Författaren, psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg fortsätter DN:s serie arma själar. Cullbergs artikel (tisdag 20 okt) är den andra och tar upp en annan aspekt av psykiatrins kris, nämligen den avskalade psykiatriutbildningen. Han skriver om det paradoxala att kunskaperna inom psykiatrin har ökat men utbildningens innehåll har kortats.
Parallellt med den här utvecklingen av psykiatrins innehåll under 1900-talet har grundutbildningen i psykiatri paradoxalt förkortats. De fyra månader som kursen varade då jag läste psykiatri för femtio år sedan är i dag reducerade till en eller två månader! Bara detta faktum skulle kunna förklara varför studenterna drar sig för att ägna sig åt psykiatri. Tyvärr har nytillkomna synsätt medfört att mycket av den tidigare kunskapen fått försvinna som genom ett alexanderhugg. Under 1970-talet blev mediciner och biologiska modeller närmast töntförklarade av många psykoterapeutiska och sociologiska företrädare. I dag, en generation senare, råder en motsatt fundamentalism – men nu med förankring inom den akademiska psykiatrin. Eftersom det inte är möjligt att få plats med psykiatrins väldiga kunskapsfält på den avsatta tiden – ens om man bara vill ge en orientering – tenderar dagens läkarutbildning att mest handla om hjärnans biologiska funktioner vid psykisk sjukdom. Det centrala är att lära sig räkna upp diagnoskriterierna för de psykiska sjukdomarna liksom deras hypotetiska fysiologiska orsaker och medicinska behandling. Då dagens unga svenska psykiatrer kommer ut på fältet saknar de ofta förmågan och kunskapen att arbeta i grupp med psykologer och socionomer. Att förhålla sig till komplexiteten i den psykiska ohälsan har inte ingått i deras utbildning. De hamnar därför lätt i ledarskapskonflikter och tappar lusten.
Det är minst sagt frapperande. Bristen på psykiatriker och den låga statusen fick bland annat Läkarförbundet att göra föreläsningsturnén och Psykiatrins ansikte under förra året, där Cullberg och flera andra psykiatriker försökte ge en positivare bild av psykiatriyrket. Cullberg avslutar artikeln:
Boten för psykiatrin är en förnyad syn på utbildningens mål och innehåll. Vi måste ta steget från en antingen-eller-psykiatri till en akademisk psykiatri som bygger på helhetssynen. Hur den ska se ut är inte bara en medicinsk och facklig fråga utan också en politisk – det handlar ju om vilka psykiatrer vi vill ha. Grundutbildningen måste då få ta betydligt längre tid än i dag för att rymma vidgade teoretiska och praktiska modeller. Specialistutbildningen ska förstärkas med intensiv klinisk och psykoterapeutisk handledning för att ge en reell kompetens att samarbeta i grupp. Först då kommer våra framtida psykiatrer att kunna räkna med allmänhetens förtroende.
Kan så vara att det är boten. Eller så är det dags för andra yrkesgrupper att ta över psykiatrin och kalla in psykiatriker och läkare som specialister när detta behövs?
