Etikettarkiv: psykoanalytiker

ET – en historia om anknytning och intervju i Kulturnyheterna

I dagarna är det 30 år sedan Steven Speilbergs klassiska film ET hade premiär. Med anledning av detta blev jag intervjuad tillsammans med filmvetaren Malena Janson av SVT:s Kulturnyheterna 1/11 (cirka 10.40 in i inslaget). ET är intressant då den har ett uttalat barnperspektiv såväl visuellt, berättarmässigt men också ur ett psykologiskt perspektiv.

Huvudpersonen, den 10-årige Elliott står i cenutrm tillsammans med sina syskon som är 5 respektive 16 år. Samspelet mellan dessa och hur de interagerar med mamman gör att det är lätt för alla att hitta någon av indentifiera sig, såväl för stora som för små.För vuxna väcker den barndomsminnen till liv och egna upplevelser av hur det kändes att leva sig in totalt i lekar och andra världar eller för den delen att inte få ta med sig alla ensamma hundvalpar hem till sig.

Elliotts vilja att ta hand om den lilla rymdvarelsen som kommit bort från sin flock är välbekant. Så länge människan har berättat historier har det funnits berättelser om barn och djur som kommit bort och är hjälplösa och som någon vurmar för och beskyddar. Moses i vassen, Romelus och Remus, Mowgli i Djungelboken mfl. De flesta som möter utstötta barn, bortsprungna katter och hundar eller andra som förtillfället hamnat utanför sin flock känner en vilja att ta om hand. Det handlar i grunden om vår medfödda vilja att ta hand om våra barn. Anknytningsteorin och psykologisk forskning har visat hur stark den här drivkraften är hos oss människot.

Elliott och hans syskon skyddar rymdvarelsen ET men de lär honom också att klara sig själv och att prata vilket vi också har flera exempel på från andra berättelser. Det är också vanligt att äldre barn vill lära yngre barn saker på ett liknande sätt. En annan fin detalj med filmen är att saker utspelar sig ovanför barnen huvud och de förstår inte riktigt vad som händer. Saker förklaras inte, de bara händer. Några elaka vuxna NASA-personer är på jakt efter alien ET, men vi får aldrig riktigt svaret på det eller många andra frågor som jag som vuxen tycker det vore rimligt att få svar på. Spielbergs sätt att berätta historien på skildrar väl hur barn kan reagerar på stora livsförändringar. De ser och hör, men förstår inte allt, eller förstår inte alltid konsekvenserna av vad som sker i vuxenvärlden.

Det är också välkänt att många barn har perioder av låtsaskompisar. Det är en utvecklingspsykologisk fas där barn övar på att ha en relationer med andra barn, men också ett sätt att hantera förändringar i sitt sociala liv. Alfons har Mållgan och med honom också ibland ett substitut för sin relationer till pappan. Psykoanalytiker som t.ex. Winnicott pratar om övergångsobjekt där snuttefilten eller nallen är ett övergångsobjekt istället för bröstet och mamman. Låtsaskompisar som Mållgan och ET är ytterligare en sofisikerad form av övergångsobjekt. (Se Winnicotts fina bok Lek och verklighet)

Bakom den rörande historien om Elliotts önskan att ta hand om ET finns också en mörkare familjehistoria. Pappan är försvunnen i Mexiko på obestämd tid. En skilsmässa lurar i bakgrunden. Istället för att familjen fokuserar på den frånvarande pappan (som kanske aldrig mer kommer återvända) tar man sig an uppgiften att skydda ET. När den magiska kopplingen mellan ET och Elliott upphör mot slutet av filmen är det också ett symboliskt slut för den här illusoriska fantasin och verkligheten knackar på. Speilberg har själv berättat att idén till historien om ET föddes i samband med föräldrarnas skilsmässa när han var liten. De självbiografiska elementen och det lilla barnets fascination för övernaturliga saker och för rymdens gåtor gör ET till en av Spielbergs mest originella filmer.

Konsultationen – en pjäs om handledning i psykoterapi

2010 spelade Unga Klara en pjäs av psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány i regi av Suzanne Osten som hette Konsultationen. Det är en 30 minuters kortpjäs som handlar om en ung psykoanalytikerkollega som söker upp en äldre och mycket erfaren kollega för att få handledning och konsultation med ett knepigt ärende. Det är en 6-årig flicka som psykoanalytikern träffat och som får okontrollerbara vredesutbrott i terapin.

