Etikettarkiv: psykoanalys

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

369967_200_284.jpg

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.

”In Treatment”, ny HBO-serie om psykoterapi

jakeamy2_378.jpg

Jag har länge funderat över att den terapeutiska processen borde skildras på film. På seminariet ”Psykoanalys i evidensbaseringens tider” blev det en diskussion om huruvida det var lämpligt att släppa in mikrofonen eller inte i terapirummet. Under diskussionen påpekade någon att en isrealisk tv-serie (”Be Tipul”) skildrat den psykoterapeutiska processen just på detta sätt och gjort enorm succé.

HBO har nu tagit fasta på idén och körde igång den 28 januari med en amerikansk variant som kallas ”In Treatment”. Varje kväll får vi följa psykoanalytikern Paul Weston och hans patienter Laura, Alex, Sophie samt paret Jake & Amy. På fredagarna handlar det om när Paul Weston själv går till sin handledare Gina. Så här långt verkar reaktionerna vara blandade vad det gäller ”In Treatment”. Jezebel har sammanställt några presskommentarer.

Jag har inte själv sett något avsnitt men förutsättningarna finns för spännande terapi-tv. Tack till Pelle som påminde mig om ”In Treatment”.

Föredrag om psykoanalys

sigmund_freud.jpg

Svenska Psykoanalytiska Föreningen i samarbete med ABF, fortsätter under våren sin samtalsserie ”Vad är psykoanalys?”. Rubriken för vårens program är den allomfattande: ”Med psykoanalys från vaggan till graven”. Datum är 30 januari, 13 februari, 16 april och 14 maj och äger alltid rum på en onsdag kl. 19.

Mest intressant i programmet är den 13 februari då rubriken är ”Freuds ark – ett samtal om överlevnad”. Då samtalar en brokig skara tillsammans med moderatorn Moa Matthis, litteraturvetare. Övriga i panelen är Ingrid Elam, litteraturvetare, Kenneth Hermele ekonom, Astrid Kleppe fysiker & författare samt Christer Sjödin läkare & psykoanalytiker (och tidigare gäst på Psykologer tittar på film). Oavsett vad man pratar om borde det bli ett spännande samtal med den uppställningen. Hela programmet hittar du här.

Psykoanalys i evidensbaseringens tider

På fredag den 25 januari arrangeras av Svenska Psykoanalytiska Föreningen ett utbildningsseminarium på ABF-huset i Stockholm. Rubriken är ”I evidensbaseringens tider – psykoanalys och psykoterapi”. Jag tänkte gå dit och förhoppningsvis avlägga en rapport. Arrangemanget pågår mellan kl. 9-16 och hela programmet finns här. Talar gör Vivianne, Janson, Jurgen Reeder, Elisabet Wolgers, Johan Schubert och Eva Hurtig.

Freud om konst, litteratur och Moses

486px-michaelangelos_moses.jpg

Förra veckan var det Freudseminarium med anledning av att band 11 i översättningen av Freuds samlade skrifter kommit ut. Det elfte bandet behandlar Freuds texter om konst och litteratur och följdriktigt var semiariet av en högkulturell kaliber som bara JC på Forum slår. Cirka 300 personer hade samlats på ABF-huset i Stockholm. Sedan 1996 har Natur och Kultur gett ut band efter band. Nu återstår bara en sista volym med index och register.

Clarence Crafoord, Ebba Witt-Brattström, Jessica Kempe och Helena & Göran Friberg talade om Freud utifrån olika perspektiv. Witt-Brattströms analys av Freuds analys av romanen Gradiva av Wilhelm Jensens, var rapp och avväpnande. Clarence läste sömnigt innantill från sitt papper om Freuds tankar om diktande och fantiserande. Fribergs lanserade mest sin tes om att Shakespeare var greven Edward de Vere, som Freud också trodde. Jessica Kempe talade om Freuds konstanalyser. Särskilt fascinerande var hennes berättelser om hur han analyserade Mosesmonumentet av Michelangelo. Här följer en sammanfattning av Kempes föredrag. Läs mer

Reflektioner utifrån ”Ett rum i våra hjärtan”

Här kommer psykoanalytikern Christer Sjödins tankar kring filmen ”Ett rum i våra hjärtan”. En del kom fram i samtalet med publiken på Psykologer tittar på film, en del är nytt. Så alla ni som inte hade möjlighet att komma får här en chans att känna att de var där.

