Etikettarkiv: psykiatri

Anna Odells konstverk fortsätter

276_anna.odell.ren

I april är det dags för fortsättningen av Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701” på Strand i Horstull. Vernissagen äger rum den 18 april och utställningen pågår till 20 april. Verket som under det senaste året byggts på i takt med att Odell och konstverket turnerat runt och diskuterats. Bland annat gästade Odell i höstas Psykologer tittar på film och visningen av Lars-Lennart Forsbergs film Misshandlingen.

På Strand visas konstverket av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Konstnären som senare dömdes för våldsamt motstånd samtidigt som hon bjuds in till otaliga seminarier och flera konsthallar. Nya och tidigare ej visade delar ingår samt scensamtal med Anna Odell och inbjudna gäster. Observera att man behöver köpa biljett.

Saxat ur pressutskicket:

Verket väckte en enorm uppmärksamhet och en omfattande debatt drog igång i
media. Den fick makthavare ända upp i regeringen att uttala sig kritiskt utan att ha
sett verket i sin helhet. I debatten deltog människor från vitt skilda områden som
psykiatrin, rättsväsendet, kulturvärlden, konsthögskolor och politiken. Det som
utspelat sig efter att personalen från St: Görans psykakut gick ut i media och Norra
länets psykiatri gjorde en polisanmälan, har hon nu använt till nya delar i verket.
Hennes omfattande arbete med intervjuer, iscensättning och dokumentation har gett
verket ett genomslag som inte bara vitaliserat konstvärlden utan även det
demokratiska samhället.

Tiden efter vernissagen på Konstfack har varit fylld av seminarier och visningar i
Sverige och utomlands. Vare sig det gäller konsthallar eller seminarielokaler har det
varit ett mycket stort intresse och flera publikrekord har slagits. Konstnären Anna
Odell har genom sitt verk och alla utställningar, seminarier och debatter visat på
konstens möjligheter och gränsövergripande gestaltning. Den breda publiken har
mött en ny och lovande konstnär i Anna Odell som med sin starka integritet, stora
öppenhet och begåvning definitivt gjort ett tydligt avtryck i konsthistorien.
Vad är konst? Vad är verklighet? Kan en konstnär återge sin egen erfarenhet av
verkligheten och kalla det för konst? Kan ett konstverk visa verkligheten? Kan
konstnärens egna erfarenheter av psykisk sjukdom återges i ett konstverk utan att
betraktas som sjukt?

Kan en sjuk verklighet som återges av ett konstverk uppfattas som verkligt sjukt att
genomföra? Kan ett konstverk som bygger på en rekonstruktion av verkligheten
betraktas som brottsligt? Vad är sant och vad är lögn av allt det som sagts om
konstnär Anna Odell och hennes verk ”Okänd, kvinna 2009-349701”?

Det ska bli kul att gå dit. Jag får då äntligen möjlighet att ta del av hela konstverket. Kommer du?

En vision om framtidens psykologi

PT_omslag

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 2/2010) har jag skrivit en krönika om framtidens psykologi på 2010-talet. Jag har redan fått många uppskattande kommentarer på artikeln så jag antar att jag uttryckte något som många går och känner var för sig. Här är hela texten i sin helhet. Vad tycker du? Håll du med? Jag är nyfiken på dina synpunkter.

***

En vision om framtidens psykologi på 2010-talet

Jag ska villigt erkänna att när jag började på psykologprogrammet 2006 tänkte jag: nu är jag inne, och nu ska jag se till att göra det till en exklusiv klubb för mig och mina jämnåriga kursare. Ju färre psykologer desto högre löner och fler intressanta jobb för oss blivande psykologer. När Karolinska Institutet och Mittuniversitetet i Östersund startade nya utbildningar blev jag skeptisk. Nu har jag tänkt om.

Sedan min sambo blev arkitekt har vi under åren jämfört våra respektive yrkeskårer. Det är slående att psykologer och arkitekter delar så många gemensamma problem. Vi har en uppblåst självbild som vi odlar för oss själva. Självbilden handlar om höga ideal, exklusivitet och akademisk snobbism. Samtidigt lider vi av dåligt självförtroende och en bristande tillit att försvara våra ideal annat än med symbolpolitik. Den gloria vi ser runt oss själva falnar i verkligheten, där saknar vi reell makt och politiskt inflytande. Arkitekterna kämpar med tröga planeringsförfarande, byråkratiska beslut och blir oftast överkörda av beställarna: ingenjörerna hos de enorma byggbolagen. Byt ut byggbolag och politiker mot landstinget och mot läkarna i vita rockar så fattar du själv.

