Etikettarkiv: psykoterapi

”Ett fall för Louise” på slak lina

frontbild

I torsdag såg jag det andra avsnittet av ”Ett fall för Louise”, SVT:s nya rådgivningsprogram och blev ytterst tveksam till upplägget. Det är ett halvtimmesprogram där psykoterapeuten Louise Hallin tar sig an ett barn- och familjeproblem. Programledaren Linda Nyberg är lite som en påhejande konferencier som ställer ledande frågor till Hallin. På Bullenmanér får vi följa barnet eller ungdomen berätta om sin situation och sin familj med den stora skillnaden att här är alla namn och detaljer offentliga. Därefter träffar Hallin föräldrarna och spelar upp delar av materialet för dem och talar dem tillrätta. Det är ett slags mjukare Nanny-pedagogik där föräldrarna uppmanas att skärpa sig och försöka göra något åt situationen.

I det andra programmet fick tittarna följa Kajsa som inte träffar sin mamma sedan 7 år tillbaka då föräldrarna skillde sig. Psykoterapeuten Louise Hallin tar tag i barnens problem och hjälper föräldrarna att hitta en lösning. Hallins snabba kommentarer och råd varvat med föräldrarnas och familjens funderingar tycker jag var olustigt att följa. En familj exploateras och blir föremål för experternas råd (vilka kanske är bra) men på köpet får de sitt liv exponerat för allmänheten. Det är svårt för en 16-åring att bedöma konsekvenserna av detta. Ännu svårare för en 9-åring som de första programmet handlade om.

Tydligen är det fler en jag som studsat till på programmet. I lördags skriver journalisten Kattis Ahlström på DN Debatt ”Ingen har rätt att strunta i barnens rättigheter”, om det etiskt tveksamma i SVT:s program. Det känns som en pågående samhällstrend att underklassens leverne utnyttjas i jakten på TV-tittare. ”Ett fall för Louise” är ytterligare ett exempel på det. Det här är inte folkbildning eller upplysning. Det känns som förnedring. Vad tycker ni andra?

Uppdatering: Fler som reagerat på programmet är Siri Wikander (Nattens Bibliotek), barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson, Barnläkarbloggen, Johan Croneman (i DN) och Christina Olsson (Tara).

Vad är det med terapi som fungerar?

Thomas Drost (psykologstudent) skriver på WeMindbloggen om det komplexa med psykoterapiforskning. Det är svårt att veta vad som egentligen fungerar i terapi. SvD sammanfattade igår några synpunkter om evidens i artikeln ”Sätter kravet på pratet själen i kläm”. De flesta som uttalade sig där är på ett eller annat sätt kritisk till dagens evidensbegrepp. Men artikeln missar en del andra problem som framför allt är frågor som KBT-terapin börjat uppmärksamma på senare tid vilket är glädjande. Frågan om evidens beror till stor del på hur man definierar vad som är vetenskapligt bevisat. Jag tar mig friheten att citera Drosts hela inlägget där han sammanfattar professor Lars-Gunnar Lundh viktiga problematiseringar av evidensbaserad psykoterapi:

I det senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Cognitive Behaviour Therapy deltar bland andra Lars-Gunnar Lundh, professor i klinisk psykologi vid Lunds Universitet, med en artikel som utvecklar frågan om vad det är som gör att terapi fungerar. Det finns många olika åsikter om hur man bör undersöka detta, vilket man bland annat kan läsa om i en artikel om evidensbegreppet i SvD idag. Lars-Gunnars artikel visar att frågan är mer komplex än vad som framkommer i SvD:s artikel och stakar ut riktningen för framtida psykoterapiforskning.

Lars-Gunnar anser att det finns fyra viktiga aspekter man måste undersöka för att ta reda på vad som gör att en viss terapimetod fungerar. Den första är frågan om huruvida det är metoden i sig som är avgörande för resultatet eller om det är de så kallade generella faktorerna. Till dessa faktorer räknas exempelvis samarbetsalliansen mellan terapeut och klient, och hur pass mycket de tror på metoden. Det räcker alltså inte med forskning som visar att en viss terapi är bättre än ingen behandling alls, då denna effekt helt skulle kunna bero på andra faktorer än metoden.