Nanni Moretti har gjort en film om en psykoanalytiker bland annat baserad på en uppsats av den italienske analytikern Paolo Migone. I filmen får vi möta psykoanalytikern Giovanni, hans hustru Paola och deras två barn Andreas och Irene. De lever ett gott och lyckligt familjeliv i en liten norditaliensk stad. Giovanni har sin mottagning hemma i våningen där de bor. I filmen varvas bilder från hans arbetsrum med bilder från familjens vardagsliv. Två telefonsamtal förändrar det lugna familjelivet. I det första kallas Giovanni till sonens skola. Andreas är anklagad för att ha stulit en fossil. Giovanni kan inte tänka sig att hans son är skyldig och sonen har svårt att tala med sin far om sin skuld. Det säger han till mamma Paola, när han bekänner att det är han som tagit fossilen.

I ett annat telefonsamtal ber Oscar – en av Giovannis patienter – att han skall komma hem till honom fast det är söndag. Oscar har ångest och behöver träffa Giovanni, som till min förvåning prioriterar sin patient framför sin familj. I min värld är det ett ”rambrott.” Medan Giovanni är borta fördriver resten av familjen sin söndag på olika sätt. Paola driver runt på en marknad. Irene åker vespa och det ser farligt ut. Andreas dyker med några vänner. Han fastnar i en grotta och drunknar. Familjen hamnar i en kris.

Giovannis familj slits sönder av sorg. I Morettis film skildras chocken vid beskedet om sonens död, det relativa lugn som präglar familjen medan den är sysselsatt med begravningen och alla de praktiska bekymren som hör till den. Därpå följer en plågsam period där familjemedlemmarna var för sig, och var och en på sitt sätt, plågas av och lever ut starka känslor. Giovanni tyngs av skuldkänslor som förstör hans förmåga att utöva sitt yrke. Paola drar sig undan maken och äktenskapet ser ut att spricka. Irene drabbas av vredesutbrott på basketplanen med följd att hon stängs av.

Med hjälp av ett brev från Arianne, en flicka som förälskat sig I Andrea, kan familjen arbeta sig igenom sin sorg när de kör Arienne och hennes pojkvän till gränsen mot Frankrike. Som åskådare anar vi en nyorientering , när vi ser Arienne och hennes pojkvän resa iväg från Italien. Det är soluppgång och en ny dag randas. En dag som kanske gör det möjligt för familjen att hålla samman och gå vidare. Läs mer

När ska den kognitiva terapin börja påverka litteraturen?

”Freud flyttar hemifrån”, utrpoar Sverker Lenas i en kolumn på DN Kultur. Lenas funderar över att Freud och den klassiska psykoanalysen tycks vara frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen funderar Lenas. I stora drag verkar det vara ett rimligt antagande. Jag har tidigare skrivit om varför kopplingen mellan kulturen och psykoanalysen varit och är så stark. Detta beroendeförhållande känns mer långsökt mellan KBT och kultur. Jag skulle säga att psykoanalysen är uppsagd men med ospecificerat utflyttningsdatum.

Kulturfredag om att ”alla går i terapi”.

”Alla går i terapi” påade Kulturfredag och tog upp kopplingen mellan kultur och terapi. Det här är mina tankar i ämnet som jag utvecklat som gäst om inte redaktionen ändrat sig angående min medverkan. Precis som MarieLouise Samuelsson tog upp i DN så är det ett intressant och udda ämne. Men utgångspunkten känns märklig. Istället för att göra en program som undersöker hur filmare och författare påverkats av psykologi och av att själva gå i terapi, så gör man den journalistiskt enkelt för sig och hävdar att så är det. Det påstods att ”Alla går i terapi” och att det råder ”terapiboom”. Som om undersökandet i sig inte räckte för att göra ett program? Läs mer

Clarence Crafoord analyserar Proust, Strindberg och Lagerlöf

05967-7.JPG

Psykoanalytikern Clarence Crafoord är precis som jag litteraturintresserad. I hans bok ”Barndomens återkomst” försöker han gå till botten med tre kända författares barndom, nämligen Marcel Proust, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Boken gavs ut 1996 och i den försöker Crafoord spåra centrala barndomsteman som återkommer hos dessa författare i bok efter bok. Hans språk är en aning omständligt, spekulativt och har en dragning åt det litteraturhistoriska hållet. I början var jag irriterad över de fantasifulla tolkningarna. Boken är full av psykolanalytiska termer och har ett språkbruk som kändes främmande för mig. Det fick mig att lägga den åt sidan och gå till språkbrukets ursprung; herr Freud. Efter att ha läst en bit i ”Drömtydning” kom jag in i terminologin och återvände till Crafoords bok. Läs mer