Etikettarkiv: psykoanalys

Grupprelationskonferens om risk, tillit och förändring

13-18 juni arrangerar AGSLO ännu en grupprelationskonferens på en kursgård utanför Stockholm. Temat är ”Risk, tillit, förändring i arbetsliv och samhälle”. En av de märkligare psykoanalytiskt influerade rörelserna är det gruppsykoanalytiska perspektivet som följde i spåren efter Wilfred Bion och Tavistockinstitutet från 1950-talet och framåt. Sedan 1974 har AGSLO (Arbetgruppen för studium av ledarskap och organisation) anordnat svenska varianter av denna typ av konferens. Men vad är då en grupprelationskonferens? Ja det kan man sannerligen undra. Om man kort ska säga något är det ett fem dagars internat där konferensdeltagarna blir indelade i diversé grupper. Under mer eller mindre ordnade former finns det möjlighet att undersöka vad som sker mellan grupper, deltagare, ledare och system. Själva säger AGSLO att:

”Konferensens metod bygger på erfarenhetsbaserat lärande där det centrala är att utforska vad som kan utspela sig i grupper och organisationer och ger möjlighet till ett unikt personligt förankrat lärande.”

Det låter ju bra. En reservationen jag har är att grupprelationskonferensen i mycket stor utsträckning bygger på deltagarnas ansvar och förmåga eftersom ramarna är så fria. Det ställer stora krav på varje individ. Det liknar pedagogiken på Kaospiloterna som också ställde extremt höga krav på studenterna men utan att ge tillräckligt stöd för dem. Vilket gjorde att vissa inte klarade trycket.Anmälningstiden för konferensen går ut den 20 maj men det finns fortfarande möjlighet att anmäla sig. För studenter och mindre bemedlade finns det även möjlighet att söka reducerad avgift.

Jag kommer att vara en av deltagarna. Jag har förstås mitt vanliga kritiska sinne till den här typen av sammanhang. Gränsen mellan kvalité och flum är ofta hårfin. På ytan tycks AGSLO och grupprelationskonferenserna ha överlevt sig själv. Men i en samtid som tycks sträva efter konformism är en kurs som den här helt enkelt svårslaget som udda inslag. Jag tror det är svårt att hitta en mer lärande kurs för den som är intresserad av grupper, system, organisationer och ledarskap. Vågar du bli med?

Det finns en gammal antologi (red. Jern och Boëtius) från 1980-talet om Bion och grupprelationskonferenserna. Förutom en del teorier får man dessutom läsa om hur konferenserna utvecklats sedan 50-talet. En läsvärd och intressant bok på många sätt.

Mera om In Treatment

Kjell skriver på Weird Science om den andra säsongen av In Treatment. Där citerar han en jungiansk psykoanalytiker i USA som direktkommenterar serien. Ett kul tilltag som jag också hade gjort om jag hade haft tid. Psykoanalytikern analyserar serien utifrån Jungs tankar och Kjell testar i ett inlägg att försöka göra detsamma. Det blir ganska långsökt men Kjell försvara sig med att det mest är ett tankeexperiment. Nåväl. Kul att han är så engagerad i serien iallafall. Och före oss andra. För det måste man ju vara. Johan Hilton skrev bra i måndags i Expressen om In Treatment. Hilton är inne på att serien har usla tittarsiffror i USA, vilket även Wahlöf tar upp vad det gäller de första dagarnas sändningar på SVT. Inte så konstigt om man lägger serien kl 19 på vardagar. Hilton avslutar sin betraktelse såhär:

När de offentliga samtalen avstannar och partisanerna gräver ned sig i sina skyttegravar får psykologdramat en tröstande funktion. Här ser vi en mikrosituation där dialog inte bara innebär ett slags möjlighet till emotionell rening utan faktiskt framstår som den nödvändiga strategin för att lösa även större problem.”

Inte vet jag riktigt om de offentliga samtalen avstannar, det tycks ju twittras värre än vanligt. Men att samtal är en emotionell rening eller åtminstone bearbetning är ju en av essenserna i psykoterapi. Wahlöf är inne på samma linje:

För ”In treatment” är det bästa jag har sett på länge. Jo, här finns det typiskt amerikanska inhamrandet av poängen – ett uttryck följs av en synonym direkt därpå. Men här finns också det goda skådespeleriet, tystnaden, pauserna. En liten lugn ficka i det allomfattande helvetiska gapandet i svensk teve just nu.