Pjäsen filmades förra året vid två tillfällen på Van der Nootska palatset och visade förra helgen på SVT och kan ses på SVT Play. Efer pjäsen var vi ett antal psykologer, psykoterapueter, lärare och ”vanliga personer” som bjudits in att kommentera pjäsen. Detta samtal har korsklippts mellan de två olika paneler som reflekterade efter pjäsen. Jag var inbjuden och deltog. Den ummärksamme noterar att jag hinner säga tre repliker innan jag sedan försvinner och min stol är tom. Det beror på att jag vid inspelningen (som var försenad) var jag tvungen att rusa till en taxi för att hinna med ett flyg till Berlin.

Hur som helst. Pjäsen stora poäng är att den ger en god illustration av hur en ung och bitvis väldigt omogen psykoterapeut kommer över sin förtvivlan och hjälplöshet av ett kortare handledningstillfälle. Han går från att skuldbelägga flickan och slå i från sig henne, till att faktiskt förstå hur han ska gå vidare för att möta flickan på riktigt. Jag stör mig lite på att terapeuten är så väldigt oreflekterad initialt men det får man kanske köpa. TV-versionen förmår inte att gripa tag i mig lika mycket som den gången jag såg pjäsen live. Men dialogen och temat är ändå hjärtskärande och borde engagera tv-tittaren.

Samtalet mellan oss inbjudna gäster är bitvis ganska oförklarligt i tv-versionen och blir mer en illustration över hur svårt det är att prata om konstnärliga upplevelser och tro att man ska komma fram till något gemensamt. Konsultationen spelade i skolor och i olika sammanhang inför en mindre publik som fick diskutera pjäsen efteråt. På så sätt är förfaringssättet vid tv-versionen i linje med hur pjäsen spelades.

För alla som är intresserade av psykoterapi, handledningssituationen och relationen mellan handledare och terapeut rekommenderar jag verkligen att se pjäsen.

PS: Här är en gammal recension i SvD av teaterkritikern Lars Ring.

Konsumtionens psykologi – essä för tidskriften 10TAL

Senaste numret av tidskriften 10Tal som just kommit ut, har tema passion. Där medverkar jag med en essä om psykologiska aspekter av konsumtion eller om man så vill konsumtionens psykologi. Den handlar om svårigheten att motstå marshmallow, vådan av att spara pengar till rymdlego och om att ha eller att vara. Köp gärna #6/2011 av 10tal eller läs min essä här nedan i sin helhet.

***

Köpa Rymdlegot och hela världen

Leksaksaffären på Stortorget i 1980-talets Östersund hette Korg-Olles. Jag var sju år och kom med min spargris. Efter åtta månaders sparande innehöll den 320 kr. Det var en högtidsstund och jag kunde köpa det största och finaste rymdlegoskeppet. Ett blått rymdskepp med sex gubbar och en liten månbil som kunde rullas ut baktill. Något år senare kom min yngre bror in i samma ärende. Han hade sparat 253 kr för att ha råd att köpa den stora grå månbilen. Men i butiken drabbades han av kortslutning och köpte brandbåten i stället. En legobåt som inte ens flöt och som inte var rymdlego! Han kom att ångra det i många år. Min lillebror drabbades ibland av impulser som tillfälligt satte hans omdöme ur spel. Jag led med honom. Jag kände mig dessutom medskyldig då jag inte hade hindrat honom, jag som visste hur mycket han ville ha rymdbilen. Jag visste också hur svårt han hade att avvara lördagsgodiset, vilket för mig inte innebar någon uppoffring.