I Danmark däremot har arkitekterna en annan ställning. Där utbildas lika många arkitekter fast antalet invånare är hälften av Sveriges. Arbetslösheten bland arkitekter är lika hög/låg som hos oss (konjunkturberoende bransch). Behovet av arkitekter borde rimligen vara ungefär lika många som i Sverige. Men istället för arbetslöshet finner arkitekterna nya jobbmöjligheter som beställare i offentliga och privata sammanhang runt om i samhället. På så sätt finns det kunnande, kompetens och förståelse för arkitekters förmåga och perspektiv på ett helt annat sätt i Danmark än i Sverige. De danska arkitekterna har därför högre status och större inflytande än i Sverige.

Jag tror att svenska psykologer har något att lära av danska arkitekter. Det är dags att sluta tro att man får inflytande gratis. Inflytande är något man förtjänar. Framtidens melodi för psykologin på 2010-talet kanske är att på sikt fördubbla antalet utbildningsplatser på psykologprogrammet utan att sänka kvalitén. Om något höj kraven i linje med vad Studeranderådet föreslagit här i Psykologtidningen tidigare. Vi måste sluta betrakta psykiatrin som den viktigaste arbetsplatsen för psykologer. Låt läkarna ta hand om ett organisatoriskt sjunkande skepp där pinnar är hårdvaluta. På sikt kommer mjukare värden och psykologiskt kompetens få ökat inflytande. Satsa istället på att lobba för psykologer på vårdcentraler, skolor, företag och arbetsplatser. De psykologer som idag inte får jobb i traditionella psykologjobb kommer istället vara attraktiva för arbetsmarknaden. Som generalister med vana att leda andra är vi som klippta och skurna för en globaliserad ekonomi.

Unga människor har en annan respekt och förståelse för psykologers kunnande. Vi måste inse att vi måste uppvakta morgondagens beslutsfattare. Kommer de inte till oss får vi bjuda in oss till Stureplanscentern, mingla med piratister, träffa ungsossar på Sveavägen och ge visitkort till ”nya moderater”. Finns naturliga mötesplatser där unga psykologer socialiserar sig med politiker kommer vi i sinom tid bli anlitade, konsulterade och få möjlighet att påverka politiken oavsett vem som vinner valen.  Om tio år ska det vara lika självklart att en psykolog är med vid runda borden som en ingenjör, ekonom, statsvetare eller läkare. Lägg därtill täta kontakter med medievärlden och med patient- och anhörigföreningar som för vår talan.

Det är dags att psykologin på allvar etablerar sig som en vetenskap och ett yrkesskrå för framtidens samhälle. Psykologin ska göra sig oumbärligt för medborgarna. Det ska vara självklart för politiker och beslutsfattare att inkludera psykologer i företag, styrelser, forskningsråd och nätverk. Både lokalt och globalt. För det krävs ett radikalt nytänkande där psykologin erkänner sig själv som tillräckligt kunnig och kompetent för att ta sig an uppgifter som ansetts för svåra. Om vi själva slutar be om ursäkt för vår kompetens och betraktar oss som naturliga samarbetspartners kommer andra att göra detsamma.

Tiotalets psykvård

Idag är det ett år sedan Anna Odells omtalade konstprojekt på Liljeholmsbron. Ikväll kl. 18 på ABF-huset pratar hon konstprojektet och diskussionen om psykvården tillsammans med Torsten Kindström från anhörigföreningen Balans och med författaren Åsa Moberg. Synd dock att inte någon psykiater är med i panelen.

SSRI förändrar personligheten

DN och Dagens Medicin rapporterade igår om att SSRI kan förändra personligheten. Det är en studie som publiceras nu i dagarna i tidskriften Archives of General Psychiatry. Dagens Medicin sammanfattar studiens upplägg och resultat:

En neurotisk personlighet är, liksom låg grad av extrovert personlighet, en riskfaktor för depression, enligt amerikanska forskare bakom en ny studie. De har nu undersökt hur de två personlighetsdragen påverkas enligt skalan NEO-FFI vid behandling av depression.