Den andra viktiga aspekten är vilka komponenter i en viss behandlingsmetod som står för den positiva effekten hos klienten. Bland utövare av kognitiv beteendeterapi (KBT) debatteras det till exempel om hur viktiga de kognitiva inslagen i terapin är jämfört med de beteendeterapeutiska. Å ena sidan finns det forskning på beteendeinriktad behandling av depression som ifrågasätter behovet av kognitiva interventioner, medan annan forskning tyder på att kognitiva tekniker kan ha större effekt vid behandling av ångest än man tidigare trott. För att undersöka detta är det viktigt med forskning där man försöker särskilja effekten av de olika komponenterna. Sådan forskning kan leda till att man kan optimera behandlingar genom att lägga större fokus på de viktigaste komponenterna.

Den tredje viktiga aspekt som Lars-Gunnar tar upp är genom vilka mekanismer förändringen hos patienten sker. Detta kan man undersöka bland annat genom att se om terapin leder till neurologiska förändringar i hjärnan eller förändringar på kognitiv nivå, till exempel genom förbättrad förmåga till metakognition, uppmärksamhet eller självreglering. Detta kan leda till förbättringar av terapimetoder genom att man kan skapa tekniker som riktar sig direkt mot dessa mekanismer och det kan också vara ett sätt att undersöka om teorierna bakom metoden stämmer.

Den fjärde och sista aspekten menar Lars-Gunnar är frågan om de begrepp vi använder oss av när vi talar om terapi. Vad är egentligen terapeutisk “teknik” och är tekniken helt skild från relationen? Lars-Gunnar föreslår att man delar in tekniker i två olika kategorier: relationella tekniker och självhjälpstekniker. De relationella teknikerna betecknar de som terapeuten använder i terapirummet med klienten, till exempel empatiskt lyssnande, validering och sokratisk frågeteknik. Självhjälpsteknikerna syftar till de som terapeuten lär ut till klienten, till exempel exponering, problemlösning och tillämpad avslappning. Denna uppdelning gör det förhoppningsvis lättare att undersöka vilka tekniker som är viktigast för olika patienter och diagnoser. De goda resultat med internetterapi som redovisats i flera studier tyder till exempel på att man i många fall kan komma långt med självhjälps-tekniker, medan dialektisk beteendeterapi för diagnosen borderline personlighetsstörning betonar vikten av relationella tekniker.

Lars-Gunnar avslutar med att konstatera att psykoterapiforskningen gjort stora framsteg de senaste årtiondena och att det nu finns mycket forskning som visar att psykoterapi hjälper för en mängd olika diagnoser. Detta är dock bara ett första steg enligt Lars-Gunnar som anser att det nu är viktigt att man i högre grad fokuserar på processer, principer och mekanismer, för att kunna förbättra och optimera behandlingsmetoderna.

Personligen tycker jag att det framför allt är hur den första punkten som är den viktigast. Hur ska vi nyansera evidensbegreppet till att även ta hänsyn till ”generella faktorer” samt s.k. effectiveness-studier. Vi får se om Socialstyrelsen förmår att inkludera dessa perspektiv när de tar hänsyn till alla remissvar om deras riktlinjer mot ångest och depression.

Intervju med Hagai Levy, skaparen av In Treatment

SvD:s reporter Agneta Lagercrantz intervjuade nyligen Hagai Levy. Levy ligger bakom tv-serien Be Tipul som sedan exporterats till USA som In Treatment. Jag träffade själv Levy i våras då Axess TV hade bjudit in honom med anledning av att Be Tipul visades i deras kanal. Levy är en fascinerande person. Han berättade att han gått i terapi sedan 10 års ålder. Han har sedan dess varit hos mängder med terapeuter med olika inriktningar. När han började skriva manuset till terapiserien så började han förstöra sin egen terapi. Han letade efter citat och formuleringar, problem och poser som kunde bli en del av stoffet. Förklaringen till framgången med terapi tror jag har att göra med att Levy tagit hjälp av psykologer och terapeuter som deltagit på nära håll i arbetet. Samt att han själv som studerat psykologi också haft så rika erfarenheter av terapi själv.