Stanfordprofessorn Walter Mischels berömda psykologexperiment från 1960-talet gick ut på att ställa fyraåriga skolbarn en enkel fråga och att ge en marshmallow till dem som svarade rätt. Försöksledaren meddelade sedan barnen att han måste gå iväg en stund, men om de kunde hålla sig i 15-20 minuter skulle de få ytterligare en marshmallow när han kom tillbaka. Bara en tredjedel av barnen klarade av att vänta. Långt senare upptäckte Mischel, av en slump, att det verkade gå bättre i skolan för de barn som kunde hålla sig. Vetenskapliga uppföljningar visar att barn som vid fyra års ålder kan skjuta upp den biologiska driften att omedelbart tillfredställa sina behov senare i livet får bättre jobb, högre resultat i skola och på universitet, de tjänar mer pengar, har bättre hälsa, får färre sociala problem och blir i mindre utsträckning kriminella. De får ett bättre liv. Det verkar alltså som om vår hjärnas programmering att omedelbart tillfredställa våra behov spelar oss ett spratt.

Självdisciplin och långsiktigt tänkande är nyckeln till framgång i livet. Hur hänger det ihop med konsumtion? Det fladdrar förbi oändliga lockelser framför våra ögon, likt exemplets marshmallow. Kommersiella aktörer basunerar ut att just idag finns ett unikt erbjudande, bara för dig. De vädjar till vår drift till omedelbar behovstillfredsställelse.

Kan man älska att shoppa? Kan man känna en kärlek till att konsumera och införskaffa nya ting? I en tunnelbanereklam för tio år sedan trumpetade Moderata Ungdomsförbundet ut: ”Jag älskar att äga”. Det var provocerande. Det är fortfarande provocerande. På reklambilden syntes en svartklädd, maskerad anarkist i färd med att ockupera ett hus och sikta på en polis med sin slangbella. Det kändes försåtligt att måla upp mig som inte älskar att äga som en husockupant. Så svartvitt. Så politiskt naivt.

Kravallerna i Englands förorter aktualiserar en diskussion om vårt samhälles fördelning av resurser. Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman menar att protester och skadegörelse är baksidan av vår tids masskonsumtion. Människor plundrar, slår sönder skyltfönster till märkesbutiker och stjäl elektronikprylar som de i shoppingens ekorrhjul åtrår men inte har råd med. Plundring och shopping hänger ihop, det är bara den svagares sätt att uttrycka samma materialistiska begär. Kanske är den insikten det mest deprimerande med kravallerna. Vi är fast i väl inkörda föreställningar om vad vi ska åtrå, som stämmer perfekt med företagens reklambudskap.

I tonåren liftade jag mycket. Jag blev hög av friheten att resa med lätt bagage. Ett paket cigg, en bok och ett ombyte var allt som behövdes. Med Simon, bästisen i gymnasiet, liftade jag en månad i Europa. Vi gjorde av med 175 kronor per dag och person, inklusive resor, boende och mat. Frukost och lunch bestod av frukt, baguetter och cigg som dövade hungern. Simon hade det värst, han brukade äta var tredje timme. Jag minns hur jag blev bjuden på öl till lunch och kände mig full. Simons föräldrar var konstnärer och hade inga pengar. Han gick aldrig förbi en container utan att hitta något fint. Han älskade att fynda. Min familj hade pengar efter ett arv. Själv skämdes jag över att rota bland andras avlagda grejer. Prylar intresserade mig inte men jag gillade att ha pengar att resa för. Simon samlade på fina saker som överflödssamhället hade lämnat efter sig. För mig var han lika besatt av prylar som rikisarna på Östermalm, fast på ett annat sätt. För mig var frihet att inte vara beroende, att inte behöva något alls.

Psykologen, psykoanalytikern och författaren Erich Fromm beskrev år 1976 i sin bok Att ha eller att vara? två typer av människor. Den första kategorin präglas av en önskan att ha och äga allt och alla, inklusive sig själva. Den andra typen är dess antites. Dessa människor strävar efter en levande och äkta gemenskap med omvärlden och lever för att uppleva saker, inte äga dem.

Jag har svårt för att unna mig saker. Köper sällan på impuls utan mina inköp har föregåtts av mycket noggranna efterforskningar. Som vuxen har jag försökt att bli mer slösaktig och handla saker av glädje i stället för en känsla av skuld. Men mitt förhållningssätt sitter djupt och det enda som jag konsumerar passionerat är böcker. Jag minns en novemberdag hos min terapeut för några år sedan. Det var minusgrader, snö och jag hade som vanligt cyklat utan mössa och vantar. Terapeuten tittade på mina röda fingrar och undrade stillsamt: ”Men varför köper du inte vantar och mössa? Det är som om du inte kan unna dig ens de mest basala saker för att må bra.” Jag var stum. Jag som varit stolt över att klara mig utan kände plötsligt hur bisarrt det var att cykla på vintern med bara händer och bart huvud. Efter sessionen smet jag skamset in på HM och köpte ett par vantar för 39:90.