I studien ingick 240 patienter med medelsvår till svår depression. 120 lottades till behandling med SSRI-läkemedlet paroxetin, medan 60 lottades till placebo och de övriga 60 fick kognitiv terapi.Efter åtta veckor hade deltagarna som behandlats med paroxetin fått större förändring – i riktning mot normalisering – av sina neurotiska och extroverta personlighetsdrag jämfört med deltagarna som fått placebo. Förändringen var oberoende av förbättring i depressionssymtom. Patienterna som fick placebo fick överlag stor förbättring av depressionssymtom men förändringen i de två personlighetsdragen var små. Den kognitiva terapin gav större förändringar på personligheten jämfört med placebo men inte i samma utsträckning som paroxetin. Effekten på det neurotiska personlighetsdraget var inte heller oberoende av den antidepressiva effekten.

Forskarna, som bland annat är verksamma vid University of Evanston i Illinois, drar slutsatsen att paroxetin tycks ha en särskild effekt på personligheten som går utanför dess effekt på depression. Om fynden kan bekräftas menar forskarna att de skulle kunna avskriva en rådande hypotes att förändring av personligheten under depressionsbehandling är en bieffekt av förändringen av depressionssymtom.

Jag blir lite förvånad över att det här fått sådan uppmärksamhet. Är inte en av poängerna med mediciner som SSRI att vi ska bli förändrade. De flesta som jag pratat med som ätit SSRI har vittnat om att de mer eller mindre blivit annorlunda i sin personlighet. För mig tycks det som att personlighetsbegreppet gjort lite väl konstlat och strikt. Förmodligen har man använt Big Five-begreppen neuroticism och extroversion i den här undersökningen. Min känsla (liksom mycket forskning) är att beteendemässiga förändringar leder till stora förändringar i våra liv. Det borde ju självklart leda till ”personlighetsförändringar” också. Den som motionerar varje dag kommer förmodligen bli annorlunda person tids nog, än soffpotatisen framför teven.

Martin Ingvar drar en hjärnvals

3343442894

Martin Ingvar är en berömd professor på KI och leder många utmärkta och stora forskningprojekt om hjärnan. Hans team och kollegors kunskaper hjälper neurovetenskapen att utvecklas vilket är jättebra.

I del 4 i DN serie ”Arma själar” om psykiatrins kris så ger sig Ingvar in i debatten. Tyvärr hamnar han snett. Jag citerar:

En annan orsak till strid är psykia­trins egen. Den sitter i oförmågan att kasta ut förlegat tankegods som strider mot dagens kunskap om människan. Den sitter i bevarandet av dualistiska idéer där kroppen och själen inte hänger ihop. Den sitter i grumligt tal om humanism som motsats till biologins landvinningar. Den striden måste föras till ett slut. För patienternas skull. Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling.

Cullbergs inlägg om psykiatrin (20/10) bör läsas för att den på ett så bra sätt illustrerar hur en av de mest inflytelserika personerna inom svensk psykiatri de senaste 40 åren resonerar. Han ser ett problem i de senaste årens forskning med inriktning på biologiska mekanismer i psykiatrisk sjukdom (”medicinsk rationalitet”) och ställer det emot synen på patienten som en upplevande person (”humanism”). Cullberg ställer därmed den biologiska kunskapen i motsats till en humanistisk livshållning. Den inställningen har i själva verket resulterat i den psykiatri vi har i dag med kvalitetsbrister och systemfel som patienter och anhöriga identifierar (DN Debatt 9/8). Den har resulterat i en psykiatri som inte åtnjuter samhällets respekt samtidigt som överdödligheten under senare år ökat hos dem som burit diagnoser som till exempel schizofreni.

Den gängse definitionen för humanism är att den är en livshållning som bejakar förnuft, etik och rättvisa samt avvisar vidskepelse och pseudovetenskap. Med den definitionen blir Cullbergs skrivning i själva verket antihumanistisk. Att bortse från biologisk kunskap om hjärnan leder till att man frånsäger sig viktig information som behövs för att kunna tolka, förstå och behandla sin patient och därmed att man frånsäger sig bästa möjliga kunskapsbas i sin roll som rådgivare. Den leder till att man ser mediciner som ett uttryck för förtryck och att psykiatrin upprätthåller verkningslösa behandlingsformer som legitima trots avsaknad av resultat. Det har också lett till att utvecklingen av psykoterapin som behandlingsform bromsats och i stället präglats av sektbildning med yrkesföreningar som högsta privilegiebeskyddare i ett statligt sanktionerat skråsystem. I dag används ofta äldre psykoterapeutiska inriktningar med en underliggande teori som uppenbart strider mot vad som i dag är känt om hjärnans funktion och dessutom saknar dokumenterade resultat till gagn för patienterna.