I SvD:s artikel uttrycker Levy en skepsis och trötthet inför samtalsterapi. Det är lätt att förstå hans misströstan och trötthet när man teraperat så mycket som Levy.

Intervju med mig i SvD

jonas__525211b

”Jonas väljer samtal före shopping” är rubriken i SvD som intervjuat mig på Idagsidan. Artikeln är en del av serien piller eller prat som SvD haft under de senaste veckorna. I artikeln kommer jag ut som shoppingskeptiker bland annat:

Jonas Mosskin är väl medveten om att psykologisk behandling kostar mycket. Även för studenterna, som själva måste gå i 50 timmars terapi som en del av utbildningen, är det en stor summa pengar som bara delvis subventioneras (i alla fall i Stockholm).

– Men det finns också ett problem med vår förväntan på vad vård får kosta idag. Vi är vana att betala 140 kronor på vårdcentralen, men kanske 1500 kronor för ett par märkesjeans.

Jonas Mosskin menar att man någon gång i sitt liv kan behöva stanna upp och tänka efter om det kan vara värt att betala mycket för något som hjälper på 20 års sikt.

– Ställ det i förhållande till vad du förhoppningsvis får ut av en terapi, en långsam förändring till det bättre. Även om terapi är kostsamt tycker jag det är prisvärt på lång sikt.

Det finns något märkligt i att allt ska vara gratis, enkelt och färdigpackat. Många människor har en märklig inställning till terapi. Det är dyrt att betala 800 kr/h för samtal men inget konstigt att betala 500 kr/h för en hantverkare. Eller betala tusentals kronor för prylar och kläder. Jag tycker det behövs en attitydförändring i samhället till terapi och psykologer.

Paul Wachtel kommer till Stockholms Universitet

9781593856144

Måndagen den 31 augusti kommer psykoanalytikern Paul Wachtel och föreläser på Stockholms Universitet. Wachtel är en erfaren psykoterapeut och författare som alltmer kommit att bli en av teoretikerna för den relationellt inriktade psykodynamiska skolan. Han har även intresserat sig för integrativa angreppssätt där man lånar från både psykodynamisk- och kognitiv teori.

På mitt nattduksbord ligger hans bok Relational theory and the practice of psychotherapy (Guilford Publications, 2008). Två dagar senare föreläser Wachtel i regi av SAPU på Nürnbergshuset. Den relationella skolan har betonat vikten av relationen mellan klient och terapeut. Man har också haft en modernare syn på överföring och motöverföring som man aktivt använder sig av i det psykoterapeutiska arbetet med klienten. SAPU beskriver på sin hemsida relationell psykoterapi på följande vis:

Relationell psykoterapi är ett internationellt vedertaget samlingsbegrepp
för ett förhållningssätt som utgår från interpersonella faktorers centrala
betydelse för psykisk hälsa och utveckling. Det bygger på aktuell
utvecklingspsykologisk forskning, evidensbaserad psykoterapiforskning och
klinisk tillämpning.

De teoretiska utgångspunkterna är:

  • Affekterna kan beskrivas som människans primära motivationssystem
  • Inre arbetsmodeller formas i grunden som en följd av det tidiga samspelet
    med andra människor och kommer i hög grad att styra utformningen av
    interpersonella relationer
  • Varje psykoterapeutiskt möte är unikt och formas av det implicita och
    explicita samspelet mellan patient och terapeut.
  • Strukturell psykologisk förändring är ofta en följd av nya relationella
    erfarenheter i den terapeutiska processen.

Allt det här låter för många ganska självklart men det har det inte varit bland psykodynamiskt inriktade terapeuter vilket både är tråkigt och konstigt. Konservatismen har varit frapperande.

För den som tycker det är tungt att läsa på engelska har Rolf Holmqvist skrivit en introduktion: Relationella perspektiv på psykoterapi (Liber, 2007). Kolla även in SFRP (Svenska Föreningen för Relationell Psykoterapi).