Psykoanalytiker har länge kopplat ihop ägande och konsumtion med det lilla barnets behov. Från första början stoppar spädbarnet allt i munnen. Det fysiska införlivandet är en stark biologisk drift som vi bär med oss genom hela livet – där är såväl freudianer som samtida neurobiologer eniga. Fromm påpekar att det finns många former av införlivande som inte är fysiologiska utan att vi på ett mer symboliskt plan införlivar dem med oss. Vi köper, nyttjar och slänger dem. Men eftersom det finns så oändligt mycket att köpa går det aldrig att stilla våra behov. Fromm skriver: ”Den för konsumentandan typiska attityden är att vilja svälja hela världen. Konsumenten är det eviga spädbarnet som skriker efter flaskan.”

En standardtolkning bland psykoanalytiker har varit att överdriven snålhet mot sig själv och andra handlar om en anal problematik. Vi har under potträningsstadiet inte fått leva ut vårt intresse för vårt bajs. Vi har blivit fixerade vid lusten att känna kontroll och på så sätt bevarat en lockelse för att ”hålla oss”. Om det vid psykoanalysens födelse vid förra sekelskiftet fanns en anda av att hålla igen och dra åt svångremmen, tycks det problemet som bortblåst idag. Jag känner få personer i min generation med anal problematik. Idag är människor istället fullt upptagna av att låna för att konsumera. Slösaktigt spenderar man det man har och lite till. Vi har ingått en slags social överenskommelse om att vi lever i en kultur av konsumtion. Att konsumera är att bli till. Att vägra konsumera är suspekt. Men samtidigt var Fromm skeptisk mot asketiskt beteende eftersom asketism ofta innebär ett förnekande av begär. Kanske är det så att våra önskningar som bortträngs, gör oss lika upptagna av begäret att äga. Hur vi än gör blir vi i en sådan ordning konsumtionsmissbrukare – nyktra eller aktiva.

Fromm slår huvudet på spiken och var på många sätt före sin tid. Idag är överkonsumtion legio, och sparsamma människor ett utrotningshotat släkte. Mindfulness eller medveten närvaro är terapiformen på alla trendkänsliga läppar, särskilt bland psykologer och andra i måbra-branschen. Medveten närvaro är en slags avskalad meditiation där de andliga elementen skalats bort. Kvar är bara meditationen som praktik. Medveten närvaro är metoden för dig som inte hinner med. Du tar en paus, kommer till ro och kör ännu hårdare på jobbet, tjänar ytterligare några kronor och shoppar ännu mera. Mindfulness har blivit en metod för att öka takten, inte varva ned. Jag tror det behövs en motrörelse. En variant av ”slow food”, en långsam konsumtion där vi hinner tänka och inte förbruka så mycket. Tänk dig att du tuggar varje tugga tjugo gånger och njuter under tiden. Jag tror det går, det är bara det att jag aldrig fått till det. Det är den långsamma tuggan som är målet.

Jonas Mosskin, psykolog, frilansskribent och bloggar om kultur och psykologi på www.mosskin.se. Han är initiativtagare till Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm

Stereotyp bild av KBT och (PDT för den delen)

Psykologen Anna Kåver skrev nyligen en debattartikel i SvD där hon klagade över den stereotypa bilden i media av vad KBT är för något. Ett påstående som man måste hålla med om. KBT är också relation, djup och medmänsklighet. Däremot tycker jag det är feltänkt av Kåver att skylla på media. Min erfarenhet är att man får den mediebild man förtjänar. Och i tio års tid har ledande företrädare för KBT basunerat ut att man är en evidensbaserad, manualbaserad terapimetod som jobbar här och nu med konkreta verktyg för att förändra beteenden. Det är svårt att höra andras röster i den flod av företrädare som salufört KBT på detta sätt. Det är inte konstigt att media presenterar KBT på precis detta sätt.