Ja så kanske man kan uttrycka det. En lugn ficka i etern, mellan ett blogginlägg och ett twitt.

Freuds Cigarr

I helgen hade musikalen Freuds Cigarr premiär på Boulevardteatern. Det kan tyckas som en udda kombo med Freud, psykoanalys och musikal men Jonas Samuelsson Nerbe som jag talat lite inför premiären menar att det går fint. Det är Stockholms Musikteater som ligger bakom och för regin står Andreas Boonstra som brukar hålla till på Teater Moment. Jag måste erkänna att jag ställde mig lite tveksam till att göra en musikal om Freuds liv i slutet av 1800-talet när denne hittade på psykoanalysen. Men både DN och SvD ger positiva recensioner vilket ju är kul.

Essä om KBT i Kulturen?

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer. Läs mer →

Kobra om terapi

Måndag 1 december handlade SVT:s Kobra om terapi. Jag blev på ett tidigt stadium kontaktad av redaktionen, även om de inte nämnde psykfilm lyckades man på ett bra sätt visa på några kopplingar mellan kultur och psykologi. Redaktionen hann med tre längre inslag. Kristofer Lundström träffade Marc Forster, bland annat regissör för senaste Bondfilmen. De talade om att analysera James Bond. Är han en kille som reder sig själv? Forster berättade att han skapat en kvinnlig karaktär som är mer uttrycksfull än Bonds stoneface. På så sätt får betraktaren än hint om vad Bond tänker och känner, något som han i och för sig inte riktigt ville visade det sig (vilket kändes en aning ambivalent).

Kobra träffade också terapeuten/coachen Phil Towle som hjälpte krisande Metallica under deras mödosamma arbete med en skiva i början på 2000-talet. Towle gruppterapeutiska process tillsammans med bandet filmades i den hyllande dokumentären Some kind of monster (En film som jag förövrigt funderat på att visa på Psykologer tittar på film).

Det sista inslaget handlade självklart om HBO tv-serien In Treatment. Kobra träffade såväl regissören Rodrigo Garcia som några av skaparna av den israeliska förlagan Be Tipul i Tel Aviv. Kul att höra röster från Israel. Det känns verkligen inte som någon tillfällighet att en serie om psykoterapi kom till i ett så traumatiserat samhälle som Israel. Flera intervjuoffer på stan i programmet bekräftade bilden att synen på att gå i terapi har förändrats från att vara någon fult till något positivt de senate decennierna. Serien har förmodligen stärkt den processen. det ska bli intressant att se vilka reaktionerna kommer vara i Sverige när SVT börjar sända serien under 2009.

Som vanligt gör Kobra bra, men korta program. Det borde åtminstone få vara lika länge som en terapisession tycker jag.

Se programmet här. Redaktionen har numera även en blogg. Och se framför allt In Treatment.

Låt den rätte komma in, analyseras av psykoanalytiker

”Film i psykoanalytisk belysning” är rubriken för ett filmsamtal på ABF-huset. Onsdagen den 6 november arrangerar Svenska Psykoanalytiska Föreningen ett samtal i sin seglivade programserie ”Vad är psykoanalys”. Filmen som ska upp på divanen är hyllade och bioaktuella ”Låt den rätte komma in”, i regi av Tomas Alfredson. Filmen baseras på en bok av John Ajvide Lindqvist.

Moderator är Anders Berge, läkare och psykoanalytiker tillsammans med Cecilia Hector, psykolog och psykoanalytiker. Hector skriver om film i Psykologtidningen och gästade Psykologer tittar på film i våras. Se filmen och analysera skräckens Blackeberg.

Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, kl. 19-20.30, entré 50 kr.

Några tankar om Persona, av Iréne Matthis

Den 28 augusti visade Psykologer tittar på film Ingmar Bergmans klassiker Persona. Gäst var psykoanalytikern och författaren Iréne Matthis. Här nedan följer Matthis en redigerad version av vad Matthis tog upp i samtalet efter filmen.
Några tankar om Ingmar Bergmans film Persona.