Johan Cullbergs må ha en dualistisk syn där kropp och själ står mot varandra. För Ingvar är frågan redan löst eftersom biologin är det överlägsna perspektivet punkt slut. Ingvar målar upp Cullberg och psykoanalytikerna som om de vore dem som styrde och ställde inom psykiatrin idag 2009, vilket inte är sant. De är undanträngda till några få enheter och har inte längre det inflytande Ingvar påstår. Ingvars ilska på psykoanalysen verkar få honom att se rött.

I Ingvars värld verkar det som att vi idag har hittat nycklarna till de flesta psykiatriska tillstånden och att det bara handlar om att ställa in rätt doser psykofarmaka. Inget kunde vara mer fel. Det finns inte mediciner som mot alla psykiska besvär, och det som har bevislig effekt mot vissa diagnoser fungerar inte på alla. Trots alla framsteg som gjorts inom neuropsykologin så är det långt kvar innan vi kan bota psykiatriska problem utan vidare. Igår var jag på en föreläsning med doktoranden och psykiatern Sergej Andreéwitch. Hans föreläsning  bekräftade den bilden. Det är främst mot de enklare psykiatriska problemen med en avgränsad problematik som vi har tydliga mediciner och behandlingar. Mot exempelvis personlighetsstörningar, bipolär sjukdom och mot svårare depressioner har vi lite att komma med. Ingvar igen:

Psykiatrins teoribildning och kunskapsinnehåll är på väg att väsentligt utökas bland annat genom framstegen inom kognitiv neurovetenskap där psykologi, psykiatri, genetik, farmakologi, neurovetenskap, kognitionsvetenskap, bildgivande vetenskap och beräkningsneurovetenskap tillsammans bygger ny kunskap om hjärnans mest komplexa funktioner. Det gör att fenomen som tidigare beskrivits i gåtfulla termer i dag har en allt bättre förklaringsgrund. Fenomen som social samverkan, empati, emotionsreglering, fobi och placeboeffekt har alla i dag en förklaringsgrund med grundmurad förankring i neruovetenskapen. Sådan ny kunskap ställer krav på en förändring av synen på psykiat­rins arbetssätt. Med bättre förklaringmodeller kommer vi allt närmare möjligheter till behandlingar baserade på sjukdomsmekanismer och inte på symtom. Vägen dit är beroende av kunskapsutveckling baserad på forskning från molekylnivå till samhällsnivå. Att tala om motsatsförhållanden mellan biologisk kunskap och kunskap om människan blir i det ljuset svår att förstå…

Må så vara att vi vet mer idag, men det är ingalunda några klara orsakssamband. Det Ingvar pratar om är rön som forskningsfronten kanske kan omsätta i fungerande praktik på lång sikt. Men det är inte Ingvar avslutar triumfatoriskt:

Den biologiska paradigmens stora framgångar inom övrig medicin beror på att man tillämpat den rationella vetenskapens metoder som tillåter ett kontinuerligt ifrågasättande av de sanningar som gäller för stunden. Det medger utveckling till gagn för de patienter som samhället satt sjukvården att tjäna. Bara med ökad plats för vetenskapens metoder kan psykiatrin kasta ut sin barlast och ta den viktiga plats som den borde ta i ett modernt samhälle. En dålig psykiatri ger ett inhumant samhälle. Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.

Det är en trosviss man som hyllar biologin. Det tycks som att all hjärnforskning som Damasio och andra presenterat där kropp, hjärna och själ samspelar i ett oändligt komplext samband är löst. Slutsatserna som neurovetenskapen kommit fram till ger ingalunda stöd för ett biologiskt synsätt. Ingvar lovar mer än vad biologin och neurovetenskapen kan leva upp till. Vilken psykiatrisk patient mår bättre av det?

Läs även Lotti Helström som skriver om hur våld traumatiserar och skadar vår hjärnan. Hennes artikel var Del 3 i artikelserien.