Likadant är det med psykodynamiker och psykoanalytiker. I decennier har man pratat om djup, barndom, flum, betonat det svåra och viktiga att gå till botten med patienternas omedvetna. Det tar flera år minst att komma till insikt etc. idag suckar många i detta läger om att media, beslutsfattare och patienter har fått en skev bild av psykodynamiskt terapi. Företrädare som hyllat det svåra och komplexa med PDT har städigt lyfts fram på bekostnad av andra mer konkreta metoder och perspektiv som också finns inom PDT (tex. olika typer av korttidsterapier och forskning som stödjer PDT som terapiform). Ingen kan vara förvånad över mediebilden av mossiga psykodynamiker som endast pratar om Oidipuskomplex.

Alla stereotyper har ett visst mått av sanning annars skulle de inte fortsätta att existera. Det tar lång tid att ändra människors och medias bild av organisationer, rörelser och människor. Det enda sättet att förä dra bilden är att börja ”vara och göra det nya”. Tids nog kommer allmänhetens bilder och föreställningar ändras. Men då krävs det att en och annan KBT-are pratar om något annat än beteendeanalyser och psykodynamiker lyfter fram andra aspekter än Freuds sexualfaser. Än så länge har de flesta suttit stilla i den egna båten och accepterat dessa förenklade bilder.

Thomas Drost på WeMindbloggen på samma tema.

Essä om KBT i Kulturen?

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer. Läs mer →

Freudfrossa

Imorgon tisdag 18 november, är det Freudkväll på ABF-huset. För ett år sedan var det ”Konst och Litteratur” (som jag skrev om här) som var på tapeten. Den här gången är det ”Samhälle och religion”, band tio i Freuds samlade verk som avhandlas. Jag vet inte om det bara är jag som känner så, men det diskuteras allt mer om religionens förhållande till samhället. Freud har ju sagt något om allt så kanske finns det något för dagens människor att hämta. Här är programmet.

Program:
19.00 Clarence Crafoord och Bengt Warren, psykoanalytiker:
Om Lars Sjögren och redigeringen av volym X av Samlade skrifter av Sigmund Freud

19.15 Owe Wikström, professor i religionspsykologi, Uppsala:
Illusioner som ”verkliga” – tankar om En illusion och dess framtid

19.45 Helena Granström, teoretisk fyskier och författare, Stockholm: Protesgudar och dödsdrift: Vantrivs vi ännu i kulturen?

20.15 Mikael Enckell, psykoanalytiker och författare, Helsingfors:
Mose och Sigmund Freud – Gud bor i detaljen

Moderator: Agnes Mesterton, utbildningsanalytiker och lärare vid Svenska Psykoanalytiska Institutet

Låt den rätte komma in, analyseras av psykoanalytiker

”Film i psykoanalytisk belysning” är rubriken för ett filmsamtal på ABF-huset. Onsdagen den 6 november arrangerar Svenska Psykoanalytiska Föreningen ett samtal i sin seglivade programserie ”Vad är psykoanalys”. Filmen som ska upp på divanen är hyllade och bioaktuella ”Låt den rätte komma in”, i regi av Tomas Alfredson. Filmen baseras på en bok av John Ajvide Lindqvist.

Moderator är Anders Berge, läkare och psykoanalytiker tillsammans med Cecilia Hector, psykolog och psykoanalytiker. Hector skriver om film i Psykologtidningen och gästade Psykologer tittar på film i våras. Se filmen och analysera skräckens Blackeberg.

Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, kl. 19-20.30, entré 50 kr.

Psykologer tittar på film visar Idioterna

Nästa psykfilm blir på torsdag den 25 september. Då visar jag Idioterna (DAN, 1998), av Lars von Trier. Idioterna har visserligen bara 10 år på nacken men känns redan som en modern klassiker. Idioterna var den andra filmen som kom till efter Dogma-95 manifestet. Den handlar om en grupp förvirrade personer som bor tillsammans i ett kollektiv. De leker idioter och spelar utvecklingsstörda. Karaktärerna i filmen talar om att ”finna sin inre idiot”, vad nu det skall betyda. Är det bara nonsens eller ligger det något i det? Gruppsexscenen med porrskådisar blev omtalad liksom filmens besatthet av att utmana tabu. Det är med andra ord upplagt för en djuplodande psykologisk analys av Idioterna men kanske också av von Trier själv.

Till vår hjälp att prata om filmen har vi Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker. Han är till vardags verksam som överläkare på Gamla Stan-Södermalms psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning. Frydman är även redaktör för tidningen Svensk Psykiatri.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller på Kulturhusets hemsida: https://www.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx

Övriga visningar under hösten är:

30 oktober: Water Lillies, (FRA 2007), av Céline Sciamma. Gäst är Fredrik Livheim, leg. psykolog.

20 november: 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Varmt Välkomna!

Gå med i Psykfilm på Facebook.

Om Iréne Matthis

Iréne Matthis är psykoanalytiker, professor och författare till ett flertal böcker. Hon är också en välkänd feministisk debattör bland annat från Grupp 8.

Under 1960-70-talen arbetade Matthis som psykiater vid Långbro mentalsjukhus. Marianne Ahrnes film ”Långt borta och nära”, som handlar om en mutistisk man, spelades bl.a. in på hennes avdelning. Samtidigt kom filmens dramatiska kärlekshistoria att utspelas i verkligheten. Om detta skrev Iréne Matthis boken ”Orden som fängslar oss” (1980).

Hon har arbetat i en internationell kontext under många decennier och bland annat introducerat och översatt franska psykoanalytiska tänkare såsom Joyce McDougall, André Green och Jacques Lacan. Hon har publicerat ett flertal böcker, bland andra ”Det omedvetnas arkeologi” ( 1992), ”På Freuds divan” (1994) samt ”Dialogues on Sexuality, Gender and Psychoanalysis” (2004).

Matthis är professor i psykoanalys och docent i klinisk neurovetenskap vid Umeå Universitet. I hennes avhandling ”Den tänkande kroppen” – studier i det hysteriska symptomet (1997) kombinerade Matthis neurovetenskapliga och psykoanalytiska perspektiv på de så kallade “nya” sjukdomarna, med utgångspunkt i en analys av Freuds ”Studier i hysteri” (1895). Hon forskar för närvarande kring sambanden mellan kropp och själ. Till exempel interaktionen mellan neurofysiologi, kognition och mentala processer. Hon ingår i redaktionen för den internationella och interdisciplinära tidskriften Neuro–Psychoanalysis.

Ny säsong av Psykologer tittar på film

Psykologer tittar på film inleder en ny säsong med att visa Ingmar Bergmans klassiker Persona, torsdagen den 28 augusti. Det är dags att analysera Bergman och hans kvinnor utifrån ett psykologisk perspektiv. Handlar filmen bara om regissörens eget förhållande till det motsatta könet? Är det en patriarkal skildring av kvinnan eller en träffande gestaltning av kvinnor på gränsen till nervsammanbrott? Till vår hjälp att analysera Persona har vi Irene Matthis. Hon är psykoanalytiker, författare, professor och en välkänd feministisk debattör. Efter visningen blir det som vanligt ett samtal om filmen med publiken med utgångspunkt i ett psykologiskt perspektiv.

Filmvisningarna äger rum på torsdagar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiogprafen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, på telefon (508 315 09) eller på nätet.Välkomna.

Övriga visningar under hösten är:

25 september: Idioterna (DAN, 1998), av Lars von Trier. Idioterna har visserligen bara 10 år på nacken men känns som en modern klassiker. Idioterna var den andra filmen som kom till efter Dogmamanifestet. Den handlar om en grupp förvirrade personer som bor tillsammans i ett kollektiv. De leker idioter och spelar utvecklingsstörda. Gruppsexscenen med porrskådisar blev omtalad liksom filmens besatthet av att utmana tabu. Det är med andra ord upplagt för en djuplodande psykologisk analys. Gäst är Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker.

30 oktober: Water Lillies, (FRA 2007), av Céline Sciamma. I filmens centrum finns ett gäng 15-åriga tjejer som övar konstsim i en Parisförort. De har mycket att förhålla sig till inte minst till den komplicerade frågan om sexualitet och om att bli kvinna. Gäst är Fredrik Livheim, leg. psykolog

20 november: 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. 12 edsvurna män är en riktig filmklassiker. Lumets film handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor. Den är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen på 1990-talet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Välkomna!