Argentina; psykoterapins förlovade land

125px-Flag_of_Argentina.svg

Klara Lee Lundberg skrev förra året ett reportage från Argentina och Buenos Aires (där hon för övrigt även är bosatt) i tidskriften Voltaire. Artikeln är mest en inblick i en finkulturell miljö bland intellektuella och författare. I anslaget till hennes artikel nämner hon något om psykoterapins ställning i det argentinska samhället:

Argentina, och framför allt huvudstaden Buenos Aires, är ett av de länder i världen med flest antal psykologer per invånare. Det är vanligare att gå i terapi än att inte göra det, i alla fall om man tillhör medel- och överklassen. Men trots att terapi och psykoanalys alltid har varit en klassfråga så är det förvånansvärt många med låg inkomst och utbildningsnivå som ändå går till sin hjärnskrynklare en gång i veckan.

Statliga institutioner för mental hälsa, enkla kvartersmottagningar och subventionerade kostnader för fackanställda med sjukförsäkring gör det möjligt även för taxichaufförer, klädförsäljare och hembiträden att gå i terapi. Men hur kommer det sig då att det finns en sådan öppen, självklar och positiv attityd till terapi och psykologer i det argentinska samhället? Det måste vara det freudianska arvet som främst de judiska immigranterna från Österrike, Polen och Tyskland fört med sig.

Det judiska arvet är förmodligen sant men det borde rimligtvis finnas andra förklaringar. Vore kul att höra om någon som känner till Argentina och Latinamerika. Varför går de så ofta till psykoterapeuter?

Kul psykologiläsning om musikstilar, scientologer och psykoterapeuter i WoW.

Thomas Drost, psykologkandidat från Stockholm har sedan en tid tillbaka tagit över redaktörsskapet på WeMinds blogg. Han har börjat piggt och tipsat om några roliga texter. T.ex. om Psychology Today som gjort en jämförelse mellan musikgenrér och teoretisk inriktning inom psykoterapi.

Där kan man läsa att KBT är popmusik medan PDT är mer rock, den humanistiska inriktningen är Easy Listeing, familjeterapi är klassisk musik, Kleinianska skolan är gangsta rap och Mindfulness är nutida kristen musik!

Drost skriver också om KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) en scientologianknuten förening som sprider skräckpropaganda om psykiatrin. Liksom att en engelsk psykoterapeut från Tavistock Insititute tycker att psykologer borde ge sig ut i spelvärlden för att hjälpa folk i World of Warcraft med sitt spelberoende bland annat.

Konferens om framtidens psykoterapi

Den 9 september anordnas en heldagskonferens på Stockholms Universitet om framtidens psykoterapi. I inbjudan står det:

Hur tillgodoses behovet av återväxt och utbildning hos de som skall bedriva framtidens psykoterapi? Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet inbjuder till heldagskonferens den 9 september 2009 för att belysa dessa frågor. Vid konferensen kommer en kartläggning av aktuella psykoterapiutbildningar i Stockholmsregionen, på såväl grundläggande- som avancerad nivå, att presenteras.

Ja sannerligen är återväxten ett problem när det gäller påbyggnadsutbildningen i psykoterapi (tidigare kallad för steg 2). I och med att så många psykoterapiutbildningar underkändes förra året av Högskoleverket är det ett problem att det finns för få platser och för lite spridning av olika inriktningar på de utbildningar som finns kvar. Varför arrangörerna fokuserar på Stockholmsregionen förstår jag dock inte. Psykoterapi-Sverige är en tillräckligt liten ankdamm för att man kan diskutera hela ansamlingen.

Här är praktisk information om konferensen.

Datum: Onsdag 9 september 2009
Tid: 09.30-16.30
Plats: Psykologiska institutionen, David Magnusson salen, plan 2, Frescati Hagväg 8
Anmälan: Senast 31 augusti till khn@psychology.su.se

Hela programmet för dagen hittar du här.

Kultur inspirerad av KBT?

På torsdagkväll kl. 18-20 (16 juli) är jag med i P3 Kultur och pratar om hur kulturen påverkats av den ”nya” KBT-vågen som svept över psykoterapin. Som jag påtalat tidigare i en essä har det varit lite influenser av KBT i kulturen och konsten. Som jag skrev nyligen är karaktären i Lars von Triers nya film Antichrist en terapeut som använder lite KBT-metoder men annars är det förvånande få referenser. Hjälp mig, har du några tips på KBT-paradigmets kulturella påverkan? Skriv och berätta!