Johan Cullberg om psykiateryrkets förändringar

2006KU641_3

Författaren, psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg fortsätter DN:s serie arma själar. Cullbergs artikel (tisdag 20 okt) är den andra och tar upp en annan aspekt av psykiatrins kris, nämligen den avskalade psykiatriutbildningen. Han skriver om det paradoxala att kunskaperna inom psykiatrin har ökat men utbildningens innehåll har kortats.

Parallellt med den här utvecklingen av psykiatrins innehåll under 1900-talet har grundutbildningen i psykiatri paradoxalt förkortats. De fyra månader som kursen varade då jag läste psykiatri för femtio år sedan är i dag reducerade till en eller två månader! Bara detta faktum skulle kunna förklara varför studenterna drar sig för att ägna sig åt psykiatri. Tyvärr har nytillkomna synsätt medfört att mycket av den tidigare kunskapen fått försvinna som genom ett alexanderhugg. Under 1970-talet blev mediciner och biologiska modeller närmast töntförklarade av många psykoterapeutiska och sociologiska företrädare. I dag, en generation senare, råder en motsatt fundamentalism – men nu med förankring inom den akademiska psykiatrin. Eftersom det inte är möjligt att få plats med psykiatrins väldiga kunskapsfält på den avsatta tiden – ens om man bara vill ge en orientering – tenderar dagens läkarutbildning att mest handla om hjärnans biologiska funktioner vid psykisk sjukdom. Det centrala är att lära sig räkna upp diagnoskriterierna för de psykiska sjukdomarna liksom deras hypotetiska fysiologiska orsaker och medicinska behandling. Då dagens unga svenska psykiat­rer kommer ut på fältet saknar de ofta förmågan och kunskapen att arbeta i grupp med psykologer och socionomer. Att förhålla sig till komplexiteten i den psykiska ohälsan har inte ingått i deras utbildning. De hamnar därför lätt i ledarskapskonflikter och tappar lusten.

Det är minst sagt frapperande. Bristen på psykiatriker och den låga statusen fick bland annat Läkarförbundet att göra föreläsningsturnén och Psykiatrins ansikte under förra året, där Cullberg och flera andra psykiatriker försökte ge en positivare bild av psykiatriyrket. Cullberg avslutar artikeln:

Boten för psykiatrin är en för­nyad syn på utbildningens mål och innehåll. Vi måste ta steget från en antingen-eller-psykiatri till en akademisk psykiatri som bygger på helhetssynen. Hur den ska se ut är inte bara en medicinsk och facklig fråga utan också en politisk – det handlar ju om vilka psykiatrer vi vill ha. Grundutbildningen måste då få ta betydligt längre tid än i dag för att rymma vidgade teoretiska och praktiska modeller. Specialistutbildningen ska förstärkas med intensiv klinisk och psykoterapeutisk handledning för att ge en reell kompetens att samarbeta i grupp. Först då kommer våra framtida psykiatrer att kunna räkna med allmänhetens förtroende.

Kan så vara att det är boten. Eller så är det dags för andra yrkesgrupper att ta över psykiatrin och kalla in psykiatriker och läkare som specialister när detta behövs?

Karin Johannisson om den svenska psykvården

16530938

Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson inleder idag på DN Kultur artikelserien ”Arma själar” om den svenska psykvården. För att vara skriven av henne tycker jag att det är en vek och diffus artikel som ger sig uttryck för att vara djärv och ifrågasättande men som varken kommer med något nytt perspektiv eller innehåll. Artikelrubriken är ”Frågan kvarstår om hur själen ska läkas?”. Svaret på den frågan lämnar Johannisson. En smula konkretion i resonemang hade jag önskat. Jag gissar att DN Kultur kommer föra den här ”debatten” utan att kända företrädare för varken psykologin eller psykiatrin kommer komma till tals. Det känns en smula symptomatiskt. Det där med psykologi det kan ju alla. Det handlar bara om sunt förnuft…

För övrigt är Jesper Walderstens illustration klockren.