Vad vill Ingmar Bergman? Göra en film uppenbarligen. Skildra relationen mellan två kvinnor? Fånga en beroendesituation? Kanske en mor-barn relation? Det är en tanke som kanske väcks till trevande liv hos filmbetraktaren i filmens inledningsskede, när ”barnet”, liggande på en bår och till förväxling lik en av kropparna på ett bårhus, plötsligt börjar röra sig under det vita lakanet. Barnet sträcker sig mot ett ansikte, projicerat som på en filmduk. Ansiktet tonar fram, bleknar, framträder åter. Det skiftar mellan två kvinnors ansikten, men det förstår man kanske först i efterhand, eller när man ser filmen för andra gången.

Eller vill Bergman skildra hur två individer till synes upplöses (som ansiktena i början) och går över i varandra. Den ena tar den andras plats, utbytbara – tydligt gestaltat i den enda scenen med en man. Elisabets make kommer till ön, där de två kvinnorna vistas i ensamhet: Elisabet – den berömda skådespelerskan, som plötsligt valt tystnaden och stumheten (spelad av Liv Ullman); samt Alma – sjuksköterskan som satts att vårda henne (spelad av Bibi Andersson). Mannen kommer för att träffa sin hustru Elisabet, men det är Alma som förs fram och får ta hustruns plats, trösta och älska med honom.

Eller är det klyvningen hos en och samma individ som åskådliggörs i filmen? Eller skildrar den ett psykiskt sammanbrott? Med var och en av dessa frågeställningar som utgångspunkt skulle man kunna närma sig filmen. Läs mer →

KBT i Kulturen

För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.

1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.

2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.

3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.

4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).

5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.

Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.

PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.

Om Iréne Matthis

Iréne Matthis är psykoanalytiker, professor och författare till ett flertal böcker. Hon är också en välkänd feministisk debattör bland annat från Grupp 8.

Under 1960-70-talen arbetade Matthis som psykiater vid Långbro mentalsjukhus. Marianne Ahrnes film ”Långt borta och nära”, som handlar om en mutistisk man, spelades bl.a. in på hennes avdelning. Samtidigt kom filmens dramatiska kärlekshistoria att utspelas i verkligheten. Om detta skrev Iréne Matthis boken ”Orden som fängslar oss” (1980).

Hon har arbetat i en internationell kontext under många decennier och bland annat introducerat och översatt franska psykoanalytiska tänkare såsom Joyce McDougall, André Green och Jacques Lacan. Hon har publicerat ett flertal böcker, bland andra ”Det omedvetnas arkeologi” ( 1992), ”På Freuds divan” (1994) samt ”Dialogues on Sexuality, Gender and Psychoanalysis” (2004).

Matthis är professor i psykoanalys och docent i klinisk neurovetenskap vid Umeå Universitet. I hennes avhandling ”Den tänkande kroppen” – studier i det hysteriska symptomet (1997) kombinerade Matthis neurovetenskapliga och psykoanalytiska perspektiv på de så kallade “nya” sjukdomarna, med utgångspunkt i en analys av Freuds ”Studier i hysteri” (1895). Hon forskar för närvarande kring sambanden mellan kropp och själ. Till exempel interaktionen mellan neurofysiologi, kognition och mentala processer. Hon ingår i redaktionen för den internationella och interdisciplinära tidskriften Neuro–Psychoanalysis.

21:a Nordiska Psykoanalytiska Kongressen

I fredags inleddes den 21:a Nordiska Psykoanalytiska Kongressen, i Stockholm. Temat för kongressen är Kärlek, ömhet, drift och överföring. Igår talade bland andra Kari Høydahl, (Norge) under rubriken ”Att bli befolket av sin analysand. Om overföringskjärlighed og erotisert motoverföring”. Just kärlek och överföring i terapirummet är något som man sällan pratar om. Det är närmast att betrakta som ett tabu bland psykologer och psykoterapeuter. Ändå vet alla att det är en realitet att klienter och psykoterapeuter fattar tycke för varandra. För alla de som har följt tv-serien In Treatment och tagit del av psykoterapeuten Pauls och hans klient Lauras ömsesidiga kärlek hade säkert Høydahls föredrag varit spännande att höra på.

Hela programmet finns att ladda ned här.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur