningen börjar kl. 19.00 Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr.

Köp biljetter i infokassan våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller Kulturhusets hemsida. Observera att filmen är på franska och textad till engelska.

Nästa visning är 20 november. Då visas 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. Lumets film handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor. Den är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen 1990-talet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Varmt Välkomna!

PS: Psykfilm på Facebook.

Analys av filmen Sung Song Blue

elephantears.jpg

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

shapeimage_3.jpg

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna  på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.

Några tankar om Persona, av Iréne Matthis

image.jpg

Den 28 augusti visade Psykologer tittar på film Ingmar Bergmans klassiker Persona. Gäst var psykoanalytikern och författaren Iréne Matthis. Här nedan följer Matthis en redigerad version av vad Matthis tog upp i samtalet efter filmen.
Några tankar om Ingmar Bergmans film Persona.

Vad vill Ingmar Bergman? Göra en film uppenbarligen. Skildra relationen mellan två kvinnor? Fånga en beroendesituation? Kanske en mor-barn relation? Det är en tanke som kanske väcks till trevande liv hos filmbetraktaren i filmens inledningsskede, när ”barnet”, liggande på en bår och till förväxling lik en av kropparna på ett bårhus, plötsligt börjar röra sig under det vita lakanet. Barnet sträcker sig mot ett ansikte, projicerat som på en filmduk. Ansiktet tonar fram, bleknar, framträder åter. Det skiftar mellan två kvinnors ansikten, men det förstår man kanske först i efterhand, eller när man ser filmen för andra gången.

Eller vill Bergman skildra hur två individer till synes upplöses (som ansiktena i början) och går över i varandra. Den ena tar den andras plats, utbytbara – tydligt gestaltat i den enda scenen med en man. Elisabets make kommer till ön, där de två kvinnorna vistas i ensamhet: Elisabet – den berömda skådespelerskan, som plötsligt valt tystnaden och stumheten (spelad av Liv Ullman); samt Alma – sjuksköterskan som satts att vårda henne (spelad av Bibi Andersson). Mannen kommer för att träffa sin hustru Elisabet, men det är Alma som förs fram och får ta hustruns plats, trösta och älska med honom.

Eller är det klyvningen hos en och samma individ som åskådliggörs i filmen? Eller skildrar den ett psykiskt sammanbrott? Med var och en av dessa frågeställningar som utgångspunkt skulle man kunna närma sig filmen. Läs mer

Psykologer tittar på film gästar Norrköpings Filmfestival

 shapeimage_3.jpg

Torsdag den 16 oktober gästspelar Psykologer tittar på filmNorrköpings Filmfestival. Det blir första gången Psykfilm beger sig utanför tullarna. Filmen som kommer att analyseras och diskuteras är dokumentären ”Song Sung Blue” (USA, 2008). Filmen som självklart har en egen blogg är gjord av Greg Kohs som både är producent, regissör och kameraman. ”Song Sung Blue” handlar om paret Mike och Claire Sardina som träffades i slutet av 1980-talet. Mike spelade covers av Neil Diamond och Claire uppträdde som Patsy Cline. Tillsammans blir de Thunder och Lightning som blir Milwaukees och Wisconsins lokala celebriteter under 20 år. I filmen får vi följa dem och deras familj som på många sätt är vanlig whitetrash. Det är också historien om ett par som försöker leva den amerikanska drömmen trots personliga tragedier och motgångar.

Till vår hjälp att analysera filmen efteråt kommer leg. psykolog Karin Osvaldsson. Hon är verksam vid Linköpings Universitet där hon bland annat har forskat om hur identiteter konstrueras framför allt hos barn och ungdomar.

Filmen är 1h, 30 minuter och börjar 17.30 på Lilla Teatern, i Norrköping. Efter det blir det ett samtal med publiken. För att kunna se filmer krävs ett festivalpass (60kr) och en biljett till filmen (45 kr). Mer praktiska saker och info om biljetter finns här. Norrköpings Filmfestival pågår mellan den 10-19 oktober.

Förändringar i film- och bokbranschen

film-puff_375619e.jpg

”Specialiserade filmfestivaler blir allt vanligare” skriver Hynek Pallas i en artikel idag i SvD. Som exempel på den här trenden tar han Zitas koreanska filmfestival nu i veckan, liksom Psykologer tittar på film och tidningen FLM som ordnar filmfestival lördag 4 oktober på Kulturhuset. Ur artikeln:

”Jonas Mosskin, som driver Psykologer tittar på film tror att folk i en fragmentariserad värld, ”där film finns överallt”, har ett större behov av sammanhang och att få saker förklarade för sig. – För mig handlar det om att göra det jag alltid har gjort när jag gått på bio med en kompis: sitta ner och prata om filmen efteråt. Nu gör jag det inför en publik.

Båda han och Jonas Holmberg tror att filmfestivaler och serier kommer att bli vanligare.

– Jag är förvånad att det inte finns fler, säger Jonas Mosskin. De senaste åren har ju allt fler institut, som det rumänska, börjat visa film, även om det fortfarande känns lite vilset. Men snart tror jag vi kommer att ha en kommersiell bionäring för Hollywoodfilmer, och mängder av små specialiserade filmvisningar drivna av olika intressen. Det kommer att bli mer uppdelat, men väldigt roligt.

För att lägga ut texten en smula så menar jag att när SF förvandlats till att enbart vara ett kommersiellt mähä utan ambition att vara just något annat, så öppnas gigantiska möjligheter för andra aktörer att sätta agendan för en viktig diskussion om film. Det har aldrig varit så lätt som idag att organisera alternativa koncept, festivaler, mötesplatser om film som idag. Biografernas och filmdistributionens kris kan leda till en allmän höjning av både kunnande och kvalité i samtalet om film. Det kan gå fortare än någon tror, när en bransch blir en koloss på lerfötter. Likheterna med den förestående kris och de utmaningar som den konservativa bokbranschen står inför är stora. Mer om ovisshet för bokbranschen i DN och ”Nedladdning hot mot kurslitteratur”. Läs också mina, Anna Winberg och Linda Skugges synpunkter från vårt seminarium på Bokmässan.

Psykfilm är slutsåld

img_0461.JPG

Biljetterna till torsdagens filmvisning av Idioterna på Kulturhuset är tyvärr slut. För den som vågar chansa så brukar det alltid bli några platser över i salongen som vi brukar fylla när filmen börjar. Samtalet börjar cirka 21 och för den som har sett filmen går det bra att komma och lyssna på snacket gratis, plan 2 i World News Café. Tyvärr låser Kulturhuset portarna vid 20 så då får man komma och ta ett glas i baren och vänta en stund. Vi ses!

Psykologer tittar på film visar Idioterna

 psykologertittarpafilm-rensad.jpg

Nästa psykfilm blir på torsdag den 25 september. Då visar jag Idioterna (DAN, 1998), av Lars von Trier. Idioterna har visserligen bara 10 år på nacken men känns redan som en modern klassiker. Idioterna var den andra filmen som kom till efter Dogma-95 manifestet. Den handlar om en grupp förvirrade personer som bor tillsammans i ett kollektiv. De leker idioter och spelar utvecklingsstörda. Karaktärerna i filmen talar om att ”finna sin inre idiot”, vad nu det skall betyda. Är det bara nonsens eller ligger det något i det? Gruppsexscenen med porrskådisar blev omtalad liksom filmens besatthet av att utmana tabu. Det är med andra ord upplagt för en djuplodande psykologisk analys av Idioterna men kanske också av von Trier själv.

Till vår hjälp att prata om filmen har vi Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker. Han är till vardags verksam som överläkare på Gamla Stan-Södermalms psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning. Frydman är även redaktör för tidningen Svensk Psykiatri.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller på Kulturhusets hemsida: https://www.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx

Övriga visningar under hösten är:

30 oktober: Water Lillies, (FRA 2007), av Céline Sciamma. Gäst är Fredrik Livheim, leg. psykolog.

20 november: 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Varmt Välkomna!

Gå med i Psykfilm på Facebook.

Cinemateket visar psykfilm

skarmmisshandlingen41.jpg

Idag onsdag kl. 16.30 (Sture) samt på fredag kväll kl. 20 (Filmhuset) visar Cinemateket ”Misshandlingen” av Lars Lennart Forsberg. Det här var en av Forsbergs första filmer och kom redan 1969, mitt i omvälvande tider och tankar om antipsykiatri. Här en kort beskrivning av filmen:

Den unge diversearbetaren och socialisten Knut Nilsen råkar i delo med rättvisan. Han provocerar ägaren till en Jaguar lyxbil genom att påstå att det är hans bil eftersom det är en produkt av arbetarklassens arbete. Jaguarägaren är inte överens med Knut om detta varför Knut slår honom på käften. Vid polisförhöret misstänker kommissarien att inte allt står rätt till med Knut eftersom han fortfarande hävdar att det är han som har rätt till bilen och nu börjar en rad av åtgärder och förhör av personundersökare, psykologer , psykiatrer och myndighetspersoner som leder till att Knut nerdrogad hamnar som ett vårdpaket bakom pansarglas på en sluten psykiatrisk avdelning.

Som sagt en psykfilm som dessutom blev Guldbaggebelönad. I rollistan finns bland andra Björn Granath.

Poulärpsykologi i vår tid

Idag skriver Jörgen Löwenfeldt en artikel om populariserandet av psykologin i Norrköpings Tidningar. Under rubriken Analysera ännu mera har han intervjuat mig om Psykologer tittar på film och Oskar Henrikson om sitt Radio Rorschach-projekt. Löwenfeldt fångar ganska väl stämningen på Kulturhuset och mina tankar om att analysera Persona, vilket inte var det lättaste. En stor drivkraft med Psykfilm handlar om att prata psykologi så folk förstår, vilket på sätt och vis är ett evighetsprojekt.

Press om svans och Psykfilm

img_0461-copy.jpg

Det är smickrande att djungeltelegrafen har gått när det gäller Psykologer tittar på film. Calle Pauli gjorde en intervju med mig för DN på Stan. SvD skrev en mindre notis häromdagen. Dessutom skriver Hynek Pallas på Weird Science ett inlägg om ”Den långa biosvansen”, där han menar att Psykologer tittar på film är ett exempel på hur biotittandet har förändrats.

Svansbegreppet har varit i svang ett tag nu sedan Chris Anderson skrev boken ”The long tail”. Även om det kan kännas uttjatat har det ännu inte slagit igenom med full kraft. Med tanke på dagens tekniska möjligheter är det konstigt att inte fler alternativa filmkanaler har etablerats. Det borde vara standard att man går ett gäng och bokar en visning på en biograf med polarna. Det kvittar om du är speedwayentusiast, schlagerbög eller proggprettokid, alla grupper borde kunna se sin älsklingsfilm när de vill på biografen. Det har aldrig varit så enkelt som idag att skapa och aktivt välja sin filmupplevelse.

PS: Kvällens visning är slutsåld men har du ett bra skäl så dra iväg ett mail så kanske det går att fixa.