Artikelserie om Socialstyrelsens riktlinjer och KBT-hypen

SvD Idagsidan inleder en artikelserie om de nya riktlinjerna för behandling av ångest och depression som Socialstyrelsen utarbetat och som är så omdiskuterade. I den andra artikeln intervjuas Anna Maria Carlsson, enhetschef på psykiatrimottagningen Kronan i Sundbyberg samt psykologerna Bo Digné och Örjan Nilsson på mottagningen. Kronan verkar vara en nyanserad mottagning med ett brett perspektiv. Örjan Nilsson kommenterar synen på KBT-terapi som en del har:

Ibland talas det om kbt som att man ska få redskap, ungefär som när man snickrar hemma och får en ny hammare, säger ­Örjan Nilsson som själv har sin grundläggande psykoterapi­utbildning i kbt.

– Vissa behandlingar mytologiseras. ”Bara jag får kbt blir allting bra”, verkar en del tänka. Då förväntar man sig inte att arbeta i kbt utan att man ska få kbt, säger Anna Maria Carlsson. Terapi handlar om blod, svett och tårar – man måste utmana sig själv på det ena eller andra sättet, understryker Örjan Nilsson. Det handlar om att våga ­berätta saker man aldrig berättat tidigare, att våga känna saker, att våga vara i situationer där man aldrig varit tidigare.

Det här är en viktig fråga. På samma sätt som folk pratar om att ”få kbt-terapi” är det många som pratar om att ”få personlig utveckling”, särskilt i måbra-sammanhang. Psykologerna på Kronan ger också uttryck för en befogad oro om likriktningen inom psykiatrin:

Alla tre psykologerna är oroliga för den likriktning som kommit med nya riktlinjer och vårdprogram.

– Förr valde man psykodynamisk terapi för alla, i dag ska vi välja kbt för alla. Strängt taget kan man inte säga att diagnosen är en så bra utgångspunkt för val av terapi. Patientens personlighet och relaterande förmåga är en bättre utgångspunkt för val av terapi. Vad förväntar sig personen av terapin? Vad söker man? Är man en person som gärna tar råd och vägledning, då söker man sig kanske gärna till kbt, säger Anna Maria Carlsson.

Örjan Nilsson ser en annan fara:

– I psykiatrin är utvecklingen nu den att det finns mottagningar som bara har kbt-inriktning, ibland bara ett perspektiv inom kbt dessutom.

Jag kunde inte uttryckt det bättre själv.

Del 1 i artikelserien handlar om Annelis psykiska problem.

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

skarmmisshandlingen4.1

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Anna Odell berättar själv om varför hon iscensatte en psykos

2318798708

I söndagens DN Kultur skriver Anna Odell med egna ord om bakgrunden till sitt konstverk. Hur hon tänkte och varför hon gick tillväga som hon gjorde. I slutet av artikeln skriver hon om det massmediala stormen mot henne och om psykiatrins och psykologernas tvivelaktiga sätt att bemöta och förstå hennes avsikter:

Den upprörda debatten kring mitt verk kretsade länge kring vad som är konst och vad konst får vara, vilket jag tycker är en viktig och intressant diskussion. När den diskussionen sedan en tid tillbaka har börjat nyanseras känns det därför angeläget att vi får en debatt om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Är man sjuk om man väljer att spela sjuk? Den offerroll man lätt får sig tilldelad som psykiskt sjuk fortsätter ofta att hänga kvar även efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ”mina traumatiska upplevelser”. Men för mig är konst inte terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt eget och andras beteende i förhållande till olika former av makt. När personer i vården bestämmer att det jag gjort är en bearbetning av ett trauma tycker jag på sätt och vis att de missbrukar sin makt – de påstår att jag inte är ”klar” nog att veta vad jag håller på med.

Ju mer jag har arbetat med projektet desto tydligare har det för mig blivit hur omedveten personalen inom psykiatrin är om att de alltid befinner sig i ett överläge – och att det jag gjort skapat en explosiv förskjutning i den maktbalansen.

Det som slår mig är psykologernas von oben-attityd. Att psykologer skulle veta varför någon är klar med sin bearbetning eller inte blir i bästa fall en välvillig paternalism, i sämsta fall en konserverande och fördomsfull på vad som är normalt och riktigt. Det går inte en vecka utan att jag hör psykologer och psykologstudenter föra fram de här bror-duktiga attityderna om hur folk ska vara. Det liknar ibland politiker som vet bättre än vanligt folk (och då menar jag inte Göran Hägglunds ”verklighetens folk”). Det här  sättet att resonera retar mig verkligen.